ICA-Jerry är tillbaka

Jerry är tillbaka i ICA-reklamen. Hoppas det blir som en reguljär del av personalen. Det nya avsnittet i reklamsåpan är lovande. Han tillåts finnas med som vem som helst annars av karaktärerna. Typ lika villkor. Ni vet, det där som är så svårt...

Å vad tycker egentligen Mats (ICA-Jerry) Melin?

FUB har intervjuat honom. Bra frågor får sköna svar. Skönast av dem alla? När han säger att han skulle vilja göra reklam för Hemköp, för det är där han handlar.

Läs intervjun här.

En Wagner med skånsk senap

Operan ska börja sälja biljetter i gatukök, meddelar Sydsvenskan. Syftet är att försöka nå nya besökare, enligt marknadschef Thomas Wikell.

Klart folk reagerar.

Fredrik Fischer frågar sig: "Är det bara jag eller verkar inte Malmöoperans senaste marknadsföringsförsök – att sälja föreställningsbiljetter i sex utvalda gatukök/ ... /under förevändningen att man ska nå ut till en ny publik man inte nått tidigare – snarare som en demonstration av hur förvirrat deras begrepp om vem de bör nå och vilken publik de har egentligen är?"

Bloggen Kaffekopp och cigarettrök menar: "Jag tycker att såna här kampanjer bara ökar polariseringen mellan de fiktiva ”verklighetens folk” och den där andra finrumslirarna som det är så fult att vara"

Hitta ny publik är det svåraste som finns. Behålla den man redan har, och bygga vidare där man redan har ett starkt fäste är därför den klassiska vägen till bra täckning i salongen. Att nå helt nya grupper kräver nåt annat.

Själv frågar jag mig om syftet med gatuköksförsäljning verkligen är att nå någon schablonbild av vem det nu är som köper korv och kebab. Eller om man vill nåt helt annat - minns fejkbloggen Black Ascot. Kanske handlar det om att starta samtal om operan som sådan i alla möjliga sammanhang. Där folks samtal och intresse för ovanliga grepp också ska skicka en signal som motverkar en annan schablon - den om operan som endast stel, upper class finkultur.

Både Sydsvenskan och DN körde ju just idag var sin marknadsföringsartikel på redaktionell plats. Eller?

En förebild igen igen

Apropå personer med funktionshinders medverkan i reklam och media...

Vilka annars än ett skomärke? Det blir ju briljant. Så enkelt.

Aimee Mullins, Idag 33 år, amputerad sen 1-årsåldern och flerfaldig Paralympicsmedaljör livnär sig nu som idrottskvinna, modell, motivator och artist.

Ännu mer om ICA-reklamen. Nu i GP.

Jag blev uppringd igår av GP. Jag fick känslan av att de ville att jag skulle utveckla min kritik från inlägget "ICAs "Vi kan mer" borde kunna bättre" (länk nedan). Men det ville inte jag. Ty den är marginell i förhållande till det som är stort i det här:

1. Att ICA gör reklam med en skådis med funktionsnedättning i icke-stereotyp roll. Och att man vill anställa upp till 1000 personer med funktionshinder i sina butiker. Min gissning är att telefonerna borde redan gå varma hos ICA-handlare runt om i Sverige. Från folk som vill ha en anställningsintervju, från arbetsförmedlare och kommunala representanter med ansvar för vidareslussning av personer inom daglig verksamhet. Det är fortfarande detta som är den stora nyheten. Inte att jag tycker att retoriken kunde utvecklas.

2. Debatten om vad medverkan av en skådis med Down syndrom har för effekt. Vi hör aldrig någon som är kritisk till stereotypa offerskildringar i nyhetsinslag och dokumentärer. Men aktiva subjekt som bryter mot stereotyperna i film och på scen - då blir det reaktion! Och de är inte ensamma. Brittiska BBFC satte först 12-årsgräns på engelska filmen "Special people" pga "disability themes". Med det menades att rollerna med funktionshinder spelades av skådespelare med funktionshinder. Varningen är diskriminerande och togs bort efter protester. Men om vi ska döma av alla som faktiskt blir upprörda av personer med funktionshinder utanför stereotypen så kanske den rent av var adekvat? (obs, rent retorisk fråga, och uttrycker inte en önskan hos mig...)

Här hittar du mer om dessa ämnen i min blogg:
Vissen kritik mot ICA-reklamen om hur bra och rätt ICAs reklamfilmer är och kritikens potentiella skadeverkningar.
ICA-Jerry del 2 jämför debatten med den som kom runt Pascal Duquennes (Berömd skådis med Downs) medverkan i Simyos mobilreklam i Frankrike.
ICA-Jerry del 3 tar i kommentarerna upp frågan 'Förstår skådespelaren med utvecklingsstörning vad han eller hon spelar'?
Funkisbyrån och mediavärlden om användandet av personer med funktionshinder i reklam och mediaproduktion. (I samband med lanseringen av Funkisbyrån)
Censur pga handikapp om hur censuren verkat mot personer med funktionshinder i film, med anledning av det föreslagna borttagandet av svensk filmcensur.
Svensk film rollbesätter skådespelare med Down syndrom om ytterligare en positiv satsning inom området, den här gången TV-drama.
ICAs "Vi kan mer" borde kunna bättre om hur jag efterlyser en annan retorik i satsningen.

ICA-Jerry del 3

Nu även som den onde. Bra ICA. Skitbra.

ICA-Jerry del 2

Heja Abbe! visar mig att den andra delen av ICAs reklamfilmer med en skådis med Downs finns ute. Jag sprider den gärna:



Paul Tilly åker på att spela över, men det köper jag gärna. Igenkänningen av alla människor som med snällt välmenande trycker ner andra funkar.

Enda överraskningen i debatten hittills är att "förstår han (Mats Melin) vad han gör?"-spåret inte dykt upp ännu. Det brukar komma, och var bärande i debatten när Pascal Duquennes (Downs) medverkan i Simyos mobilreklam gick upp i Frankrike.



Grejen är att Pascal utmålas som en annorlunda man, för han betalar bara 19 cent per minut för sina mobilsamtal. Nästan en klipp o klistra-parallell till "har ni aldrig sett en praktikant förut?". Och här ifrågasattes om Pascal visste vad han gjorde. Det brukar komma som ett brev på posten när en person med en intellektuell funktionsnedsättning lämnar sin offerroll och tar plats offentligt. Alla tycker sig ha rätten att (be)döma om personen gjort rätt eller fel, om den gjort rätt eller fel på rätt eller fel grundval, om den förstått eller inte... osv. (Pascal själv tyckte det var ett bra extraknäck.)

Den här typen av debattspår är en duktig härskarteknik när det gäller att hålla personer med intellektuella funktionsnedsättningar borta från den offentliga arenan. Att den inte har kommit här (vad jag har läst hittills) är jag glad för.

Läsvärt sen sist: KvP/Expressen, Sören Olsson, Masarinmamman.

Vissen kritik mot ICA reklamen

"Nya reklamfilmen väcker debatt" utropar KvP/Expressen om ICAs senaste reklamfilm med praktikanten Jerry med Down syndrom. Och visst bloggpratas det överallt om filmen. Men det är väldigt enstämmiga röster som hörs. Alla älskar den. Men riktigt alla? Nej, det finns en upprörd man i Ljusnarsberg. Han heter Daniel Hambre, musiklärare, och är så upprörd att han vädrar sin kritik i Närkes allehanda:

"Jag blev bestört och väldigt förvånad. Ica-reklamen har ju tidigare varit ett rätt roligt koncept, men den här filmen var bara plump. Människosynen i reklamfilmen är verkligen hemsk", säger han.

"Jag skulle vilja veta vilken känsla Ica vill förmedla med sin reklamfilm. Är budskapet ”han kan ju inte arbeta, han har ju Downs syndrom”? Jag tycker att filmen är nedsättande mot människor med Downs syndrom", är ett annat uttalande.

Smaken är som bekant som röven klöven, men hur Hambre hamnar i hemsk människosyn är för mig en gåta. En man med Down syndrom dyker upp i en position som praktikant, en rätt allmän företeelse i vårt land. Och han får punchlinen och allas sympati. Man bryter mot stereotyper. Han är dessutom rollbesatt med en skådis med Downs. Byrån som gör ICAs aktuella reklamfilm gör allt rätt.

Hambres spekulation om att Icas budskap skulle vara att de inte kan arbeta pga Downs säger mer om hans egna automattankar än om ICAs ev förutfattade meningar. Jodå, jag har rosat ICAs projekt "Vi kan mer" i ett tidigare inlägg, men också kritiserat deras ordval i motiven till satsningen. Men att vilja aktivt arbeta för att anställa upp till 1000 personer med funktionshinder i sina butiker kan omöjligen ha sin grund i Hambres fabrikation.

Så... åtminstone jag fick verkligen leta för att hitta nån som var ordentligt upprörd. Nån som kan hjälpa mig hitta fler upprörda i bloggar eller nyheter? Vill man studera kampanjer som verkligen orsakat debatt, så rekommenderar jag inlägget "Funkisbyrån och mediavärlden". Där återfinns resonemang om Simyos mobiltelefonkampanj med Pascal Duquenne som dragplåster (skådis med Downs) och Benettons användning av personer med funktionshinder i sin marknadskommunikation.

Reklamfilmer med skådespelare med funktionshinder

Nu rör det på sig. Det går tre reklamfilmer i nationell TV där skådespelare med funktionshinder medverkar. Två från Handisam och en från ICA. I ICAs fall är det antagligen också en serie med fler än en reklamfilm.







Jag tycker filmerna är bra. Framför allt så gillar jag de icke stereotypa bilderna som förmedlas. Att ICA-Jerry svarar "Vad glor ni på? Har ni aldrig sett en praktikant förut?" är att leka med och vända på våra fördomar. Och Handisams filmer - ja, där är det ju liksom hela poängen med att dom överhuvudtaget görs.

Jag som brukar skynda mig ut i köket så fort det blir reklamfilm. Nu vill jag stanna och se eventuella nytillskott...

Funkisbyrån och mediavärlden

Funkisbyrån är en agentur för modeller med funktionsnedsättning. Bakom satsningen finns föreningen JAG (Jämlikhet Assistans Gemenskap). Modellagenturen lanserades i början av juli i år, och har fått gott om uppmärksamhet. Syftet är att få in fler modeller med funktionsnedsättning i reklam och media. Och det behövs. Forskaren Karin Ljuslinder angav i sin doktorsavhandling 2002 (här) att förekomsten av personer med funktionsnedsättning i SVTs program sedan 60-talet legat på 2 promille. (se även "Medias syn på människor med funktionsnedsättning"). Reklamens förlovade land USA visar på samma nedslående resultat. Mindre än 2% av all mediaproduktion (film, tv, reklam) har medverkande med funktionsnedsättning, och endast 0,5% har en replik att säga. Detta visar Screen Actors Guilds undersökning från 2005. (här)

Dagens Sydsvenskan ger (o?)synliggörandet av personer med funktionsnedsättning i medierna ett helt uppslag. Det ger gott om anledningar till reflektion.

I huvudartikeln intervjuas medlemmar ur gruppen Aktiva tjejer på FIFH (Föreningen Idrott för handikappade i Malmö). Gruppens ledare Sophie Brander undrar om en egen agentur är rätt väg, eller om bilderna borde skickas direkt till agenturen Elite Model istället. Både och, tror jag. Den amerikanska studien visar nämligen ett klart samband mellan den egna synligheten/antalet auditions och andelen faktiska jobb. Och ser man till de telefonsamtal vi får på Moomsteatern så använder sig branschen av kanaler till de experter som redan finns. Bara i sommar så har tre castingförfrågningar kommit (en reklam, en tv, en film).

Lou Rehnlund, projektledare för Funkisbyrån, pekar på utvecklingen för personer med annan etnisk bakgrund. (SDS-intervjun här). Men även där råder underrepresentation och stereotyper. Exempel på det kan hittas i Teresa Peterssons kandidatuppsats "Etnicitet i svensk TV-reklam" (här). Etnicitet kunde endast spåras i 6% av det undersökta materialet och komiska stereotyper var vanliga.

Och vi får en del av förklaringen när Sydsvenskan låter fråga företrädare för mediavärlden om hur de synliggör personer med funktionsnedsättning(här). Torgny Wikblad, vd för Swedish Models, har själv en dotter med funktionsnedsättning. Han säger: "Hon är jättesöt, men det funkar inte så i denna bransch. Allt kostar tid och pengar, och jag tror helt enkelt att det skulle bli för stor apparat."
Undertext: Tar du med en person med funktionsnedsättning blir det krångligt.
Jaså, blir det? Vår erfarenhet är den motsatta. I den mån det uppstår krångel som gör små saker till en stor apparat så är det förvånansvärt sällan våra skådespelare med utvecklingsstörning som står för krånglandet.

Björn Larsson, vd på reklambyrån Lowe Brindfors, hänvisar till kunden: "Det är kunderna som slår fast vilka målgrupper de vill nå ut till, och jag tror faktiskt inte att diskussionen kring funktionsnedsatta personer funnits/.../Men om önskemålet fanns skulle vi absolut tycka att det var intressant och spännande att ta ett sådant uppdrag."
Ojojoj, här väcktes frågor. Är personer med funktionsnedsättning endast användbara om målgruppen för reklamen själva har funktionshinder? Är det verkligen kunderna som styr trenderna i reklamproduktionen? Är det inte byråernas kreativitet som ska ge kunden nya vägar? Om inte diskussionen kring personer med funktionsnedsättnings medverkan i reklam finns, så är det sannerligen ett problem för branschen.

Men belönas företagen om de tar med personer med funktionsnedsättning i sin reklamproduktion? Säljer de mer? Jag vet inte. Det beror på om man ser upprörd debatt som en fördel eller en nackdel.

Titta på reklaminslaget nedan. Det är Pascal Duquenne, lovprisad skådespelare med Downs syndrom. Han har vunnit priset för bästa huvudrollsinnehavare i Cannes, och fått förtjänstmedalj av det belgiska kungahuset. Han valdes som företrädare när belgiska mobiloperatören Simyo skulle in på franska marknaden. Huvudbudskapet är detta: "Den här mannen är annorlunda. Han betalar bara 19 cents per minut".



Debatten blev het. Pascal Duquenne och hans funktionshinder exploateras, sa motståndarna, och tillät sig ifrågasätta om Pascal visste vad han gjorde. Det här är jättevanligt. Om en person med en intellektuell funktionsnedsättning gör något som är kontroversiellt, så finns det alltid människor som tycker sig ha rätten att definiera denne som utnyttjad, exploaterad och att inte veta sitt eget bästa. Ur demokratiperspektiv är detta en katastrof. Enda sättet för en person med utvecklingsstörning att inte orsaka proteststorm är att vara kvar i offer-rollen, då den rollen är den enda där den utvecklingsstörde kan undvika exploateringsanklagelsen.
Pascal själv såg det som ett lönsamt extraknäck. Och lyssnar man på företrädare för scenverksamma personer med funktionsnedsättning så är det här i linje med det de efterlyser. Medverkan på den gemensamma arenan.
(Artikel om Simyos reklam här.)

Benetton vet för man tränger genom mediabruset genom att vara kontroversiell. Minns ni de här bilderna?






(samtliga bilder hämtade på Benettons press-sidor)

Översta bilden blev med Benettons egna ord "the scandal of planetary proportions". En nyhetsbild på en döende aids-sjuk man, helt utan anknytning till produkten. Och uppenbarligen tog försäljningen inte skada. För man har fortsatt att koppla sitt varumärke till bilder på annat än sina kläder, och valt annorlunda modeller för sina budskap.

Mitt-bilden är från Sunflower-katalogen 1998, och fick givetvis en debatt om det (o)riktiga i att använda modeller med funktionsnedsättning. Nedersta bilden är från "Food for life"-kampanjen i samarbete med World Food Programme.

Benetton beskriver, förklarar och debatterar utförligt för sina kampanjer på sin hemsida. Man säger bland annat så här:
"The reaction to these real-life photos was sometimes violent. Many publications in several countries refused to print the campaign. By eliminating the product from its ads, violating the taboo of disagreeable themes, associating its name with the representation of conflict and pain and, above all, abandoning the false, comfortable world of advertising stereotypes, Benetton cracked the foundation that held up the culture, language and specificity of the classic advertising message. Many complaints pointed to the “shock value” of the Benetton ads. But that argument did not hold water. The media have long inured us to all sorts of images: murders, natural catastrophes, genocide. The list of horrors and suffering that have been filtered through the media is, unfortunately, endless. In Benetton’s case, then, what bothered people could not be the visuals in themselves but the fact that they were being used as advertising by a corporation. Other critics tolerated and even applauded Benetton’s effort to raise public awareness about AIDS, war, racism, and so forth. But they found it wholly unacceptable that such an effort was also a source of income, a component of a profit-making venture. The profits, they said, turned protest into speculation, public message into cynicism. Nor did this argument hold up. In Western societies there are institutions and professions that are geared toward the public welfare (hospitals, doctors, police, firefighters, non-governmental organizations and government agencies), but that also earn money or make profits. For some reason, the practice is suddenly seen as disgraceful when it is a fashion label trying to establish a publicly useful debate, as on the topic of AIDS prevention. Here lies the essence of the scandal. Benetton was accused not of having exercised free speech, but of not being in a legitimate position to do so. As long as the company stuck to images from its “possible” world, there were no complaints at all. What upset people is that Benetton confused the possible world with the real one, on the assumption that it had the same right to talk about a world it had not created."

Hjältar eller spekulativa cyniker? Själv tror jag nog hjälteglorian har en koppling till vinst. Men är det per automatik negativt att användandet av humanistiska och demokratiska ifrågasättanden kan ge en kommersiell gigant fördelar? Eller är det bara ok att vara snäll och rik i fadder-galor?


(DN om Funkisbyrån.)

Sveriges reklamförbund belönar "pris-tourettes" med guldägg

Guldäggen har delats ut. Det är Sveriges reklamförbund som belönar det bästa ur årets reklam-produktion.

Åhléns har anlitat King reklambyrå. King har kommit upp med följande radioreklam (klicka för att lyssna).

Ur varför den ska vara så bra hämtar jag följande från Guldäggets hemsida: "I spotten visar vi på Åhléns imponerande produktbredd. Leif GW Persson läser ett stycke ur sin bok ”Den som dödar draken” och speakern bryter in och berättar priset på diverse produkter som läses upp. Speakern lider av pris-tourettes, stackarn." (fetstilen är ditlagd av mig)

Elakt om handikappade? Nej, inte om Guldägget/King hållit sig för goda för att kalla bidraget för "pris-tourettes". I så fall hade inslaget bara visat en röst som inte kunde hålla käften. Med ditklistrad etikett blir det en stereotyp som bara visar att funktionsnedsättning inte omfattas av stolt reklambransch-etik.

Bättre då att årets favorit och glädjekälla bland reklaminslag vann. Nämligen denna. Snälla DraftFCB/Radiotjänst, kan ni inte skicka Tack-kören att sjunga på en av våra repetitioner?

Andra som skriver om Guldägget är: SvD, Dagens PS, market.se, DN, Resumé, Resumé igen, GP,