Kulturutskottet har hållit en utfrågning på temat Funktionshindrade och scenrummet.
Det är stort.
De kallade för de ville veta. Och där satt dom, från m till v. Inte alla, men majoriteten av ledamöterna och några ersättare kunde räknas in.
De lyssnade på när Benny Marcel, Kulturrådet, engagerat lyfte fram
Hallundadeklarationen. De såg en marknadschef som brann för tillgängligheten. Ulrika Sonn heter hon, och är alltid med som det goda exemplet. Välförtjänt, tycker jag, för det märks att de på Göteborgs stadsteater tänker tillgänglighet i positiva termer.
Tomas Melander från Teater Västernorrland hoppas jag ska bli en ny samarbetspart eller bollplank eller nåt. Här pratade han turnerande scenkonst för alla, men deras arbete har inte stannat vid teknik. Bemötande och utbildning är intänkt, och det är jättebra uttänkt.
Christel Nilsson på Kulturcentrum Skåne presenterade eftergymnasial konstnärlig utbildning för personer med kognitiva funktionsförutsättningar. Här låg också stort tryck på
vad som behöver utvecklas i efterföljande diskussioner.
Agneta Rapp och Hans Sjöberg pratade Very Special Arts och Riksteatern presenterade dagens höjdpunkt. Förutom att Birgitta Englin (som myntade ordet "funktionsförutsättningar" - suveränt ord) och Anna Ljungqvist är kloka människor som vet att förflytta både ord och handling, så hade de Mia Modig med sig.
Mia - själv döv och teckentalande - berättade om sina upplevelser när Tyst Teater spelade för barn med hörselskador. Och hur det kändes att få frågan "När kommer teatern tillbaka?". Smaka på det. Teatern, att få ta del av någon annans berättelse, är ingen självklarhet. Det finns oro i orden. "När kommer teatern tillbaka?". Det är en vannsinnigt stark fråga av ett litet barn som fått en teaterupplevelse den kan tillgodogöra sig.
Därefter blev det frågor. Anneli Särnblad (s) fokuserade på barnen, och det gör hon rätt i. Kulturskolorna måste bli en självklar mottagare av barn med funktionsförutsättningars kulturintresse,. Hur annars ska vi få fram vassa vuxna som en naturlig del på våra scener?
Christer Nylander (fp) frågade om vinster, och Riksteatern kunde berätta om fördubblade publiksiffror i målgruppen och ett utvecklat arrangörsled. Per Lodenius (c) visade engagemang i frågan om utbildning och Lars Axel Nordell (kd) tryckte på bemötandet.
Siv Holma riktade särskilt en fråga till mig och Pär Johansson på Glada Hudik om vilka de viktigaste framtidsfrågorna var. För mig är det frågan om att förflytta strukturerna inom en rad politikområden. Eftergymnasial utbildning, arbetsmarknadspolitik, kulturskolornas mottagande, det internationella samarbetet och utbytet och att arbeta med målet om full delaktighet på alla nivåer. Bort med "att också få va med". In med jobb, makt - representation. Och här borde inte minst public service och medierna ha en stark och viktig roll. När ska personer med funktionsförutsättningar gå från att vara studieobjekten i dokumentärer till att bli budskapsförmedlare - subjekten - i nöjes och kulturproduktionen?
Leif Pagrotsky (s) efterlyste mer kött på benen runt tillgänglighet och delaktighet, och Cecilia Magnusson (m) föreslog att man skulle jobba för ytterligare en dag, nu utskottsövergripande om jag förstod det rätt.
Jag har jobbat med de här frågorna hela mitt yrkesverksamma liv. Människor med makt har ibland lyssnat intresserat när jag velat berätta eller försöka påverka, ibland gömt sig för att slippa säga nej. Men aldrig tidigare att jag upplevt att de på ett strukturerat plan frågar, vill veta mer och bjuder in.
Så även om dagen idag bara var ett aldrig så litet steg på en väldigt lång väg, så var det faktiskt stort!
Mitt mulna anlete förändrades dock när jag gick runt hörnet. Där satt en ung man och spelade för livet. Och jag bryr mig inte om han valt instrumenten utifrån plånbok eller utifrån konstnärligt koncept - det bara svängde nåt helt grymt! 
Inlägg
