Danskompaniet Spinn

Lars-Göran Wadén driver en utmärkt blogg som heter "Livet rullar vidare". Han pekar idag på att det startats ett nytt danskompani i Göteborg.

Så här skriver man själva på sin hemsida:
"Den 1 mars startade Danskompaniet SPINN sin första arbetsperiod. Då samlades de fem dansarna och konstnärliga ledaren Veera Suvalo Grimberg för första gången för att inleda en ny epok inom svensk nutida dans. Eftersom det inte tidigare funnits något professionellt integrerat danskompani är det ett pionjärarbete. Veera Suvalo Grimberg är konstnärlig ledare och Producentbyrån står för administrationen.

SPINN har fått ett treårigt kulturstrategiskt uppdrag från Västra Götalandsregionen och har även stöd från Göteborgs Stad. I mars 2010 arbetade kompaniet i Göteborg och i april genomfördes ett residens i Vänersborg i samarbete med Vänersborgs kommun och Danskontoret.

Det första året kommer att ägnas åt uppbyggnad av kompaniet, workshops, öppna jam, deltagande på seminarier och konferenser samt etablerande av nätverk. 2011 kommer föreställningsverksamheten att ta fart, även internationellt. "

Jag ska följa utvecklingen med spänning...

Danskompaniet SPINN dansar Tvetydigt Stycke av Veera Suvalo Grimberg from Producentbyrån on Vimeo.

Inkluderande kulturskola

Tvärsnytt visade i dagarna ett inslag från en nationell samling inom Pascal-projektet. Ett initiativ vars syfte är att utveckla kulturskolornas mottagande av elever med funktionsnedsättning. Ett 30-tal kommuner deltar.



Det kan behövas. Under åren 2000 - 2002 så deltog jag i projektet "Ba(r)nbrytarna". Det drevs av HISO (Handikappidrottens samarbetsorganisation, Skåne) och undersökte varför det var så få barn med funktionsnedsättning som deltog i kulturella friutidsaktiviteter.

Den frågan hade i all enkelhet tre svar:
- Barnen trodde inte att det var till för dom.
- Föräldrarna trodde inte barnen skulle kunna.
- Pedagogerna trodde sig inte ha vad som krävdes för att undervisa barn med funktionsnedsättning.

Förutom denna kollektiva misstro, så fanns organisatoriska och ekonomiska problem. Kommunernas vanligaste grepp vad gällde stöd till föreningslivet var att ge dubbel aktivitetsersättning om man tog emot barn med funktionsnedsättning. Detta oavsett om barnet krävde ingen anpassning alls eller om det behövdes mindre grupp, införskaffning av hjälpmedel, dubbelbemanning etc. Den del av den ideella sektorn som var duktig på att fixa verksamheten med de som stod längst ifrån inkludering fick svårt att ha råd, om de inte fick stöd från Allmänna Arvsfonden eller kronprinsessan Victorias fond. Kommunens stöd tillät inte ett aktivt rekryterande av barn med grava funktionsnedsättningar inom befintlig bidragsstruktur.

Till detta kom attityder, aningslöshet och direkt okunskap. Under tiden projektet pågick fick jag berättat för mig om en kommunal kulturskola som hade utvecklat en "prova på"-verksamhet för alla barn. Sedan ansökte de hos sin kulturnämnd om pengar att utvidga detta så att barn med funktionsnedsättning också skulle kunna prova. Ingen, säger INGEN, varken tjänsteman eller politiker, reagerade över att barnen med funktionsnedsättning inte ingick i "alla barn". Det var fullkomligt naturligt för alla att dessa var en vid sidan om pågående projektverksamhet.

Ytterligare ett strukturproblem var att en av de stora aktörerna som vill och redan har kompetens att bygga verksamhet för barn med funktionsnedsättning, folkbildningen, i sin bidragsgivning är inriktad på vuxna och ungdomar. Ett utökat uppdrag med tydligare kompensation skulle underlätta.

Det är ju möjligt att några av de här strukturfelen har ändrats sen jag medverkade i "Ba(r)nbrytarna". Men det troliga är att mycket är same, same but different trots allt. Därför är Pascal-projektet så fruktansvärt viktigt. Kulturskolan måste vara för alla. Att någon inte tror sig kunna undervisa får aldrig vara en ursäkt för att inte ta emot, utan bara fungera som ett underlag för fortbildning och nyrekrytering.

Crippens kritik

Kan välvilja kväva - eller kanske kränka - den man vill väl? Ja, den diskussionen är väl värd att föra. Inlägget ovan är gjord av Crippen, aktivist och debattör med ritpennan som vapen.

När Moomsteatern gjorde "Normalerna" - ett svar på Lars von Triers "Idioterna" - 1999, så undersökte ensemblen normaliteten. Vad var det man kunde göra som normal, som vår normbildning egentligen borde säga nej till, om den var inkluderande för alla.

I en scen stod Segou Camara - dansare och musiker här i Malmö, ursprungligen från Guinea - på scen ensam. I bakgrunden vajar en svensk fana i en videoprojektion. Över scenen kommer en äldre svensk dam, spelad av Margot Hagen som utstrålar snällhet dygnets alla timmar och i livets alla skeden, inklusive när hon är på scenen. Hon går mot Segou, och upprepar improviserade variationer på temat "Åh vad du är duktig! Kan dansa! Och spela! Och sjunga! Ååååhhh vad du är duktig!"
Hon håller på så i över en minut innan hon kommer fram till Segou, stolt, vacker - och svart. Hon sträcker sig efter en frukt i handväskan och frågar honom: "Vill du ha en banan?"

Jag minns den här scenen så speciellt beroende på de reaktioner den framkallade i salongen. Man kan kanske kalla den för 'skratt med fasa'. Men också för den reaktion den en gång framkallade under en repetition när vi hade en gymnasieklass på studiebesök.
Två unga tjejer kom fram efter repetitionen till mig och frågade:
"Vi förstår inte riktigt grejen med den scenen. Hon var ju snäll mot negern?"

Den snällheten riktas mot personer med intellektuell funktionsnedsättning allt för ofta. Därför har Moomsteatern under många år ansett attityden "vilja handikappade väl" i många tappningar vara icke meriterande. Istället har vi helt fokuserat på konstnärliga viljeyttringar och kvaliteter i rekryteringsarbetet.

Crippens blogg

Ska vi låsa in dom igen?

Går vi mot nya institutioner för personer med intellektuella funktionshinder? De som Carl Grunewald hjälpte oss riva?

Frågan väcks hos mig efter att ha läst två artiklar under den senaste tiden. Det gäller tidningen Föräldrakrafts "Utan rätt till verklig fritid" och Svensk Handikapptidskrifts "Assistansbolag blir hyresvärd"

I den första artikeln har Föräldrakraft låtit två jurister, Olle Fellenius och Ulf Sjö berg, sammanställa rättsfall där funktionshindrade människors rätt till fritid ställts under lupp.

"Rättspraxis skapar slutna institutioner fjärran från målet om ett självständigt liv."
(Olle Fellenius, Ulf Sjöberg, Föräldrakraft 2 sept)

Rätten blandar t.ex. ihop gruppboenden och daglig verksamhet, och jämställer daglig verksamhets eventuella utflykter med tillfredsställande av individens fritidsbehov. Detta kopplat med att kommunala upphandlingar allt oftare gäller både boende och daglig verksamhet gör att vi riskerar återgång till institutionstänk. Allvarligt, tycker jag.

Tanken är att den funktionshindrade människan ska ges rätten till ett eget liv på någorlunda lika villkor. Jag tror inte kammarrättens ledamöter skulle vara nöjda med att utestängas från sitt privata golfspelande beroende på att de gjort ett studiebesök under arbetstid hos kollegerna på hovrätten. Nej, faktiskt inte ens om det studiebesöket var förlagt till en golfbana.

Domarna Föräldrakraft redovisar tyder på en attityd som är "jamen de har ju ordnat nåt för dom, det är väl bra". Förnedrande, skulle en del funktionshinder-aktivister säga. Jag är böjd att hålla med, utan att för den sakens skull tycka att allt en person med funktionsnedsättning pekar på ska beviljas den. Separera arbete och fritid är ett minimum av levnadskvalitet om vi inte ska tillbaka till stor-institutionerna.

Svensk Handikapptidskrifts artikel om assistansbolaget som bygger egen fastighet och samlar sina kunder, personerna med funktionshinder, skickar liknande associationer även om det aldrig varit målet för Vivida Assistans i Örebro. Bättre service, mer gemenskap, större flex mellan assistenter. Bara fördelar. Men vad blir skillnaden mot ett grupp eller satellitboende? Den egna personen blir fortfarande uppdragsgivare, assistenten är kopplad till personen och man slipper gå till rätten för att avgöra om man ska få spela golf. Så här finns nog friheten kvar.

Jag har tidigare refererat till Magnus Andersson, CUF-ordförande, och hans åsikt om att begränsa tillgängligheten i studentboenden. Det räcker om en fjärdedel är tillgängliga, tycker han. Den funktionshindrade får leva och umgås på den fjärdedelen.

Är vi på väg mot en klumpa ihop och ta hand om trend igen?

Dit vill inte jag.

Skicka CUFs ordförande på grundkurs i valfrihet

"Det är givetvis viktigt att människor med funktionsnedsättning har möjlighet att bo var de vill". Det tycker Magnus Andersson, ordförande i Centerns Ungdomsförbund, och menar att en fjärdedel av det nya beståndet av lägenheter är lagom valfrihet för "dom där". Anledningen är att han och andra studerande utan funktionshinder ska slippa betala för handikapp-toans enooorma utrymmen. Enligt Magnus så tar de upp till en fjärdedel av studentlyorna. Rullstolarna kan åka varv efter varv i badrummet, men själv får han inte rum med soffan.

Fy fan så dumt!

Den instiftade vändcirkeln är 1,3 meter. Den lagstiftade anpassningen är på några få kvadratmeter - inte mer. Men viktigast är att den finns för att alla ska kunna bo, hälsa på, umgås, finnas i samma grupparbeten eller kanske bli kära i varandra - på lika villkor. Det märks att Magnus Andersson aldrig behövt kontrollera i förväg om han kan använda toaletten dit han ska. Om han över huvud taget är välkommen i nästa lokal, hos sin nya vän, på festen alla andra ska på. Och att hans idé om inkludering och valfrihet stannar vid att det finns toaletter för "dom där" i några lägenheter, så kan ju "dom där" hålla sig för sig själva.

Tänk om.

Magnus debattartikel i Expressen.
Magnus blogg.

Oegennytta, välgörenhet eller samverkan?

Göran Pettersson, generalsekreteraren för Forum för Frivilligt Socialt Arbete föreslår begreppet "oegennytta" istället för "välgörenhet". Varför byta ord om innehållet är detsamma?

Problemet ligger egentligen inte hos den som har pengar och vill göra nåt bra med dom. Problemet ligger i att deras pengar behövs för att det som är bra ska bli gjort.

Exempel: Barn med funktionshinder borde ha tillgång till alla aktiviteter som andra barn har. Det har de inte. Kronprinsessan Victorias fond råder bot på det problemet, men bidrar samtidigt till att det kvarstår. Istället för att göra om strukturen så att alla kan va med från början, söker man pengar hos kronprinsessan. Man skulle kunna resonera att det blir fler fritidsaktiviteter för alla barn, om de handikappade fortsätter att finansiera sina från Victorias fond. Annars måste ju de "vanliga pengarna" räcka till dom med. Resultat: Den goda viljan att möjliggöra lika för alla och integration skapar förutom "lika för alla och integration" också ett incitament för ojämlikhet och segregation.

Teater av och med invandrare kan få pengar ur social finansiering för integration. Det blir mer kultur för alla om blatten förblir blatte och finansierar sin teater där. Annars måste ju de "vanliga pengarna" räcka till dom med.

Så skulle jag kunna fortsätta. Och här finns en av anledningarna till att så många ideella organisationer inte vill förknippas med välgörenhet. Målet är ofta integration och jämlikhet. Välgörenhetsförsörjningen bygger på att det fortfarande är ojämlikt. Den behövs men är oönskad.

Men samverkan för att nå målen har inte bara en annan klang, utan också en annan innebörd. Om postkodlotteriet åtog sig målet att skapa jämlikhet för barn med funktionshinder så skulle allt bli annorlunda. Maktpositionerna mellan specialisterna (utförarna) och finansiärerna skulle bli jämnare. Åtagandet mer kontinuerligt. Och målet ett annat än att sola sig i sin egen glans och från detta generera än mer vinst.

Moomsteatern ville aldrig försöka få ett 90-konto när den ombildades i stiftelseform. Det valdes bort, pga av att jämlikhet aldrig kan nås via välgörenhet. Samverkansparter, som delar visionen om jämlikhet och det konstnärligt värdefulla i integrerad scenkonst, är däremot hur välkomna som helst.

Allt detta sagt med medvetenheten om att vi liksom andra i den ideella sektorn fortfarande behöver de pengar som ansökningar under välgörande ändamål ger. Bland annat för att försöka nå målet att inte behöva dom.

CSRipraktiken.se

Funktionshindrades exkludering från mångfaldsbegreppet

"Mångfald är mer än bara ursprungsland", skriver Emil Erdtman i Sydsvenskan. Han har givetvis rätt. "Mångfald har i Sverige blivit synonymt med olikheter i etniskt ursprung. Men även olikheter i kroppsliga förutsättningar bidrar till mångfalden i samhället, och bör avspeglas i företagens rekryteringar och i mediernas verklighetsskildring", fortsätter han.

I ett verbalt och tankemässigt strikt uppdelat Sverige har "mångfald" blivit etnicitet. I samma anda har personer med funktionshinder tilldelats området "tillgänglighet". Genom att fasa ner trottoarkanter ska också dom få vara med. Men vad med allt annat som hör delaktigheten till. Makt? Få sin röst hörd? Få sin röst hörd oavsett om man representerar sin sort eller inte?
Vi behöver bredd på perspektiven, vare sig det gäller företagande, mediebeskrivningar eller sceniskt gestaltande. Det vinner alla på. Inte bara den vars röst får en plats, utan också alla dom som hittills inte getts möjlighet att ta in fler perspektiv än sitt eget.

Emil Erdtmans artikel pekar på mediernas roll. Tanken att spegla samhället i både utbud och personalstyrka har en förankring vad gäller kön, en pågående utveckling när det rör etnicitet, men är hopplöst eftersatt vad gäller funktionshinder. Det verkar inte ens vara en fråga.

Jag har tidigare skrivit om sajten "Med i medier". Sidan fokuserar på relationen media och personer med funktionsnedsättning. Vi lär oss att man räkna antalet programmedverkande personer i SVT och tematiska val om funktionshinder i utbudet i (delar av) promille. Att stereotyperna lever. Och att utvecklingen, i den mån det faktiskt går att mäta en sådan alls, går trögt. I Erdtmans artikel får Sydsvenskan beröm för sin inställning till mångfald. "Det är inte hudfärg eller efternamn tidningen vill åt, utan för verksamheten nyttig kompetens som gör att tidningen bättre kan skildra verkligheten." Vilket får mig att omedelbart undra om inställningen också har ett faktiskt genomslag i tidningens rekrytering av personer med funktionsnedsättning?

På en punkt drar sig Erdtmans och Med i mediers syn åt olika håll. Erdtman skriver: "Denna mångfald skapar också igenkännande. Vissa medier har insett detta. Tänk bara på TV4:s ”I en annan del av Köping” som blev årets program 2007."

Men igenkänning för vem? För på Med i mediers sida refereras till Jenny Särnholm och Jorie Storms "Gränslös Glädje - vägen till rättvisa?" vid Göteborgs universitet.

I ett självtest får läsaren på MiM ta ställning till påståendet "Personer med utvecklingsstörning känner igen sig i En annan del av Köping"

Svaret är: "Påståendet är FALSKT. I en studie med fokusgruppsintervjuer var de som själva har utvecklingsstörning mycket negativa och kunde inte identifiera sig med En annan del av Köping. Anhöriga och personer utan kontakt med funktionshinder visade däremot stor uppskattning."

Och det är väl precis som det ska vara, kan jag tycka. Integrationen, mångfalden och jämlikheten behöver fler mötespunkter mellan människor av olika sorter. Men det förutsätter att fler personer med t.ex. utländsk bakgrund eller funktionsnedsättning också får plats i mediernas redaktioner och ämnesval (och då gärna i en variation från offer-stereotypen).

Svarslöst Dramaten

Igår var det en månad sen jag skickade frågor till Dramaten-chefen Marie-Louise Ekman via teaterns blogg. De efterlyste läsarfrågor, så jag skickade den här:

"Hur ser du på den integrerade scenkonsten mellan skådespelare/artister med och utan funktionshinder? Och har Dramaten en roll att spela i det sammanhanget?"

Hon har inte svarat än. Synd, men kanske frågorna blev för många? Därför skriver jag nu ett förslag på vad jag tycker hade varit ett bra svar:

"Dramaten har en roll att ligga i framkant av svensk scenkonsts utveckling. Det gör den integrerade teatern intressant, men det ger inget frikort till stora scenen pga funktionshinder. Jag tror det är en process av medvetandegörande som behöver inledas/fördjupas/få sitt utlopp i en konkret produktionsidé (beroende på hur långt man redan hunnit på teatern)"

När Moomsteatern debuterade 1988, så avslutades pjäsen "Drömmar" med sångraderna:
"hej då, hej då o tack ska ni ha
vi ses på Dramaten o ha det så bra"

Nästan 20 år senare uppträdde Pierre Björkman med ett litet avsnitt ur "Featuring Pierre Björkman - solo on stage" på Dramatens stora scen. Han var ett av en massa inslag från Teatersverige som firade att Dramatenhuset fyllde 100 år. Efter showen försökte han stjäla applådtacket från alla andra, fick beröm av Börje Ahlstedt i kulissen och nöp kungen kärleksfullt i näsan.




Bilden är hämtad från det avsnittet som spelades på Dramaten. På bilden Pierre Björkman. Foto Henrik Hedenius.

Vem ska spela Tore?

”Så som i himlen” ska bli teater, meddelar nummer.se. Det är Svenska teatern i Helsingfors som står bakom uppsättningen.

Vem ska spela Tore, undrar jag? (Tore heter den unge mannen med ett funktionhinder i filmen.) Svaret är Riko Eklundh. Denne 43-årige skådespelare har varit på Svenska Teatern I Helsingfors sen 2004, och har mängder av scenisk erfarenhet. När jag bläddrar igenom hans cv på nätet så ser jag dock ingenting som automatiskt betyder något för t.ex. en svensk filmkonsument.

En icke-funktionshindrad skådespelare ska alltså spela Tore. En del förespråkare för scenisk integration skulle bli upprörda och peka på att en skådespelare som själv har en funktionsnedsättning skulle vara bättre för rollen. Det resonemanget kan kännas igen från flera håll. Under Mångkulturåret 2006 (?, snabbt glömt, eller hur) så sa några skådespelare med utomnordisk etnisk bakgrund likadant i de debatter som ordnades i Malmö. ”Vi borde åtminstone få spela invandrarna på scen”.

Vilken tråkig värld det skulle bli! Jag vill inte ha några uppdelningar som gör att invandrarna bara spelar invandrare, utvecklingsstörda enbart spelar utvecklingsstörda, och etablerade svenska ickehandikappade medelålders män spelar Hamlet, Peer Gynt och En handelsresandes död. (för övrigt en dansk, en norsk och en amerikan). Vi skulle hamna i en konstnärlig frihet och scenisk mångfald som blev så trång, så trång.

Jag vill se en casting som går långt bortom detta. Där det är en konstnärlig idé som styr rollbesättningen. Och där skådespelare med funktionsnedsättning eller utomnordisk härkomst får roller i lika stor och liten omfattning som andra sett till helheten.

Just det. Sett till helheten. Det kan vara värt att säga igen. Vem som spelar Tore i ”Så som i himlen” säger ingenting om Svenska Teaterns förhållningssätt till icke normativa skådespelare. Det gör däremot deras rollbesättning genom tiderna. (Det fungerar likadant för våra svenska institutionsteatrar. Och fria grupper.) En ”lika för alla”-paroll som gör det möjligt för Riko Eklundh att spela Tore, och för en av våra skådespelare att spela Hamlet. Och då är det fortfarande möjligt att rikta svidande kritik mot väldigt många teatrar. Både för hur de hanterar skådespelare med utomnordisk etnisk bakgrund och hur de inte över huvud taget hanterar skådespelare med någon form av funktionsnedsättning.

Jag bokar flyg till Helsingfors och hejar på Riko Eklundh och alla andra i ensemblen på Svenska teatern i Helsingfors. Och säger samtidigt att operan i Kapstaden har ”colorfree casting”, trots att apartheid inte ligger så väldigt långt bort i historien.