Brodrejs kortväxta exempel

I serien stereotypt föråldrat sätt att använda funktionshinder går det idag att läsa Expressen. Gunilla Brodrej analyserar den politiska satirens humorhaveri.

Parlamentet handlar mer om underliv än politik. Instämmer.
Mycket i radions Public service är oförargligt. Jodå.

Sen tar Brodrej upp Frankrike som ett exempel på mindre oförarglig - och därmed vassare - satir.

Så här skriver hon:
"I Frankrike har den politiska satiren traditionellt en starkare ställning. Politiker och makthavare avkräver inte sällan offentliga ursäkter, som nu senast när migrationsministern surnade till efter att ha blivit beskriven som Nationalfrontens mullvad av France Inters satiriker Stéphane Guillon. Han gjorde rätt utförliga hänvisningar till ministerns mullvadslika utseende. Det finns en sådan tradition. President Sarkozy framställs ofta som dvärg."

Skulle satiren bli vassare om vi driver med hur dom ser ut, kryddat med att ta till förlegade termer för funktionsnedsättningar?

Blir det vassare om någon säger Tjocke-Maud, Flint-Fredrik eller påstår att Lars Ohly har kommunist-Tourettes?

Varför byta ut dålig satir mot ännu sämre?

Family guy i blåsväder?

Ska den populära tecknade serien Family guy få onda ögat av Sarah Palin? Det diskuteras just nu i amerika efter senaste avsnittet. “My dad’s an accountant and my mom’s the former governor of Alaska”, säger den tecknade rollfiguren med Down syndrome. Och i ett sång och dansnummer inför en date med tjejen med downs, så sjunger Chris bror Stewie citerade fraser som “little whore,” “poorly grooming,” “as-of-Monday-shoelace-tying,” “just a little crooked walking” and “a special person’s wettest dream.”

Exkluderande? Nja, jag vet inte. Family guy är elaka mot alla för allt. Det vore snarast exkluderande att inte få en släng av sleven nån gång. Men är det bra gjort?

Jag har inte lyckats få se hela avsnittet än. Men i slutändan är det flickan med Downs som bossar med Chris så pass mycket att han inte vill mer: “I used to hear that people with Down syndrome were different from the rest of us but you’re not,” säger han till henne. “You’re not different at all. You’re just a bunch of [piiip] like everyone else.” Och rösten görs av skådespelaren Andrea Friedman, som själv har Down syndrom.

I slutändan tycker jag nog att Family guy hamnar någorlunda rätt i ett sorts 'elak med respekt' och samtidigt brytande av stereotyper. Ty fördomarna i sången är Stewies, och inte ett policystatement från dess skapare.

Här är sångnumret...




New York Daily News, NBC Los Angeles, LA Times.

Förbjudna bilder av personer med funktionshinder (Projekten vi aldrig fick se del 2 och 3)

I november gjorde jag ett inlägg med anledning av att Lund inte blev kulturhuvudstad. Här kommer andra delen av förslag som aldrig blev av:

Forbidden portrayal of disability – film

Vi föreslog ett projekt med stöd för åtta olika filmare att producera var sin kortfilm under temat ”förbjudna bilder av rollfigurer med funktionshinder”. Filmerna skulle sättas samman till en episodfilm, med visning under kulturhuvudstadsåret, men också för spridning runt om i europa.

Målet är gränstänjning, och att hitta ytor som fortfarande inte är tillgängliga för den funktionshindrade artisten/rollfiguren . Vad får man INTE göra?
- En jury bedömer synopsis och avgör vart uppdragen går.
- både filmare med och utan egen funktionsnedsättning ska vara avsändare
- uppdragen ska ha geografisk spridning i europa.

Projektet föreslogs samköras med ett annat delprojekt: Research and publication of allowed and censored portrayals of disabled characters and artists.

I samarbete med filmvetenskaplig och ev teatervetenskaplig institution undersöks stereotyper i gestaltningen av rollfigurer med funktionshinder. Vad som tillåtits och vad som censurerats, och vilka faktorer som styr vår uppfattning om funktionshindrades medverkan på scen och duk.


Grand finale!

Episodfilmen, och samtliga dess delverk, skulle ha gemensam premiär i Lund och följas av en paneldebatt om villkoren för funktionshindrade artister i mainstream kultur och media. (=8 olika länkar till tidigare inlägg i ämnet)

Usla stereotyper

Canal plus kör "Den där Mary" igen. Aftonbladets TV-sidor ger den fem plus. Det är bland den sämsta skit som har gjorts, hävdar jag.

Jag erkänner, jag är inte med i fancluben för amerikansk "tutt o prutt - komedi", så måhända var jag beredd att såga "All about Mary" redan när jag till slut halvsov till den i slutet på 90-talet. Men anledningen till antipatin är att den är i särklass när det gäller att framställa en rollfigur med utvecklingsstörning med hjälp av idiotiska stereotyper.

Mary (Cameron Diaz) har en bror (vägrar komma ihåg skådisens namn). Om man rör vid hans öron blir han galen och aggressiv. Resten kan ni lista ut själva. Hans funktion i filmen är att ha sina öron på plats när manusbröderna Ferelly behöver en kul misshandel.

För min del får man gärna driva med funktionshinder på film. Vare sig skådespelaren själv har en funktionsnedsättning eller inte. Men här saknas den begåvningen. Och för all del ambitionen.

Artistens bakgrund betyder massor för vårt mottagande

Är vi fördomsfulla, de flesta av oss? Nog bestämmer vi oss på mindre än ett ögonblick vad vi borde kunna förvänta oss utav en människa? När vi sen får uppleva något helt annat än det våra förutfattade meningar hade sagt oss vara möjligt - ja då blir upplevelsen desto större.

Moomsteatern gjorde så 1988. Ingen hade sett teater spelad av utvecklingsstörda förut i Malmö. Varje föreställning av "Drömmar" slutade med stående ovationer. Var det konstnärligt enastående? Nej. Men det var fullkomligt otippat i dåtida publiks ögon. När Klas Malmberg (skådespelare med utvecklingsstörning på Moomsteatern) 2009 drar stående ovationer på "Pajazzo" är det en helt annan prestation som ligger bakom. Ty förväntningarna på honom är redan skyhöga.

Igår erbjöd tv-tablån inget för påskmiddagströtta. Hemma fick youtube stå för underhållningen, och vi hamnade på Britain's got talent. Jag bjuder på två klipp. Inget av dom är unika prestationer på världskartan, men bägge får publiken att stå upp och jubla. De blir överraskade i förhållande till sina förväntningar, och det utan starka markörer som funktionshinder. Här är det "bara" baserat på personernas bakgrund och hur de ser ut.


Stavros Flatley & son dansar.

Susan Boyle sjunger. (Titta särskilt på publikens grimascher i det förberedande samtalet, när de får höra henne säga att hon ska sjunga och vill vara som Elaine Page.)

Tyvärr är det upplagt på youtube utan möjlighet till inbäddning på annan sida. Men klicka på länkarna - det är värt det!

Artiklar om Boyle: SvD, Aftonbladet, Expressen, Nyheter24.

Stereotyper 1 - Hur är egentligen en handikappad?

Om jag säger Tourettes syndrom - vad ser du framför dig då? De allra allra flesta av er svarar antagligen en människa som tvångsmässigt säger fel saker på fel ställe. Som bara måste säga "knulla" i kyrkan och "fetto" i omklädningsrummet. Eller tvärt om för all del. Huvudsaken är att det blir fel.

Och det skulle kanske kunna vara rätt om någon enskild individ, men det blir ändå helt fel som stereotyp. För den delen av Tourettes syndrom som innebär tvångsmässiga tics med att säga fel sak på fel plats omfattar bara tio procent av alla med Tourettes syndrom. Det latinska namnet är Coprolalia, och för att inte översätta fel så får ni förklaringen till ordet på engelska:

"Coprolalia is involuntary swearing or the involuntary utterance of obscene words or socially inappropriate and derogatory remarks. Coprolalia comes from the Greek κόπρος (kopros) meaning "faeces" and λαλία (lalia) meaning "babbling, meaningless talk", from lalein, "to talk".[1] The term is often used as a clinomorphism, with 'compulsive profanity' inaccurately referred to as being Tourette syndrome." - wikipedia

Har du med en människa med Tourettes syndrom i en pjäs, film, sketch eller liknande dramatisk produktion - ja då kan du ge dig den på att den tillhör minoriteten av Tourettarna, för annars blir det inte "kul". Och eftersom hela idén med att ha en människa med Tourettes syndrom beskriven på scen är att få tillgång till en som säger fel saker på fel plats, så betyder det att om rollfiguren inte längre ska få göra det så stryks den. Då har den inget värde längre för styckets innehåll.

Gör en egen jämförelse - om det t.ex. gällde att kvinnor alltid framställdes som hysteriska? Eller att män alltid slog sin partner? Men där är vi inte. Det finns en mångfald av rollbeskrivningar av kvinnor och män.

Vem kan hitta en rollfigur med Tourettes i en pjäs eller mediaframställning som inte är baserad på att säga fel sak på fel plats? Jag bjuder vinnaren på middag.