Dagens Sydsvenskan ger (o?)synliggörandet av personer med funktionsnedsättning i medierna ett helt uppslag. Det ger gott om anledningar till reflektion.
I huvudartikeln intervjuas medlemmar ur gruppen Aktiva tjejer på FIFH (Föreningen Idrott för handikappade i Malmö). Gruppens ledare Sophie Brander undrar om en egen agentur är rätt väg, eller om bilderna borde skickas direkt till agenturen Elite Model istället. Både och, tror jag. Den amerikanska studien visar nämligen ett klart samband mellan den egna synligheten/antalet auditions och andelen faktiska jobb. Och ser man till de telefonsamtal vi får på Moomsteatern så använder sig branschen av kanaler till de experter som redan finns. Bara i sommar så har tre castingförfrågningar kommit (en reklam, en tv, en film).
Lou Rehnlund, projektledare för Funkisbyrån, pekar på utvecklingen för personer med annan etnisk bakgrund. (SDS-intervjun här). Men även där råder underrepresentation och stereotyper. Exempel på det kan hittas i Teresa Peterssons kandidatuppsats "Etnicitet i svensk TV-reklam" (här). Etnicitet kunde endast spåras i 6% av det undersökta materialet och komiska stereotyper var vanliga.
Och vi får en del av förklaringen när Sydsvenskan låter fråga företrädare för mediavärlden om hur de synliggör personer med funktionsnedsättning(här). Torgny Wikblad, vd för Swedish Models, har själv en dotter med funktionsnedsättning. Han säger: "Hon är jättesöt, men det funkar inte så i denna bransch. Allt kostar tid och pengar, och jag tror helt enkelt att det skulle bli för stor apparat."
Undertext: Tar du med en person med funktionsnedsättning blir det krångligt.
Jaså, blir det? Vår erfarenhet är den motsatta. I den mån det uppstår krångel som gör små saker till en stor apparat så är det förvånansvärt sällan våra skådespelare med utvecklingsstörning som står för krånglandet.
Björn Larsson, vd på reklambyrån Lowe Brindfors, hänvisar till kunden: "Det är kunderna som slår fast vilka målgrupper de vill nå ut till, och jag tror faktiskt inte att diskussionen kring funktionsnedsatta personer funnits/.../Men om önskemålet fanns skulle vi absolut tycka att det var intressant och spännande att ta ett sådant uppdrag."
Ojojoj, här väcktes frågor. Är personer med funktionsnedsättning endast användbara om målgruppen för reklamen själva har funktionshinder? Är det verkligen kunderna som styr trenderna i reklamproduktionen? Är det inte byråernas kreativitet som ska ge kunden nya vägar? Om inte diskussionen kring personer med funktionsnedsättnings medverkan i reklam finns, så är det sannerligen ett problem för branschen.
Men belönas företagen om de tar med personer med funktionsnedsättning i sin reklamproduktion? Säljer de mer? Jag vet inte. Det beror på om man ser upprörd debatt som en fördel eller en nackdel.
Titta på reklaminslaget nedan. Det är Pascal Duquenne, lovprisad skådespelare med Downs syndrom. Han har vunnit priset för bästa huvudrollsinnehavare i Cannes, och fått förtjänstmedalj av det belgiska kungahuset. Han valdes som företrädare när belgiska mobiloperatören Simyo skulle in på franska marknaden. Huvudbudskapet är detta: "Den här mannen är annorlunda. Han betalar bara 19 cents per minut".
Debatten blev het. Pascal Duquenne och hans funktionshinder exploateras, sa motståndarna, och tillät sig ifrågasätta om Pascal visste vad han gjorde. Det här är jättevanligt. Om en person med en intellektuell funktionsnedsättning gör något som är kontroversiellt, så finns det alltid människor som tycker sig ha rätten att definiera denne som utnyttjad, exploaterad och att inte veta sitt eget bästa. Ur demokratiperspektiv är detta en katastrof. Enda sättet för en person med utvecklingsstörning att inte orsaka proteststorm är att vara kvar i offer-rollen, då den rollen är den enda där den utvecklingsstörde kan undvika exploateringsanklagelsen.
Pascal själv såg det som ett lönsamt extraknäck. Och lyssnar man på företrädare för scenverksamma personer med funktionsnedsättning så är det här i linje med det de efterlyser. Medverkan på den gemensamma arenan.
(Artikel om Simyos reklam här.)
Benetton vet för man tränger genom mediabruset genom att vara kontroversiell. Minns ni de här bilderna?
(samtliga bilder hämtade på Benettons press-sidor)
Översta bilden blev med Benettons egna ord "the scandal of planetary proportions". En nyhetsbild på en döende aids-sjuk man, helt utan anknytning till produkten. Och uppenbarligen tog försäljningen inte skada. För man har fortsatt att koppla sitt varumärke till bilder på annat än sina kläder, och valt annorlunda modeller för sina budskap.
Mitt-bilden är från Sunflower-katalogen 1998, och fick givetvis en debatt om det (o)riktiga i att använda modeller med funktionsnedsättning. Nedersta bilden är från "Food for life"-kampanjen i samarbete med World Food Programme.
Benetton beskriver, förklarar och debatterar utförligt för sina kampanjer på sin hemsida. Man säger bland annat så här:
"The reaction to these real-life photos was sometimes violent. Many publications in several countries refused to print the campaign. By eliminating the product from its ads, violating the taboo of disagreeable themes, associating its name with the representation of conflict and pain and, above all, abandoning the false, comfortable world of advertising stereotypes, Benetton cracked the foundation that held up the culture, language and specificity of the classic advertising message. Many complaints pointed to the “shock value” of the Benetton ads. But that argument did not hold water. The media have long inured us to all sorts of images: murders, natural catastrophes, genocide. The list of horrors and suffering that have been filtered through the media is, unfortunately, endless. In Benetton’s case, then, what bothered people could not be the visuals in themselves but the fact that they were being used as advertising by a corporation. Other critics tolerated and even applauded Benetton’s effort to raise public awareness about AIDS, war, racism, and so forth. But they found it wholly unacceptable that such an effort was also a source of income, a component of a profit-making venture. The profits, they said, turned protest into speculation, public message into cynicism. Nor did this argument hold up. In Western societies there are institutions and professions that are geared toward the public welfare (hospitals, doctors, police, firefighters, non-governmental organizations and government agencies), but that also earn money or make profits. For some reason, the practice is suddenly seen as disgraceful when it is a fashion label trying to establish a publicly useful debate, as on the topic of AIDS prevention. Here lies the essence of the scandal. Benetton was accused not of having exercised free speech, but of not being in a legitimate position to do so. As long as the company stuck to images from its “possible” world, there were no complaints at all. What upset people is that Benetton confused the possible world with the real one, on the assumption that it had the same right to talk about a world it had not created."
Hjältar eller spekulativa cyniker? Själv tror jag nog hjälteglorian har en koppling till vinst. Men är det per automatik negativt att användandet av humanistiska och demokratiska ifrågasättanden kan ge en kommersiell gigant fördelar? Eller är det bara ok att vara snäll och rik i fadder-galor?
(DN om Funkisbyrån.)
Inlägg
ER har ju relativt ofta en ganska sansad bild av verkligheten på ett sjukhus. Det förekommer allehanda diagnoser och ingen av de avsnitt som jag sett har gjort något stort av det. Mer än att en man med svår CP-skada inte är lätt att förstå.
SvaraRaderaDen serien har väl i alla fall inte tagit stryk för att den visar verkligheten lite mer verklighetstroget.
Att inte fler följer efter eller ens ser detta är anmärkningsvärt. Där använder de ju sig av tidskrävande och annorlunda skådisar, och jag inbillar mig att de har en bra mycket mer manglande produktionsapparat än någon i Svea kan uppbringa.