Idergard siktar snett

Förbjud kommunala kultur och fritidsnämnder, föreslår Timbroideologen Thomas Idergard i DN idag. Syftet är att kostnader för kultur och fritid ska konkurreras ut av kärnverksamheterna vård, skola, omsorg.

Som dramaturg gör han ett hyfsat jobb för sin sak, Idergard. En skidtunnel i Botkyrka och ett badhus i Sundsvall får bli symboler för kommunalt slöseri, som sen ska kopplas till att kommunerna har särskilda nämnder kultur och fritid.

Jag håller med Idergard om det riktiga i att se över om det går att skjuta investeringar och kostnader för förändringar som lika gärna kan påbörjas när finanskrisen vänder. Det kan säkert gälla byggnader inom kultur och fritid, men också för teknisk infrastruktur, nya trafiklösningar, nya byggnationer av alla sorter och framför allt merkostnader för kommunala omorganisationer. Men se där gäller inte samma sak, enligt Idergard. Barns blockflöjtsträning i kommunala kulturskolan och fostrandet av nya Zlatan på Sveriges bollplaner är det som i verkligheten ska ställas mot hemtjänst. Men inte rondeller. Det är kärnverksamhet. Och omorganisationer, för de är lösningen.

Det handlar om ideologi. Idergard vill inte betala för kultur och fritid. Idealet är Vellinge, som har låga kulturkostnader per capita och vars innevånare badar och konsumerar kultur där Malmös skattebetalare bekostar investeringarna och driften.

I det syftet funkar det bra för Idergard att skriva av ett badhus på fyra år. För det är det han gör när han jämför investeringen i badhuset med kommunala tjänster. Men Idergard hade knappast föreslagit att stora satsningar inom teknisk infrastruktur skulle försvararas med samma räkneexempel.

Till och med de som hyllar ekonomistyrning som det enda mätinstrumentet för ett samhälles välmående borde vilja kultur och fritid väl. Det genererar, förutom en massa kul, nya förebilder, svenska exportinkomster, friskare människor och att fler än Timbro kan få göra sin röst hörd. Ekonomi-kramare borde alltså värna hur kultur och fritid kan klara sig undan med så få uppoffringar som möjligt.

Med subjektiv kamera kan man få ideologiskt krimskrams att se ut som man är de svagas bästa vän. Men rör inte rondellerna.

Idergards debattartikel i DN.