Teaterbiennalen 2009

Nu är jag åter från Teaterbiennalen i Borås. Åtskilliga dygn av föreställningar, seminarier och mingel. Hur blev det då?

Den konstnärliga kvaliteten var hög. Jag jublade i ett tidigare inlägg över Orionteaterns "Vems lilla mössa flyger?". Jublet kvarstår. Den var biennalens höjdpunkt i mina ögon.

Västanås "En herrgårdssägen" delade publiken. Men min kollega gav den recension som talade mest och bäst. Att se tre timmar Lagerlöf-dialog med en begränsad språkförståelse skulle kunna vara förödande. Men inte då. Föreställningen träffar min kollega rakt i magen. Ivriga applåder ackompanjeras av en själslig gråt. Ytterligare en påminnelse om att aldrig räkna ut den utvecklingsstördes förmåga att ta in, eller teaterns kraft att beröra.

Stockholms stadsteater kom med den hyllade och omskrivna "Petra von Kants bittra tårar". Min förväntan på detta baserades på pressens skriverier under tiden den gick i Stockholm, och kan väl sammanfattas "Utmanande och Pia Johansson briljerar". Så utmanande blev den inte, men oj så rasande skickligt framförd. Och Pia Johansson i all ära, men jag fick en ny favorit. Jessica Liedberg som den ordlöse assistenten imponerade stort på mig.

En av biennalens största snackisar var kanske humorkollektivet Klungans "Det är vi som är hemgiften". Och visst var det bitvis vrålskratt, särskilt när gruppen använde sin fysik. Men även briljanta texter riskerar bli monotona om de är likadant uppbyggda och framförda under flera timmar. Mer stående än publikens applåder den kvällen kan knappast ovationer bli, men själv tycker jag det fortfarande finns rum för utveckling i materialet.

Bland seminarierna har jag tidigare berömt Jonas Frankssons och Johan Bössmans "Är teatern handikappad?". Det fanns ett till som var värt massor för mig. "Att sätta sig själv på spel - om språk och motspråk" med Birgitta E Gustafsson. Seminariets titel är samma som hennes avhandling. Jag saxar ur presentationen av hennes avhandling:

"För att förändras och tänka nytt i pedagogiska sammanhang behöver vi bli provocerade, något behöver ”stöta mot” våra etablerade föreställningar/.../ Med motspråk menas ett språk som inte stämmer överens med den föreställning man redan har. Det är ett språk som kan ge en spegling av det egna jaget när individen får möjlighet att se sig själv i ett socialt sammanhang.
Konstnärliga språk kan vara exempel på motspråk som gör uppror mot vaneseende. Dikten såväl som litteraturen och teaterföreställningen erbjuder möjlighet till andra bilder av verkligheten. Hur går det till när vi möter motspråk som konfronterar vår föreställningsvärld? Vad händer då vi ställs inför valet att antingen se eller se bort?"
En del i Birgittas arbete var att intervjua lärarnas hantering av dessa motspråkiga kulturupplevelser. Deras svar varierade från bejakandet av att låta sig konfronteras till kultursyner som "det är bra att de får lära sig att sitta still" eller "det är för mycket att göra, vi har energi-tema nu". Här finns substans för både en skol och kulturpolitisk fråga: Hur ska barnen garanteras rätten till kulturupplevelser på sina egna villkor?

Svalare var det på teater-kritikernas seminarier: "Teaterkritiken i praktiken" och "Teaterkritiken som dialog". Det sistnämnda blev lite mer ge och ta, mest tack vare Lilith performancestudios Petter Petterssons frispråkighet i sin kritik av kritikerna. Likväl är det bra att även kritike(r)ns roll diskuteras. Man skulle dock kunna fråga sig om utvecklingen av teaterkritiken blir bäst av att scenkonstkritikerna själva befolkar panelerna. Hur mycket nya tankar blir summan av det arrangemanget?

Teaterbiennalen i media, bl.a:
GP, Exp, SvD, SvD2, DN, DN2, DN3.

Orions mössa flyger högt

Just nu är det teaterbiennal i Borås. Orionteatern deltar med "Vems lilla mössa flyger?".

Och svaret kan inte bli annat än att Orion och pjäsen är ett jättelyft. En stor, begåvad ensemble, ett teaterspråk som jag inbillar mig måste träffa målgruppen perfekt. Och en teater som satsar fullt ut i det visuella.

Stor applåd!

Premiär för Klara och tiger!

Teater Devill har idag premiär på sin senaste pjäs där skådespelare med och utan funktionsnedsättning finns med i ensemblen. I "Klara och tiger" spelar Maria Wärme och Tomas Åhnstrand rollerna.

Jag har lärt mig mycket av Maria. Hon var en av mina första elever i Skanskvarnsskolan i slutet på 70-talet. Hon och hennes klasskompisars äventyr på scenen då var experimentverkstad och personlig utveckling för mig. Att hon gick vidare inom teatern är glädjande. "I motvind", sammanfattar hon själv sina strävanden i Svenska Dagbladet idag.

Så mycket bättre då att Teater Devill slår in på den linje de gjort. I boken "Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" diskuterar jag just de här frågorna. På biennalen i Borås kommer Devill att hålla ett seminarium om tillgänglighet och delaktighet kallat "Är teatern handikappad?"

"Vilka får framträda på våra scener? Varför handlar handikappanpassning enbart om publikplatser och foajé? En diskussion med Teater De Vill om teater och funktionshinder, samhällets syn på svaghet, beröringsskräck, det dubbla tillgänglighetsbegreppet, det relativa handikappbegreppet och att vara ”helt CP”.
(seminarieinnehåll på biennalen - från TCs hemsida)

Jag bokar biljett till både pjäsen och seminariet.

Läs även vad en av Devills konstnärliga ledare Jonas Bössman har att säga i frågan "Är teaterscenen för alla?"

Bilden är en pressbild från Teater Devills hemsida.