Får en svart spela asa-gud?

Den frågan är aktuell efter att Kenneth Branagh gett rollen som Heimdal ("the whitest of Gods") i filmen "Thor" till Idris Elba.

Protesterna tog genast fart. "This PC crap has gone too far!" och "I wouldn't expect to see many Brad Pitt types walking around in the [first mainstream black superhero] Black Panther's Wakanda Palace!" var några av de upprörda kommentarerna i olika forum.

Men Idris Elba försvarar sin rätt att göra rollen:
""There has been a big debate about it: can a black man play a Nordic character?/.../ Hang about, Thor's mythical, right? Thor has a hammer that flies to him when he clicks his fingers. That's OK, but the colour of my skin is wrong?"

Han fortsätter:
"I was cast in Thor and I'm cast as a Nordic god,/.../If you know anything about the Nords, they don't look like me but there you go. I think that's a sign of the times for the future. I think we will see multi-level casting. I think we will see that, and I think that's good."

Branagh vet nog vad han gör. Dels så tillämpar han colorblind casting, och ger helt enkelt jobbet till den skådis han tycker är bäst för rollen. Och genom kloka konstnärliga val så får han en högt önskad sidoeffekt - han ser till att fjärma sitt konstnärliga projekt från rasist-stollars framtida tillbedjan.

DN har skrivit om det, men är du engelsktalande så gå till the Guardian direkt.

Elisabet Höglunds magplask

Läsningen av Elisabet Höglunds kolumn i Aftonbladet "Kämpa - men inte för att få vara sjukskriven" är nedslående. Höglund borde - med kompetens och erfarenhet - kunna bättre.

I Höglunds värld är handikappad och frisk motsatser. Förutom att vi språkligt och ideologiskt har valt bort begrepp som "gravt handikappade människor" sen länge länge, och idag har en gemensam syn att det är miljön som funktionshindrar (så här säger man), så sätter Höglund detta "handikappade" i motsats till "friska". Men personer med funktionsnedsättning är inte sjuka. De har, i exemplen Höglund använder, inte lika många ben och armar som normen föreskriver. Men ingen av dem är förkylda eller har gulsot.

Det börjar redan i artikelns inledning. "Men när han kom närmare upptäckte jag att det var något fel på honom", skriver Höglund när hon beskriver mötet med en cyklist med benprotes. Var köpte du den människosynen?

Men värst är det i slutet. Måltavlan är Sveriges sjukskrivna, företrädda av en kvinna med fibromyalgi som Höglund läst om. Så här blir det när de ställs mot Höglunds hjältar:
"Därför gör det mig så beklämd när jag varje dag läser om människor, som klagar över svårdiagnosticerad värk i axlar, nacke, rygg och fötter, och som till varje pris kräver att få fortsätta att vara sjukskrivna.
Häromdagen läste jag om en kvinna, som fått diagnosen fibromyalgi (smärtor) i foten. Värk och felbehandling gjorde att hon slutade jobba, blev långtidssjukskriven och sjukpensionär på deltid. Nu slåss hon för att få behålla sin sjukpenning?…
…?samtidigt som den enbente mannen fortsätter att cykla på sin racer, samtidigt som Christoffer Lindhe tar sig till ännu högre höjder inom handikappidrotten och samtidigt som mannen med den deformerade foten och utan högerben dansar in i butiken för att handla mat.
Till de sjukskrivna vill jag säga: Sluta klaga på försäkringskassan. Försök mobilisera de inre krafterna i stället. För de finns! Att bli frisk måste ju ändå vara ett viktigare mål än att fortsätta leva på sjukpenning."

En kvinnas med fibromyalgi i foten blir representanten för någon som klagar istället för att försöka bli frisk. Detta medans de senare åren präglats av ett medvetandegörande om att vården inte är jämställd. Att medicinsk forskning och behandling utgår från män. Att mäns värk med automatik antas ha kroppsliga orsaker medans kvinnors antas vara psykosomatisk.

"Ännu ett exempel på hur vårdkvaliteten brister för kvinnliga patienter är att det finns otillräcklig forskning om en del sjukdomstillstånd, bland annat smärttillstånd, som främst drabbar kvinnor. Det medför att kvinnor oftare sägs lida av ”diffusa” eller ”ospecifika” sjukdomar.” För inte så länge sedan användes förkortningen SVBK i journalerna. Förkortningen stod för Sveda-, Värk-och Bränn- Kärring. Bland annat genusforskare har uppmärksammat och protesterat mot detta. Man har föreslagit att man istället bör använda termen ännu otillräckligt utredda symtom om de ”diffusa” besvär som framförallt kvinnor drabbas av. Tanken är att det inte är kvinnorna det är ”fel på” då de inte passar in i mallen. Istället är det forskningen som i otillräcklig grad intresserat sig för kvinnors könsspecifika besvär. Tillgången till rätt anpassad vård kan alltså inte särskiljas från den forskning som bedrivs om kvinnors respektive mäns sjukdomar och symptom." (sid 60, (O)jämställdhet i hälsa och vård, SKL.)

Vad är det som får Höglund att anta att sjukskrivnas kamp för ett drägligt försäkringsskydd står i motsats till varje ansats att försöka bli frisk?
Höglund, som själv ansett sig diskriminerad på grund av ålder och kön inom mediavärlden, klarar i sin krönika av att förminska både personer med funktionsnedsättning, kvinnor och personer med ohälsa. Låt vara utan att mena så. Men det gör mig besviken. Jag hade hoppats att en livslång erfarenhet av kritisk granskning hade räckt längre än så.

(Läs även Jonas Frankssons blogg om hur media värderar funktionshinder i rapporteringen om det misstänkta försäkringsbedrägeriet i Halland.)

På väg till ett spännande samarbete

Gårdagen ägnades åt att vidareutveckla det kommande samarbetet mellan Moomsteatern, Riksteatern och Studieförbundet Vuxenskolan runt tillgängligheten och delaktigheten för publik och artister med funktionsnedsättning.

Och ett sådant samarbete behövs. Om en grupp till stor del varit utestängd från en företeelse, lokal eller sammanhang, så räcker det inte att bara bygga en ramp. Och precis som andra diskrimineringsgrupper i samhället (t.ex. kön, etnicitet, sexualitet) inte accepterat att endast få titta på när de andra (män, heteron, svenskar) uppträtt så är det faktiskt dags att öppna Sveriges alla scenrum också. Och då inte bara med en ramp...

Diskriminering - vem ska spela rollen som funktionshindrad?

Lennard Davis är professor i "disability studies" vid University of Illinois i Chicago. I måndagens Huffington Post skriver han en debattartikel om diskriminering av skådespelare med funktionshinder. Jag lägger ut den i sin helhet, för han beskriver diskrimineringen på ett utmärkt sätt.

Jag är dock inte överens med professor Davis om lösningen. Jag återkommer om detta efter hans text.

Lång läsning, men bra. Håll till godo:

"Have you noticed that almost no actors who play Othello blacken their faces anymore? Of course not, blackface is considered distasteful at best and racist at worst. Nowadays Othello is routinely played by an actor of color or the color issue might be highlighted in a different way, as in a recent production directed by Peter Sellars, in which Othello and Desdemona were played by white actors while all the other cast members were of color.

We get it with race, but not with disability. Whenever a protagonist is disabled, it is more likely than not that a non-disabled actor will play the part. Recently there was uproar in the Deaf community over a New York adaptation of Carson McCuller's "The Heart is a Lonely Hunter" in which the central character Singer who is deaf and mute is played by a hearing actor. And disabled actors protested the use of sighted Abigail Breslin in a production of the life of Helen Keller when a blind actress might have done the job as well if not better. The television program "Glee" is receiving critiques because, although it includes a singing and dancing wheelchair user, the actor who plays the part isn't disabled (pictured). And Larry David has come under fire for his use of not one but two actresses who can walk playing wheelchair users in a single episode of "Curb Your Enthusiasm."

The issue isn't purely ideological. There are an increasing number of actors with disabilities who have trouble getting parts and for whom these major roles would be a great opportunity. According to a recent article in The Hollywood Reporter, out of a total of 600 characters on television shows in a given season, only 12 will have a disability. And of those, most will be played by non-disabled actors. A third of disabled actors have faced active discrimination by being denied auditions or not being cast in a role because of their disability.

Yet every actor knows that there is Academy Award material in playing a disabled part. Think of Dustin Hoffman in Rainman, Tom Cruise in Born on the Fourth of July Jon Voigt in Coming Home, Sean Penn in I Am Sam or Daniel Day Lewis in My Left Foot. There is a very high frequency of Oscar winning films that depict disability, but very few of those clutching the golden statues are people with disabilities.

There is a standard response on the part of Hollywood and Broadway when this issue is raised. The producers will say that they "tried" (if they tried at all) to use disabled performers but that they couldn't find anyone good enough to play the part. Aside from being a poor excuse, this response should lead us to see a vicious circle. If young people don't see role models in performers with disabilities, they might internalize the obvious message--"Don't go into show business if you have a disability. You'll never get a job!"

The reality is that the pool of excellent actors with disabilities is out there, but that producers don't know how to tap into it. The situation is very similar to the one put forth 30 years ago about why there lots of good sprinters of color but no good long distance runners. People argued that blacks were just not suited to long distance running (and racist explanations went further into character type). But now a person of color will routinely win marathons. The reality is that 30 years ago the pool of runners of color was too shallow to produce winners. Now, thanks to excellent role models, this subject never comes up.

There are legitimate arguments about why would want to avoid limiting acting roles to certain groups. You don't want to deny a good actor the chance at playing a disabled character simply because of their ability status. Just as women play male roles and we try to mix up racial stereotypes, we should, so the argument goes, not limit actors on their ability to play any role whatsoever. That appeal to freedom of choice is a good one, but it crashes up against the fact that there is active discrimination against people with disabilities. And where there isn't active discrimination, there is subtle bias.

Most people defend the right of actors to play whatever parts they want, and I would agree. But the current reality is that non-disabled actors get to play whatever roles they want whereas disabled actors don't. So there is not a level playing field. One group has all the advantages while the other is discriminated against. The three major entertainment unions agree. It's now been a year since they launched a campaign to create equal employment opportunities for people with disabilities.

Why should we care? Disability isn't a minor issue. People with disabilities are amongst the largest minority groups any country, amounting to about a fifth or sixth of the population. And disability isn't a "them:" its an "us." There is a pretty good chance that people reading this article will become disabled in some way as they move through their lives. The media helps to shape and define how society at large thinks about disability. The more that television, films, theater, and other forms of performance reflect a world filled with diverse peoples and bodies live, the more egalitarian and fair our society will be.

The only way to achieve this goal is have not just characters with disabilities appear regularly in the media but to know that people with disabilities play them. One day we might see an Oscar winner ramp onto the stage in a wheel chair, or see not Daniel Day Lewis striding upright to the podium to collect his trophy for portraying the bent and twisted writer Christy Brown who has cerebral palsy, but an actual actor with cerebral palsy amble haltingly up to the stage to accept the award in a slurring but proud voice. At that moment, we all might share that pride that one more category of discrimination had been erased from the list of abominations we no longer tolerate." - professor Lennard Davis.

Han kartlägger problemet utmärkt. Och jämförelserna med "blackening up" är klockrena ur ett diskrimineringsperspektiv. Likväl - att säga att var och en tvunget ska spela sin sort blir konstnärligt begränsande. Skådespelare med funktionshinder ska kunna spela Ofelia, även om Shakespeare inte gav henne ett funktionshinder, eller om rollfiguren förväntas ha det funktionshinder skådespelaren har. (Minns ni föreställningen av Hamlet som fick läggas ned på Konglige i Köpenhamn efter bråk om användandet av en skådespelerska med Down syndrom som Ofelia?)

Problemet är att arbetsgivarna inte anställer skådespelare med funktionshinder över huvud taget, oavsett roll eller sammanhang. Dvs de använder bara den ena sidan av den konstnärliga friheten. Den andra glöms, förnekas, förminskas och bagatelliseras eller pratas inte om över huvud taget.

I Sverige finns nu professionell scenkonst baserad på skådespelare med funktionsnedsättning genom Tyst Teater (döv/integrerad), Moomsteatern (intellektuella funktionshinderintegrerad), Teater De Vill (rörelsehinder/integrerad). Samtliga har redan eller är på väg att få kontinuerliga villkor för utvecklandet av sin nisch. Teaterhögskolorna har börjat anordna specialkurser för skådespelare med olika funktionshinder. Sverige ligger långt framme i det avseendet. Men tittar vi på på landets länsteatrar, privatteatrar, film och TV-produktion så är bilden en annan. Här är man inte välkommen. Här är det rätt så genomgående "blackening up" som gäller. (Malmö opera har en kortväxt skådis anställd i Rucklarens väg just nu. Några andra undantag?)

En fungerande konstnärlig frihet kan bara fungera om den omfattar alla. Det är därför det är så vansinnigt viktigt att vi förflyttar diskussionen och åtgärderna på kulturens område från TILLGÄNGLIGHET, där personer med funktionshinder också får vara med vid framför allt konsumerandet - till FULL DELAKTIGHET PÅ SAMTLIGA NIVÅER. Där alla får spela alla oavsett funktionsförmåga, och där respresentationen finns bland anställda på samtliga nivåer.

Representation, pengar, makt, inflytande. Det är det diskriminering handlar om. Och den blir inte ett dugg vackrare om den täcks med en konstnärlig frihet. Men professor Davis lösning - att alla vid varje givet tillfälle ska representera sin sort - är inte störtskön den heller.

Schweizisk provokation upprör och hyllas

Fri översättning:
"Funktionshindrade människor kostar oss pengar"

Och först efter några dagar kom:


Likaledes fri översättning:
"Funktionshindrade människor kostar oss pengar - om vi inte använder deras förmågor"

Upprört, så klart. Så får man inte säga. Men - jag är inte säker på att kritiken nödvändigtvis kommer från personer med funktionsnedsättning. Enable Scotland tar upp det i sin blogg, och menar att provokation är bra och behövs.

Jag håller med skottarna. Och ser man till svenska kommuners ekonomistyrning när det gäller stöd till personer med funktionshinder (senast: Eskilstuna vägrar hjälpa man i rullstol vara pappaledig), så kanske den första affischen inte bara är en provokation - utan ett återgivande av det som gäller. Och då finns det ännu större anledning att sätta det på pränt.

Protester mot hörande skådespelare i New York

Döva skådespelare protesterar. I skottgluggen finns
- en dramatiker som gjort en dövstum litterär figur till en talande roll på scen. Ett grepp av Rebecca Gilman i bearbetningen av Carson McCullers roman “The Heart Is a Lonely Hunter”.
- en regissör som gav rollen till en hörande skådespelare. Doug Hughes, med bland andra Tony awards på prishyllan, heter han.
- den hörande skådespelaren som fick rollen. Henry Stram borde sparkas, anser kritikerna.

Dramatikern Rebecca Gilman säger att hon gärna lyssnar på kritiken om att valet att göra rollfiguren talande gjorde det svårare för döva och endast teckentalande skådespelare att konkurrera om rollen, men att hon inte vill få sin pjäs omskriven av en kommitté.
Regissören Doug Hughes säger att han gärna samarbetar med hörselskadade skådespelare i ett nytt projekt, men att han inte har några planer på att sparka sin nuvarande skådespelare, även om han har förståelse för den upprördhet rollbesättningen gett.
Vad skådespelaren Henry Stram känner framgår inte av artikeln. Han lärde sig teckenspråk särskilt för rollen (tal används bara i delar), och fick mycket beröm för sin insats när pjäsen uruppfördes i Atlanta. Även om det finns kritik mot hans autencitet från hans kritiker, så är huvudpoängen inte om han är bra nog på scen, utan om han över huvud taget borde fått rollen.

Jag håller på den konstnärliga friheten, även om jag kämpat hela mitt vuxna liv för den funktionshindrade skådespelarens rätt till scenrummet på lika villkor. Och man kan alltid diskutera om dramatikern fegar ur när den inte vågar låta den dövstumme karaktären vara det hela vägen ut. Men det är fortfarande hennes val att göra. Teatrar som aldrig väljer att rollbesätta icke-normativa skådespelare förtjänar massiv kritik, men aldrig för det enskilda konstnärliga valet. Det är strukturen som är missgynnande. Och ett sätt att komma åt dessa strukturer är givetvis att ge resurser och makt till såna som tänker och agerar icke-normativt.

Hela storyn i New York Times.

Mer om diskriminering/jämställdhet i USAs teaterliv i inlägget "Överraskande resultat i studie om diskriminering av kvinnliga dramatiker"
Mer om rollbesättning med eller utan artister med eget funktionshinder i bland annat:
"Vem ska spela Tore?"
"Lady Gagas dansare - rekvisita eller rörelsehindrad?"
"Svensk film rollbesätter skådespelare med Down syndrom"

ICAs "Vi kan mer" borde kunna bättre

"Vi kan mer" är ett projekt där ICA under de närmsta 3 åren ska anställa mellan 500 - 1000 personer med funktionsnedsättning. Stående ovation för detta! Men - ICAs retorik (och motiv?) är inte lika bra som deras handlingar. Vi börjar i det positiva.

Arbetslösheten för personer med funktionsnedsättning är jättestor. För de med intellektuell funktionsnedsättning följs studentexamen oftast upp med förtidspensionering - utan att ens ha fått besöka arbetsförmedlingen.

Villkoren för att anställa personer med funktionsnedsättning är goda. Lönebidrag och trygghetsanställningar gör att arbetsgivarens egeninsats är minimal. Trots det fortsätter arbetslösheten att vara skyhög för personer med (intellektuell) funktionsnedsättning. Ingen vill anställa i alla fall.

Nu kommer ICA alltså med en satsning på att anställa dessa människor, i samarbete med Samhall, och efter inspiration från Glada Hudiks succé. (ICA och Glada Hudik vann Kultur och Näringslivs pris för bästa samarbete senast det delades ut). Bravo Samhall och Glada Hudik! Och jättemycket bravo till ICA!

En av Sveriges största arbetsgivare tar ett strukturellt steg för att motarbeta diskriminering på arbetsmarknaden. Tänk om fler kunde följa efter!

Men - för där finns ett litet 'men' i allt detta - låt oss titta på vad ICA säger om sin egen satsning.

"På det här sättet vill vi bidra till ett samhälle där alla får ta del och utvecklas till sin fulla potential, även om förutsättningarna för olika individer kan se olika ut. I grunden handlar det om att tro på människor och ge alla möjlighet att bli sedda, hörda och tagna i anspråk. Jag känner starkt för den här satsningen eftersom den ligger så väl i linje med hela ICAs värderingar", säger koncernchefen Kenneth Bengtsson i sin pressrelease.

"Avtalet ger butikerna tillgång till nya medarbetare med nya erfarenheter. Projektet handlar om att sätta människan i centrum, att alla har rätt till lika värde och rätt till gemenskap och ett socialt liv", säger Thomas Strindeborn, ordförande i ICA-handlarnas Förbund i samma meddelande.

Det handlar om dom. Individerna som får utvecklas. Allas rätt och människan i centrum. Att dom också ska få ett socialt liv. Om att göra väl för dom.

För mig blir det 'vi - icahandlarna - ställer upp för dom handikappade. Inte för att vi behöver dom, utan för att vi vill göra gott.'

Det blir för mycket välgörenhet. Den enda meningen som antyder något annat är Strindeborns "Avtalet ger butikerna tillgång till nya medarbetare med nya erfarenheter". Bra sagt Strindeborn! Jag hade önskat att man började där och fortsatte tala om i positiva ordalag hur detta skulle utveckla ICA och kundkvaliteten - inte hur snällt och bra detta är för personerna med funktionshinder.

Tänk så mycket starkare det blivit om de med stolthet berättade om hur de gjorde dessa anställningar för att utveckla sina butiker och sin näringsverksamhet! Då hade alla anställda varit där på samma villkor, att driva en butik med kundens bästa för ögonen. Och jag kan tänka mig flera anledningar till varför den här satsningen verkligen stärker ICAs konkurrenskraft.

1. Kunder handlar där de känner igen sig (exempel: etniskt rensade arbetsplatser får inte invandrarnas köpkraft i lika stor grad). Vi får allt fler svenskar som har någon form av funktionsnedsättning. För att inte tala om alla människor som känner en person med funktionshinder som mot sin vilja inte har ett arbete. Och alla dessa är människor med köpkraft.

2. Kunder är medvetna. Företag som satsar på mångfald och inkludering får de mångfalds-medvetna kundernas inköp, på samma sätt som det ekologiska utbudet påverkar miljömedvetnas val av butik.

3. Personer med funktionsnedsättning tar med sig nya perspektiv och kompetenser in i verksamheten. Är butiken tillgänglig? Kan man förstå information och reklam i butiken? (Det är långt fler än bara personer med intellektuell funktionsnedsättning som mår bra av ett lättläst språk). En tillgängligare och mer lättförstådd butik ger fler kunder.

4. Eftersom diskrimineringsläget på arbetsmarknaden är så allvarligt när det gäller personer med funktionsnedsättning, så är lönebidragen oftast större än den eventuellt nedsatta arbetsförmågan. Den anställde med funktionsnedsättning har oftast en arbetskapacitet som är långt större än vad arbetsgivaren faktiskt betalar för.

5. Och så givetvis för att det känns bra att vara en juste arbetsgivare som inte utestänger människor från sin arbetsplats. Och att handlingar som ligger i enlighet med såna värderingar sprider sig genom organisationen. Och bra arbetsplaster lockar fler kunder än dåliga.

Men när social inkludering och att bli sedd och hörd blir huvudpoängen i rekryteringsstrategin så reagerar min allergimätare för välgörenhet och klapp på huvet. Överkänsligt inställd? Möjligen. Men jag gissar att en hel del personer med funktionshinder delar min allergi.

Trots kritiken vill jag åter igen säga: ICA, Kenneth och Thomas - ni har tagit initiativet till ett jättebra projekt. Bra gjort. Mycket bra gjort. Och lycka till med arbetet (och formuleringarna?) framöver.

Forum för dumheter 2

I inlägget innan ifrågasatte jag Familjelivs forum och att moderatorerna släpper igenom "Ska mentalt handikappade få äta ute?"

Jag skickade också en länk till chefredaktör Anna Holmquist, och en Hanna från Familjelivs redaktion svarade:

"Hej Kjell,

Vad trevligt att du uppmärksammat vårt forum. Den tråd du refererar till är en vidareutveckling av en tidigare diskussion om högljudda barn. Medlemmen som startat tråden är själv förälder till ett funktionshindrat barn och frågan väcktes förstås hos henne i samband med den andra diskussionen. Vi kan inte se att syftet med tråden är att kränka någon utan tvärtom få fram en viktig frågeställning och poäng i samband med ursprungsdiskussionen.

Mvh Hanna"

Hanna, att få vistas var man vill i det offentliga rummet är en rättighet given till var och en, gammal som ung, med eller utan funktionshinder. Det är förbjudet i lag att neka någon att få finnas på en given plats pga funktionshinder. Hade tråden frågat om hur man hanterar intoleranta medmänniskor som ojar sig över att ha en människa med funktionshinder som bordsgranne hade det varit en annan sak. Så är det inte nu.
Trådstartaren har säkert ett gott syfte. Det spelar heller ingen roll. Frågan pekar finger på en diskriminerad grupp och mängder med inlägg staplar stereotyper om hur "mentalt handikappade" och diverse andra uttryck med passerat bäst före-datum "är".

När den debattnivån är ok och viktig för er, sätter ni också ett kvalitetsmärke på er själva.

Forum för dumheter

"Ska mentalt handikappade få äta ute?"

Den tråden är inte från Flashback, utan från det modererade forumet på den förmodat seriösa tidskriften familjeliv.se.

Hittills har debatten pågått i 8 dagar och har 1852 inlägg.

Forumet skulle inte godta "Ska negrer få äta ute?", för det är rasistiskt och då säger reglerna stopp. Vad beträffar kränkning säger reglerna bara "Inlägg med länkar eller annat provocerande innehåll som anses vara stötande för majoriteten besökare kan tas bort."

Men kränkande för minoriteter är tydligen ok.

Blogg-tour

Varje morgon går jag igenom ett stort antal bloggar, googlingar och specialsajter. En del av det som träffar mina ögon hamnar här - i bloggen - med en egen fundering till. Idag har jag samlat några länkar där det är mycket värdefullare att ni klickar er vidare till mina källor, än att ni stannar hos mig. Varsågoda!


Stadsteatern vs Universal

Det pågår en strid mellan Stockholms stadsteater och Universal. I föreställningen "De tre musketörerna" används musik av ett stort antal världsartister. Dumas pjäs blir enligt DN-recensenten Ingegerd Waaranperä "ett hisnande musikaliskt technicoloräventyr" och "en dånande rockflod".
Stadsteatern har använt sig av det Stim-avtal teatrarna alltid använt när det rört sig om att använda befintlig musik. Universal hävdar att den här användningen skiljer sig. Att den blir handlingsbärande. Och då gäller inte Stim.

Hittills har media-dramaturgin varit att "stadsteatern bara gjort som man alltid gör (stim-avtal), men nu har dumma Universal bestämt sig för att jävlas bara för att de kan".
Stefan Johanssons (dramaturg på Operan) ofta utmärkta blogg får mig att bitvis förändra min syn på Universals agerande, från "dumma universal" till "ganska rimligt". Läs den här!


Margareta Sörensons kunnighet

I expressens "scenbloggen" samsas kritikerna om utrymmet. Men Margareta Sörenson är solklart bäst. Nu senast går hon till försvar för Dramatenchefens rätt att spela sina egna pjäser och anställa sin man som regissör. (här).
I serien "tolv scenkonstnärer" låter hon oss i varje nytt avsnitt möta en svensk scenpersonlighet. Det härliga är att urvalet av fantastiskt duktiga yrkesmänniskor inom teatern håller sig borta från den skara skådisar som får rubriker om de kissat på fel ställe. Väldigt allmänbildande! (senaste delen, 9, här).


En förebild till

Victoria Webster är läkare och Sveriges första specialist på akutsjukvård. Och hon är CP-skadad. Under utbildningstiden möttes hon bland annat av detta:
"En lärare, eller om det nu var en rektor, tackade henne för att hon hade kommit in på utbildningen. Detta eftersom hon genom sin närvaro bevisade att det var fel på intagningsreglerna. En sådan som hon borde inte ha accepterats. Och det vore barmhärtigare av henne att hoppa av utbildningen för att bereda plats åt någon annan." (Hela artikeln i Aftonbladet här. Tack Towe för tipset)

Kritik och moralpanik mot Left is right

Sydöstran skriver igår att allt inte stod rätt till på Left is right, företaget vars konsulter man hyrde ut hade Asperger syndrom, och som nu begärt rekonstruktion.

Det går förvisso att sätta frågetecken för en del i artikeln. När tidningen skriver att bland andra arbetsförmedlingen betalat lönerna, så avser man förmodligen lönebidrag. Detta är ett bidrag till företaget för att detta anställer en person i behov av visst stöd. Den anställdes lön ska vara i enlighet med gällande kollektivavtal på området och betalas från företaget till den anställde. Jag har ingen aning om vilket kollektivavtal som gällt för Left is right, men uppenbarligen har det tillåtit lönenivån 16.700. Annars borde inte lönebidrag till företaget ha beviljats alls.

Lönenivån låter anpassad till lönebidragstaket. Man kan som företag få stöd med upp till 80% av den totala lönekostnaden för en anställd. Taket för stödet ligger på 16.700.

Fair lön eller inte? Sydöstran tar konsulternas utbildningsnivå och jämför lönen med en städares. Och är det så att arbetet som utförts varit akademikerns kvalificerade arbete till städarlön så är det givetvis upprörande. Ja, det borde vara ett brott mot kollektivavtalet så det stänker om det. Men är det en akademiker som tagit ett städjobb, så är det inte alls lika upprörande, annat än att någon tvingats ta jobb under sin nivå. Men det ska i så fall inte lastas den som faktiskt anställer en person med funktionshinder, utan alla dom som rekryterar till kvalificerade arbeten och som väljer bort att ens tänka på att anställa en person med en diagnos. Malmö har Sveriges akademiskt mest meriterade taxi-kår, samtliga invandrare. Är det taxi-ägarna som står för den diskrimineringen?

MEN ... VD-lönen i Left is right var samtidigt 60.000/månad.

Automat-tanken blir givetvis "han skor sig på handikappade. Moraliskt förkastligt. Skamvrån", ty har man anställda med funktionsnedsättning så måste man vara ren och god och ideell, annars blir man moraliskt förtappad enligt en del.

Det är inget bra utgångsläge för att locka företagare att anställa personer med funktionshinder. Tvärtom - signalen i de reaktionerna är "håll er borta från det här, misslyckas du fylls bad will-kontot till bristningsgränsen."

Den riktigt viktiga frågan för att fastställa om lönerna i Left is right var fair eller inte är hur de förhöll sig till avtalet och vad jämförbara arbeten betalar andra. Den uppgiften bidrar inte Sydöstran med, och därmed svingar misstänkliggörandets yxa mest i luften.

Det man däremot kan höja på ögonbrynen åt, utan avtalsmässiga jämförelser, är att styrelsen beviljat VD:n 50% löneförhöjning samtidigt som företaget gått med miljonförlust.

Varför?

Oegennytta, välgörenhet eller samverkan?

Göran Pettersson, generalsekreteraren för Forum för Frivilligt Socialt Arbete föreslår begreppet "oegennytta" istället för "välgörenhet". Varför byta ord om innehållet är detsamma?

Problemet ligger egentligen inte hos den som har pengar och vill göra nåt bra med dom. Problemet ligger i att deras pengar behövs för att det som är bra ska bli gjort.

Exempel: Barn med funktionshinder borde ha tillgång till alla aktiviteter som andra barn har. Det har de inte. Kronprinsessan Victorias fond råder bot på det problemet, men bidrar samtidigt till att det kvarstår. Istället för att göra om strukturen så att alla kan va med från början, söker man pengar hos kronprinsessan. Man skulle kunna resonera att det blir fler fritidsaktiviteter för alla barn, om de handikappade fortsätter att finansiera sina från Victorias fond. Annars måste ju de "vanliga pengarna" räcka till dom med. Resultat: Den goda viljan att möjliggöra lika för alla och integration skapar förutom "lika för alla och integration" också ett incitament för ojämlikhet och segregation.

Teater av och med invandrare kan få pengar ur social finansiering för integration. Det blir mer kultur för alla om blatten förblir blatte och finansierar sin teater där. Annars måste ju de "vanliga pengarna" räcka till dom med.

Så skulle jag kunna fortsätta. Och här finns en av anledningarna till att så många ideella organisationer inte vill förknippas med välgörenhet. Målet är ofta integration och jämlikhet. Välgörenhetsförsörjningen bygger på att det fortfarande är ojämlikt. Den behövs men är oönskad.

Men samverkan för att nå målen har inte bara en annan klang, utan också en annan innebörd. Om postkodlotteriet åtog sig målet att skapa jämlikhet för barn med funktionshinder så skulle allt bli annorlunda. Maktpositionerna mellan specialisterna (utförarna) och finansiärerna skulle bli jämnare. Åtagandet mer kontinuerligt. Och målet ett annat än att sola sig i sin egen glans och från detta generera än mer vinst.

Moomsteatern ville aldrig försöka få ett 90-konto när den ombildades i stiftelseform. Det valdes bort, pga av att jämlikhet aldrig kan nås via välgörenhet. Samverkansparter, som delar visionen om jämlikhet och det konstnärligt värdefulla i integrerad scenkonst, är däremot hur välkomna som helst.

Allt detta sagt med medvetenheten om att vi liksom andra i den ideella sektorn fortfarande behöver de pengar som ansökningar under välgörande ändamål ger. Bland annat för att försöka nå målet att inte behöva dom.

CSRipraktiken.se

Tveeggad anmälnings-aktivism mot otillgänglighet

Marschen för tillgänglighet har i dagarna lanserat en aktion. Man uppmuntrar till massanmälningar av otillgänglighet som diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen. Och eftersom Sverige inte är så bra som vi tror på tillgänglighet, så finns det egentligen inget tak för hur många anmälningar en systematisk aktion med engagerade människor runt om i Sverige skulle kunna producera.

Bra eller dåligt? För aktionen Sverige ett steg närmare en diskrimineringslag som innefattar otillgänglighet som grund för diskriminering? Mina åsikter splittras.

Jag delar Marschens syn på grundproblemet, och anser att Sverige borde följa andra länders exempel (Norge, USA, och en handfull till) och föra in otillgänglighet som en del av diskrimineringsspektrat.

Jag gillar aktivism. Personer i rullstol som blockerar kollektivtrafiken när den inte är tillgänglig är ett uttryck inom den demokratiska protest-floran är helt ok i min bok.
Men är all aktivism bra? När FRA var på tapeten läste jag om en man som uppmanade alla svenskar att skicka kopior av alla sina mail till försvarsministern. Bara för att visa att man inte dolde något, och så att försvaret kunde läsa utan att snoka. Jag minns att jag skrattade högt när jag läste det, och aktionen belyste onekligen folkmotståndet i FRA-frågan. Men - hade han fått gehör från hela svenska folket skulle det inneburit hundratals miljoner mail per dag till registratorn på regeringskansliet. Servrarna hade utsatts för en bombning utan like och frågan är om humorn hade varit lika stor. Nej, vitsen med aktionen var nog att nå media och därmed ytterligare sätta press/skapa opinion för sin åsikt. Han lyckades.

Marschen har en insamlingscentral för sin aktion på nätet hos Independent Living, där man kan nyttja ett formulär för enkel och smidig anmälan. Förutom vidarebefordran till DO så skickas ärendena till respektive kommuns byggnadsnämnder.

Hur bra blir det om Marschen lyckas mobilisera för många aktivister? Har vi lyckats om vi lyckas lamslå myndigheten Diskrimineringsombudsmannen? (Eller läggs anmälningarna åt sidan bara, eftersom otillgänglighet inte har lagstöd ännu?). Ger vi näring åt de åsikter som får allt mer fotfäste - att människor som känner sig kränkta eller diskriminerade egentligen inte är det, utan bara gör det för sakens skull? (Zarembas artikelserie om diskrimineringsanmälningarna på Lärarhögskolan i Stockholm och psykiatriöverläkaren David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land" är två exempel.)

Att otillgängligheten blir synlig i sin fulla omfattning kan inte vara något annat än positivt. Kommunernas byggnadsnämnder har egentligen bara att bilägga anmälningarna i sina budgetäskanden inför nästa år och sätta igång med arbetet.

Men signalskicket till allmänheten och media, vilket blir det? Jag är tveksam. Tveksamheten handlar inte en sekund om att människor med funktionshinder ska sitta med tacksamhetens mössa i hand och ta emot samhällets allmosor. Tvärtom. Folk får gärna bli förbannade. Min fråga är om aktivist-vapnet används så att det ger det resultat vi vill ha - dvs opinion för en ny och bättre lagstiftning.

Marschen lyckades mycket bra när den genomfördes i våras. Mest tack vare att man fick in partiledare i marschen och kunde spela partier mot varandra. Tillgängligheten blev en fråga för alla medier i hela Sverige.

När jag googlar den här aktionen finner jag bara en artikel hos Föräldrakraft och en pressrelease hos Newsdesk. (Manuell sökning hos våra större tidningar på nätet kammar noll. TT har, vad jag kan se, inte ens gjort en notis än.)
Newsdesk-artikeln av Peter Cederholm blandar oerhört kunnig argumentation för saken med ett illa dolt försök till att pusha sitt eget företag in i eventuella nyhetstexter. Lazybee, där Cederholm är vd, ska skänka t-shirts till de som anmäler, (pengar också i en tidigare upplaga). Vad tillför det? Min gissning är att det avsändandet bidragit till mediatystnaden.

Talk

Prisbelönt kortfilm i två delar, där perspektiven funktionshindrad/icke-FH blir omvända. Från brittiska Disability Rights Commission på Youtube.

Del 1


Del 2

Lulebos attitydproblem

Lulebo är det kommunala bostadsbolaget i Luleå. När de skulle installera bredband i alla sina lägenheter erbjöds alla hyresgäster denna uppkoppling, men de i gruppbostad fick ingen oavsett om de anmält intresse eller inte.

"Har vi gjort fel ska vi naturligtvis rätta till det", säger man från Lulebos sida.

Bra. Börja då med att:
- inte godta generella lösningar för lägenhetsupprustning baserat på funktionsnedsättning. T.ex. att personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver inte bredband.
- Se varje hyresgäst som er kund. Just nu gömmer sig Lulebo bakom att det finns olika kontraktsskrivningar. Några har eget kontrakt, några har genom tekniska kontoret, några genom socialförvaltningen. Men Lulebo - det spelar ingen roll. Er uppgift är att göra boendet så bra som möjligt för de boende i era lägenheter oavsett vilken oreda ni har bland kontrakten.
- Se varje hyresgäst som er kund igen. Som det nu är skyller ni på vad någon annan (ngn Leif Wikman) sagt om internet eller inte. Vem gav er lov att ta hans ord som lag för alla funktionshindrade i Lulebo? Hans funktion spelar ingen som helst roll. Ni har ingen rätt att välja bort hyresgästen som kund med egen vilja. Inte heller från generell utveckling.

Lulebos attityd förminskar deras hyresgäster med funktionsnedsättning till att vara bihang till en kommunal förvaltning. Där är det fel ni ska börja med att rätta till. När ni väl gjort det kommer ni inte längre att godta ert nuvarande handlande.

Kuriren.

Överraskande resultat i studie om diskriminering av kvinnliga dramatiker

"Opening the Curtain on Playwright Gender: An Integrated Economic Analysis of Discrimination in American Theater" (pdf) heter en studie gjord av Emily Glassberg Sands vid Princeton University Department of Economics. Den presenterades den 22 juni i New York, och bekräftade en rad orättvisor. Men här fanns också överraskningar.

Kvinnliga dramatikers verk spelas mindre än manliga dramatikers. Tittar man generellt är relationen 32%-68%, men på teatrar med fler än 99 platser i salongen är statistiken 18%-82%. En förklaring som förstärks i undersökningen är att det finns fler manliga dramatiker. Och att de i sin tur skriver fler verk per person än kvinnorna. För statistiken om andelen producerade verk av de som skrivits visar ingen skillnad mellan män och kvinnor. Bägge könen får två av tre pjäser uppsatta på någon teater.

En av orsakerna till underrepresentationen på större scener finns i andelen manliga/kvinnliga roller. Hos manliga dramatiker har bara 19% av pjäserna en majoritet kvinnliga roller. Kvinnliga dramatiker har en majoritet kvinnoroller i 33% av fallen. Och pjäser med fler kvinnoroller sätts upp i mindre omfattning. Att kvinnliga dramatiker på individnivå ändå får sina verk uppförda lika ofta beror på att statistiken kompenseras på mindre teatrar. De kvinnliga dramatikerna skriver oftare pjäser med färre roller, och sätts därför upp mer ofta på småscenerna.

Men varför finns det fler manliga dramatiker i USA? Kan det möjligen ha att göra med att det är lättare att överleva inom yrket om man spelas på större scener och därmed får bättre betalt? Och är det rättvist? Skriver män fler kassapjäser i vinststyrningens teaterland?

Nej. Kvinnliga dramtikers pjäser på Broadway är 18% mer lönsamma. Men trots detta behålls de kortare tid på repertoaren.

Överraskningen då? Jo, en tes som hävdats får på skam: att kvinnor är underrepresenterade som dramatiker beroende på manliga beslutsfattare.

Så här gjorde Emily Glassberg Sands för att undersöka detta: Fyra icke tidigare publicerade pjäser skickades till lika många kvinnliga som manliga beslutsfattare på teatrar runt om i USA. Hälften av bägge könen fick pjäserna med fiktiva kvinnonamn som dramatiker, hälften av bägge könen fick pjäserna med fiktiva manliga namn som dramatiker. Totalt 250 beslutsfattare deltog.

Man ställde de här frågorna:
"On a scale of 1 to 7…
• … how likable are {Playwright’s Name}’s characters?”
• … to what extent is {Playwright’s Name}’s script an example
of artistic exceptionalism?”
• … how likely is {Playwright’s Name}’s script to win a prize or
award?”

Hade manusen kvinnliga namn fick de genomgående lägre resultat. Diskrimineringen bekräftades alltså.

MEN.... de kvinnliga beslutsfattarna var de mest negativa till de kvinnliga dramatikernas verk. Något som inte alls rimmar med tesen att det beror på att beslutsfattarna övervägande är män.

Diskrimineringen består, men den upprätthålls av bägge könen.

Två bra snabbgenomgångar: Artikeln i New York Times. Emily Goldberg Sands Powerpointpresentation (pdf).

Är du full, eller?

Hovrätten har fastställt tingsrättens friande dom i fallet där en kvinna med CP nekades inträde. Vakterna trodde hon var berusad. Diskrimineringsombudsmannen, DO, har kritiserat domen. DO anser att den riskerar medföra att en person måste uppge sitt funktionshinder till en vakt för att få komma in.

Jag har själv råkat ut för liknande situationer med mina kolleger med funktionsnedsättning. Som halvoffentliga personer har de dock alltid kommit in. Men inte med mindre än att deras funktionsnedsättnings-status granskats och kommenterats.

Det knepiga är väl att det inte går att ta gift på att det inte är så som vakterna säger. Att de faktiskt trott att de var för fulla för att komma in. Hur dum får man va, skulle man kunna fråga sig, men dumhet är inte olagligt i sig. Och man ska betraktas oskyldig tills dess man är överbevisad om motsatsen.

Baksidan av domen är att den lämnar ett annat problem som hittills inte existerat. Problemet att mörkhyade män och funktionshindrade av bägge könen alltid dricker för mycket innan de ställer sig i krog-kön. (obs, ironi)

Fler övergrepp

Nej, det här är ingen krim-blogg vars avsikt är att frossa bland hatbrott, utnyttjanden och diskriminering. I min scanning av världen i funktionshinderperspektiv varje morgon får jag såna här nyheter i stort sett varje dag. Men brotten i sig avslöjar obarmhärtligt bristen på inkludering i samhället. Vem skulle kunna få för sig att behandla sin jämlike som i exemplet nedan.

Yorkshire post. Fyra ynglingar frihetsberövar 19-årig flicka med funktionsnedsättning. Hon tvingas dricka rengöringsmedel innan de filmar den påföljande misshandeln med mobilkamera. De häller vatten över henne, så hennes hörapparat slutar fungera, dumpar henne halvsex på morgonen i en kall park med orden "we will leave her to be savaged by a dog". Efteråt skryter några av dem för sina vänner med bildstöd i mobilen.

Samtliga erkände och har fått sina domar på upp till 2 år och tio månader.

Säkerhetsmärkning

I Indonesien ska personer med funktionshinder bära skyltar som säger att de är det - funktionshindrade alltså. För deras egen säkerhet i trafiken, menar Ahmad Muqowam från det parti som fått igenom lagen.

Frågan är väl vad det borde stå på Ahmad Muqowams skylt?


Svd, Dagen, Aftonbladet.

NIMBY i Karlskrona

Visste att det bara skulle vara en tidsfråga innan det här blogginlägget skulle bli aktuellt. Det är boende i Hässlegården, Karlskrona, som ska få människor med funktionsnedsättning som grannar. Och som nu protesterar mot byggplanerna. Bedrövligt. NIMBY Not-In-My-Back-Yard har fått ytterligare ett ansikte. Jag låter en sångtext från revyn "Mitt i (p)lytet!" tala.

"Jag tycker vi måste ta ansvar
för den som är liten och klen
som drabbats av livets allvar
och som lidit svåra men
Våra psykfall behöver vård
Men frågan är – på vems gård?
För I vart kvarter finns det en bodyguard
Som säger ”Sorry, not in my backyard”

Mongolida borde integreras
”De är ju likadana som vi”
Men vid vart försök signeras
listor som ropar ”usch och tvi”
Huspriser ska försvaras
Homogeniteten bör bevaras
Visst är han gullig din lilla bastard
men ”sorry, not in my backyard”

Hur går det ihop, - undrar jag
omtanken om den - som är svag
alla ska få - en rimlig chans
men du får fan i mej va nån annanstans

Alla vill varandras bästa
bara de själva slipper va med
inte svårt för de flesta
som sluppit att hamna breve
På så sätt kan man vara god
och samtidigt med sina fina ord
ropa från sin fuskleopard
Under ett parti biljard
Gud vad jag är avantgarde
”Var som helst, but - not - in - my – back - yard”"

På bilden (ur Mitt i (p)lytet! 2008) syns Niclas Lendemar och Klas Malmberg, som sjunger ovanstående text. Fotograf är Henrik Hedenius.