Lloyd Webber och genrepsbloggarna

Andrew Lloyd Webber är på krigsstigen. Han är arg på de genrepsbesökare som vädrar sina åsikter i sociala medier på internet. Han menar - som alla teaterskapare - att hans verk inte är färdigt förrän premiären. Men han får mothugg av Lyn Gardner på the Guardians teaterblogg.

Min gissning är att hennes gissning är helt korrekt. Lloyd Webber hade antagligen inte ondgjort sig om bloggarna jublat över Fantomen-uppföljaren "Love never dies". Nu har debatten satt igång, och han lär få leva med att den alternativa titel den här bloggaren gav föreställningen fortsätter att nämnas.

"Paint never dries".

Kritiskt om kritikens utrymme

Just nu pågår en debatt om kulturkritikens tillstånd. Avstampet för debatten tycks vara tidskriften 00tals nummer "Vässa kritiken".
"VÄSSA KRITIKEN! Slappa omdömen, list-journalistik och en kritik som handlar
 mer om person än prestation. Tidningarnas kultur sidor behöver slipas, men hur?" anger de själva som aptitretare för numret.

Detta har i sin tur lett till en debatt i Expressen. Har utrymmet minskat, Var det bättre förr och Bloggarnas eventuella roll är några av frågorna.

Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att det blivit ett minskat utrymme för min konstart - teatern - i de medier jag följer. Men att kultur och nöjessidorna blivit fler. Det känns som om pappersmedia använder kultur/nöje som ett profilområde för att nå yngre läsare, och att teatern som 'gammelkultur' inte anses ingå i ungdomars kulturkonsumtion. Om min tes stämmer så är däremot spel och musik ungt i gammelmedias ögon.
Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att texternas längder krymper när det gäller recensioner av scenkonst. Med krympande textutrymme urvattnas möjligheten till djupgående åsiktsförmedling.

Jag saknar det. I min mening räckte inte de gamla, i min upplevelse större, formaten till heller. Under några år diskuterade vi på teatern om vi kunde hyra in kritiker på egen hand, för att få veta allt denne tyckte och möjligen också att kritikern skulle våga mer i prövandet av sin kritiska hållning.
Betty Nansen-teatret i Köpenhamn gör detta nu. 6 personer har fått anställning för att kritisera teaterns uppsättningar. Deras recensioner publiceras oredigerade på teaterns hemsida.
Automatreflexen hos de flesta är att det inte kan fungera, att det blir köpta recensioner. Jag menar att den åsikten baseras på tron att kritiken enbart skulle fylla en roll som reklam för ett scenverk. Jag tror teatern om att vilja ha en kommunikation med sin publik, och att reflektioner på vad som gjorts, t.ex. recensioner, därför är viktiga. Enbart positiva hyllningar skapar ingen utveckling, så varför reducera teatern till nån som bara vill ha reklam för sin produkt?

Bloggarnas roll diskuteras. Jag förfäras när man som Madeleine Grive på Expressen gör bloggarna till amatörer och betalda kritiker i gammelmedia likställs med kompetens. Jag har under mina år i branschen jobbat tillsammans med många rutinerade teaterarbetare. Och det är nog rimligt att säga att det inte är ovanligt att med åsikter om "recensenter som inte kan nåt". Om jag håller med? Nej, det kan jag inte säga. För min egen del är det inte recensionen ett sätt att få respons från någon som är likadan som jag, utan att få många röster som utifrån sitt eget perspektiv speglar vad vi åstadkommit. Visst händer det att en del lästa reflektioner ger mer näring och andra mindre, men så måste det bli om mångfalden ska ha nån funktion. Att däremot påstå att alla betalda papperstyckare är kompetenta och alla ickebetalda digitaltyckare är amatörer blir bara dumt.

Roligare då att göra som the Guardians (förmodar jag) betalda och kompetenta kritiker i deras teaterblogg. De listar (usch, fy, jag vet, men ur läsarperspektiv kan de faktiskt fungera då o då) de bästa kritikerbloggarna och hjälper sina läsare att hitta kvalificerade kultur och scenbloggar. Det känns väsentligt fräschare än kategoriska etiketter. Och om det är läsarnytta som är tidningens mantra så är det också ett kvalitativt bättre förhållningssätt.

Tidigare i Expressen: Peter Cornell, Nina Lekander.
Jenny Tunedal tycker om 00tal i AB.
Betty Nansen-teatret

Sågningar och rop

DN har en artikel om kritikers makt att lustmörda det de satts att bevaka. Man tar sitt avstamp i Jane Magnussons monumentala sågning av "Nyhetsankorna".

"Nyhetsankorna saknar mer än det: talang, humor, musikalitet, självdistans, scennärvaro, repetitioner, passion, smak, stil, klass och framför allt en broms. Varför tog de inte död på det här för länge sedan, exempelvis vid första repetitionen – när de borde ha förstått att de inte har något att komma med. Men just det ja, ”Nyhetsankorna” har med all tydlighet inte repeterat."
- Jane Magnusson, DN

Jag kommer ihåg att jag läste med ett skräckblandat snett leende. Vad väckte sån vrede? Men såna här sågningar är tack och lov ovanliga. Jag skriver "tack och lov" för att det alltid finns en eller flera människor bakom ett verk. Den som tar sig rätten att monumental-såga går från tyckande till att ta sig rätten till utdömande av offentlig skampåle, där majoriteten av läsarna bara kommer att ha tagit del av ena sidans syn på saken - kritikerns.

Vart går gränsen mellan skarp kritik och lustmord?

Artikeln ger inget svar, utan blir mest en uppradning av exempel på konflikter som orsakats av kritikers åsikter/konstnärers känslighet. Fredrik Fischer klassar flera av dem som "veritabla neanderthalfasoner" i sin blogg.

Ett härligt uppstigande

Fredrik Pålsson sa: "Jag skrattar så jag kiknar" i Sydsvenskan.
Richard Loman sa: "Dålig smak är på alla sätt den fras som biter sig fast i medvetandet" i DN.

Jag har dessa bägge teaterkritiker att tacka för att jag köpte biljett och cyklade iväg till Institutet igår. Tycker man så vansinnigt olika om en föreställning så måste den ju erbjuda något att fundera på, ta ställning till, uppleva.

Jag håller med Pålsson den här gången. Det hänsynslösa drivandet med allt och alla (en hemlös, en invandrare, en funktionshindrad och en långtidsarbetslös femtiplussare - och den kulturintellektuella publiken) funkar, tycker jag. Till skillnad från när den accepterade stå upp-eliten tycker sig tänja gränser genom att i roast efter roast påstå att deras kolleger ser mongoloida ut.

Blogg-tour

Varje morgon går jag igenom ett stort antal bloggar, googlingar och specialsajter. En del av det som träffar mina ögon hamnar här - i bloggen - med en egen fundering till. Idag har jag samlat några länkar där det är mycket värdefullare att ni klickar er vidare till mina källor, än att ni stannar hos mig. Varsågoda!


Stadsteatern vs Universal

Det pågår en strid mellan Stockholms stadsteater och Universal. I föreställningen "De tre musketörerna" används musik av ett stort antal världsartister. Dumas pjäs blir enligt DN-recensenten Ingegerd Waaranperä "ett hisnande musikaliskt technicoloräventyr" och "en dånande rockflod".
Stadsteatern har använt sig av det Stim-avtal teatrarna alltid använt när det rört sig om att använda befintlig musik. Universal hävdar att den här användningen skiljer sig. Att den blir handlingsbärande. Och då gäller inte Stim.

Hittills har media-dramaturgin varit att "stadsteatern bara gjort som man alltid gör (stim-avtal), men nu har dumma Universal bestämt sig för att jävlas bara för att de kan".
Stefan Johanssons (dramaturg på Operan) ofta utmärkta blogg får mig att bitvis förändra min syn på Universals agerande, från "dumma universal" till "ganska rimligt". Läs den här!


Margareta Sörensons kunnighet

I expressens "scenbloggen" samsas kritikerna om utrymmet. Men Margareta Sörenson är solklart bäst. Nu senast går hon till försvar för Dramatenchefens rätt att spela sina egna pjäser och anställa sin man som regissör. (här).
I serien "tolv scenkonstnärer" låter hon oss i varje nytt avsnitt möta en svensk scenpersonlighet. Det härliga är att urvalet av fantastiskt duktiga yrkesmänniskor inom teatern håller sig borta från den skara skådisar som får rubriker om de kissat på fel ställe. Väldigt allmänbildande! (senaste delen, 9, här).


En förebild till

Victoria Webster är läkare och Sveriges första specialist på akutsjukvård. Och hon är CP-skadad. Under utbildningstiden möttes hon bland annat av detta:
"En lärare, eller om det nu var en rektor, tackade henne för att hon hade kommit in på utbildningen. Detta eftersom hon genom sin närvaro bevisade att det var fel på intagningsreglerna. En sådan som hon borde inte ha accepterats. Och det vore barmhärtigare av henne att hoppa av utbildningen för att bereda plats åt någon annan." (Hela artikeln i Aftonbladet här. Tack Towe för tipset)

Nya danska grepp när kritiken inte syns

Betty Nansen-teatret söker nu kritiker till sina föreställningar, enligt Svenska Dagbladet. De utvalda till jobbet får 1500 danska/uppdrag i lön. Deras recensioner publiceras -oredigerade och i sin helhet - på Betty Nansen teatrets hemsida.

De som söker jobbet ska alltså bita den hand som föder dom, skulle tvivlarna säga, och antyda att teatern försöker köpa sig positiva omdömen.

Det tänkandet bygger på två felgissningar, som jag ser det.
- Dels att recensionen bara skulle vara en marknadsföringstext för teatern. Att teatern inte har något intresse av kritik för att utvecklas. Det tror jag är att förminska teatern och dess medarbetare.
- Dels att alla människors integritet skulle vara till salu för 1500 spänn. Det vore att förminska den frivillige kritikern. (Man kunde i så fall fundera på om det förhåller sig tvärtom. Kritikern ställer sitt eget namn och heder i pant, utan "objektivitets-skydd" från att tillhöra en redaktion. Betyder det att denne tvingas anta en mer kritisk hållning för att bevisa att integriteten är intakt?)

Med ett öppet redovisat system kan Köpenhamns teaterkonsumenter på lång sikt välja att bygga sitt eget förtroende till kritikers åsikter bland fler röster om teatern. Med lite tur så säger nämligen inte alla dessa kritiker samma sak.

Min upplevelse är att teaterns utrymme generellt sett krymper i medias kulturbevakning. Att skaffa fler röster om teatern - betalda eller ej, så länge det redovisas öppet - kan bara vara positivt. Moomsteatern umgicks med liknande tankar för några år sedan, dock aldrig för egen publicering. I vårt fall handlade det uteslutande om kritikens minskande utrymme och kvalitet, och vårt behov av mer motstånd.

Men även som marknadsföring så funkar det väl utmärkt, Betty Nansen? Vilken dansk kultursida kommer inte att diskutera Bettys egna kritiker i höst?

Stefan Stenudd svarar

Läs gärna först Stefan Stenudds intressanta kommentar till "Tystnad på grund av funktionsnedsättning?" i sin helhet. Den ger anledning till fler resonemang.

Först dock - Stefan Stenudd påpekar mycket riktigt att det fanns ett argument till som jag inte tog upp. Att hans blogg inte recenserar nån teater alls. Och självklart har jag inget att anföra mot det argumentet. Därav valet att inte ta upp det.

Stefan Stenudd skriver om en episod där han som enda kritiker skriver ner ett ANC-gästspel i Stockholm medans det fortfarande var apartheid. Om den svenska omgivningens reaktioner, men hur en representant för gruppen tackade honom för hans uppriktighet. Och med det har han satt huvudet på spiken för hur vi väljer att se teaterrecensioner. Vi kan tillåta oss att bli ledsna för att vi inte nått ända fram, tycka recensenten har fel, försvara vårt verk - och ändå tycka att det är bra, viktigt och livsnödvändigt för teaterns utveckling att kritiken framförs.

Med detta sagt så blir jag egentligen bara ännu mer angelägen om att försöka locka in honom i vår salong. Om han skriver i sin blogg är ointressant. Jag vill höra vad han tycker. Den ocensurerade versionen. Men - när det gäller Mooms är Stefan Stenudd fortfarande avvaktande. Han skriver:



"När det gäller Moomsteatern är jag ändå osäker på om den ska recenseras, och graden av skådespelarnas professionalitet. Kan de bedömas med samma krav som på t.ex. skådisar på Malmö Stadsteater eller Dramaten? Ska de ses som semiproffs, eller proffs på sätt och vis?"


Stefan - ska sydafrikanska skådespelare bedömas utifrån en vit västeuropeisk kulturell norm? Kvinnor efter mäns? Eller ska normen för vad teater är breddas att gälla fler än bara de som hittills har haft tolkningsföreträde? Ett "lika för alla" uteslutande på ena sidans villkor blir givetvis missvisande. "Lika för alla" kan bara fungera om alla är med och bygger basen för normen.

Jag har sett skådespel med roll-listor som dignar under tyngden av normativa namn, och som varit amatörmässiga och värre än så. Betraktelsen om professionalism i förhållande till kvalitet kan bara vara subjektiv hos var och en. Min önskan är däremot att funktionsnedsättning inte ska vara en parameter som med automatik ger amatörstatus (inte proffs-status heller). "Lika för alla" betyder rimligen att också professionella skådespelare med funktionsnedsättning ska ha rätt att floppa, kritiseras för det och sedan ha rätt att ta revansch på sig själva med bibehållen status.

Mäter man anställning, erfarenhet, utbildning så går lättare att ha en gemensam mall, oavsett funktionsnedsättning. Den som flest använder (scenskola/3 år i yrket) uppfylls. Och då blir svaret lätt under parollen "lika för alla" - proffs, utan tillägget "på sätt och vis".


Jag försökte bjuda Stefan på en annan integrerad teater ikväll - Vibragera av Tyst Teater, i syfte att fördjupa diskussionen. Men han tränar Aikido.

Så Stefan - som jag försökte uttrycka ovan: jag är nyfiken på dina tankar - och jag gillar motstånd - men jag vet ju inte om du faktiskt sett något vi gjort? Du skriver inget om det. Så låt mig då formulera en alldeles särskild blogginbjudan till dig. Om du skulle få lust att besöka teatern av egen betalande fri vilja och lust, kan du då tänka dig höra av dig till mig och ge mig dina ocensurerade åsikter över en kopp kaffe? Never mind the blogs...

Tystnad på grund av funktionsnedsättning?

Moomsteatern har i dagarna bjudit in ett antal bloggare till sin nya föreställning ”Pajazzo”. Det är ett nytt led i publikarbetet. Analysen bygger på att ”mun mot mun” metoden fortfarande är den mest effektiva spridningen för föreställningsbesök. Och bloggare brukar prata om vad de upplevt.

Stefan Stenudd är en av de som fått inbjudan. För övrigt en blogg jag själv ofta följer med intresse. Ja, en förebild för mig när jag rekade bland bloggar inför starten av min. Och han väljer att skriva – om varför han inte tänker tacka ja till inbjudan.

Stenudd menar att Moomsteatern inte är en professionell teater i normal mening, utan en ”projektverksamhet med amatörskådespelare”.
I Sverige används två kriterier för professionalism på scen. Genomgången teaterhögskola eller tre år i yrket. Skådespelarna i Mooms har mellan 8 och 16 år i yrket, varav de senaste fyra som löneanställda. De är fortbildade på Teaterhögskolan (då de har som ett uppdrag att fortbilda skådespelare som är professionellt verksamma med mer än tre år i yrket), men är ännu inte framme vid kandidatexamen.
Teatern är finansierad på samma sätt som andra teatrar av nationellt intresse med ett tredelat ansvar mellan stat, region och kommun. På statlig nivå är det Kulturrådet som ansvarar, och där är Moomsteatern placerad under 28:2 Allmän kultur, vilket är samma placering som t.ex. Samisk teater. På regional och lokal nivå handläggs vi av respektive kulturnämnd.

Stefan Stenudd anser också att han inte kan recensera en föreställning som framförs av skådespelare med utvecklingsstörning, då den inte kan skrivas ner beroende på skådespelarnas funktionsnedsättning. Han menar att det blir falskt, då ”den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv”.

Det tog fem år innan första recensenten vågade sig in på Moomsteatern (Sydsvenskan 1992, Ylva Gislén). 2003 kom första ordentliga sågningen (Sydsvenskan igen, Boel Gerell). (Jag minns att jag var oerhört glad för den!) I övrigt finns hundratals recensioner från lokal, riks och internationell press. Och här finns en mix, även om vi är glada för att större delen är mer positiv än negativ. Om det finns en risk att någon av recensenterna stryper negativa omdömen? Ja, det är klart. Om Stefan Stenudd kan tänka så, så kan fler.
Men det finns exempel på motsatsen också. När brittiska Can do company, världens i mitt tycke bästa integrerade danskompani med rörelsehindrade och stående dansare, spelade i Vancouver möttes de av den lokala tidningens alibi för kommande sågning redan dagen innan deras föreställning. Vancouver Sun hade då en artikel om ”victim arts”, en diskussion som väcktes av en kulturkritiker i New York på 90-talet och som i korthet går ut på att om en artist har en funktionsnedsättning så ställer den ut sitt handikapp som konst, och då blir det per definition ”victim arts”. Därmed var den föreställning han var satt att recensera inte möjlig att recensera. Och förmodligen just därför tog han sats för att inte visa någon som helst nåd inför den han utsett vara ett offer. Efter föreställningen kom motorsågen fram. Sammanfattningen var att det hela var så dåligt att inte ens de stående dansarna kunde hålla balansen. Can do company ramade in recensionen och satte den bredvid London-kritikernas hyllningar.

Stefan Stenudd sätter fingret på ett demokratiskt problem. Han, och kanske flera med honom, tycker sig inte kunna kritisera något en människa med intellektuell funktionsnedsättning gjort. Det enda sättet att hantera det är med tystnad, för det som sägs blir ändå inte värt något om det inte finns en öppning för att vara kritisk. Tystnad på grund av funktionsnedsättning.

Men det är inte världens samlade skådespelare med funktionshinder som bett om det bemötandet. För de går det bra att få ris och ros som alla andra. Ja, det är faktiskt en förutsättning för att kunna fortsätta utvecklas som sceniska artister.

Det är istället de innanför normen som bestämmer hur de utanför normen får bemötas. (Nej, jag menar inte Stefan Stenudd som person. Trycket att inte vara elak mot personer med funktionshinder är inte hans påhitt). Men var finns lösningen?

Stefan – Vibragera med hörande och döva dansare går på Dansstationen ikväll. Ska vi gå tillsammans och prata om vad vi tycker? Du kan betala din egen biljett…

Stefan Stenudd: Benefits för bloggare: "den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv"