Massiv kritik mot amerikansk välgörenhetsreklam

Det här är vad som nu upprör många personer med autism eller dess anhöriga i USA. En film från organisationen Autism Speaks som utmålar autism med bland annat följande fraser: "“I am autism. I have no interest in right or wrong. I will plot to rob you of your children and your dreams….And if you’re happily married, I will make sure that your marriage fails. Your money will fall into my hands, and I will bankrupt you for my own self-gain."

Filmen är uppbyggd så att första halvan är en hotfull röst som ger en dramatiserad bild av vad autism kan medföra för individen och dess familj. Den andra halvan är röster från familjer som svarar med kärlek och gemenskap.

Det är den första halvan som väcker ilskan hos bland annat ASAN (Autistic Self-Advocacy Network). Man menar att Autism speaks använder skrämseltaktik och utmålar personer med autism som en börda för samhället och dess familjer. Och att detta inte har någon positiv verkan för personer med autism.

Filmen:


Detta fenomen har redan ett namn - det är en ransom campaign. New York University hade 2007 en reklamfilm som sa att funktionshindret hade kidnappat ens barn - ransom notes (krav på lösensumma). Efter massiva protester drogs den tillbaka efter 2 och en halv vecka.

Nu manar ASAN till protester på gator och torg för att dra uppmärksamhet till Autism speaks oetiska kampanj.

Vad tycker du?

Crippens kritik

Kan välvilja kväva - eller kanske kränka - den man vill väl? Ja, den diskussionen är väl värd att föra. Inlägget ovan är gjord av Crippen, aktivist och debattör med ritpennan som vapen.

När Moomsteatern gjorde "Normalerna" - ett svar på Lars von Triers "Idioterna" - 1999, så undersökte ensemblen normaliteten. Vad var det man kunde göra som normal, som vår normbildning egentligen borde säga nej till, om den var inkluderande för alla.

I en scen stod Segou Camara - dansare och musiker här i Malmö, ursprungligen från Guinea - på scen ensam. I bakgrunden vajar en svensk fana i en videoprojektion. Över scenen kommer en äldre svensk dam, spelad av Margot Hagen som utstrålar snällhet dygnets alla timmar och i livets alla skeden, inklusive när hon är på scenen. Hon går mot Segou, och upprepar improviserade variationer på temat "Åh vad du är duktig! Kan dansa! Och spela! Och sjunga! Ååååhhh vad du är duktig!"
Hon håller på så i över en minut innan hon kommer fram till Segou, stolt, vacker - och svart. Hon sträcker sig efter en frukt i handväskan och frågar honom: "Vill du ha en banan?"

Jag minns den här scenen så speciellt beroende på de reaktioner den framkallade i salongen. Man kan kanske kalla den för 'skratt med fasa'. Men också för den reaktion den en gång framkallade under en repetition när vi hade en gymnasieklass på studiebesök.
Två unga tjejer kom fram efter repetitionen till mig och frågade:
"Vi förstår inte riktigt grejen med den scenen. Hon var ju snäll mot negern?"

Den snällheten riktas mot personer med intellektuell funktionsnedsättning allt för ofta. Därför har Moomsteatern under många år ansett attityden "vilja handikappade väl" i många tappningar vara icke meriterande. Istället har vi helt fokuserat på konstnärliga viljeyttringar och kvaliteter i rekryteringsarbetet.

Crippens blogg

Oegennytta, välgörenhet eller samverkan?

Göran Pettersson, generalsekreteraren för Forum för Frivilligt Socialt Arbete föreslår begreppet "oegennytta" istället för "välgörenhet". Varför byta ord om innehållet är detsamma?

Problemet ligger egentligen inte hos den som har pengar och vill göra nåt bra med dom. Problemet ligger i att deras pengar behövs för att det som är bra ska bli gjort.

Exempel: Barn med funktionshinder borde ha tillgång till alla aktiviteter som andra barn har. Det har de inte. Kronprinsessan Victorias fond råder bot på det problemet, men bidrar samtidigt till att det kvarstår. Istället för att göra om strukturen så att alla kan va med från början, söker man pengar hos kronprinsessan. Man skulle kunna resonera att det blir fler fritidsaktiviteter för alla barn, om de handikappade fortsätter att finansiera sina från Victorias fond. Annars måste ju de "vanliga pengarna" räcka till dom med. Resultat: Den goda viljan att möjliggöra lika för alla och integration skapar förutom "lika för alla och integration" också ett incitament för ojämlikhet och segregation.

Teater av och med invandrare kan få pengar ur social finansiering för integration. Det blir mer kultur för alla om blatten förblir blatte och finansierar sin teater där. Annars måste ju de "vanliga pengarna" räcka till dom med.

Så skulle jag kunna fortsätta. Och här finns en av anledningarna till att så många ideella organisationer inte vill förknippas med välgörenhet. Målet är ofta integration och jämlikhet. Välgörenhetsförsörjningen bygger på att det fortfarande är ojämlikt. Den behövs men är oönskad.

Men samverkan för att nå målen har inte bara en annan klang, utan också en annan innebörd. Om postkodlotteriet åtog sig målet att skapa jämlikhet för barn med funktionshinder så skulle allt bli annorlunda. Maktpositionerna mellan specialisterna (utförarna) och finansiärerna skulle bli jämnare. Åtagandet mer kontinuerligt. Och målet ett annat än att sola sig i sin egen glans och från detta generera än mer vinst.

Moomsteatern ville aldrig försöka få ett 90-konto när den ombildades i stiftelseform. Det valdes bort, pga av att jämlikhet aldrig kan nås via välgörenhet. Samverkansparter, som delar visionen om jämlikhet och det konstnärligt värdefulla i integrerad scenkonst, är däremot hur välkomna som helst.

Allt detta sagt med medvetenheten om att vi liksom andra i den ideella sektorn fortfarande behöver de pengar som ansökningar under välgörande ändamål ger. Bland annat för att försöka nå målet att inte behöva dom.

CSRipraktiken.se

Upproret mot pris till Jerry Lewis på Oscarsgalan

Det pyser och fräser i påstått radikala handikappled. Måltavlan är Jerry Lewis, skådespelare och komiker, som fick Jean Hersholt Humanitarian Award, ett pris som ges för enastående insatser för ”humanitarian causes”. Jerry Lewis var 1952 med och bildade MDA, Muscular Dystrophy Association. Han har sedan dess medverkat till att samla in 1,3 miljarder USD.

Kritikerna har bildat en grupp med samma namn som sin websida - thetroublewithjerry.net. De menar att Jerry Lewis använder negativa stereotyper för att samla in pengar.

The trouble with Jerry-gruppen anför några citat som bevis för Lewis taskiga människosyn. Så här har Jerry uttryckt sig, och därmed enligt sina kritiker gjort människor med muskeldystrofi till stereotypt hjälplösa offer:

” I may be a full human being in my heart and soul, yet I am still half a person”.

Problemet är bara att aktivisterna som kastar dynga på Jerry Lewis tagit citatet ur sitt sammanhang. Så här lyder ett längre citat ur samma skrift, där Jerry Lewis skriver en text i förstapersons-perspektiv från ett barn med muskeldystrofi.

” I know the courage it takes to get on the court with other cripples and play wheelchair basketball, but I’m not as fortunate as they are, and I bet I’m in the majority. I’d like to play basketball like normal, healthy, vital, and energetic people. I really don’t want the substitute. I just can’t half-do anything — either it’s all the way, or forget it. That’s a rough way to think in my position. When I sit back and think a little more rationally, I realize my life is half, so I must learn to do things halfway. I just have to learn to try to be good at being a half a person … and get on with my life.

I may be a full human being in my heart and soul, yet I am still half a person, and I know I’ll do well if I keep my priorities in order.”

En dramatiserad text, som uttrycker personliga tankar från en individuell fiktiv person. Vips, så har Lewis enligt sina kritiker sagt något om alla människor med muskeldystrofi. Och för det ska han hängas.

Skulle kritikerna få sin vilja igenom, så skulle bara i förväg godkända känslor få berättas. Alternativt att man i en personlig text bara får skriva ”Jag känner mig fångad i en rullstol” om man samtidigt lägger till ”men det finns givetvis de som inte känner som jag”. I vilket fall om den som skriver inte själv har den aktuella funktionsnedsättningen.

En sån tur att Jerry inte går dem till viljes! Rädslan för att säga fel saker skulle göra att ingen ens skulle våga säga h-ordet (handikapp) eller någon av dess synonymer. Och DÅ finns det verkligen ett demokratiskt problem.

Men inte Jerry inte. Han svarade redan 1993 de som tyckte han stod för negativa stereotyper med en ilska som borde svepa undan varje form av tvekan om att han ev inte ser dem som sina likar. (Man snäser nämligen inte av människor man själv ser som ”offer” på ett sånt här sätt. Man kväver de med ”tycka synd om” istället.) Han sa i Vanity Fair:

” It just kills me to think about these people getting publicity. These people are leeches. They all glommed on to being Jerry-bashers. What did they have before that? They’re disabled people who are so bitter at the bad hand they’ve been dealt that they have to take down somebody who’s doing good. There’s 19 of them, but these people can hurt what I have built for 45 years. There’s a million and a half people who depend on what I do! I’ve raised one billion three hundred million dollars.

These 19 people don’t want me to do that. They want me to stop now? Fuck them. Do it in caps. FUCK THEM.”

Men finns det då inget negativt att säga om Jerrys miljardinsamlingar på känslor om olyckliga öden som behöver vår medömkan? Jo. 2 saker. Om Jerry bara och enbart porträtterar människor som offer i sin numer 57-åriga kamp för personer med muskeldystrofi - oavsett berättarform och sammanhang – då har han ett problem. Men det viktigaste att säga om allt detta är inte ”Fy Jerry för att du gör det” utan ”Fy på oss själva för att det behövs”. Att vi godtar ett strukturellt underläge för människor med funktionsnedsättning som gör att de för att leva ett någorlunda normalt liv ska behöva vända sig till välgörenhet. Att det ska vara upp till Jerrys insamlande av människors välvilja om det ska bedrivas forskning som kan rädda deras liv.