En dag i februari läser vi om konstfackseleven som fejkat en psykos. Det blir mediastorm, och jag tvingas erkänna att min automattanke innehöll ord som ”spekulation”, ”utnyttjande” och ”dravel”.
Nu har jag sett Anna Odells omtalade konstverk ”Unknown, woman 2009-349701”. Idag innehåller min syn på hennes konstutövande ord som ”respekt”, ”omvälvande” och ”demokratiskt viktigt”. Det betyder inte att jag inte kan finna reservationer att ta några tankevarv kring. Men å andra sidan, är det inte det konsten ska ge mig?
Anna Odells egna ord är att hon undersöker offerrollen. För att förstå den måste man förstå det strukturella underläge en del människor tilldelas utan att själva ha valt det. Om man har en intellektuell funktionsnedsättning eller en psykisk ohälsa, så är det nästan regel att tilldelas en offerroll. Innebörden är att andra människor tar sig rätten att definiera ”offrets” upplevelse, och makten om vad som är bra eller inte för denne. ”Offrets” åsikter eller verklighetsbild är bara duglig så länge den är accepterad av den statistiskt normala omgivningen. Och när det passar den med makten att definiera, så kan den alltid hävda att ”offret” inte förstår (sitt eget bästa/är manipulerad) eller inte är vid sina sinnens fulla bruk.
Det uppstår ett demokratiskt underskott. Den som är föremål för omvärldens påkallade eller självpåtagna omhändertagande har ingen egen röst på lika villkor – varken i stunden eller i efterhand. Trots att det är den som borde vara huvudpersonen i sammanhanget.
Det är ur detta perspektiv jag väljer att ta del av Anna Odells konst. Det är det som gör den viktig och betydelsefull. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa –RSMH - intar en liknande hållning. I ett pressmeddelande skriver man ”
När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse/…./En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då - som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig…” (meddelandet i sin helhet
här)
Odells kritiker har en lång lista invändningar mot hennes konst/i deras ögon brottsliga/oetiska handlingar. Låt oss titta på några av dem:
- Kritikerna menar: Anna Odell stjäl vårdplatser från bättre behövande.
Är det inte lite väl magstarkt att skylla Anna Odell för underdimensioneringen av svensk psykiatri? Om hela det systemet går sönder av Anna Odells iscensättande av en psykos – är det då Anna Odell som är systemets arkitekt och finansiär?
Visst, man skulle kunna spekulera i att ”om alla tog sig rätten att simulera sjukdom skulle vårdsystemet braka ihop”. Men jag tror att risken att massor med människor skulle vilja handfängslas, låsas in, spännas fast och få stesolid injicerat bara för erfarenhetens skull är begränsad.
Det är/borde vara brottsligt, menar en del. I så fall bör vi placera polis på varenda medicinakut. Som jag förstår sjukvårdspersonalens verklighetsbeskrivning därifrån, så tyngs de ner av massvis med människor som a. inte är sjuka alls, eller b. inte är tillräckligt sjuka. Alla ”a” gör sig väl skyldiga till samma stöld av vårdresurs som Anna Odell, fast utan ett samhällsnyttigt syfte?
- Kritikerna menar: ”att begå brott är inte konst”.
Det skriver landtingsråden (Stockholms län) Birgitta Rydberg och Christer G Wennerholm i en
debattartikel i Svenska Dagbladet. Deras poäng är att brottsliga handlingar inte kan försvaras med att det är konst. Jag håller med. Fasttagna bankrånare ska inte kunna hävda att de iscensätter en performance och därmed hoppas kunna stå över lagen. Lagen är och ska vara lika för alla. Men det betyder inte att så fort ett brott begås så är det inte konst. Fråga konstnärer i diktaturer. Nu är det inte politikers sak att definiera vad som är konst, även om de har rätt till sin åsikt. Det är däremot deras sak att stifta lagar och därmed definiera vad som är brottsligt. Och om Anna Odell gjort sig skyldig till något brottsligt vet vi inte ännu. Demokratiprincipen om att anses oskyldig tills man i rätten överbevisats om sin skuld borde även gälla performance-konstnärer.
I första delen av konstverket så intervjuas en jurist. Denne menar att det inte kan vara bedrägeri, då bedrägeri ska gälla pengar och någon ska vinna på någon annans bekostnad. Falsklarm kan bara brukas på den som faktiskt ringer. Det hade kunnat uppstå en situation gällande framkallande av fara för annan, om t.ex. en bilist stannat på andra sidan bron och rusat sick-sack genom trafiken för att hjälpa henne. Men detta hände inte. Inlämnat åtal innehåller falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande (återfinns under bedrägeri). Anna Odell säger i
Aftonbladet: ”
Jag ville inte gå åt samma håll som polisen och om det är anses vara våldsamt motstånd, då är jag väl skyldig.”
Jag ska inte fördjupa mig i den civila olydnadens principer och dess betydelse för samspelet mellan konstnärselev och den statliga institutionen konstfack. Det gör Torbjörn Tännsjö mycket bättre i
DN. Den civila olydnaden som metod för att komma åt verkliga missförhållanden bygger på att det faktiskt finns ett missförhållande och att man tar ansvar för sina handlingar. Anna Odell har inte försökt fly sina handlingar. Den delen kan få sitt slut i tingsrätten.
Istället borde vi ägna betydligt större utrymme åt debatten om ”offrets” (rätts)säkerhet när den behöver hjälp att klara sitt liv. Den frågan är otroligt mycket viktigare att få ett svar på än om Anna Odell spjärnade emot för hårt mot sex poliser. Skulle svaret på frågan om dagens psykvård vara att Odells kritik är helt utan grund, ja då kommer hennes civila olydnad också i ett helt annat ljus. Inte straffrättsligt, men moraliskt.
- Kritikerna menar: Psykiatrins personal kränks och hängs ut.
Ja, för den enskilt anställde kan det säkert upplevas så, och de har rätt till sin upplevelse på samma sätt som den som spänts i bälte. Men även psykiatrin måste kunna granskas. Och Odells – och många många andra personer med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning - erfarenhet av offerrollen ger inget underlag för att använda metoden ”skriva debattartikel” (
se även Moberg, SvD). Jag är övertygad om att personalen i psykiatrin gör ett bra jobb i många, kanske alla, sammanhang. Men vad som är ”bra” har när det gäller omvårdnad av psykiskt sjuka och funktionshindrade har förändrats över tid. Odells konstverk ifrågasätter en del av den vården som finns nu i vår tid. Och jag tror alla dessa proffs om att de har förmågan att välkomna en debatt som eventuellt kan utveckla psykvården att ta nästa steg över tid. Jag förstår också om några av dem i stundens hetta hade velat slå Odell på käften. Det är tur att de också är professionella i sin yrkesroll på att möta provokationer.
Min största etiska invändning gäller därför inte utnyttjandet av akutens eller polisens tid och resurser, även om jag har den största förståelse för vad falsklarm och platsbrist medför i frustration och belastning för de personer som ska utföra dessa samhällstjänster. Ty även om det är jävligt jobbigt att det förekommer falska larm och patienter som inte är så sjuka som man först trodde, så ingår det i en möjlig verklighet för dessa yrkesgrupper.
Inte heller är min största etiska invändning Odells stöld av en vårdplats från en bättre behövande. Jag tror RSMHs stöd för Odells konst borde ge en viss tyngd åt det ställningstagandet.
Nej, min största etiska invändning är Odells ansvar gentemot de privatpersoner som utsattes för att hjälpa henne på bron (
rörliga bilder). De är slumpmässigt tvingade in i hennes performance. De tar ansvar och ställer upp – utan att på något sätt vara en del av en myndighetsutövning eller offentlig tvångsvård – omedvetna om att de är konst-statister. Här finner jag etiska frågetecken. Inga brottsliga, men etiska.
När jag åkte till Bromma flygplats direkt efter utställningsbesöket, så åkte jag med Taxi-Kjell, 70 år. Vi pratade Odell så klart. Min namne hade inte sett konstverket än, men hade en klar åsikt. Han menade att konsten över tid blivit inställsam och okontroversiell. Att Anna Odell gjorde det som konsten borde göra.
I köerna hann vi växla många ord, och han förstod att jag fanns inom kultursfären. När jag gick av hejdade han mig i dörren:
- Du, om du träffar Anna Odell, så hälsa henne att det finns en gammal taxichaffis som tycker hon är jättebra!
Jag känner inte Anna Odell. Och jag tvivlar på att hon orkar ta del av alla spalt-mil som skrivs i olika medier. Men om du läser – nu är hälsningen framförd!
Själv har jag ingen aning om hur ”bra” Anna Odell är. Men jag tycker att hennes konstverk ”Unknown, woman 2009-349701” är viktigt och betydelsefullt, även med sina etiska frågetecken.
Sydsvenskan:
om åtalet,
Rakel Chukri,
webb-tv,
konstrecension.
HD:
om åtalet,
Jonas Ellerström,
Linda Fagerström,
Jenny Maria Nilsson.
DN:
Sverker Sörlin,
David Eberhard/Sörlin igen,
Thomas Anderberg,
"Odell spelade sig själv",
om åtalet,
konstrecension,
om JO-anmälan (läkaren),
Barbro Hedvall,
Gunnar Bergdahl.
SvD:
ledare - rättsstaten fungerar,
Caroline Ringskog Ferrada-Noli,
om åtalet,
om åtalet igen,
Per Gudmundson,
recension(?),
om mediedrevet på konstfack.
AB:
Karin Magnusson,
Martin Aagård,
om åtalet,
om åtalet igen,
Eva Franchell,
konstrecension,
Lotta Gröning,
Ronnie Sandahl.
Exp:
om åtalet,
Odell om åtalet,
ännu mer åtal,
Ann Heberlein,
Björn Wiman,
BW igen,
ledare om konstens takhöjd,
om utställningsöppnandet,
Roland Poirier Martinsson,
Per Wirtén,
Nils Forsberg.
Nummer.se:
Kulturellt psykbryt.
SR:
om åtalet,
Västerbottenskuriren:
Elin Grelsson.
NT:
Mats Granberg.
KvP.
Jan-Olof Bengtsson.
Gotlands allehande:
Mats Linder.
Resumé:
Odells medietränare.
GP:
konstrecension.
Focus:
Elsa Wetterstad.
Inlägg
