Inte tillräckligt Klartext i lönejämförelsen

Igår hade radioprogrammet Klartext ett inslag om vilka som fick hur mycket betalt när de spelar teater, om de har en intellektuell funktionsnedsättning. Det har sedan gått vidare till andra lokal och kulturrredaktioner inom public service. Nyhetsrapporteringen i dessa inslag behöver kommenteras.

Klartext är ett program som ska ge nyheter till personer som behöver de på ett mer lättbegripligt språk, till exempel personer med intellektuell funktionsnedsättning. En grundregel i ett lättare språk är att en viss förenkling, att hjälpa lyssnaren att ta del av det viktigaste. Det behövs, och jag tycker det är bra. Mitt behov av att kommentera inslagen beror säkert på just detta urval i en del fall. Men det fanns ingen väsentlig skillnad i nyhetsinslagen  mellan Klartext och övriga redaktioners, så de förenklingar som gjorts gick vidare ut i även de medierna.

Med det sagt - även med förenklingar måste det bli rätt!

Under hela inslaget pratas om att jämförelsen gäller deltagare/skådespelare "med funktionsnedsättning", men jämförelsen innehåller bara grupper där de aktiva har en intellektuell eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Annars hade det funnits fler teatrar med helt eller delvis anställda skådespelare att ta med i jämförelsen, om man så hade velat.

Jämförelsen sker mellan yrkesaktiva skådespelare med upp till 23 års erfarenhet, varav 12 år som löneanställd, och personer som väljer att spela teater på sin fritid och/eller valt att ha teater som huvudsyssla inom daglig verksamhet. Moomsteaterns ledning och anställda klargör det på ett bra sätt i P4 Radio Malmöhus. Det är en jämförelse man antagligen aldrig skulle göra bland funktionsnormativa. Tänk er nyheten "lokalrevyns deltagare i (valfri ort) får inte betalt fast de arbetar hårt, men länsteaterns skådespelare får marknadsenlig lön".

Det underliggande problemet är vägen till arbetsmarknaden i stort (och den sceneniala i synnerhet) för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Den är mycket svår att nå för de flesta. Då finns LSS-lagstiftningen som i en av sina 10 insatser har rätten till daglig verksamhet. Den ska ge meningsfull sysselsättning efter individens behov och val, och om så är möjligt underlätta inträdet på arbetsmarknaden.

När det gäller meningsfull sysselsättning har daglig verksamhet på många håll gjort en betydande resa under de senare decennierna. När jag startade Moomsteatern tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan 1987, så rekryterades deltagarna genom daglig verksamhet. Då var daglig verksamhet ofta stora dagcenter-enheter, och sysselsättningen ofta i form av industriell terapi (enklare förpackning och montering på uppdrag). Idag är de stora enheterna nästan helt borta, cafeer och enheter som arbetar med konstnärliga uttryck och olika medier desto fler. I många större orter kan individen själv välja mellan olika verksamheter. En bra utveckling, tycker jag.

Underlätta inträdet på arbetsmarknaden är det betydligt sämre med. Både Socialstyrelsen  och vetenskapliga rapporter (ex denna) säger att det momentet misslyckas de dagliga verksamheterna med. Inlåsningseffekterna är stora.
Många kommuner har valt att uppmuntra den insats som görs inom de dagliga verksamheterna genom att betala en viss ersättning till deltagarna. Den kallas ofta habiliteringsersättning. Så här säger wikipedia: "Personer som deltar i den dagliga verksamheten får en mindre ersättning, så kallad habiliteringsersättning. /.../ Ersättningen är undantagen från skatteplikt och räknas inte som inkomst."
Habiliteringsersättningen är således ingen lön, men den upplevs som det av många deltagare, för den är kopplad till närvaro/insats i den dagliga verksamheten.
I stort är alltså daglig verksamhet en pedagogisk insats instiftad att främja personens utveckling och inträde på arbetsmarknaden. Det är den också ibland, men ofta med allt för stort fokus på omhändertagande.

Så det finns yrkesaktiva skådespelare på Mooms. De repeterar, spelar, fortbildar sig och turnerar året runt på heltid. Med full lön. Den kombinationen (yrkesaktiv/heltid/kontinuerlig anställning/högskoleutb/lön/professionell produktion/intellektuell funktionsnedsättning) går knappt att hitta i en internationell jämförelse. Förutsättningen för att den ska finnas är en konstnärlig kvalitet.

När Klartext jämför villkor, gör man det i mina ögon utan att ta in hur långt teatrarna och dess medverkande/anställda kommit i sin karriärsutveckling. I alla andra sammanhang en rätt viktig komponent.

Jag antar att anledningen till granskningen är att Glada Hudikteatern hade en tveksam lönepolicy i sin verksamhet 2011. Det som stack i ögonen på mig vid det tillfället var inte föreställningsarvodets storlek (enligt radions inslag ca 900 kronor), utan att andra medverkande utan professionell yrkesidentitet inom scenkonsten fick väldigt mycket mer. Som jag minns det förklarade man det med att dessa också tog på sig ytterligare jobb vid sidan av scen, t.ex. assisterande funktioner för personliga hjälpbehov hos skådespelarna vid turneer. Det värdesattes, medan exempelvis oändligt många marknadsförings-extra-jobb i alla landets tv-soffor inte värdesattes som ytterligare jobb vid sidan av scen. I mina ögon var det där värdegrunden fick en del fläckar.
Man har idag enligt samma radioinslag ca 1700 kronor/föreställning. Om den är lika stor oavsett funktionsnedsättning och om extrasysslor värdesätts lika idag vet jag inte.

Ur värdegrundsperspektiv är lika lön för lika arbete alltid intressant. Frågan blir bara vilka Klartext jämför och varför. Min upplevelse är att det blir äpplen och päron, utan att det klargörs ordentligt.

Min personliga övertygelse är att det är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle att personer med olika förutsättningar ges tillträde till den offentliga arenan, vare sig den är politiken, kulturen eller medierna.

Sett till Scenkonsten menar jag att det finns många steg kvar. Här kommer de!

Personer med och utan (intellektuell) funktionsnedsättning ska ha lika möjligheter att etablera sig som scenkonstnär. För att nå det målet behöver vi:
- en kulturskola som inte bara tar emot personer med funktionsnedsättning, utan erbjuder samma möjlighet att vässa sin talang till det yttersta oavsett funktionsvariation.
- tillgång till estetlinjer inom särgymnasiet över hela landet.
- konstnärlig kompetens i de estetiska ämnena inom särgymnasiet över hela landet.
- säkrandet av eftergymnasiala utbildningsvägar inom konstarterna, även för den som kommer från särskolan. (högskoleförberedande samt högskola)
- dagliga verksamheter som fokuserar på deltagarnas konstnärliga utveckling
- politiska beslut som understryker representation av konstnärliga utövare med egen funktionsnedsättning inom det professionella kulturlivet på lika villkor, och beredskap att adressera medel och uppdrag för att nå dit.
- etablerade teatrar som är beredda att anställa de som nått hela vägen i sin karriärsutveckling.

Vi har lång väg kvar att gå.

Tar vi synen för given skyms sikten

Romeo & Julia. Fäktscenen. Värjorna korsas i en allt mer avancerad och koreograferad intensitet. Scengolvet är stenbelagt, med ett mönster som påminner om den brittiska flaggan Union Jack. Det är rundade stenar i diagonalerna, och olika platta stenmönster i de sektorer som bildas.

Den ena skådespelaren är blind – men inte funktionshindrad. Det är ju miljön som avgör om ett funktionshinder uppstår – remember? Till exempel är inte personen i rullstolen funktionshindrad så länge den kan göra allt som alla andra kan. Det är när det är en trappa utan hiss i hennes färdväg som funktionshindret uppstår. Golvet i den här uppsättningen av Shakespeares klassiker tillgängliggör scenrummet för skådespelaren. De olika stenmönstren gör att han alltid vet var han befinner sig. Resterande koreografi är lagd i muskelminnet.

Jag läste om den här New York-uppsättningen i mitt dagliga arbete med att vaska fram material till bloggen om Teater & Funktionshinder. Parallellen till mitt dagliga arbete på repetitionsgolvet går inte att missa. Men för skådespelaren med intellektuell funktionsnedsättning är det inte stenbeläggningen i golvet som funktionshindrar – det är informationen och kommunikationen.

Min kollega Pierre Björkman är en fantastisk skådespelare. Hans språkförståelse och hantering har sina begränsningar - men bara om vi godtar att all kommunikation ska ske verbalt och teoretiskt. Och varför skulle vi det? En del av repetitionsarbetet består i att se till att det alltid finns visuella, praktiska, sensoriska eller andra stick i texten för Pierre att förhålla sig till. Vi lägger informationen där han kan läsa den helt enkelt.

Just nu repeterar vi ”Oz” i Malmö. Fritt från både Frank Baums bok och filmen med Judy Garland gör vi en egen tolkning av ”Trollkarlen från Oz”. Pierre spelar Fågelskrämman utan hjärna, men som kommer med alla briljanta idéer.

Den rollen finns i verkligheten - påtvingad. Många har en förväntan att personen med utvecklingsstörning inte ska förstå något. Och det är klart – om informationen är omöjlig att förstå så blir det svårt. Prova själv att säga nåt smart på ett språk du inte kan. Det är ju själva antagandet att det ska vara så fullständigt självklart att vi ska kommunicera på det statistiskt normala flertalets villkor som ställer till det. Och det antagandet är ganska dumt tänkt, eller hur?

(Texten är skriven till tidskriften Impuls och återfinns i deras aktuella marsnummer.)

På väg till ett spännande samarbete

Gårdagen ägnades åt att vidareutveckla det kommande samarbetet mellan Moomsteatern, Riksteatern och Studieförbundet Vuxenskolan runt tillgängligheten och delaktigheten för publik och artister med funktionsnedsättning.

Och ett sådant samarbete behövs. Om en grupp till stor del varit utestängd från en företeelse, lokal eller sammanhang, så räcker det inte att bara bygga en ramp. Och precis som andra diskrimineringsgrupper i samhället (t.ex. kön, etnicitet, sexualitet) inte accepterat att endast få titta på när de andra (män, heteron, svenskar) uppträtt så är det faktiskt dags att öppna Sveriges alla scenrum också. Och då inte bara med en ramp...

Jag

TV-inslag från TV4 när jag fick Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningspris. Då fanns det inte utlagt på nätet. I morse fastade det i sökfiltret. Så - för er som jag inte känner (ännu):



Moomsteatern

Prisad

Min mamma sa en gång till mig: "Du var som en kerub när du var liten. Sen har det bara blivit värre" (hon log varmt när hon sa det...). Och det finns nog en viss sanning i det.

Jag påmindes om detta när jag tog emot Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningspris idag. De som författat motiveringen sparade sannerligen inte på generositeten och snällheten.

"Det Kjelle har skapat är inte bara ett stort steg för kulturlivet utan också för alla de personer han arbetat tillsammans med. Han har bidragit till att skapa rättvisa villkor och strukturförändringar. Kjelle har genom att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet på ett folkbildningsmässigt sätt inför kommuner, organisationer, myndigheter, departement, ministrar och inte minst inom SV, blivit en viktig och tydlig röst för allas rätt i samhället. Kjells engagemang för livslångt lärande och hans förmåga att se alla människors möjligheter och särkilda uttryck gör honom till en självklar person för att få Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningsstipendium 2009"

Jag tror däremot inte att dessa strukturförändringar varit möjliga att nå om jag förblivit en kerub. Så nånstans kan det trots allt komma nånting gott ur att det bara blivit värre!

Liyana!

Zimbabwe.

Vi tänker miljoner procent inflation, förtryck, fattigdom och HIV. Var på jorden är situationen värre? Så mycket mer glädjande då att se detta:


Liyana på CNN på Youtube

Liyana har just avslutat sin USA-turné. De har giggat på Disneyland, Stanford university, Roxbury med flera ställen.

Jag var i somras i Mocambique. Huvudmotivet var att besöka Mutumbela Gago och Teatro Avenida, teatrar mest kända hos oss för Henning Mankells engagemang i dem. Väl där träffade jag också svenskar som gått från biståndsarbete till att bosätta sig och leva i landet.

De berättade att det var vanligt att fäderna lämnade sin kvinna och sitt barn om barnet fötts med en funktionsnedsättning. Det var mammans fel om barnet inte föddes funktionsdugligt. Kvinnorna med de funktionshindrade barnen hamnade i en svår situation. Hur skulle de både försörja sig själva och sina barn, samtidigt som deras barn var mer vårdnadskrävande än andra?

Studieförbundet Vuxenskolan är djupt engagerade i kooperativ utveckling. Ett av de projekt de driver är ett kollektiv i Zimbabwe för kvinnor och deras barn med funktionshinder. Jag blev tillfrågad om jag trodde mig kunna göra nytta i det sammanhanget någon gång. Mina frågetecken var många. Statsunderstöd? Glöm det. Köpkraft för kultur? Ingen. Beröringsskräck? Maximal. Papporna sprang ju uppenbarligen sin väg. Hur skulle teaterns uttryck kunna skaffa försörjning till kooperativet och dess medlemmar?

Jag har fortfarande inte svaren på det. Men uppenbart är att det nu finns en källa att lära av som är mycket mer kompetent än jag. Medlemmarna i Liyana.