Inte tillräckligt Klartext i lönejämförelsen

Igår hade radioprogrammet Klartext ett inslag om vilka som fick hur mycket betalt när de spelar teater, om de har en intellektuell funktionsnedsättning. Det har sedan gått vidare till andra lokal och kulturrredaktioner inom public service. Nyhetsrapporteringen i dessa inslag behöver kommenteras.

Klartext är ett program som ska ge nyheter till personer som behöver de på ett mer lättbegripligt språk, till exempel personer med intellektuell funktionsnedsättning. En grundregel i ett lättare språk är att en viss förenkling, att hjälpa lyssnaren att ta del av det viktigaste. Det behövs, och jag tycker det är bra. Mitt behov av att kommentera inslagen beror säkert på just detta urval i en del fall. Men det fanns ingen väsentlig skillnad i nyhetsinslagen  mellan Klartext och övriga redaktioners, så de förenklingar som gjorts gick vidare ut i även de medierna.

Med det sagt - även med förenklingar måste det bli rätt!

Under hela inslaget pratas om att jämförelsen gäller deltagare/skådespelare "med funktionsnedsättning", men jämförelsen innehåller bara grupper där de aktiva har en intellektuell eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Annars hade det funnits fler teatrar med helt eller delvis anställda skådespelare att ta med i jämförelsen, om man så hade velat.

Jämförelsen sker mellan yrkesaktiva skådespelare med upp till 23 års erfarenhet, varav 12 år som löneanställd, och personer som väljer att spela teater på sin fritid och/eller valt att ha teater som huvudsyssla inom daglig verksamhet. Moomsteaterns ledning och anställda klargör det på ett bra sätt i P4 Radio Malmöhus. Det är en jämförelse man antagligen aldrig skulle göra bland funktionsnormativa. Tänk er nyheten "lokalrevyns deltagare i (valfri ort) får inte betalt fast de arbetar hårt, men länsteaterns skådespelare får marknadsenlig lön".

Det underliggande problemet är vägen till arbetsmarknaden i stort (och den sceneniala i synnerhet) för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Den är mycket svår att nå för de flesta. Då finns LSS-lagstiftningen som i en av sina 10 insatser har rätten till daglig verksamhet. Den ska ge meningsfull sysselsättning efter individens behov och val, och om så är möjligt underlätta inträdet på arbetsmarknaden.

När det gäller meningsfull sysselsättning har daglig verksamhet på många håll gjort en betydande resa under de senare decennierna. När jag startade Moomsteatern tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan 1987, så rekryterades deltagarna genom daglig verksamhet. Då var daglig verksamhet ofta stora dagcenter-enheter, och sysselsättningen ofta i form av industriell terapi (enklare förpackning och montering på uppdrag). Idag är de stora enheterna nästan helt borta, cafeer och enheter som arbetar med konstnärliga uttryck och olika medier desto fler. I många större orter kan individen själv välja mellan olika verksamheter. En bra utveckling, tycker jag.

Underlätta inträdet på arbetsmarknaden är det betydligt sämre med. Både Socialstyrelsen  och vetenskapliga rapporter (ex denna) säger att det momentet misslyckas de dagliga verksamheterna med. Inlåsningseffekterna är stora.
Många kommuner har valt att uppmuntra den insats som görs inom de dagliga verksamheterna genom att betala en viss ersättning till deltagarna. Den kallas ofta habiliteringsersättning. Så här säger wikipedia: "Personer som deltar i den dagliga verksamheten får en mindre ersättning, så kallad habiliteringsersättning. /.../ Ersättningen är undantagen från skatteplikt och räknas inte som inkomst."
Habiliteringsersättningen är således ingen lön, men den upplevs som det av många deltagare, för den är kopplad till närvaro/insats i den dagliga verksamheten.
I stort är alltså daglig verksamhet en pedagogisk insats instiftad att främja personens utveckling och inträde på arbetsmarknaden. Det är den också ibland, men ofta med allt för stort fokus på omhändertagande.

Så det finns yrkesaktiva skådespelare på Mooms. De repeterar, spelar, fortbildar sig och turnerar året runt på heltid. Med full lön. Den kombinationen (yrkesaktiv/heltid/kontinuerlig anställning/högskoleutb/lön/professionell produktion/intellektuell funktionsnedsättning) går knappt att hitta i en internationell jämförelse. Förutsättningen för att den ska finnas är en konstnärlig kvalitet.

När Klartext jämför villkor, gör man det i mina ögon utan att ta in hur långt teatrarna och dess medverkande/anställda kommit i sin karriärsutveckling. I alla andra sammanhang en rätt viktig komponent.

Jag antar att anledningen till granskningen är att Glada Hudikteatern hade en tveksam lönepolicy i sin verksamhet 2011. Det som stack i ögonen på mig vid det tillfället var inte föreställningsarvodets storlek (enligt radions inslag ca 900 kronor), utan att andra medverkande utan professionell yrkesidentitet inom scenkonsten fick väldigt mycket mer. Som jag minns det förklarade man det med att dessa också tog på sig ytterligare jobb vid sidan av scen, t.ex. assisterande funktioner för personliga hjälpbehov hos skådespelarna vid turneer. Det värdesattes, medan exempelvis oändligt många marknadsförings-extra-jobb i alla landets tv-soffor inte värdesattes som ytterligare jobb vid sidan av scen. I mina ögon var det där värdegrunden fick en del fläckar.
Man har idag enligt samma radioinslag ca 1700 kronor/föreställning. Om den är lika stor oavsett funktionsnedsättning och om extrasysslor värdesätts lika idag vet jag inte.

Ur värdegrundsperspektiv är lika lön för lika arbete alltid intressant. Frågan blir bara vilka Klartext jämför och varför. Min upplevelse är att det blir äpplen och päron, utan att det klargörs ordentligt.

Min personliga övertygelse är att det är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle att personer med olika förutsättningar ges tillträde till den offentliga arenan, vare sig den är politiken, kulturen eller medierna.

Sett till Scenkonsten menar jag att det finns många steg kvar. Här kommer de!

Personer med och utan (intellektuell) funktionsnedsättning ska ha lika möjligheter att etablera sig som scenkonstnär. För att nå det målet behöver vi:
- en kulturskola som inte bara tar emot personer med funktionsnedsättning, utan erbjuder samma möjlighet att vässa sin talang till det yttersta oavsett funktionsvariation.
- tillgång till estetlinjer inom särgymnasiet över hela landet.
- konstnärlig kompetens i de estetiska ämnena inom särgymnasiet över hela landet.
- säkrandet av eftergymnasiala utbildningsvägar inom konstarterna, även för den som kommer från särskolan. (högskoleförberedande samt högskola)
- dagliga verksamheter som fokuserar på deltagarnas konstnärliga utveckling
- politiska beslut som understryker representation av konstnärliga utövare med egen funktionsnedsättning inom det professionella kulturlivet på lika villkor, och beredskap att adressera medel och uppdrag för att nå dit.
- etablerade teatrar som är beredda att anställa de som nått hela vägen i sin karriärsutveckling.

Vi har lång väg kvar att gå.

Stefan Stenudd svarar

Läs gärna först Stefan Stenudds intressanta kommentar till "Tystnad på grund av funktionsnedsättning?" i sin helhet. Den ger anledning till fler resonemang.

Först dock - Stefan Stenudd påpekar mycket riktigt att det fanns ett argument till som jag inte tog upp. Att hans blogg inte recenserar nån teater alls. Och självklart har jag inget att anföra mot det argumentet. Därav valet att inte ta upp det.

Stefan Stenudd skriver om en episod där han som enda kritiker skriver ner ett ANC-gästspel i Stockholm medans det fortfarande var apartheid. Om den svenska omgivningens reaktioner, men hur en representant för gruppen tackade honom för hans uppriktighet. Och med det har han satt huvudet på spiken för hur vi väljer att se teaterrecensioner. Vi kan tillåta oss att bli ledsna för att vi inte nått ända fram, tycka recensenten har fel, försvara vårt verk - och ändå tycka att det är bra, viktigt och livsnödvändigt för teaterns utveckling att kritiken framförs.

Med detta sagt så blir jag egentligen bara ännu mer angelägen om att försöka locka in honom i vår salong. Om han skriver i sin blogg är ointressant. Jag vill höra vad han tycker. Den ocensurerade versionen. Men - när det gäller Mooms är Stefan Stenudd fortfarande avvaktande. Han skriver:



"När det gäller Moomsteatern är jag ändå osäker på om den ska recenseras, och graden av skådespelarnas professionalitet. Kan de bedömas med samma krav som på t.ex. skådisar på Malmö Stadsteater eller Dramaten? Ska de ses som semiproffs, eller proffs på sätt och vis?"


Stefan - ska sydafrikanska skådespelare bedömas utifrån en vit västeuropeisk kulturell norm? Kvinnor efter mäns? Eller ska normen för vad teater är breddas att gälla fler än bara de som hittills har haft tolkningsföreträde? Ett "lika för alla" uteslutande på ena sidans villkor blir givetvis missvisande. "Lika för alla" kan bara fungera om alla är med och bygger basen för normen.

Jag har sett skådespel med roll-listor som dignar under tyngden av normativa namn, och som varit amatörmässiga och värre än så. Betraktelsen om professionalism i förhållande till kvalitet kan bara vara subjektiv hos var och en. Min önskan är däremot att funktionsnedsättning inte ska vara en parameter som med automatik ger amatörstatus (inte proffs-status heller). "Lika för alla" betyder rimligen att också professionella skådespelare med funktionsnedsättning ska ha rätt att floppa, kritiseras för det och sedan ha rätt att ta revansch på sig själva med bibehållen status.

Mäter man anställning, erfarenhet, utbildning så går lättare att ha en gemensam mall, oavsett funktionsnedsättning. Den som flest använder (scenskola/3 år i yrket) uppfylls. Och då blir svaret lätt under parollen "lika för alla" - proffs, utan tillägget "på sätt och vis".


Jag försökte bjuda Stefan på en annan integrerad teater ikväll - Vibragera av Tyst Teater, i syfte att fördjupa diskussionen. Men han tränar Aikido.

Så Stefan - som jag försökte uttrycka ovan: jag är nyfiken på dina tankar - och jag gillar motstånd - men jag vet ju inte om du faktiskt sett något vi gjort? Du skriver inget om det. Så låt mig då formulera en alldeles särskild blogginbjudan till dig. Om du skulle få lust att besöka teatern av egen betalande fri vilja och lust, kan du då tänka dig höra av dig till mig och ge mig dina ocensurerade åsikter över en kopp kaffe? Never mind the blogs...

Tystnad på grund av funktionsnedsättning?

Moomsteatern har i dagarna bjudit in ett antal bloggare till sin nya föreställning ”Pajazzo”. Det är ett nytt led i publikarbetet. Analysen bygger på att ”mun mot mun” metoden fortfarande är den mest effektiva spridningen för föreställningsbesök. Och bloggare brukar prata om vad de upplevt.

Stefan Stenudd är en av de som fått inbjudan. För övrigt en blogg jag själv ofta följer med intresse. Ja, en förebild för mig när jag rekade bland bloggar inför starten av min. Och han väljer att skriva – om varför han inte tänker tacka ja till inbjudan.

Stenudd menar att Moomsteatern inte är en professionell teater i normal mening, utan en ”projektverksamhet med amatörskådespelare”.
I Sverige används två kriterier för professionalism på scen. Genomgången teaterhögskola eller tre år i yrket. Skådespelarna i Mooms har mellan 8 och 16 år i yrket, varav de senaste fyra som löneanställda. De är fortbildade på Teaterhögskolan (då de har som ett uppdrag att fortbilda skådespelare som är professionellt verksamma med mer än tre år i yrket), men är ännu inte framme vid kandidatexamen.
Teatern är finansierad på samma sätt som andra teatrar av nationellt intresse med ett tredelat ansvar mellan stat, region och kommun. På statlig nivå är det Kulturrådet som ansvarar, och där är Moomsteatern placerad under 28:2 Allmän kultur, vilket är samma placering som t.ex. Samisk teater. På regional och lokal nivå handläggs vi av respektive kulturnämnd.

Stefan Stenudd anser också att han inte kan recensera en föreställning som framförs av skådespelare med utvecklingsstörning, då den inte kan skrivas ner beroende på skådespelarnas funktionsnedsättning. Han menar att det blir falskt, då ”den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv”.

Det tog fem år innan första recensenten vågade sig in på Moomsteatern (Sydsvenskan 1992, Ylva Gislén). 2003 kom första ordentliga sågningen (Sydsvenskan igen, Boel Gerell). (Jag minns att jag var oerhört glad för den!) I övrigt finns hundratals recensioner från lokal, riks och internationell press. Och här finns en mix, även om vi är glada för att större delen är mer positiv än negativ. Om det finns en risk att någon av recensenterna stryper negativa omdömen? Ja, det är klart. Om Stefan Stenudd kan tänka så, så kan fler.
Men det finns exempel på motsatsen också. När brittiska Can do company, världens i mitt tycke bästa integrerade danskompani med rörelsehindrade och stående dansare, spelade i Vancouver möttes de av den lokala tidningens alibi för kommande sågning redan dagen innan deras föreställning. Vancouver Sun hade då en artikel om ”victim arts”, en diskussion som väcktes av en kulturkritiker i New York på 90-talet och som i korthet går ut på att om en artist har en funktionsnedsättning så ställer den ut sitt handikapp som konst, och då blir det per definition ”victim arts”. Därmed var den föreställning han var satt att recensera inte möjlig att recensera. Och förmodligen just därför tog han sats för att inte visa någon som helst nåd inför den han utsett vara ett offer. Efter föreställningen kom motorsågen fram. Sammanfattningen var att det hela var så dåligt att inte ens de stående dansarna kunde hålla balansen. Can do company ramade in recensionen och satte den bredvid London-kritikernas hyllningar.

Stefan Stenudd sätter fingret på ett demokratiskt problem. Han, och kanske flera med honom, tycker sig inte kunna kritisera något en människa med intellektuell funktionsnedsättning gjort. Det enda sättet att hantera det är med tystnad, för det som sägs blir ändå inte värt något om det inte finns en öppning för att vara kritisk. Tystnad på grund av funktionsnedsättning.

Men det är inte världens samlade skådespelare med funktionshinder som bett om det bemötandet. För de går det bra att få ris och ros som alla andra. Ja, det är faktiskt en förutsättning för att kunna fortsätta utvecklas som sceniska artister.

Det är istället de innanför normen som bestämmer hur de utanför normen får bemötas. (Nej, jag menar inte Stefan Stenudd som person. Trycket att inte vara elak mot personer med funktionshinder är inte hans påhitt). Men var finns lösningen?

Stefan – Vibragera med hörande och döva dansare går på Dansstationen ikväll. Ska vi gå tillsammans och prata om vad vi tycker? Du kan betala din egen biljett…

Stefan Stenudd: Benefits för bloggare: "den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv"