Kan inte låta bli att lägga ut det här klippet för en kortfilm som heter Jack Blond. Även denna visas på Sprout, men här är det filmatiserad pojkdröm i kortfilmsformat. Skådisen med Downs heter Darren Renouf och regissören Rebecca Coley.
En argentinsk långfilm med en skådespelerska med Down syndrom har börjat visas på filmfestivaler.
Skådisen som gör Anita heter Alejandra Manzo. Regissören som gjort filmen är Marcos Carnevale (bl.a. "Elsa and Fred").
Just nu är den aktuell på Sprout filmfestival i New York. Jag har inte sett några engelskspråkiga tidningar recensera den, men man kan läsa mer om filmen på IMDB.
Rollfigurer med funktionsnedsättning porträtteras stereotypt och fördomsfullt. Just nu hyllas den aktuella "The King's speech" som en som försöker det motsatta. Colin Forth, som spelar kungen, hyllas och nomineras till priser.
Men det finns de som tycker annorlunda. Barry Harbaugh skriver en kolumn i The Slate där han pekar på hur lågt ribban är lagd när man höjer "The king's speech" till skyarna. I Harbaughs artikel finns också en historielektion i hur stamning återgetts på film. Den är för bra för att missa. Så jag lånar och återger:
"Freaks" från 1939, där den själv stammande skådespelaren Roscoe Ates får rollen som den stammande maken gift med en siamesisk tvilling. Han fick ersätta den också stammande skådisen John Dougherty, som inte kunde säga replikerna enligt manus. I klippet ses ett exempel på s.k. substitution (man tänker säga ett ord, kan inte få fram det, och tar då ett annat som betyder ungefär samma sak)
I The Cowboys från 1972 så provocerar John Waynes förman den unge pojkscouten att släppa sin stamning genom en rejäl utskällning. När den unge pojken skäller tillbaka släpper stamningen.
I Paulie(1998) är det föräldrarnas fel att dottern Marie stammar. "Marie couldn't talk. Her dad couldn't listen. Her mom couldn't cope."
I en tv-dramatisering av Stephen Kings "It" (1990) så är det en skräckupplevelse som gett stamningen, och återupplevandet av traumat återskapar också stamningen.
"Girl shy" från 1924 är ett exempel på ett sedan återkommande tema. Mannen som stammar när han är i närheten av en flicka. Kolla särskilt in hur man arbetade för att gestalta stamning i stumfilmsformatet.
I "The passion of darkly noon" (1995) används stamningen som en förstärkning av utmålandet av en psykopat.
I "A fish called Wanda" (1988) försöker man vända på vem som är dum i huvet, genom att göra John Cleese's lyssnare ännu dummare.
I "My cousin Vinny" (1992) pratar rollfiguren som vanligt hela filmen, men stammar när han utsätts för pressen att stå framför en jury.
Även "Rocket Science" (2007) utmålas som ett - i likhet med "The king's speech" - seriöst försök att porträttera en stammande rollfigur. Även denna film har en manusförfattare som själv stammar.
Så kommer till slut exemplet, föredömet på hur man skulle kunna arbeta, enligt artikelförfattaren. Det hämtas från Tarkovsky's "The mirror" och jag återger hela den förklarande texten på engelska: "The most profound depiction of stuttering on film appears in the prelude to Andrei Tarkovsky's Russian masterpiece, The Mirror. Though the character (who here is being "cured" by hypnotism) fails to reappear in the movie proper, his stutter is used not as a lazy way of outlining a character but as an entry point into larger ideas. The Mirror is the only movie I've seen in which a director doesn't cut into a block, rescuing the audience from awkward tics and sputtering silence. In The King's Speech, when we're met by the dreaded and empty silences between the king's words, the scenes often cut away just as a visceral awkwardness sets in. Tarkovsky, on the other hand, allows the stutter to dominate a scene with its own insular drama—he refuses to abridge it. In the face of everything we don't know about the condition, perhaps that's all, finally, we can ask for." (Harbaugh)
Läs en artikel om manusförfattaren till "The King's speech" Davis Seidler (som själv stammade som tonåring). Time och New York Observer utnämner "The King's speech" till Oscarsfavorit.
Liam Lacey är kolumnist på Torontotidningen The globe and mail. I sin senaste krönika dissekerar han Hollywoods beroende av funktionshinder. Artikeln ligger här, men jag finner den så intressant att jag tillåter mig ett väldigt långt citat på hela texten.
In The King’s Speech, which opens Friday, Colin Firth’s performance as George VI, the British wartime monarch who had a bad stammer, will undoubtedly earn him an Oscar nomination. Other possible Oscar nominees in theatres now include Anne Hathaway, for her role in Love and Other Drugs as a young woman with Parkinson’s disease. Then there’s Jeff Bridges as a one-eyed marshal in True Grit, and James Franco, who graduates to amputee status over the course of 127 Hours.
Disability has always been a preoccupation of the Hollywood story – and image-making machine. The list is long and familiar: As Good as It Gets, Avatar, A Beautiful Mind, Forrest Gump, My Left Foot, Rain Man and Scent of a Woman. “The academy is a veritable dictionary of diseases, both physical and mental,” writes Emanuel Levy in his book All about Oscar: The History and Politics of the Academy Awards.
Sometimes it seems all those worthy movies about addiction, alcoholism, amnesia, autism, blindness, disfigurement and paraplegia are sacrificial offerings to the movie muse, so the studios can keep on making more frivolous films that celebrate youth, speed and beauty.
One interesting shift is that the disability-rights lobby has begun to get involved in the conversation. Hollywood’s affliction addiction was satirized in Ben Stiller’s 2008 film Tropic Thunder, in which Robert Downey Jr. discusses the error of going “full retard” (as in Sean Penn’s I Am Sam) as opposed to “half retard,” when vying for an Oscar.
Disability-rights groups, who have become increasingly prominent during the past few Oscar seasons, didn’t care for the joke. The 2009 Oscars also saw protests against Jerry Lewis receiving the Jean Hersholt Humanitarian Award because of his offensive comments about people who use wheelchairs. There were also protests in 2005, for nominations for Million Dollar Baby and The Sea Inside, both about quadriplegic characters who are taken off life support.
You might wonder why people with disabilities aren’t more grateful to Hollywood for its efforts. To answer that, try watching Bonnie Sherr Klein’s 2008 National Film Board documentary, Shameless: the ART of Disability (you can see it on the NFB website) in which five people have a pyjama party, each picking one Hollywood depiction of disability.
Humorist David Roche, whose face is disfigured, picks The Elephant Man. Catherine Frazee, a poet and professor, who uses a wheelchair, picks Heidi, the movie where the plucky Shirley Temple inspires another little girl to get out of her wheelchair and walk.
You quickly grasp that Hollywood’s portrayal of characters with disabilities is, when not offensive, typically ridiculous.
There are a lot of useful things to learn from the growing field of disabilities studies. An essay by Michael Hayes and Rhonda Black in the Disability Studies Quarterly (Spring, 2003) analyzes the pattern Hollywood films typically use: (a) confinement, (b) hope for rehabilitation, (c) denial of rehabilitation, and (d) reconciliation to confinement. At the heart of the critique is the point that the films’ focus on pity, or sadness about another’s condition, is all about confinement: Poor them, kind us.
While dabbing our eyes this Christmas over some of these award-calibre performances, it might be useful to ask ourselves a few questions: Is this a disabled character or just a character with a disability? Does their impairment make them saintly, super-human or villainous? Does the movie imply the character’s only release from their condition is through death?
To put the issue in seasonal terms, we should be still able to say, “God bless us, every one,” without buying the whole pitiful turkey.
Punky ska hon heta. En sexårig tjej med Down syndrom. Hon ska bli 20 episoder a 7 minuter tecknad film. Intresset är redan enormt från engelsktalande länder som USA, England och Australien.
Evan Sneider debuterar i långfilmssammanhang i filmen "Girlfriend". Den hade sin världspremiär för några dagar sedan på Torontos internationella filmfestival. Mottagandet var gott. Efter filmen stod Evan och skrev autografer till publiken och fick gratulationer av etablerade filmstjärnor.
Filmen handlar om en kärleksrelation mellan en man med Down syndrom och en kvinna han varit förälskad i sen high school. Och om att ta hand om varandra i tuffa tider.
Jag har hittat ett klipp från filmen - och en intervju med Evan Sneider. Varsågoda!
Hollywood är på gång med Millenium-böckerna. De ska bli film, och den stora frågan är förstås vem som ska få en Oscars-chans via funktionshinder-gestaltning. Det vill säga - vem ska spela Lisbeth Salander?
Vad är oddsen på att det blir en skådis som själv har Asperger syndrom? Ungefär lika obefintliga som att Hollywood skulle rea ut en självklar Oscarsvinnare till svenska Stagepool för rekryteringshjälp.
Men - så har tydligen skett! Bolaget hade en annons inne på sin hemsida som sökte efter hugade på rollen som Salander.
DN: "I övrigt är historien höljd i dunkel. Anna-Clara Blixt Modin vill inte berätta om det var filmbolaget Sony Pictures, som äger rättigheterna till den amerikanska versionen, som låg bakom annonsen. Hon vill heller inte avslöja om man äntligen har hittat den rätta Salander, eller varför man söker efter henne bland svenska skådespelare."
Större roller går nästan aldrig till skådespelare med egna diagnoser. Detta har väckt bestörtning ett flertal gånger i USA. Jag har tagit upp detta i bloggen förut: Läs Professor Lennards ideologiska betraktelse över fenomenet här. Läs en jämförelse mellan USA och Storbrittanien här. Döva skådespelares protester vid iscensättandet av "The heart is a lonely hunter". Lady Gagas dansare i rullstol väckte kritikstorm.
Tips på slutlig rollinnehavare mottas i kommentarerna. Vinnaren får nåt pris, får se vilket...
Jag ser i filmrecensionerna att den animerade filmen "Mary and Max" har gått upp i Sverige. Jag skrev om den i augusti 2009 i ett inlägg om Aspergers syndrom på film.
Nu kommer ett till litet, men oj så lysande, exempel att lägga till de förra. Det är en kortfilm som heter "Q&A" (Questions and answers, frågor och svar). Den 12-åriga pojken Joshua Littman intervjuar sin mamma, och hon ger de mest underbara svar.
Den frågan är aktuell efter att Kenneth Branagh gett rollen som Heimdal ("the whitest of Gods") i filmen "Thor" till Idris Elba.
Protesterna tog genast fart. "This PC crap has gone too far!" och "I wouldn't expect to see many Brad Pitt types walking around in the [first mainstream black superhero] Black Panther's Wakanda Palace!" var några av de upprörda kommentarerna i olika forum.
Men Idris Elba försvarar sin rätt att göra rollen: ""There has been a big debate about it: can a black man play a Nordic character?/.../ Hang about, Thor's mythical, right? Thor has a hammer that flies to him when he clicks his fingers. That's OK, but the colour of my skin is wrong?"
Han fortsätter: "I was cast in Thor and I'm cast as a Nordic god,/.../If you know anything about the Nords, they don't look like me but there you go. I think that's a sign of the times for the future. I think we will see multi-level casting. I think we will see that, and I think that's good."
Branagh vet nog vad han gör. Dels så tillämpar han colorblind casting, och ger helt enkelt jobbet till den skådis han tycker är bäst för rollen. Och genom kloka konstnärliga val så får han en högt önskad sidoeffekt - han ser till att fjärma sitt konstnärliga projekt från rasist-stollars framtida tillbedjan.
DN har skrivit om det, men är du engelsktalande så gå till the Guardian direkt.
"Sex Volunteers" är en långfilm av koreanska regissören Cho Kyeong-duk. Det är en fake-dokumentär baserad på en bok med samma titel av Kaori Kawai.
Den handlar om en grupp människor som är frivilliga att ha sex med personer med funktionshinder. En rätt skrämmande inställning till sina medmänniskor tycker jag. Istället för att koka soppa, ta på sig termobyxorna och dela ut mat till de stackars hemlösa i vinternatten, så tar man av sig kläderna och delar med sig av sin kropp till de stackars funktionshindrade. Välgörenhet - same same but different.
Huvudrollen spelas av Cho Kyung-ho, som själv har ett röreslehinder och sitter i rullstol. Regissören säger om sitt val av huvudrollsinnehavare: "“There are a couple of films which are about the disabled but they all hire A-list actors. I wanted to cast people who are close to the characters.” Ja, i en fakedokumentär om volontärsex med funktionshindrade så hade det knappast funkat att ha Jonas Karlsson i den rollen.
Så heter en ny "feature documentary" om två människor med Down syndrom. Den har visats vid en amerikansk festival, och ska härnäst upp i Canada. Europa? Jag vet inte, men jag har sktivit och frågat...
"Invitation to dance" är en film av Simi Linton, en av USAs främsta experter på kultur/funktionshinder. Den deltar i en tävling EPIC Emerging Artist Rewards 2010. Man röstar här.
Jag har genast börjat jaga efter möjligheten att se hela filmen. Simi Linton adresserar här samma frågor som mycket av mitt yrkesverksamma liv kretsat kring. Rätten till scenrummet för den som inte är som alla andra.
(PS har inte lyckats justera bredden på klippet. Dubbelklicka på filmen och se den på youtube för full bredd)
Jag har tidigare berättat om den Zimbabwiska gruppen Liyana. Sju musiker med funktionshinder som gått från slum och utestängning ur samhället till världsturné och internationellt kändisskap. Nu vann "Music by Prudence" en Oscar i klassen "documentary short". Här är tacktalet.
I filmen Avatar porträtteras funktionshinder. Huvudpersonen är förlamad från midjan och neråt, men får genom sin avatar (konstgjorda gestalt) full rörlighet.
I USA diskuteras hanteringen av funktionshinder i filmen för fullt. Det är delade läger. Själv tycker jag Avatar som film var en kul upplevelse och en bra film. Den allvarligaste invändningen är inte i hur man porträtterar funktionshinder. Nej, snarare att när uppgörelsens tid kommer så är det den gamla amerikanska marinsoldaten som kommer ihåg ursprungsbefolkningens legender och samlar de alla till att göra motstånd. Vilket ger som facit att infödingar som levt med sin egen kultur sen urtidernas begynnelse inte har någon som helst förmåga att ta tillvara på sin egen livsvisdom. Där blir det verkligen problem.
För den intresserade så kommer här en länklista till blogginlägg som diskuterar filmen ur funktionshinderperspektiv. Det är inte min sammanställning, och jag har inte gått igenom inläggen ur kvalitetsperspektiv. Åsikterna får stå för den som uttalar dem.
Inspelningen av "Britt-Marie och evigheten" startar i april, skriver DN igår. Mikael Bengtsson skriver manus, Lena Koppel regisserar och huvudrollen görs av Maria Lundqvist. Handlingen är enligt DN: "om Hudiksvalls skarpaste managementtorped; smart, hänsynslös och skrupelfri. Hon tvingas ta ett jobb inom kommunens omsorgsförvaltning. Där träffar hon bland andra Lars-Erik, Pernilla och Bengt. Ett gäng funktionshindrade som håller på med teater."
Klassiskt tema av människa i karriärsrusning som utvecklas genom mötet med människor som lever efter andra värderingar/förutsättningar. Samma tema gav "Den åttonde dagen" (Jaco van Dormael) stor framgång i slutet på 90-talet. Då var det Danielle Auteille som var mitt i livet och Pascal Duquenne förlösaren. Och det gick bra. Tillsammans vann de huvudrollspriset i Cannes.
Kan man boka biljett redan nu?
Tills dess, hyr "Den åttonde dagen"! (trailer nedan)
Kim Peek blev 57 år. Kort efter hans födsel sa hans läkare att han var gravt utvecklingsstörd, att han aldrig skulle lära sig gå eller prata. Därefter fick föräldrarna rådet att lämna bort honom på en institution och glömma bort honom. Det gjorde de inte. Pappa Fran Peek var hans dygnet runt-hjälp fram till den dag Kim dog. Kim Peek var då världens mest berömda person med savant syndrom, en form av autism som blandar geniets extraordinaära gåvor inom vissa områden med kognitiva funktionsnedsättningar.
När han dog hade han en Oscars-statyett hemma hos sig. Nej, Kim Peek vann ingen Oscar, men han fick manusförfattaren Barry Morrows. Han var nämligen förebilden till filmen "Rain man". Och filmen förändrade också hans liv. Dustin Hoffman träffade Kim Peek för att förbereda sig inom rollarbetet.
Pappa Fran berättar: "Dustin Hoffman said to me, you have to promise me one thing about this guy, share him with the world. And pretty soon it got so that nobody was a stranger to him, they were people, and so was he".
Efter det mötet förändrades Kims liv. Vid 37 års ålder mötte han för första gången blickan på en annan person. Snart var han en kändis, som vid sin död framträtt för mer än 2 miljoner människor.
NASA har försökt förstå honom. Världens ledande läkare har jobbat med honom. Men fortfarande är det ingen som vet varför eller för all del hur han lagrar all information.
Hans favoritplats - biblioteket. Med en läshastighet på 10 sek/sida (vänsterögat läser vänster sida, högerögat läser högra samtidigt) blev det ofta 8 böcker om dan. Varav allt fastnade.
Times onlinenyhetsartikel och minnesruna. Ytterligare ett 50-tal tidningars artiklar från hela världen hittar ni här. Svensk media: DN, AB, SDS 1, 2, GP, HD.
I november gjorde jag ett inlägg med anledning av att Lund inte blev kulturhuvudstad. Här kommer andra delen av förslag som aldrig blev av:
Forbidden portrayal of disability – film
Vi föreslog ett projekt med stöd för åtta olika filmare att producera var sin kortfilm under temat ”förbjudna bilder av rollfigurer med funktionshinder”. Filmerna skulle sättas samman till en episodfilm, med visning under kulturhuvudstadsåret, men också för spridning runt om i europa.
Målet är gränstänjning, och att hitta ytor som fortfarande inte är tillgängliga för den funktionshindrade artisten/rollfiguren . Vad får man INTE göra? - En jury bedömer synopsis och avgör vart uppdragen går. - både filmare med och utan egen funktionsnedsättning ska vara avsändare - uppdragen ska ha geografisk spridning i europa.
Projektet föreslogs samköras med ett annat delprojekt: Research and publication of allowed and censored portrayals of disabled characters and artists.
I samarbete med filmvetenskaplig och ev teatervetenskaplig institution undersöks stereotyper i gestaltningen av rollfigurer med funktionshinder. Vad som tillåtits och vad som censurerats, och vilka faktorer som styr vår uppfattning om funktionshindrades medverkan på scen och duk.
Man säger ju så. Att de stora skådespelarna väntar på att få spela en karaktär med funktionshinder, för då ökar chanserna att man får en Oscar.
Martin Ackerfors hjälper mig upptäcka att Will Smith själv producerar sin egen vinstchans genom att ge sig på Daniel Keyes roman "Flowers for Algernon".
Romanen handlar om en lätt utvecklingsstörd man som genomgår ett experiment som ger honom ökad intelligens. Sensmoraler om vad som gör en människa till en människa, vad som är lycka och vilka som kan mötas i kärlek avhandlas. Jag har själv undersökt möjligheterna till en dramatiserad uppsättning, men då givetvis med en skådespelare med utvecklingsstörning som huvudrollsinnehavare.
Hela versionen av boken från 1966 finns på Youtube. Här är "Charly", del 1:
Igår fick ni träffa Pablo Pineda, som vann skådespelarpriset i San Sebastian. Idag visar vi en snutt med Tommy Jessop ur brittiska BBCs "Coming down the mountain". Håll till godo!
No, Google translate is nowhere near perfection. But it exists. Happy reading!
Länkat
Twingly Blog Searchlink:http://kjellstjernholm.blogspot.com/ sort:publishedRecent linking posts
En blogg om teater - funktionshinder - politik
Jag är verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolans förbundskansli med ansvar för folkbildning och kulturverksamhet för/med/av personer med funktionsnedsättning.
Den här bloggen startades under min tid som konstnärlig ledare för Moomsteatern, som jag startade 1987 och lämnade över i nya goda händer 2012. Idag är Mooms en professionell integrerad teater baserad på skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. Skådespelarna är fortbildade på Teaterhögskolan, löneanställda enligt scenkonstavtalet och medlemmar i Teaterförbundet. Detta är unikt.
Min erfarenhet inom området Teater/Funktionshinder är livslång. Den professionella integrerade teatern väcker många frågor och berör en stor mängd områden. Frågor om konst, kultur, nischning och särart. Men också frågor om jämlikhet, integration och diskriminering.
Bland tidigare erfarenheter finns att jag ägde och drev ett framgångsrikt litet utbildningsföretag på 90-talet. Jag är också författare till boken "Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" Jag är aktiv i Miljöpartiet.
Jag brinner för teatern, och för en humanistisk värdegrund som inkluderar alla på lika villkor, vilket inte är att förväxla med välgörenhetens så kallade ansvarstagande för den som betraktas som svag och behövande.
En man - två bloggar.
Jag väljer att separera mitt personliga politiska engagemang från mitt yrkesmässiga - även om de ibland berör varandra.
KJELL STJERNHOLM: Teater & funktionshinder kommer att fortsätta ha inlägg som berör just detta.
Hållbar humanism kommer att vara bredare och enbart politisk.
Hur måna lingon finns det i världen är titeln på långfilmen som har Glada Hudik-skådisar med. En trailer har just lagts ut. Det ser kul ut!
In The King’s Speech, which opens Friday, Colin Firth’s performance as George VI, the British wartime monarch who had a bad stammer, will undoubtedly earn him an Oscar nomination. Other possible Oscar nominees in theatres now include Anne Hathaway, for her role in Love and Other Drugs as a young woman with Parkinson’s disease. Then there’s Jeff Bridges as a one-eyed marshal in True Grit, and James Franco, who graduates to amputee status over the course of 127 Hours.
Nu kommer ett till litet, men oj så lysande, exempel att lägga till de förra. Det är en kortfilm som heter "Q&A" (Questions and answers, frågor och svar). Den 12-åriga pojken Joshua Littman intervjuar sin mamma, och hon ger de mest underbara svar. 
Kim Peek blev 57 år. Kort efter hans födsel sa hans läkare att han var gravt utvecklingsstörd, att han aldrig skulle lära sig gå eller prata. Därefter fick föräldrarna rådet att lämna bort honom på en institution och glömma bort honom. Det gjorde de inte. Pappa Fran Peek var hans dygnet runt-hjälp fram till den dag Kim dog. Kim Peek var då världens mest berömda person med savant syndrom, en form av autism som blandar geniets extraordinaära gåvor inom vissa områden med kognitiva funktionsnedsättningar. 
Inlägg
