Tack och hej till den gula vägen

I söndags gick sista föreställningen av "Oz". Efter 23 föreställningar och 3500 besökare så skiljs gänget åt. Inga fler rökpuffar ur öronen på Dorothy, inga fler ledsna lilleputtar på väg ner för foajétrappan och inga fler explosioner när häxan dör och smälter ner.

En viktig del i "Oz" har varit samarbetet med Nya Stenkulaskolans årskurs 3. Barnen i de två klasserna turades om att statera som Lilleputtar och apor.

Teatern diskuterade först hur barnen skulle rekryteras. Vi valde att ta den skola som ligger närmast vår arbetsplats, istället för att genom auditions försöka gallra fram nån sorts barnelit. Vilken lyckträff!

De barn som när vi för första gången träffades for runt som yrväder mognade till ansvarsfulla medverkande med sinne för samspel, lagarbete och scenisk kommunikation. De gick från ängslig nervositet inför att möta en fullsatt salong till att äga hela sin process, från omklädningsrum till applådtack.

Vi firade och tackade varandra med en tårt-picnic på den gula vägen. Barnen fick sina apkostymer i present, teatern fick blommor och godis, alla fick en dvd med föreställningen, och alla fick en massa kramar och några grät en skvätt. Allt avslutades med att Pierre höll tal.

Nya Stenkula ligger i ett bostadsområde som brukar betraktas som socialt belastat. Med ett elevunderlag där väldigt få namn var helsvenska och ökad press i form av tidigarelagda nationella prov, så var det med en del oro för hur mycket tid teaterarbetet skulle ta från läsa, räkna, skriva. Nu kom lärarna med glada besked - barnen hade klarat sina nationella prov över förväntan. Till vår stora glädje så hade inte deras engagemang hos och för oss drabbat deras studier. Tvärtom kanske - till och med. Vem vet - kanske teaterarbetet gav andra ingångar till lärande eller koncentration?

Nu hoppas vi bara att barnen får riktigt roligt på sina utflykter. Vårt samarbete med skolan tog ju bort en del statistarvoden. Dessa går nu till barnen ändå, genom att teatern hjälper klasskassan till gemensam glädje och nytta för barn och personal.

1000 tack till alla barn, pedagoger och föräldrar.


picnic på den gula vägen...


...med specialtårta!


Khaled och hans present


Pierre håller tal

Oz på egna ben

I Moomsteaterns variant av Oz är backstagearbetet stort. Maskläggningen på ordinarie skådespelare är avancerad och 12 staterande barn behöver både guidning och struktur.

I lördags var jag som vanligt på plats en timme före föreställningen för att assistera om det skulle krävas ändringar bland barnens uppgifter pga sjukdom. Nu hade fyra anmält förhinder. Fler än vi räknat nånsin skulle bli aktuellt. Men när jag fick de beskeden fick jag samtidigt i stort sett en plan för hur alla uppgifter skulle lösas. Inspicienten och lärarna som assisterar hade redan lösningen. Jag behövde knappt gå igenom principerna för hur vi ersätter och i vilken ordning.

Jag stannade och såg showen. Jag ville dels se hur det fungerade med så många justeringar bland statisterna, och dels se teckentolkarnas arbete. Det var ju Teaterns dag i Malmö, när publiken för blott 50 kr får tillträde till en massa teatergodis i alla former runt om i stan. Och vi fick hjälp med teckentolkning!

Hur det gick för barnen? Galant. Som en dans. Två vagnar parkerades i fel ordning, men den eget uppfunna variationen var det en ordinarie skådis som stod för.

Därmed försvinner min näst sista funktion ur Oz - den att kolla statisterna vid sjukdom. Kvar återstår nu bara att dyka upp nån gång och följa upp skådespelarnas jobb på scen.

(fotograf: Henrik Hedenius)

Sex timmar till premiär

Tack Ellen Hennig (Dorothy), Niclas Lendemar (Toto), Pierre Björkman (Fågelskrämman), Ronnie Larsson (Plåtman), Klas Malmberg (Lejonet), Gunilla Ericsson (Häxan Västan), Jan-Erik Sääf (Trollkarlen och Häxan Nordan) och 25 barn från Nya Stenkulaskolans årskurs 3 (Lilleputtar och apor) för en rolig, varm och kreativ process!
Fotograf: Henrik Hedenius

Sista listan

Idag är det fredag. Imorgon är det premiär. Här är sista listan. Sista putsen.

Vindtyget upp lite i innervarvet
Ett av barnen: håll din ledsna lilleputt, parkera vagn sida, längre fram kör.
Ett av barnen: vagnvinkel
Radering av blåsljud i utljud
Tydligt ta loss eldklot
Txt: repliken är ”dum”
ljusknapp på Plåtmannen
tappa inte position i scen 8
backstage: släpp in Hairullah först
Stryp snacket på flotten
Snabbare in med framfloden
Otakt i bakfloden
Pierre – du får inte hänga dig själv
Larmapan fram
Fanny och aporna: 2-bensapor vid behov, t.ex. latexbanden
Krister prutt rätt
Fortsätt puffundersökning
Kolla JES ombyte
Rädd-repliken
inte gå själv från rep
Backstage: Band tar tid
Ingen slöjgång i övergången
NL: långsam förflyttning och ”voff”
Röj väg för vagn ut
Barn längs hela raden i applådtacket.

Programtext

Kan Pierre Björkman, som har Down syndrom, tänka? Många tar tyvärr för givet att en person med ett intellektuellt funktionshinder inte förstår och aldrig tänker en egen tanke. Den som har jobbat med Pierre vet att det är precis tvärtom. De kreativa påhitten hoppar strömhopp ur honom. Likt Nils Poppe så har Pierre alltid en ny idé som inte har prövats förr (och som ingen utom han vet om i förväg så klart!).

Mytbilden om personer med Asperger syndrom är lika stor. Människors bilder av autismspektrat är fortfarande präglat av människor instängda i glaskupor, avstängda från all kommunikation och känsloliv. Hur sant är det? Finns det människor bortom Lisbet Salander och Rain Man? Det blir mycket tro och lite veta. Ronnie Larsson som spelar Plåtman i ”Oz” har själv Asperger syndrom. Han vet.

Det finns mycket att vara rädd för, särskilt om omvärlden vill att du ska vara i underläge hela livet. Att du ska vara menlös och behöva tas om hand. Hur skapas mod om det inte finns en rädsla att trotsa? Man kan finnas i båda läger, både vara modig och rädd. Så är det också för Klas Malmberg som spelar lejonet.
Vem bestämmer vem du själv är – du eller din omgivning?

(Texten skriven till Moomsteaterns programblad till pjäsen "Oz" 13 mars - 25 april)

Dags att boka era biljetter till "Oz"

Nu har vi släppt biljetterna till "Oz"!

Moomsteaterns version av Frank Baum's "Trollkarlen från Oz" förhåller sig extremt fritt från både Baums novell och Hollywoods berömda film från 1939. Den spelas i Malmö från 13 mars till 25 april.

Skolor - hitta speltider, info och bokningsinstruktioner här.
Privatpersoner - boka här.

Under tiden jobbar vi vidare för att ni ska få en sjudundrande upplevelse när ni kommer!

Huvudet i hatten

Det här inlägget är skrivet av mina kolleger Sandra Johansson (producent) och Pierre Björkman (skådespelare)

I måndags var en av skådespelarna sjuk och repetitionerna styrdes om och blev lite kortare. Min kollega Pierre kom upp på kontoret på eftermiddagen och tog en kopp kaffe medan Suzanne bokade om hans hemresa med färdtjänst. Jag frågade Pierre hur dagen varit. Han svarade att de varit lediga mellan klockan halvtvå och två och då hade han målat. För Pierre är pauserna lika viktiga som repetitionerna. När jag däremot ställde samma fråga igår eftermiddag berättade Pierre livligt och med hela sitt kroppspråk om en scen han repat tillsammans med Ellen, som spelar Dorothy. Han försäkrade mig att det blir en väldigt gullig scen och det tror jag säkert - är det något Pierre brukar lyckas med så är det att charma publiken.
Pierre spelar alltså Fågelskrämman i OZ och redan samma dag som kollationeringen gjorde maskör Evalena en avgjutning av Pierres huvud. När Fågelskrämman är klar kommer Pierres huvud att finnas inuti hatten, och ansiktet sitter liksom på hatten. Pierre skrattar och skakar på huvudet när jag visar honom kostymskissen. "Jäkla skrälle" kallar han sin karaktär. Han refererar då egentligen till en sketch i Mitt i (P)lytet som vi spelade förra hösten, då Pierre spelade en isbjörn som kallar en pingvin för "jäkla fågelskrälle".

I förra veckan var vår affisch-illustratör Jerker Eriksson här och tog foton som han kan använda som grund till illustrationerna han gör. Pierre fick posera som fågelskrämma, eftersom "skrället" kommer att vara en av karaktärerna som syns på affischen. Resultatet kommer snart!



Inläggen om Oz publiceras också på Moomsteaterns backstageblogg.

Att kämpa med orden

Tänk er att alla orden ligger på bordet framför er - huller om buller. Och att ni vet att hur ni än gör så kommer troligen ordföljden att bli fel. Några ord är dessutom svåra att uttala. Några låter likadant men betyder inte alls samma sak. Uppgiften är nu att koppla samman alla orden till en enda text. Där alla ord kopplas rätt mot varandra, alla uttalas rätt och alltihop ska levereras som någon annan.

Den känslan av uppförsbacke möter min kollega Gunilla (som har godkänt den här texten) varje ny pjäs. Oavsett om texten är lång eller kort. Efteråt så är nästa uppgift den omöjligaste på jorden, och den man nyss kämpat med lätt som en plätt.

Idag har vi genomfört ett av våra arbetspass för att ta oss förbi den här känslan. Och för att alla orden på bordet ska kopplas till varandra rätt, betyda rätt och sägas rätt.
Den här gången bröt vi ner stycket i korta, korta microtexter. Vi visualiserade den första, beskrev den bilden i ord, kopplade orden så att riktning och tempus var ok. Provade, rättade, provade igen. Provade nytt, provade igen, rättade och körde en gång till.



Sen tog vi microdel två och gjorde likadant. När den var ok så kopplade vi ihop den första och den andra. Provade. Rättade lite, eftersom nu erbjöds en helt ny möjlighet för att blanda ihop orden igen. Men - rätade ut det omedelbart, för nu fanns ju bilderna som vi beskrivit i huvudet och erfarenheten av vad som kändes rätt i kroppen. Sen fikade vi, för nu var huvudet fullt med ord. Det finns en gräns för hur mycket koncentration det får plats i en och samma tidsrymd.

Del tre repades in. Vi kopplade ett-två-tre. Sekvensen - allt som allt 1 min 15 sek - hade fem delmoment. 90 repetitionsminuter senare fanns den där. Uppförsbacken hade planat ut. Orden, kopplingarna och förståelsen fanns. Och pusskalas utbröt.

Det är självklart att det inte är det roligaste repetitionspasset innan man går in i det. Men det är då ett av de mest tillfredsställande att komma ut från - både för Gunilla och mig. Och ett av alla de tillfällen som jag beundrar en av mina kolleger som mest. För vad är modigare än att möta sina egna tillkortakommanden, brotta ner dom och leverera texten som om problemet aldrig funnits?

Postas också på Moomsteaterns sida.

En alldeles för stadig flotte

Frank Baums "Trollkarlen från Oz" är egentligen inte skriven för att bli teater. Det kan man snabbt konstatera när man läst den över hundra år gamla boken. Hollywood gjorde därför helt rätt när man tog grundidén och gjorde något helt eget med materialet - det som sedan blev filmen med Judy Garland som Dorothy.

Vi har gjort likadant. Dvs förhåller oss extremt fritt till både boken och Hollywood. I Baums original råkar gänget ut för en massa äventyr som häxan och hennes förslavade apor iscensätter. Det hoppade Hollywood till stora delar över, men det är nåt vi istället har tagit fasta på.

I ett av dom hamnar gänget på en flotte. Och vattnet runt om dom blir allt vildare. Ska dom kunna hålla sig kvar? Just nu har några av skådisarna inga som helst problem. Scengolvet som utgör flotten är hur stadigt som helst! Just det - konkretisera! Men... eftersom det inte finns några egentliga "flottar" längre, bara stadiga pontonbryggor som känns som fast mark, så är det inte det lättaste att ordna. Eventuellt flyttas därför ett repetitionspass till en bassäng. Vi får se....

Härliga barn och en konkretiserad fågelskrämma!

Repetitionerna har börjat. Torsdag 7 januari var det kollationering. Vi läste manus, såg kostym och scenografiskisser, diskuterade ljus, koreografi, lyssnade på musik och diskuterade hur vi kan komma att använda projicerat ljus integrerat i allt annat. Mycket information, med strax under trettio personer närvarande. Det betyder att ca hälften inte var med.

Inte med? Nej, det finns ca 30 personer till inblandade i projektet. Det är 24 barn och deras pedagoger från Nya Stenkulaskolan i Malmö. De fick en specialanpassad kollationering för barn dagen efter.

I fyra timmar möttes alla som ska jobba tillsammans. Barnen fick - inte bara lära känna utan - börja jobba tillsammans med pedagoger, backstagepersonal och skådespelare. Den ena övningen efter den andra gjordes, och alla som en sorts presentation. Den ena övningen berättade om en samarbetsform. Den andra om en lek som används i föreställningen. En tredje om hur man beter sig för att jobbet ska vara säkert, en fjärde om hur allt är möjligt. Och så fortsatte det: Samarbete mellan två eller flera, hela tiden i mixade grupper oavsett ålder och funktionsförmåga. Barnen fick en kollationering i lekform.

Vilka härliga ungar! Det fanns koncentration, vilja att utföra, glimt i ögat och stora smil.

Vår danska pedagogstuderande Tina skriver jättebra om det i sin blogg.

Efter en grym förkylning för mig som stal 1,5 repetitionsdag, så kom också den vuxna ensemblens egna arbete igång. Och vi började faktiskt på ett liknande sätt. Med ett öppet undersökande av figurer, situationer, kroppar och händelser. Hur ska Niclas hitta sin hund på två ben? Hur ska plåtis - som är en windowsbaserad reservdelsmänniska i vår tappning - förhålla sig till sin kropp och undvika stereotypen från 30-talsfilmen? Vilka uttryck skapar största möjliga spänning hos Häxan Västan och hur håller man balansen på en flotte? Och vad är en fågelskrämma?

Det sista är en jättebra fråga om man som Pierre Björkman är skådespelare med begränsad teoretisk överföringsförmåga och därtill storstadsbo. Pierre och jag har efter 17 års gemensamt arbete hittat fram till olika sätt att möta olika utmaningar. Det går inte alltid att veta i förväg vad som funkar, Pierre är en mästare på att överraska mig. Men att konkretisera är en bra början. Så igår byggde vi en fågelskrämma av gamla kläder ur kostymförrådet och diverse fyllnadsmaterial. Sen försökte vi få den att stå upp, trots att den inte har några muskler i sina uppstoppade armar och ben. Och därefter försökte Pierre få sina - av egen vilja - lealösa armar och ben att fungera som vore de av halm.

Om det fungerade? Ingen aning än. Och det är heller inget som oroar mig. På ett eller annat sätt hittar Pierre sin fågelskrämma, det vet jag redan. Men om det finns någon som vet var det står en fågelskrämma i sin naturliga miljö här i Skåne, så är du välkommen att höra av dig.

Blogginläggen från repetitionerna av Oz återfinns också på Mooms hemsida. (klicka på taggen "blogg")

Inför repetitionsstart

Så här dagarna innan kollationeringen är det många tankar, papper, metoder, upplägg, ledord, känslor, scheman, lösningar, processer, individuella anpassningar, möten och samtal som samsas om utrymmet. Och ändå lite ensamt. Då spelar det ingen roll att som jag föredra att söka lösningarna genom processinriktat arbete tillsammans. Ansvaret även för det valet är likafullt mitt.

På torsdag är det kollationering. "Trollkarlen från Oz" blir (inte så) bara "Oz" i Moomsteaterns tappning. Äntligen samlas hela Mooms fasta ensemble och arbetar tillsammans på golvet igen. Vi är ett stort gäng som är engagerade. Dryga 20-talet medarbetare är engagerade. Till det kommer 24 staterande barn och deras pedagoger från Nya Stenkula-skolan.

Hjärna, hjärta, mod och hemlängtan. "Oz" har premiär 13 mars. Min premiär är på torsdag.

Oz - årets julklapp!

Ja, det tycker uppenbarligen Harrods i London. De kör Trollkarlen från Oz-tema i årets julhandel. Varuhuset har krossat häxan Östans ben, och Judy Garland-kopior säljer Ruby slippers.

Men jag föreslår en bättre julklapp. Kontakta Moomsteatern och köp ett presentkort på biljetter till "Oz". Det blir en resa till sagans land som ni aldrig sett den förut! Premiär 13 mars!