att skriva Chris Lindahligt

Chris Lindahl är musikrecensent på Gaffa.se. När han ska lustmörda bandet Takidas senaste album "The burning heart", så avslutar han med följande rader:

"Men gitarrerna harklar ur sig träiga riff och när väl syntslingorna träder fram då smakar det bara gammalt tuggummi och mellanstadiedisco. Robert Pettersson utnyttjar också en sångteknik där han på ansträngd engelska försöker låta så menlös som möjligt. Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten." Chris Lindahl på gaffa.se

Jag har ingen aning om hur Takida låter, men Chris Lindahl låter fruktansvärt illa. Så illa att man i min bok kan mynta uttrycket "att skriva Chris Lindahligt".

Expressen, GP, SvD, DN, AB, Sydsvenskan, Skånskan, HD.

Andra som delar Chris Lindahls egenskap att använda funktionsnedsättningar för att beskriva hur kasst nåt är:
Karolina Fjellborg i Aftonbladet kallade en film adhd-drabbad, Pelle Fosshaug myntade begreppet "cp-rött" efter en bandymatch.

Liu Wei vann Chin's got talent

I augusti skrev jag om Liu Wei. Han har inga armar och deltog i China's got talent genom att spela piano med tårna.

Mer party-trick än stor konst, var min reflektion då. Men kineserna älskar uppenbarligen sin Liu Wei. Han vann hela tävlingen!

Nedan ser ni finalbidraget av "Youre beautiful". Jag har försökt hitta ett klipp med bra ljudsynk på youtube, men det blev en övermäktig uppgift för mig.

Liu Wei

China's got talent! Det vet vi som sett t.ex. the China Disabled People's Performing Art Troupe (video av Buddha with thousand hands här).

De kör också programkonceptet i tv. I år tävlar Liu Wei. Han spelar piano - utan armar.



Bra? Jodå, men för mig blir det nog mer i kategorin partytrick än avdelningen stor konst...

Dragspelare med cp i filharmonisk orkester

Huang Baiqin heter den unge man som nyss blivit uttagen att spela med Shanghais filharmoniska orkester. Han är 16 år - och har cp.

Mamman upptäckte att han verkade musikalisk när han nynnade med i TVs melodier, och tänkte att här kanske fanns en framtida försörjning för pojken. Men ingen skola skulle vilja ta emot en elev med cp. Så hon övertalade en medlem av filharmonin att ta honom som privatelev.

Sen dess har han övat 5 - 6 toimmar om dagen. Nu är det dags att ta steget upp...

Shanghaidaily

Evelyn Glennie

Evelyn Glennie är fantastisk. Som slagverkssolist slår hon alla med häpnad. Vet man att hon dessutom är döv, så blir prestationen hon utför än större.

Jag har haft förmånen att både få höra henne föreläsa och uppleva en konsert. Hon fick stående ovationer bägge gångerna.

För Evelyn Glennie är hela kroppen ett öra, och hela salen den sammanlagda ljudmiljön.

Hon föddes hörande, och med musik i hemmet och i familjen. När hon så småningom blev döv sa man till hennes föräldrar att stoppa henne i dövskola. Föräldrarna svarade att de tänkte de inte alls göra. De tänkte lösa eventuella problem när de kom, inte ta ut dom i förväg.

På musikhögskolan sa man att det inte var någon vits att utbilda henne, för hon skulle aldrig kunna få ett jobb i en symfoniorkester. Som om det var hennes mål? Eller som om det var skolans sak att stänga ute på grund av deras syn på en eventuell arbetsmarknad? Skolan fortsatte, att vara döv och pyssla med klassisk musik lät sig inte göras. Evelyn Glennie reflekterade med att undra om de hört talas om Beethoven?

De adderade moment till hennes auditions som andra inte behövde gå igenom. Oförberedda test. Hon klarade de alla. Till slut kunde inte den engelska motsvarigheten till Musikhögskolan neka henne att börja utan att bryta mot lagen.

Idag är Evelyn Glennie ett hett eftertraktat världsnamn på slagverk. När kommer hon till Sverige härnäst?

Nedan två klipp!
Det första från det stycke vi hörde henne spela, dock med en annan orkester. Här finns docck inga bilder på EG in action.
Klipp två så ser vi EG spela Marimba, men i ett annat stycke.

Salif Keita

Salif Keita spelade på George Washington-universitetet som en del i Very Special Arts festival som uppmärksammar artister med funktionsnedsättning från hela världen. Vadå Keita funktionshindrad? tänker kanske en del. Salif Keita har albinism. Inte den bästa av förutsättningar om man som Salif bor i Mali.

När jag var ung hade vi ett uttryck inför lördagskvällarna som var att vi skulle "gå ut stenhårt och sen öka hela tiden". Det slutade ändå oftast vid korvkiosken när orken sinat.

Men nu fick jag uppleva en artistakt som levde upp till mantrat. Keita börjar med att säga att det här är afrikansk musik. Då finns det ingen möjlighet att sitta och lyssna. "Upp med er!" Han möttes av jubel och en folkhop som gav upp sina platser till förmån för en pulserande kroppsmassa framför scen.

Oj, viken musik! Med instrument jag inte visste fanns. Efter ett tag kommer en man in och strör pengar över Keita. Efter ett tag kommer en till. Dollarsedlar stoppas i kläderna. Snart är det en aldrig sinande parad av människor, gamla och unga, män och kvinnor, som häller pengar över Keita och bandmedlemmarna. Till slut gör de ett avbrott för att sopa upp pengarna från scengolvet, och får uppmana folk att sluta för att kunna slutföra konserten.

En upplevelse!

Festivalens första besvikelse

Anita Hollender har gästframträdanden i TV-serier och roller på off Broadway på meritlistan. Det hjälper inte i hennes egna "Still standing" på Very Special Arts festival i Washington DC.

Hon sjunger sånger om sin cancer och ett amputerat ben, barnafödsel och kärlek. Rent känslomässigt blir mitt gensvar "jaha?" eller möjligen "jaså...". Konceptet med fixerat smil från öra till öra, förinspelat musik-komp och ibland duett mot förinspelad röst är stendött.

Det här är inte ovanligt, tyvärr. Och så måste det få vara på ett sätt. Nischen är ung. Många utbildningsvägar är stängda. Infrastrukturen för handikappkultur är bristfällig. Därav att genier, fullträffar och smash hits får samsas med ett och annat krims krams när vi samlas för festival.

Mitt mulna anlete förändrades dock när jag gick runt hörnet. Där satt en ung man och spelade för livet. Och jag bryr mig inte om han valt instrumenten utifrån plånbok eller utifrån konstnärligt koncept - det bara svängde nåt helt grymt!

Svaret sitter givetvis inte i antalet ben. Utan att här var en artist som behärskade sitt instrument.

Mat Savage trio

Ett geni.

Matt Savage är savant. Han är en av dessa få som föds med autism och blir överjävligt begåvad inom en nisch. När han var 8 år så spelade han piano för Dave Brubeck och jammade med Chick Corea. Året därpå blev han inbjuden att jamma med McCoy Tyner. Som 11-åring debuterade han på legendariska Blue Note på Manhattan. Sen fortsätter det likadant. Hans biografi är lång som ett ösregn med förnämaste namdedropping.

Nu är han 18 år. John Funkhouser, pianist/basist och Steve Silverstein, trummor har funnits med Matt i nio år (halva hans liv). Deras meritlistor är nästan lika imponerande, men de har jobbat ett helt vuxenliv på att skrapa ihop sina.

Jag såg hans konsert igår. Ett minne för livet...

Nedan ett klipp av alla i högen på youtube. Njut!

Michigans Yembetrummor

Afrobeats Mali var titeln på ett musikprogram för en barnpublik. Ett dussin trumslagare, alla tonåringar med funktionsnedsättning från Detroit Michigan, fick salen och barnen att gunga av rytmer från Mali.

Showen stals först av en två-årig flicka längst bak på golvet i salongen. Hon kunde inte sitta still. Hela hennes kropp pulserade i takt med scenens rytmer från första takten. Och när barnen sen bjuds upp på scen för att spela på ledarens trumma, så är det en fyraårig grabb som sätter igång och börjar spela avancerade rytmer, utan att tänka, det bara finns där.

Konstnärligt unikt? Nä. Men oj vad det funkade på barnen - och oss andra!

Musik för döva

Frederik Podzuweit har designat en krage som skapar vibrationer från ljudet. Till den kommer en mottagare för radiofrekvenser, eller så kan man ansluta sin Ipod. Läs mer på Designbloggen.

Funktionshinder på Oscarsgalan

Jag har tidigare skrivit om bandet Liyana från Zimbabwe. Nu är en dokumentär om deras ledsångerska Prudence Mabhena Oscarsnominerad (Best documentary short subject Oscars 2010).

Det är filmmmakarna som tävlar om statyetten, och så ska det så klart också vara. Frågan är väl som vanligt om salongen ens kan ta emot så många personer med funktionshinder på en och samma gång (blir de ens inbjudna?). Men jag drömmer genast om ett artistframträdande på galan. Ett framträdande där afrikanskt gung möter tappade kändishakor.


(hittar inget klipp från den nominerade filmen, men väl ett gammalt youtubeklipp med Liyana)

Mer på This is Zimbabwe-bloggen, filmsajten Music by Prudence, The Baltimore Sun.

Band på turné

Flame består av 12 medlemmar med olika funktionshinder, från utvecklingsstörning till autism. De hör hemma strax utanför New York, och har spelat överallt i staterna och t.o.m. på Parthenon i Aten. Och man blev särskilt inbjuden att framföra musik vid Eunice Shriver Kennedy's (bl.a. grundare till Special Olympics) begravning.

Det finns ett dagsaktuellt inslag på abcnews, men det låter sig inte visas i bloggen. Gå dit och se inslaget istället. Här kommer en låt från en turné 2008. Mer finns att hämta på youtube.



Flames egen hemsida.

Staff Benda - nu i europa

Staff Benda Bilili - de hemlösa musikerna med funktionsnedsättning från Kongo Kinshasa är nu i europa. Turnéschema här.

Tyvärr missar jag dom. Men NRK passade på att ha dom som gäster. Var så goda - det svänger!



Mer Staff Benda här.

Dame Evelyn

Hon åker runt jorden som solist på slagverk. Hon pratar om att lära människor lyssna. Och hon är döv.

Dame Evelyn Glennie. (website)

Poveljongen

Ett geni har fått ett hem på internet. I Poveljongen!