Världens kortaste man: dansare? exploaterad? eller både och?

Khagendra Thapa Magar fyllde 18 år häromdan. Därmed blev han världens kortaste man. Aftonbladet uppmärksammar detta genom ett mittuppslag med en bild i naturlig storlek.

Brittiska channel 4 har gjort en dokumentär om sökandet efter världens kortaste man. Man träffade då Khagendra Thapa Magar, men han var då bara 16 år. Redan då visste man att titeln skulle bli hans en dag.

Jag minns den dokumentären för två saker:
- Den brittiske reportern pratar med Khagendra som om han pratade med ett litet barn.
- Strax innan det här externa klippet (kan ej bäddas in. Inte samma klipp som nedan) så ifrågasätter reportern om Khagendra Thapa Magars föräldrar och familj exploaterar hans funktionsnedsättning när de begär betalt för en filmad intervju. Säger reportern som tjänar sina pengar på att producera en dokumentär om världens kortaste man, som ska sändas av ett bolag som tjänar pengar på att sända den. Sett i det ljuset blir Khagendra Thapa Magars familj de enda som ser till att den som faktiskt betyder något också får en del av kakan.

Enligt Aftonbladets artikel så vill han nu till USA och visa sina danssteg. De finns däremot så de kan klippas in här i bloggen.



Jag kan ingenting om nepalesisk danstradition, och har ingen möjlighet att bedöma vilket potentiellt konstnärligt värde dansen har. Men med världsrekordtiteln som världens kortaste blir han per automatik föremål för en hel värld beredd att definiera honom och ha en åsikt om huruvida han är exploaterad eller ej. Och varav väldigt få har ens pratat med huvudpersonen själv.

Snacka om att funktionshinder är omvärldsrelaterat.

Next to normal

Next to normal är en musikal om en familj i förorten, där modern lever med en psykisk sjukdom. Mitt intresse för gestaltningen av rollfigurer med funktionsnedsättning tog mig dit. (Bipolärt syndrom - sjukdom eller funktionsnedsättning? Se här.)

Manusförfattarna, regissören och Alice Ripley - som spelar rollen som modern - gör alla ett medvetet arbete bort från spelad galenskap. Det är befriande. Jag rekommenderar artikeln i NY Times som uppmärksammar deras arbete.

Men ytterligare en sak är fantastisk i "Next to normal". När alla andra musikaler är teknik för hur mycket miljoner som helst, stora ensembler med jätteorkestrar, körer och dansare, och folk flyger genom luften och det är happy end i färgexplosioner - så är den här tvärtom på alla punkter.

Sex skådespelare och fyra musiker, vardagsrealism i förorten, bägge fötterna och alla rollfigurerna med oerhörd tyngd förankrade på scengolvet och i verkligheten, och ett slut som i all sin mänsklighet gör att jag tömmer tårkanalerna och går därifrån fullkomligt utpumpad.

Sannerligen, en gigantisk prestation långt ifrån den glamour och yta som förväntas känneteckna Broadway.

Sluta använda R-ordet!

Det uppmanar ett stort antal amerikanska organisationer med Special Olympics som främsta företrädare. Det ord man syftar på är ”retard”. 31a mars ska det manifesteras världen över. Läs mer här.

”Kärt barn har många namn”, heter det, men det fungerar inte så när det gäller etiketter på stigmatiserade grupper av människor. Efter ett tag blir orden, som när de kom ansågs politiskt korrekta, till nya förhatliga ord med stigmatiserande följder. Och det är inte lätt att hänga med.

När jag och några av de ungefär jämngamla skådespelarna på Moomsteatern växte upp så kom budet: ”Du får inte säga U-ordet!” (”utvecklingsstörd”). Man ska säga ”förståndshandikappad” istället. Och under Mooms tidiga år, så bestämde skådespelarna att det var så man skulle kalla sitt funktionshinder när vi benämnde det för omvärlden. Men - sen några år får man nu inte längre säga F-ordet! (”förståndshandikappad”). Medan man återigen får använda u-ordet, men bara som påkoppling till en annan första-identitet. Låter det krångligt? Ja, det är möjligt, men det är lika fullt viktigt. Fråga de människor av afroamerikanskt ursprung som fört kampen mot N-ordet.

Journalister frågar ofta vad de ska kalla dem, syftandes på våra skådespelare med funktionsnedsättning? Vi brukar svara ”prova med deras namn?”, men det hjälper givetvis inte ett dugg. Så här kommer nu en liten lektion på vad som gäller – med reservation för vad som kan ha ändrats sen jag själv fick smäll på fingrarna senast:

1. Första identiteten är aldrig handikappet. Man är en människa, person, elev, skådespelare, man, kvinna, hyresgäst, anställd, lingvist MED något.

2. Detta något kan antingen vara en funktionsnedsättning eller ett funktionshinder. Skillnaden mellan dessa är att funktionsnedsättningen är konstant, den bär man alltid med sig. Den blir till ett funktionshinder när omgivande miljö gör det omöjligt att fungera och klara av det man önskar klara av.

exempel på funktionsnedsättningar: Downs syndrom, synnedsättning, muskeldystrofi, utvecklingsstörning. I ett sammanhang: ”hon är en människa med utvecklingsstörning”.

exempel på när miljön utlöser din funktionsnedsättning till att bli ett funktionshinder: När trottoarkanten är för hög för att personer med rullstol ska kunna passera den. Det går alltså att ifrågasätta om Moomsteaterns skådespelare är funktionshindrade när de spelar sina föreställningar. De klarar ju allt de ska i det sammanhanget. Men funktionsnedsättningen, t.ex. downs syndrom, den finns kvar. Den finns där vare sig du äter, jobbar eller sover.

3. Vanliga ”godkända” begrepp skulle då kunna vara: skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning, en skådis med Downs syndrom/utvecklingsstörning eller en artist med funktionshinder. Men fortfarande helst ”förnamn efternamn”.

I Sverige skulle många äldre behöva vänja sig av med ”vanföra”, ”sinnesslöa”, ”efterblivna”. Skolkorridorerna skulle behöva rensas på ord som ”sär”, ”mongo” och ”cp” som skällsord. Och många personalrum inom omsorgen skulle behöva ifrågasätta sig själva när de använder ordet ”muppar” om sina kolleger/brukare med utvecklingsstörning. Själva tycker de att det är en jättebra etikett eftersom mupparna på tv är snälla, söta och roliga – det är ju positivt, tycker dom. Lika positivt som när män förminskar kvinnor till ”små stumpor”, tycker jag. Fast värre. För om inte den grupp som är ”mupparna” närmast tar deras parti och jobbar för inklusion och integration med respekt, hur ska då någon annan ändra på sig?

Jo, jag säger fortfarande ”negerboll”, så min perfektionsgrad är icke existerande. Och jag blir frustrerad när debatten hela tiden håller sig fast vid vad som är politiskt korrekt språkbruk istället för vid den stora diskrimineringen gällande lön, yttrandefrihet, medbestämmande, studievillkor etc. Men jag signar r-ordskampanjen och försöker lära mig önskat språkbruk av respekt för dem det verkligen berör.

Facebook har 1000-tals grupper där ”retards” och liknande är inbegripna. Detta trots att Facebook stoltserar med regler om att "groups that attack a specific person or group of people (e.g. racist, sexist, or other hate groups) will not be tolerated. Creating such a group will result in the immediate termination of your Facebook account." Nu utmanar r-ordskampanjen detta genom att skapa gruppen FACEBOOK: STOP ALLOWING HATEFUL GROUPS THAT MOCK PEOPLE WITH SPECIAL NEEDS. Gruppen hade idag 9302 medlemmar, undertecknad inkluderad.

Diskutera gärna i kommentarerna, (och rätta mig gärna om det mitt språk åter igen hunnit passera ett politiskt korrekt ”bäst före-datum”!)