Spelar det någon roll vem som spelar rollen?

Läs Morgan Allings inlägg på Dramatens blogg om sina scen-upplevelser i Zimbabwe. Säger mycket, väldigt mycket, tycker jag.

Han berättar om ett teaterminne i Zimbabwe där en svart kvinna ur publiken ersätter en ordinarie skådespelare som kommit av sig, och det möte som uppstår med den vita manliga publiken. (Läs hela innan du fortsätter...)

Den brasilianska regissören Augusto Boals tes att "alla kan spela teater, till och med skådespelare" är tillspetsad och underkänner varje form av yrkeskunskap. Men den, liksom Allings blogg, pekar tydligt ut att vem personen är som finns under rollfiguren spelar roll. Det går inte att förhålla sig neutral åt normbrott som sker i nivån under den rollfigur vi väntas se.

Handikappteaterns fördel illustrerad - fast här på en helt annan arena, en annan diskrimineringsgrund och helt andra förutsättningar i publiken.

Magiskt, tycker Morgan. Jag håller med.

Liyana!

Zimbabwe.

Vi tänker miljoner procent inflation, förtryck, fattigdom och HIV. Var på jorden är situationen värre? Så mycket mer glädjande då att se detta:


Liyana på CNN på Youtube

Liyana har just avslutat sin USA-turné. De har giggat på Disneyland, Stanford university, Roxbury med flera ställen.

Jag var i somras i Mocambique. Huvudmotivet var att besöka Mutumbela Gago och Teatro Avenida, teatrar mest kända hos oss för Henning Mankells engagemang i dem. Väl där träffade jag också svenskar som gått från biståndsarbete till att bosätta sig och leva i landet.

De berättade att det var vanligt att fäderna lämnade sin kvinna och sitt barn om barnet fötts med en funktionsnedsättning. Det var mammans fel om barnet inte föddes funktionsdugligt. Kvinnorna med de funktionshindrade barnen hamnade i en svår situation. Hur skulle de både försörja sig själva och sina barn, samtidigt som deras barn var mer vårdnadskrävande än andra?

Studieförbundet Vuxenskolan är djupt engagerade i kooperativ utveckling. Ett av de projekt de driver är ett kollektiv i Zimbabwe för kvinnor och deras barn med funktionshinder. Jag blev tillfrågad om jag trodde mig kunna göra nytta i det sammanhanget någon gång. Mina frågetecken var många. Statsunderstöd? Glöm det. Köpkraft för kultur? Ingen. Beröringsskräck? Maximal. Papporna sprang ju uppenbarligen sin väg. Hur skulle teaterns uttryck kunna skaffa försörjning till kooperativet och dess medlemmar?

Jag har fortfarande inte svaren på det. Men uppenbart är att det nu finns en källa att lära av som är mycket mer kompetent än jag. Medlemmarna i Liyana.