Visar inlägg med etikett tillgänglighet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tillgänglighet. Visa alla inlägg

tisdag 22 februari 2011

Syntolkad dans


Mindre än en promille per år av de synskadade upplever syntolkad scenkonst. Det är på tok.

Uppgiften återfanns i en artikel i nättidskriften Nummer.se om syntolkad dans. För mig slår en sån rad som en knytnäve i magen. Jag kan inte tänka mig att promillesatsen har sin orsak i att synskadade väljer bort scenkonsten. Orsaken kan inte vara annan än strukturell.

Desto bättre då med de utvecklingsinsatser som görs. Nummer uppmärksammar Isabelle Bärgh och projektet "Different Ways of Seeing".

Enligt syntolkning.nu ska projektet komma till Malmö. Det ser jag fram emot - Jag vill vara med och lära!



(Bilden är från Nummer.se/fotograf Carl Thorborg. Den visar Helena Franzén i en duett med New York-baserade dansaren Ori Flomin i "Trigger Point", en föreställning som syntolkats inom projektet.)

onsdag 1 december 2010

Malmönyckeln

Malmö stad meddelar att Malmönyckeln åter finns och fungerar från och med idag. Nu permanentas satsningen. Det är jättebra!

Malmönyckelns koncept är enkelt. Det tar vara på att många personer med intellektuella funktionsnedsättningar behöver ha någon med sig för att kunna tillgodogöra sig fritids och kulturutbudet. Med Malmönyckeln får dessa personer ta med sig en kompis, ledsagare, assistent utan extra kostnad.

Fler än 40 arrangörer och producenter inom kultur/fritid har anslutit sig. Moomsteatern är självklart med. Det här är en enkel bjudning som de flesta borde kunna ställa upp på.

Men hur är det med den saken egentligen?

Alla de största studieförbunden medverkar.

- Alla de största kulturinstitutionerna är med, men bland de fria grupperna saknas flera, t.ex. Bastionen. Varför det?
- De flesta arrangörer med kommunalt stöd är med. Men inte till exempel Inkonst. Varför?
- Utfallet bland privata arrangörer är dåligt. Det borde vara överkomligt för de stora aktörerna som KB, Nöjesteatern och SF att acceptera Malmökortet.
- Inom idrotten är många stora med på ett föredömligt sätt. Men är det inte lite småsnålt av MFF att undanta de stora matcherna från erbjudandet (man undantar premiären och helsingborgsderbyt)? Så himla många är det väl ändå inte som använder nyckeln? Malmö Redhawks är inte på banan över huvud taget. Illa, illa.

Är konceptet något för din kommun? Kontaktuppgifter och beskrivning av Malmönyckeln hittar du här.
Vill du ha koll på vad som händer inom Malmönyckeln? Prova deras facebook-sida.

måndag 10 maj 2010

Bäst i klassen?

Är Sverige bäst i klassen på tillgänglighet? Dagens författare på fulldelaktighet.nu Adolf Ratzka ifrågasätter svensk självgodhet på området. Läs hans inlägg här.

torsdag 6 maj 2010

Ideolog tar till orda

Idag är det Vilhelm Ekenstens tur på bloggen fulldelaktighet.nu. (I 12 dagar pushar jag för den här satsningen, där 12 profiler med gemensam kraft försöker sätta funkisfrågor på den politiska agendan inför valet)

Vilhelm Ekensteen bor med sin 18-åriga dotter i en liten gulteglad villa i nordöstra Lund. Han är ordförande i Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, och skrev 1968 den första debattboken på svenska om funktionshindrades jämlikhetssträvan. Boken heter ”På folkhemmets Bakgård” och har varit viktig i forskning på ämnet. Han har bara fortsatt i den riktningen som skribent, intressepolitiker, debattör. Han säger: ”I dag är det hög prioritet att rädda den livsviktiga assistansreformen. De nya behovsbedömningarna ser ut som en kniv riktad mot dess hjärta. [...] Våra rättigheter är långtifrån självklara. Vi lever fortfarande i medeltiden.”

onsdag 5 maj 2010

Susanne Berg om public service på fulldelaktighet.nu

Idag presenterar jag den femte av tolv personer som i gemensam blogg belyser frågor som har med funktionsnedsättning att göra i gemensam blogg. Idag är det Susanne Berg om public services haveri när det gäller representation och presentation av personer med funktionsnedsättning. Rekommenderas starkt på fulldelaktighet.nu

Susanne Berg har varit aktiv inom funktionshinderrörelsen sedan mitten av 1980-talet. Hon är en otålig individ som under de senaste decennierna har arbetat på DHR och Handikappombudsmannen inom olika projekt på Independent Living Institute samt läst in en Master i Disability Studies vid Leeds Universitet. I dag jobbar hon på Independent Living Institute i Stockholm och frilansar i egen firma med text, analys och föreläsningar. Hennes intresse för funktionshinderfrågor, social rättvisa, medborgarskap och lika villkor är grundat i rent egenintresse. Något Susanne anser vara en kvalitetsgaranti.

tisdag 4 maj 2010

Anders goes west

Under de första två veckorna presenterar jag fulldelaktighet.nu och dess 12 bloggare. En härlig samling människor - och kunskap. Idag - Anders Westgerd!

Anders Westgerd är civilekonom och verksamhetsledare på GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living. Anders ser sig själv som en okonventionell visionär som gärna tänker nytt och annorlunda. Nytt och annorlunda; det är även något tillgänglighetsdebatten behövs genomsyras av!

Anders goes west i dagens inlägg. Läs det!

måndag 3 maj 2010

Maria Johansson på fulldelaktighet.nu

fulldelaktighet.nu samlas 12 bloggare för att få upp frågor som rör personer med funktionsnedsättning i valrörelsen. Tredje dagen - nytt namn igen: Maria Johansson!

Maria Johansson är förbundsordförande för DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder. Maria brinner för allas lika värde och kämpar för en människosyn där den mänskliga mångfalden återspeglas i hur samhället planeras, vare sig det handlar om strukturer, regelverk eller bokstavligt byggande. Hon är övertygad om att förändring och utveckling mot ett samhälle för alla – på riktigt – är möjlig, om frågorna ges utrymme och hanteras där de hör hemma, inom varje politikområde. Hon älskar ord, bild och kommunikation och har förutom många års arbete med tillgänglighet frilansat som skribent, ägnat sig åt design, spelat teater och jobbat i IT-branschen. De pauser hon tar från uppdraget som ordförande tillbringar hon gärna med att laga mat till sina vänner eller med en deckare vid havet.

söndag 2 maj 2010

Emma Johansson på fulldelaktighet.nu

Nästa talare på fulldelaktighet.nu är Emma Johansson. 12 personer med egna perspektiv på funktionshinder, tillgänglighet, samhällsutveckling trycker på politik och media fram till valet. Häng med!

Emma Johansson, Kommuntant by Day – Aktivist by Night. Emma är en tjej från Norrköping som på dagtid är kommuntant och jobbar med tillgänglighetsfrågor och frågor som människor med funktionsnedsättningar och ungdomar i synnerhet. När hon inte gör det tar hon tåget till Stockholm där hon är en av nyckelpersonerna på Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige, där hon dels sitter i styrelsen och och dessutom utbildar assistansberättigade att bli arbetsledare för sina personliga assistenter. Och när hon inte gör det så är hon ett av språkrören för Marschen för Tillgänglighet. En tjej som gillar att ha fingrarna i många syltburkar helt enkelt!

onsdag 21 april 2010

Några Tips

Madde på BUA tipsar oss om att följa the inclusion tour 2010. Det är Lars "lövis" Löfström, elitidrottare med flerfaldig medaljör i Paralympics, och Mats Melin som ska ta sig från Casablanca till Stockholm på egna hjul.



Lars-Göran Waden tipsar om "Alla ombord" - Vasamuseets satsning på att "alla barn och unga med olika funktionsmöjligheter ska kunna tillgodogöra sig, uppleva och aktivt delta i den pedagogiska verksamheten på jämställda och värdiga villkor." Yeah!!





Idag har Freja, teatern med personer inom autismspektrat på scen, premiär på "Den tjocka olyckan". Spark!

fredag 11 december 2009

Diskriminering - vem ska spela rollen som funktionshindrad?

Lennard Davis är professor i "disability studies" vid University of Illinois i Chicago. I måndagens Huffington Post skriver han en debattartikel om diskriminering av skådespelare med funktionshinder. Jag lägger ut den i sin helhet, för han beskriver diskrimineringen på ett utmärkt sätt.

Jag är dock inte överens med professor Davis om lösningen. Jag återkommer om detta efter hans text.

Lång läsning, men bra. Håll till godo:

"Have you noticed that almost no actors who play Othello blacken their faces anymore? Of course not, blackface is considered distasteful at best and racist at worst. Nowadays Othello is routinely played by an actor of color or the color issue might be highlighted in a different way, as in a recent production directed by Peter Sellars, in which Othello and Desdemona were played by white actors while all the other cast members were of color.

We get it with race, but not with disability. Whenever a protagonist is disabled, it is more likely than not that a non-disabled actor will play the part. Recently there was uproar in the Deaf community over a New York adaptation of Carson McCuller's "The Heart is a Lonely Hunter" in which the central character Singer who is deaf and mute is played by a hearing actor. And disabled actors protested the use of sighted Abigail Breslin in a production of the life of Helen Keller when a blind actress might have done the job as well if not better. The television program "Glee" is receiving critiques because, although it includes a singing and dancing wheelchair user, the actor who plays the part isn't disabled (pictured). And Larry David has come under fire for his use of not one but two actresses who can walk playing wheelchair users in a single episode of "Curb Your Enthusiasm."

The issue isn't purely ideological. There are an increasing number of actors with disabilities who have trouble getting parts and for whom these major roles would be a great opportunity. According to a recent article in The Hollywood Reporter, out of a total of 600 characters on television shows in a given season, only 12 will have a disability. And of those, most will be played by non-disabled actors. A third of disabled actors have faced active discrimination by being denied auditions or not being cast in a role because of their disability.

Yet every actor knows that there is Academy Award material in playing a disabled part. Think of Dustin Hoffman in Rainman, Tom Cruise in Born on the Fourth of July Jon Voigt in Coming Home, Sean Penn in I Am Sam or Daniel Day Lewis in My Left Foot. There is a very high frequency of Oscar winning films that depict disability, but very few of those clutching the golden statues are people with disabilities.

There is a standard response on the part of Hollywood and Broadway when this issue is raised. The producers will say that they "tried" (if they tried at all) to use disabled performers but that they couldn't find anyone good enough to play the part. Aside from being a poor excuse, this response should lead us to see a vicious circle. If young people don't see role models in performers with disabilities, they might internalize the obvious message--"Don't go into show business if you have a disability. You'll never get a job!"

The reality is that the pool of excellent actors with disabilities is out there, but that producers don't know how to tap into it. The situation is very similar to the one put forth 30 years ago about why there lots of good sprinters of color but no good long distance runners. People argued that blacks were just not suited to long distance running (and racist explanations went further into character type). But now a person of color will routinely win marathons. The reality is that 30 years ago the pool of runners of color was too shallow to produce winners. Now, thanks to excellent role models, this subject never comes up.

There are legitimate arguments about why would want to avoid limiting acting roles to certain groups. You don't want to deny a good actor the chance at playing a disabled character simply because of their ability status. Just as women play male roles and we try to mix up racial stereotypes, we should, so the argument goes, not limit actors on their ability to play any role whatsoever. That appeal to freedom of choice is a good one, but it crashes up against the fact that there is active discrimination against people with disabilities. And where there isn't active discrimination, there is subtle bias.

Most people defend the right of actors to play whatever parts they want, and I would agree. But the current reality is that non-disabled actors get to play whatever roles they want whereas disabled actors don't. So there is not a level playing field. One group has all the advantages while the other is discriminated against. The three major entertainment unions agree. It's now been a year since they launched a campaign to create equal employment opportunities for people with disabilities.

Why should we care? Disability isn't a minor issue. People with disabilities are amongst the largest minority groups any country, amounting to about a fifth or sixth of the population. And disability isn't a "them:" its an "us." There is a pretty good chance that people reading this article will become disabled in some way as they move through their lives. The media helps to shape and define how society at large thinks about disability. The more that television, films, theater, and other forms of performance reflect a world filled with diverse peoples and bodies live, the more egalitarian and fair our society will be.

The only way to achieve this goal is have not just characters with disabilities appear regularly in the media but to know that people with disabilities play them. One day we might see an Oscar winner ramp onto the stage in a wheel chair, or see not Daniel Day Lewis striding upright to the podium to collect his trophy for portraying the bent and twisted writer Christy Brown who has cerebral palsy, but an actual actor with cerebral palsy amble haltingly up to the stage to accept the award in a slurring but proud voice. At that moment, we all might share that pride that one more category of discrimination had been erased from the list of abominations we no longer tolerate." - professor Lennard Davis.

Han kartlägger problemet utmärkt. Och jämförelserna med "blackening up" är klockrena ur ett diskrimineringsperspektiv. Likväl - att säga att var och en tvunget ska spela sin sort blir konstnärligt begränsande. Skådespelare med funktionshinder ska kunna spela Ofelia, även om Shakespeare inte gav henne ett funktionshinder, eller om rollfiguren förväntas ha det funktionshinder skådespelaren har. (Minns ni föreställningen av Hamlet som fick läggas ned på Konglige i Köpenhamn efter bråk om användandet av en skådespelerska med Down syndrom som Ofelia?)

Problemet är att arbetsgivarna inte anställer skådespelare med funktionshinder över huvud taget, oavsett roll eller sammanhang. Dvs de använder bara den ena sidan av den konstnärliga friheten. Den andra glöms, förnekas, förminskas och bagatelliseras eller pratas inte om över huvud taget.

I Sverige finns nu professionell scenkonst baserad på skådespelare med funktionsnedsättning genom Tyst Teater (döv/integrerad), Moomsteatern (intellektuella funktionshinderintegrerad), Teater De Vill (rörelsehinder/integrerad). Samtliga har redan eller är på väg att få kontinuerliga villkor för utvecklandet av sin nisch. Teaterhögskolorna har börjat anordna specialkurser för skådespelare med olika funktionshinder. Sverige ligger långt framme i det avseendet. Men tittar vi på på landets länsteatrar, privatteatrar, film och TV-produktion så är bilden en annan. Här är man inte välkommen. Här är det rätt så genomgående "blackening up" som gäller. (Malmö opera har en kortväxt skådis anställd i Rucklarens väg just nu. Några andra undantag?)

En fungerande konstnärlig frihet kan bara fungera om den omfattar alla. Det är därför det är så vansinnigt viktigt att vi förflyttar diskussionen och åtgärderna på kulturens område från TILLGÄNGLIGHET, där personer med funktionshinder också får vara med vid framför allt konsumerandet - till FULL DELAKTIGHET PÅ SAMTLIGA NIVÅER. Där alla får spela alla oavsett funktionsförmåga, och där respresentationen finns bland anställda på samtliga nivåer.

Representation, pengar, makt, inflytande. Det är det diskriminering handlar om. Och den blir inte ett dugg vackrare om den täcks med en konstnärlig frihet. Men professor Davis lösning - att alla vid varje givet tillfälle ska representera sin sort - är inte störtskön den heller.

fredag 18 september 2009

Debatt om anmälningsaktionen mot bristande tillgänglighet

Idag blir jag sågad jäms med fotknölarna för ett tidigare inlägg. Jag postade den 20 augusti inlägget "Tveeggad anmälnings-aktivism mot otillgänglighet" , där jag redovisade att jag kände mig splittrad till aktionen.

Nu blir jag duktigt utskälld i en kommentar. Läs inlägget, utskällningen och ge er in i debatten! Länken hittar ni ovan, eller här.

onsdag 16 september 2009

Ska vi låsa in dom igen?

Går vi mot nya institutioner för personer med intellektuella funktionshinder? De som Carl Grunewald hjälpte oss riva?

Frågan väcks hos mig efter att ha läst två artiklar under den senaste tiden. Det gäller tidningen Föräldrakrafts "Utan rätt till verklig fritid" och Svensk Handikapptidskrifts "Assistansbolag blir hyresvärd"

I den första artikeln har Föräldrakraft låtit två jurister, Olle Fellenius och Ulf Sjö berg, sammanställa rättsfall där funktionshindrade människors rätt till fritid ställts under lupp.

"Rättspraxis skapar slutna institutioner fjärran från målet om ett självständigt liv."
(Olle Fellenius, Ulf Sjöberg, Föräldrakraft 2 sept)

Rätten blandar t.ex. ihop gruppboenden och daglig verksamhet, och jämställer daglig verksamhets eventuella utflykter med tillfredsställande av individens fritidsbehov. Detta kopplat med att kommunala upphandlingar allt oftare gäller både boende och daglig verksamhet gör att vi riskerar återgång till institutionstänk. Allvarligt, tycker jag.

Tanken är att den funktionshindrade människan ska ges rätten till ett eget liv på någorlunda lika villkor. Jag tror inte kammarrättens ledamöter skulle vara nöjda med att utestängas från sitt privata golfspelande beroende på att de gjort ett studiebesök under arbetstid hos kollegerna på hovrätten. Nej, faktiskt inte ens om det studiebesöket var förlagt till en golfbana.

Domarna Föräldrakraft redovisar tyder på en attityd som är "jamen de har ju ordnat nåt för dom, det är väl bra". Förnedrande, skulle en del funktionshinder-aktivister säga. Jag är böjd att hålla med, utan att för den sakens skull tycka att allt en person med funktionsnedsättning pekar på ska beviljas den. Separera arbete och fritid är ett minimum av levnadskvalitet om vi inte ska tillbaka till stor-institutionerna.

Svensk Handikapptidskrifts artikel om assistansbolaget som bygger egen fastighet och samlar sina kunder, personerna med funktionshinder, skickar liknande associationer även om det aldrig varit målet för Vivida Assistans i Örebro. Bättre service, mer gemenskap, större flex mellan assistenter. Bara fördelar. Men vad blir skillnaden mot ett grupp eller satellitboende? Den egna personen blir fortfarande uppdragsgivare, assistenten är kopplad till personen och man slipper gå till rätten för att avgöra om man ska få spela golf. Så här finns nog friheten kvar.

Jag har tidigare refererat till Magnus Andersson, CUF-ordförande, och hans åsikt om att begränsa tillgängligheten i studentboenden. Det räcker om en fjärdedel är tillgängliga, tycker han. Den funktionshindrade får leva och umgås på den fjärdedelen.

Är vi på väg mot en klumpa ihop och ta hand om trend igen?

Dit vill inte jag.

fredag 11 september 2009

Stockholmsmässan brister i tillgänglighet

Maria Johansson, ordförande i DHR (De handikappades riksförbund), skriver i sin blogg om Stockholmsmässans bristande tillgänglighet. Scenen hon skulle tala från hade en ramp som var alldeles för brant och långt ifrån den lutning på 1:12 som är minimikravet.

Hur dåligt är det? Ja, om man betänker att mässan "Ett bra liv" vänder sig till personer med funktionshinder, så är det ju anmärkningsvärt dåligt att inte ha koll på sin egen tillgänglighet just då. Men ärligt talat spelar det ingen roll. Stockholmsmässan är en av Sveriges största konferensarrangörer. De borde ha koll. Jämt.

Så här är deras självbild:
"Stockholmsmässan har som mål att vara tillgänglig för alla besökare. Vi har grundtillgänglighet till samtliga restauranger, kongresslokaler och utställningshallar. Här ges en vägledning som vi hoppas underlättar mässbesöket för dig med funktionshinder. Begränsad tillgänglighet kan förekomma på vissa mässor, t ex mässor med uppbyggda nivåskillnader eller stor publiktillströmning. Kontakta oss gärna före mässbesöket." (från Stockholmsmässans hemsida, "information till funktionshindrade")

Det låter ju bra, eller hur? Men friskrivningen om begränsad tillgänglighet upphäver allt som står innan. Och när grundtillgängligheten blir otillgängligheten så sker ju det med Stockholmsmässans goda minne. Och - man tycker det är bra att människor med funktionshinder kollar innan de kommer om de kan komma. Så nån självklarhet finns inte.

Det är inte tillräckligt bra för en arrangör av Stockholmsmässans storlek.

Tillgängligt bankrån straffat

I Florida, USA, dömdes i onsdags en rullstolsburen dubbelt benamputerad man till 34 månaders fängelse för bankrån.

November 2008 rullade han in i sin permobil, höll upp ett svart rör och en tändare, och krävde 40.000 dollar. På vägen ut höll kunderna upp dörren för honom. En polishelikopter såg honom i hans permobil bara kort därefter. Han greps nästan omedelbart och hade då 1.300 dollar gömda i en av benproteserna.

Domaren såg inga förmildrande omständigheter. Själv undrar jag bara hur karln tänkte, om han nånsin gjorde det. Signalementet kan ju inte ha varit en hjälp för att hålla sig gömd i den stora massan direkt...

WFTV

tisdag 8 september 2009

Brittiska föredömen

I Sverige har man startat Funkisbyrån för att stimulera användandet av och tillhandahålla personer med funktionshinder i reklam och media.
I England har Abnormally Funny People, ett komedigäng som vanligtvis uppträder på the Soho theatre, fått förtroendet att marknadsföra Disabled persons railcard.

Här är några exempel:







Kanske en användbar förebild?
Resten i serien hittar ni på Youtube.

lördag 5 september 2009

Fler än Sjöbo brister i informationen till funktionshindrade

Sjöbo är sämst i Skåne på att utforma information till personer med funktionshinder. Det skriver Ystad Allehanda. Kritiken handlar både om innehållet i informationen och tillgänglighetsanpassningen utav densamma.

Sedan 2004 har skånska kommuner jämfört kostnader och kvalitet inom vård och omsorg. Ändå är det bara 14 av 33 kommuner som i år lämnat uppgifter om information till personer med funktionshinder. Det gör att Sjöbos usla resultat räcker till en plats på övre halvan i tabellen. Resten lämnar nämligen walk over. De vet inte svaret om sin egen information, eller bryr sig inte om det helt enkelt. Och det är ännu sämre än Sjöbo.

fredag 4 september 2009

Protester mot amazon.com's e-boksläsare

Den är inte tillgänglig. Om universitetet använder Amazon.com's e-boksläsare så bryter man mot ADA (Americans with Disabilities Act).
Så kan man sammanfatta juristen och ordföranden vid Wayne University Richard Bernstein. Arizona State University har redan blivit stämda av National Federation for the Blind för användandet av Amazons produkt.

Tidigare har det varit så här: Tryckta böcker i massor. För den synskadade har boken scannats in och sedan har studenten kunnat få den uppläst med sin dators talsyntes. Nu har Amazon med sin e-boksläsare gjort det möjligt att dra ner hela boken digitalt. Men - för att skydda talboksmarknaden har varje förlag och varje författare rätten att sätta talsyntes för sin e-bok ur funktion. Detta innebär att Amazons teknik är otillgänglig, och därmed ett brott mot ADA.

För en gångs skull verkar lagstiftningen delvis verka för tillgängligheten. Att tappa hela USAs skolväsende vore givetvis ingen hit för Amazon.com. Mycket beror på domen i Arizona.

(Läs även tidigare inlägg om e-böcker och tillgänglighet: Stödet till Googles e-bibliotek, Striden mellan Västvärldens upphovsrätt och tillgänglighet.)

Detroit Free press.

tisdag 1 september 2009

Skicka CUFs ordförande på grundkurs i valfrihet

"Det är givetvis viktigt att människor med funktionsnedsättning har möjlighet att bo var de vill". Det tycker Magnus Andersson, ordförande i Centerns Ungdomsförbund, och menar att en fjärdedel av det nya beståndet av lägenheter är lagom valfrihet för "dom där". Anledningen är att han och andra studerande utan funktionshinder ska slippa betala för handikapp-toans enooorma utrymmen. Enligt Magnus så tar de upp till en fjärdedel av studentlyorna. Rullstolarna kan åka varv efter varv i badrummet, men själv får han inte rum med soffan.

Fy fan så dumt!

Den instiftade vändcirkeln är 1,3 meter. Den lagstiftade anpassningen är på några få kvadratmeter - inte mer. Men viktigast är att den finns för att alla ska kunna bo, hälsa på, umgås, finnas i samma grupparbeten eller kanske bli kära i varandra - på lika villkor. Det märks att Magnus Andersson aldrig behövt kontrollera i förväg om han kan använda toaletten dit han ska. Om han över huvud taget är välkommen i nästa lokal, hos sin nya vän, på festen alla andra ska på. Och att hans idé om inkludering och valfrihet stannar vid att det finns toaletter för "dom där" i några lägenheter, så kan ju "dom där" hålla sig för sig själva.

Tänk om.

Magnus debattartikel i Expressen.
Magnus blogg.

torsdag 20 augusti 2009

Tveeggad anmälnings-aktivism mot otillgänglighet

Marschen för tillgänglighet har i dagarna lanserat en aktion. Man uppmuntrar till massanmälningar av otillgänglighet som diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen. Och eftersom Sverige inte är så bra som vi tror på tillgänglighet, så finns det egentligen inget tak för hur många anmälningar en systematisk aktion med engagerade människor runt om i Sverige skulle kunna producera.

Bra eller dåligt? För aktionen Sverige ett steg närmare en diskrimineringslag som innefattar otillgänglighet som grund för diskriminering? Mina åsikter splittras.

Jag delar Marschens syn på grundproblemet, och anser att Sverige borde följa andra länders exempel (Norge, USA, och en handfull till) och föra in otillgänglighet som en del av diskrimineringsspektrat.

Jag gillar aktivism. Personer i rullstol som blockerar kollektivtrafiken när den inte är tillgänglig är ett uttryck inom den demokratiska protest-floran är helt ok i min bok.
Men är all aktivism bra? När FRA var på tapeten läste jag om en man som uppmanade alla svenskar att skicka kopior av alla sina mail till försvarsministern. Bara för att visa att man inte dolde något, och så att försvaret kunde läsa utan att snoka. Jag minns att jag skrattade högt när jag läste det, och aktionen belyste onekligen folkmotståndet i FRA-frågan. Men - hade han fått gehör från hela svenska folket skulle det inneburit hundratals miljoner mail per dag till registratorn på regeringskansliet. Servrarna hade utsatts för en bombning utan like och frågan är om humorn hade varit lika stor. Nej, vitsen med aktionen var nog att nå media och därmed ytterligare sätta press/skapa opinion för sin åsikt. Han lyckades.

Marschen har en insamlingscentral för sin aktion på nätet hos Independent Living, där man kan nyttja ett formulär för enkel och smidig anmälan. Förutom vidarebefordran till DO så skickas ärendena till respektive kommuns byggnadsnämnder.

Hur bra blir det om Marschen lyckas mobilisera för många aktivister? Har vi lyckats om vi lyckas lamslå myndigheten Diskrimineringsombudsmannen? (Eller läggs anmälningarna åt sidan bara, eftersom otillgänglighet inte har lagstöd ännu?). Ger vi näring åt de åsikter som får allt mer fotfäste - att människor som känner sig kränkta eller diskriminerade egentligen inte är det, utan bara gör det för sakens skull? (Zarembas artikelserie om diskrimineringsanmälningarna på Lärarhögskolan i Stockholm och psykiatriöverläkaren David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land" är två exempel.)

Att otillgängligheten blir synlig i sin fulla omfattning kan inte vara något annat än positivt. Kommunernas byggnadsnämnder har egentligen bara att bilägga anmälningarna i sina budgetäskanden inför nästa år och sätta igång med arbetet.

Men signalskicket till allmänheten och media, vilket blir det? Jag är tveksam. Tveksamheten handlar inte en sekund om att människor med funktionshinder ska sitta med tacksamhetens mössa i hand och ta emot samhällets allmosor. Tvärtom. Folk får gärna bli förbannade. Min fråga är om aktivist-vapnet används så att det ger det resultat vi vill ha - dvs opinion för en ny och bättre lagstiftning.

Marschen lyckades mycket bra när den genomfördes i våras. Mest tack vare att man fick in partiledare i marschen och kunde spela partier mot varandra. Tillgängligheten blev en fråga för alla medier i hela Sverige.

När jag googlar den här aktionen finner jag bara en artikel hos Föräldrakraft och en pressrelease hos Newsdesk. (Manuell sökning hos våra större tidningar på nätet kammar noll. TT har, vad jag kan se, inte ens gjort en notis än.)
Newsdesk-artikeln av Peter Cederholm blandar oerhört kunnig argumentation för saken med ett illa dolt försök till att pusha sitt eget företag in i eventuella nyhetstexter. Lazybee, där Cederholm är vd, ska skänka t-shirts till de som anmäler, (pengar också i en tidigare upplaga). Vad tillför det? Min gissning är att det avsändandet bidragit till mediatystnaden.

fredag 14 augusti 2009

Rullstol ur ett stående perspektiv

När den brittiske näringslivsjournalisten på the Independent, David Prosser, bryter sitt bäcken på tre ställen får han två val. Sängen eller rullstol i sex veckor. Han valde rullstolen och ett försök att fortsätta leva sitt liv under dessa veckor. Det har nu blivit en text i hans tidning. En text som börjar med en ursäkt till alla rullstolsburna för att han berättar saker som de tvingats veta hela sina liv. Och som avslutas med ytterligare en ursäkt i förhoppningen att han inte varit en lika dålig medmänniska som de han mötte under sina veckor i rullstol.

Han berättar om hål i marken, tunga dörrar, brist på hyfs, prat över huvudet, otillgängliga teatrar och var fan finns den fasade kanten på den här trottoaren medans bilarna fortfarande lyckas missa honom.

Och kanske är det så att det krävs en stående människas perspektiv för att vi ska förstå eländet. Den sittande talar ju i egen sak. Men är det så, så är det för hemskt. För då bekräftar vi bara David Prossers och funktionshindrade människors upplevelser av att det talas över huvudet på dom när de sitter i rullstol. Ty det är först när den gående David Prosser säger att det är förjävligt som det räknas.
Technorati Profile