Förbjudna bilder av personer med funktionshinder (Projekten vi aldrig fick se del 2 och 3)

I november gjorde jag ett inlägg med anledning av att Lund inte blev kulturhuvudstad. Här kommer andra delen av förslag som aldrig blev av:

Forbidden portrayal of disability – film

Vi föreslog ett projekt med stöd för åtta olika filmare att producera var sin kortfilm under temat ”förbjudna bilder av rollfigurer med funktionshinder”. Filmerna skulle sättas samman till en episodfilm, med visning under kulturhuvudstadsåret, men också för spridning runt om i europa.

Målet är gränstänjning, och att hitta ytor som fortfarande inte är tillgängliga för den funktionshindrade artisten/rollfiguren . Vad får man INTE göra?
- En jury bedömer synopsis och avgör vart uppdragen går.
- både filmare med och utan egen funktionsnedsättning ska vara avsändare
- uppdragen ska ha geografisk spridning i europa.

Projektet föreslogs samköras med ett annat delprojekt: Research and publication of allowed and censored portrayals of disabled characters and artists.

I samarbete med filmvetenskaplig och ev teatervetenskaplig institution undersöks stereotyper i gestaltningen av rollfigurer med funktionshinder. Vad som tillåtits och vad som censurerats, och vilka faktorer som styr vår uppfattning om funktionshindrades medverkan på scen och duk.


Grand finale!

Episodfilmen, och samtliga dess delverk, skulle ha gemensam premiär i Lund och följas av en paneldebatt om villkoren för funktionshindrade artister i mainstream kultur och media. (=8 olika länkar till tidigare inlägg i ämnet)

För mycket handikapp för Washington Post

Signalen var tydlig. Affärssidan av Washington Post ville inte ha fler liknande artiklar om personer med funktionshinder som den om den kortväxtes operation för att bli längre. Detta med hänvisning till att annonsörerna "wanted happier stories, not 'depressing' ones". Orden var Katharine Weymouths, chef för den affärsdrivande sidan av Washington Post. Och trots att affärsrörelsen och den journalistiska verksamheten ska vara åtskilda, så fick detta återverkningen att ett sedan länge förberett jobb om en fyrdubbelt amputerad kvinna aldrig publicerades.
Det här problematiseras och diskuteras nu av Washington Posts egen journalist Howard Kurtz. Mestadels handlar den om journalistisk tystnad pga affärsmässiga skäl, trots påstådd redaktionell frihet. Och det är givetvis en viktig fråga.
Men om Katherine Weymouth ger ord på vad fler tänker, är det då så konstigt att representationen av människor med funktionshinder i media ser ut som den gör? (mycket lägre representation i media-inslag än andel av befolkningen, stereotyper och offer-roll vanliga, få anställda med eget funktionshinder).

Kan det låta så här?:
"Kan vi ha så många handikappade i tidningen på så kort tid?".
"Nej, det blir samma sak två gånger. Det känns gjort"

Vi har faktiskt mötts av det. Redaktioner som inte velat ha nyhetsinformation på grund av "att vi hade nåt om några handikappade för bara en liten tid sen".

Det stoppade reportaget går att läsa här.

Censur pga handikapp

Erik Höjdestrands avhandling ”Det vedervärdiga videovåldet” är föremål för reflektioner från Svenska Dagbladets ledarblogg och magasinet Neo.

Avhandlingen tar bland annat upp moralpaniken på 80-talet. Neo och Svd väljer ut de delar som blir absurdast 30 år senare. Här är några smakprov:

* Gabriel Romanus varnar för att ”landet kommer att översvämmas av program av typen Motorsågsmassakern” och sen tillägga att den är mild mot vad komma skall: "The Texas chain saw massacre", dvs Motorsågsmassakerns originaltitel på engelska. "Så korkat", förväntas vi tänka, men detta var på den tiden som filmbolagen faktiskt översatte filmtitlar till svenska.

* Socialdemokraterna varnade för innehåll som skulle medföra grovt underhållningsvåld, förlegade könsrollsuppfattningar och ohämmad alkoholkonsumtion.

* Författarförbundet ville "överväga införandet av ett system [med] en kulturpolitiskt grundad licens för import, produktion och distribution av videogram", dvs någon annan väljer vad du kan få se.

Debattens vågor gick heta. Samhällets, producenternas och föräldrarnas ansvar vägdes mot varandra. Krav på censur och självsanering. Är det någon som känner igen dagens debatt om dataspel?

Så här lät det då:



(Söktips: "Studio S videovåld" på youtube.)


Men ivern för filmcensur lever fortfarande. Men inte för att det visas våld. Nej, det är människor med funktionshinder som ska besparas barn och människor med svagt hjärta. Brittiska BBFC (British Board of Film Classification) satte först 12 års åldersgräns som rekommendation för att få se filmes "Special people". Anledningen var att den innehöll "disability themes". Med det menas att skådespelarna som gjorde rollerna med funktionshinder själva faktiskt hade egna funktionsnedsättningar. Någon sådan varning har nämligen aldrig delats ut när Tom Hanks gjorde "Forrest Gump" eller Dustin Hoffman gjorde "Rain man". (Varningen togs så småningom bort.)

Här är ett klipp från Special people på youtube:




Den senaste debatten startade BAFTA, The brittish academy of film and television arts, när den backade från ett löfte att hålla urpremiären för "The last american freakshow". Richard Butchins, regissör med egen funktionsnedsättning, följde ett antal artister med funktionshinder genom USA på turné. Utmanande? Ja, i sina delar, enligt regissören själv. Men att allmänheten skulle behöva skyddas är givetvis bara dumheter. Censur pga funktionshinder.

Youtube igen:




Men här i Sverige varnar vi väl inte för funktionshinder i alla fall? Nej inte vad jag vet. Det talas ju om att den svenska filmcensuren ska läggas ner eftersom den inte gör något längre. Men filmen "Freaks" från 1932 var totalförbjuden långt in i modern tid.


Freaks på youtube:



(Söktips: "freaks" och "1932" på youtube.)

Att man ska bespara gemena man lidandet att se en människa med funktionsnedsättning är en relik i tänkandets evolution som fortfarande dyker upp då och då. Likaså att associationen "freak show" fortfarande kommer farandes som jämförelse när en artist med funktionsnedsättning uppträder. Stämpeln "victim arts" - att artisten med funktionsnedsättnings konst alltid är att ställa ut sig själv som offer (mer ingående här) - ingår i samma gegga.

Herregud, vad jag längtar efter att jämställdheten för personer med funktionsnedsättning hade nått längre än så.