Med det sagt - även med förenklingar måste det bli rätt!
Under hela inslaget pratas om att jämförelsen gäller deltagare/skådespelare "med funktionsnedsättning", men jämförelsen innehåller bara grupper där de aktiva har en intellektuell eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Annars hade det funnits fler teatrar med helt eller delvis anställda skådespelare att ta med i jämförelsen, om man så hade velat.
Jämförelsen sker mellan yrkesaktiva skådespelare med upp till 23 års erfarenhet, varav 12 år som löneanställd, och personer som väljer att spela teater på sin fritid och/eller valt att ha teater som huvudsyssla inom daglig verksamhet. Moomsteaterns ledning och anställda klargör det på ett bra sätt i P4 Radio Malmöhus. Det är en jämförelse man antagligen aldrig skulle göra bland funktionsnormativa. Tänk er nyheten "lokalrevyns deltagare i (valfri ort) får inte betalt fast de arbetar hårt, men länsteaterns skådespelare får marknadsenlig lön".
Det underliggande problemet är vägen till arbetsmarknaden i stort (och den sceneniala i synnerhet) för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Den är mycket svår att nå för de flesta. Då finns LSS-lagstiftningen som i en av sina 10 insatser har rätten till daglig verksamhet. Den ska ge meningsfull sysselsättning efter individens behov och val, och om så är möjligt underlätta inträdet på arbetsmarknaden.
När det gäller meningsfull sysselsättning har daglig verksamhet på många håll gjort en betydande resa under de senare decennierna. När jag startade Moomsteatern tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan 1987, så rekryterades deltagarna genom daglig verksamhet. Då var daglig verksamhet ofta stora dagcenter-enheter, och sysselsättningen ofta i form av industriell terapi (enklare förpackning och montering på uppdrag). Idag är de stora enheterna nästan helt borta, cafeer och enheter som arbetar med konstnärliga uttryck och olika medier desto fler. I många större orter kan individen själv välja mellan olika verksamheter. En bra utveckling, tycker jag.
Underlätta inträdet på arbetsmarknaden är det betydligt sämre med. Både Socialstyrelsen och vetenskapliga rapporter (ex denna) säger att det momentet misslyckas de dagliga verksamheterna med. Inlåsningseffekterna är stora.
Många kommuner har valt att uppmuntra den insats som görs inom de dagliga verksamheterna genom att betala en viss ersättning till deltagarna. Den kallas ofta habiliteringsersättning. Så här säger wikipedia: "Personer som deltar i den dagliga verksamheten får en mindre ersättning, så kallad habiliteringsersättning. /.../ Ersättningen är undantagen från skatteplikt och räknas inte som inkomst."
Habiliteringsersättningen är således ingen lön, men den upplevs som det av många deltagare, för den är kopplad till närvaro/insats i den dagliga verksamheten.
I stort är alltså daglig verksamhet en pedagogisk insats instiftad att främja personens utveckling och inträde på arbetsmarknaden. Det är den också ibland, men ofta med allt för stort fokus på omhändertagande.
Så det finns yrkesaktiva skådespelare på Mooms. De repeterar, spelar, fortbildar sig och turnerar året runt på heltid. Med full lön. Den kombinationen (yrkesaktiv/heltid/kontinuerlig anställning/högskoleutb/lön/professionell produktion/intellektuell funktionsnedsättning) går knappt att hitta i en internationell jämförelse. Förutsättningen för att den ska finnas är en konstnärlig kvalitet.
När Klartext jämför villkor, gör man det i mina ögon utan att ta in hur långt teatrarna och dess medverkande/anställda kommit i sin karriärsutveckling. I alla andra sammanhang en rätt viktig komponent.
Jag antar att anledningen till granskningen är att Glada Hudikteatern hade en tveksam lönepolicy i sin verksamhet 2011. Det som stack i ögonen på mig vid det tillfället var inte föreställningsarvodets storlek (enligt radions inslag ca 900 kronor), utan att andra medverkande utan professionell yrkesidentitet inom scenkonsten fick väldigt mycket mer. Som jag minns det förklarade man det med att dessa också tog på sig ytterligare jobb vid sidan av scen, t.ex. assisterande funktioner för personliga hjälpbehov hos skådespelarna vid turneer. Det värdesattes, medan exempelvis oändligt många marknadsförings-extra-jobb i alla landets tv-soffor inte värdesattes som ytterligare jobb vid sidan av scen. I mina ögon var det där värdegrunden fick en del fläckar.
Man har idag enligt samma radioinslag ca 1700 kronor/föreställning. Om den är lika stor oavsett funktionsnedsättning och om extrasysslor värdesätts lika idag vet jag inte.
Ur värdegrundsperspektiv är lika lön för lika arbete alltid intressant. Frågan blir bara vilka Klartext jämför och varför. Min upplevelse är att det blir äpplen och päron, utan att det klargörs ordentligt.
Min personliga övertygelse är att det är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle att personer med olika förutsättningar ges tillträde till den offentliga arenan, vare sig den är politiken, kulturen eller medierna.
Sett till Scenkonsten menar jag att det finns många steg kvar. Här kommer de!
Personer med och utan (intellektuell) funktionsnedsättning ska ha lika möjligheter att etablera sig som scenkonstnär. För att nå det målet behöver vi:
- en kulturskola som inte bara tar emot personer med funktionsnedsättning, utan erbjuder samma möjlighet att vässa sin talang till det yttersta oavsett funktionsvariation.
- tillgång till estetlinjer inom särgymnasiet över hela landet.
- konstnärlig kompetens i de estetiska ämnena inom särgymnasiet över hela landet.
- säkrandet av eftergymnasiala utbildningsvägar inom konstarterna, även för den som kommer från särskolan. (högskoleförberedande samt högskola)
- dagliga verksamheter som fokuserar på deltagarnas konstnärliga utveckling
- politiska beslut som understryker representation av konstnärliga utövare med egen funktionsnedsättning inom det professionella kulturlivet på lika villkor, och beredskap att adressera medel och uppdrag för att nå dit.
- etablerade teatrar som är beredda att anställa de som nått hela vägen i sin karriärsutveckling.
Vi har lång väg kvar att gå.
Inlägg
