Stefan Stenudd svarar

Läs gärna först Stefan Stenudds intressanta kommentar till "Tystnad på grund av funktionsnedsättning?" i sin helhet. Den ger anledning till fler resonemang.

Först dock - Stefan Stenudd påpekar mycket riktigt att det fanns ett argument till som jag inte tog upp. Att hans blogg inte recenserar nån teater alls. Och självklart har jag inget att anföra mot det argumentet. Därav valet att inte ta upp det.

Stefan Stenudd skriver om en episod där han som enda kritiker skriver ner ett ANC-gästspel i Stockholm medans det fortfarande var apartheid. Om den svenska omgivningens reaktioner, men hur en representant för gruppen tackade honom för hans uppriktighet. Och med det har han satt huvudet på spiken för hur vi väljer att se teaterrecensioner. Vi kan tillåta oss att bli ledsna för att vi inte nått ända fram, tycka recensenten har fel, försvara vårt verk - och ändå tycka att det är bra, viktigt och livsnödvändigt för teaterns utveckling att kritiken framförs.

Med detta sagt så blir jag egentligen bara ännu mer angelägen om att försöka locka in honom i vår salong. Om han skriver i sin blogg är ointressant. Jag vill höra vad han tycker. Den ocensurerade versionen. Men - när det gäller Mooms är Stefan Stenudd fortfarande avvaktande. Han skriver:



"När det gäller Moomsteatern är jag ändå osäker på om den ska recenseras, och graden av skådespelarnas professionalitet. Kan de bedömas med samma krav som på t.ex. skådisar på Malmö Stadsteater eller Dramaten? Ska de ses som semiproffs, eller proffs på sätt och vis?"


Stefan - ska sydafrikanska skådespelare bedömas utifrån en vit västeuropeisk kulturell norm? Kvinnor efter mäns? Eller ska normen för vad teater är breddas att gälla fler än bara de som hittills har haft tolkningsföreträde? Ett "lika för alla" uteslutande på ena sidans villkor blir givetvis missvisande. "Lika för alla" kan bara fungera om alla är med och bygger basen för normen.

Jag har sett skådespel med roll-listor som dignar under tyngden av normativa namn, och som varit amatörmässiga och värre än så. Betraktelsen om professionalism i förhållande till kvalitet kan bara vara subjektiv hos var och en. Min önskan är däremot att funktionsnedsättning inte ska vara en parameter som med automatik ger amatörstatus (inte proffs-status heller). "Lika för alla" betyder rimligen att också professionella skådespelare med funktionsnedsättning ska ha rätt att floppa, kritiseras för det och sedan ha rätt att ta revansch på sig själva med bibehållen status.

Mäter man anställning, erfarenhet, utbildning så går lättare att ha en gemensam mall, oavsett funktionsnedsättning. Den som flest använder (scenskola/3 år i yrket) uppfylls. Och då blir svaret lätt under parollen "lika för alla" - proffs, utan tillägget "på sätt och vis".


Jag försökte bjuda Stefan på en annan integrerad teater ikväll - Vibragera av Tyst Teater, i syfte att fördjupa diskussionen. Men han tränar Aikido.

Så Stefan - som jag försökte uttrycka ovan: jag är nyfiken på dina tankar - och jag gillar motstånd - men jag vet ju inte om du faktiskt sett något vi gjort? Du skriver inget om det. Så låt mig då formulera en alldeles särskild blogginbjudan till dig. Om du skulle få lust att besöka teatern av egen betalande fri vilja och lust, kan du då tänka dig höra av dig till mig och ge mig dina ocensurerade åsikter över en kopp kaffe? Never mind the blogs...

Tystnad på grund av funktionsnedsättning?

Moomsteatern har i dagarna bjudit in ett antal bloggare till sin nya föreställning ”Pajazzo”. Det är ett nytt led i publikarbetet. Analysen bygger på att ”mun mot mun” metoden fortfarande är den mest effektiva spridningen för föreställningsbesök. Och bloggare brukar prata om vad de upplevt.

Stefan Stenudd är en av de som fått inbjudan. För övrigt en blogg jag själv ofta följer med intresse. Ja, en förebild för mig när jag rekade bland bloggar inför starten av min. Och han väljer att skriva – om varför han inte tänker tacka ja till inbjudan.

Stenudd menar att Moomsteatern inte är en professionell teater i normal mening, utan en ”projektverksamhet med amatörskådespelare”.
I Sverige används två kriterier för professionalism på scen. Genomgången teaterhögskola eller tre år i yrket. Skådespelarna i Mooms har mellan 8 och 16 år i yrket, varav de senaste fyra som löneanställda. De är fortbildade på Teaterhögskolan (då de har som ett uppdrag att fortbilda skådespelare som är professionellt verksamma med mer än tre år i yrket), men är ännu inte framme vid kandidatexamen.
Teatern är finansierad på samma sätt som andra teatrar av nationellt intresse med ett tredelat ansvar mellan stat, region och kommun. På statlig nivå är det Kulturrådet som ansvarar, och där är Moomsteatern placerad under 28:2 Allmän kultur, vilket är samma placering som t.ex. Samisk teater. På regional och lokal nivå handläggs vi av respektive kulturnämnd.

Stefan Stenudd anser också att han inte kan recensera en föreställning som framförs av skådespelare med utvecklingsstörning, då den inte kan skrivas ner beroende på skådespelarnas funktionsnedsättning. Han menar att det blir falskt, då ”den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv”.

Det tog fem år innan första recensenten vågade sig in på Moomsteatern (Sydsvenskan 1992, Ylva Gislén). 2003 kom första ordentliga sågningen (Sydsvenskan igen, Boel Gerell). (Jag minns att jag var oerhört glad för den!) I övrigt finns hundratals recensioner från lokal, riks och internationell press. Och här finns en mix, även om vi är glada för att större delen är mer positiv än negativ. Om det finns en risk att någon av recensenterna stryper negativa omdömen? Ja, det är klart. Om Stefan Stenudd kan tänka så, så kan fler.
Men det finns exempel på motsatsen också. När brittiska Can do company, världens i mitt tycke bästa integrerade danskompani med rörelsehindrade och stående dansare, spelade i Vancouver möttes de av den lokala tidningens alibi för kommande sågning redan dagen innan deras föreställning. Vancouver Sun hade då en artikel om ”victim arts”, en diskussion som väcktes av en kulturkritiker i New York på 90-talet och som i korthet går ut på att om en artist har en funktionsnedsättning så ställer den ut sitt handikapp som konst, och då blir det per definition ”victim arts”. Därmed var den föreställning han var satt att recensera inte möjlig att recensera. Och förmodligen just därför tog han sats för att inte visa någon som helst nåd inför den han utsett vara ett offer. Efter föreställningen kom motorsågen fram. Sammanfattningen var att det hela var så dåligt att inte ens de stående dansarna kunde hålla balansen. Can do company ramade in recensionen och satte den bredvid London-kritikernas hyllningar.

Stefan Stenudd sätter fingret på ett demokratiskt problem. Han, och kanske flera med honom, tycker sig inte kunna kritisera något en människa med intellektuell funktionsnedsättning gjort. Det enda sättet att hantera det är med tystnad, för det som sägs blir ändå inte värt något om det inte finns en öppning för att vara kritisk. Tystnad på grund av funktionsnedsättning.

Men det är inte världens samlade skådespelare med funktionshinder som bett om det bemötandet. För de går det bra att få ris och ros som alla andra. Ja, det är faktiskt en förutsättning för att kunna fortsätta utvecklas som sceniska artister.

Det är istället de innanför normen som bestämmer hur de utanför normen får bemötas. (Nej, jag menar inte Stefan Stenudd som person. Trycket att inte vara elak mot personer med funktionshinder är inte hans påhitt). Men var finns lösningen?

Stefan – Vibragera med hörande och döva dansare går på Dansstationen ikväll. Ska vi gå tillsammans och prata om vad vi tycker? Du kan betala din egen biljett…

Stefan Stenudd: Benefits för bloggare: "den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv"