Tunn delaktighet i kulturutredningen

Dagens inlägg är Moomsteaterns remiss-svar på Kulturutredningen. Med denna matiga post så blir lite bloggpaus över helgen. Berlin väntar.

Från Tillgänglighet till Full delaktighet på lika villkor

Bakgrund.

Vi upplever att vårt kärnområde – den integrerade konsten baserad på professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning – är underutvecklad i kulturutredningen. Vi fokuserar därför vårt remissvar till just denna del.

Betänkandet.
Kulturutredningen nämner begreppen handikapp, funktionshinder och funktionsnedsättning (eller dess böjningar) endast ett fåtal gånger. Av dessa omnämnanden återfinns flera i bakgrundsbeskrivningar. Det finns egentligen bara två förslag på utfästelser i betänkandet som välvilligt skulle kunna tolkas som att de specifikt rör professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning. Det är:

1.de statliga instansernas föreslagna särskilda uppmärksamhet på funktionshindrades villkor för deltagande i kulturlivet (betänkandet, sid 28)

2.Att i kartläggningen av länens resurser framhålla funktionshindrades olika sammanslutningar.

Det är för tunt.

Full delaktighet.

Den nya kulturpolitiken bör innehålla mål och plan för inte bara tillgängligheten till konsumtion av kultur hos statsunderstödda institutioner/möjliggöra projektdeltagande för personer med funktionsnedsättning, utan för den fulla delaktigheten på alla nivåer i kulturlivet – på lika villkor.

Exempel: Full delaktighet betyder att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter (stora som små) som andra att utbilda sig inom konstnärliga områden, samma möjligheter till att få sin historia berättad, till jobben som professionella subjekt och kulturskapare, till makt och ansvar i kulturlivet, till att få lyckas och misslyckas, till att synas och bli synade.

Vi ser ingen analys av området professionella kulturskapare med funktionsnedsättning. Varken omfattning idag eller strategier för att motverka eventuell diskriminering. Inget om önskad utveckling. Inga mål som skulle kunna liknas vid målen för t.ex. jämställdhet mellan könen inom scenkonsten (Plats på scen – Betänkande av Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet (SOU 2006:42).)

Så här skulle det kunna se ut: (vi har helt enkelt bytt ut kön mot funktionsnedsättning)

övergripande jämställdhetsmål för regeringens politik på scenkonstområdet…:
- Personer med och utan funktionsnedsättning ska ha samma rätt och möjlighet till deltagande i, inflytande över och delaktighet i scenkonsten.
- Personer med och utan funktionsnedsättning som är verksamma inom scenkonsten ska ha samma möjligheter och villkor ifråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut…

Kulturpolitiken behöver ta ställning för den fulla delaktigheten på alla nivåer på lika villkor om vi ens ska kunna ta de första stegen mot ett integrerat kulturliv. Det gäller inom det egna ansvarsområdet för finansiering av kulturen i alla dess former. Men också gentemot andra departement och myndigheter i syfte att möjliggöra full delaktighet på alla nivåer. Detta gäller särskilt möjligheten till eftergymnasial utbildning inom konstnärliga yrken. Danmark har lyckats undersöka/hitta modeller. I Sverige ligger ansvaret för utbildning på Skolverket, som inte anser sig ha som uppdrag att skapa fler lösningar än de redan existerande ramverken.

Sektorsansvaret för kulturlivet ligger på Kulturrådet, men inte heller här finns det något som tyder på ett utsträckt ansvarstagande för möjliggörandet av professionella kulturarbetare med funktionsnedsättning.

Praktiskt skapar det problem för såväl Tyst Teater som för Moomsteaterns återrekrytering av professionella skådespelare, och Sverige stänger dörren för en önskad utveckling. Verksamheter i Sverige på andra kulturområden vittnar om samma grundproblem. Exempel på detta är Kulturcentrum Skåne, som länge försökt nå en permanent lösning för en eftergymnasial utbildning inom kulturområdet för personer med utvecklingsstörning. Strukturen finns fortfarande inte som gör det möjligt.

Därför föreslår vi att samtliga myndigheter inom kulturpolitiken får i uppdrag att på samtliga områden ta ansvar för att möjliggöra full delaktighet på alla nivåer i kulturlivet på lika villkor. Det betyder ingen fribiljett till konstnärliga yrken för människor med funktionsnedsättning, men möjligheten att utbildas och därefter konkurrera på kulturarbetsmarknaden, måste säkerställas. Uppdraget bör utformas så att myndigheterna flexibelt kan och skall stärka denna utveckling när förutsättningarna för detta finns.

Vidare bör ett uppdrag att verka för att ta bort ev strukturella hinder pga funktionsnedsättning i syfte att nå full delaktighet och integration formuleras.

Aspekt-politiken.

Ett begrepp som används i diskussionen om kulturutredningen är ”aspekt-politiken”. Så som vi har förstått det gäller det att fler än bara kulturens strukturer ska vara delaktiga och utgöra möjliga arenor för kulturell verksamhet, utveckling och finansiering.

Moomsteatern ser inga problem med att kulturen gör nytta på andra områden och därmed också får en del av sin finansiering från annat håll. Vi har däremot historiska erfarenheter av att grupper som finns i utanförskap förväntas finansiera sin kulturverksamhet på grundval av sitt utanförskap. Detta stärker redan existerande segregation. När tankar om aspekt-politiken eventuellt bryts ner till anslagsfördelning måste det tillses att kulturen bär sitt fulla ansvar för övergången från utvecklingsinsatser baserat på utanförskap till kontinuerlig kulturproduktion baserat på integration och jämlikhet. Aspekt-politiken får inte utgöra en grund för att hänvisa personer/organisationer med funktionsnedsättning till andra finansieringskällor än kulturens i syfte att därmed öka det sammanlagda kulturutbudet.

I samma andetag som aspekt-politiken förklaras och verkställs måste modeller för upprätthållandet av verksamheter som har ett kulturellt egenvärde utan aspekt-politiska inslag säkerställas.

Särskilt ansvar för funktionshindrades villkor och deltagande i kulturlivet.

Särskild uppmärksamhet räcker inte. Det ska finnas ett tydligt ansvar att driva utvecklingen.

Kulturportföljer.

Moomsteatern har gärna geografiskt närmre till Staten. Det finns dock orosmoln som bör skingras:

- Verksamheter som är nationellt unika/har ett nationell eller internationellt spridningsområde, får inte låsas in av eventuellt nyttotänkande ur regionalt kulturkonsumtionsperspektiv. Dessa verksamheter måste säkerställas sin rörelsefrihet.

- Om handikapp-kulturen/den integrerade kulturen på professionell nivå ska kunna utvecklas, så kommer på sikt nya nationella centrum för utveckling att behöva etableras, på samma sätt som vi nu har Tyst Teater som resurs inom hörselskada/teckenspråk och Moomsteatern inom integrerad scenkonst för artister med/utan intellektuell funktionsnedsättning. De regionala portföljerna ska då ta nya nationella ansvar, och vår erfarenhet är att dessa inte är lätta att etablera. Därför bör det ovan nämnda särskilda ansvaret för funktionshindrades jämlikhet på kulturområdet också kunna aktiveras vid etablerandet av nya viktiga initiativ inom handikappkultur/integrerad kultur.

- I tider av knapphändig uppräkning av anslag ser vi en risk för att regionernas egna ägande av institutioner påverkar och att detta medför att dessa prioriteras gentemot icke-ägda verksamheter vid fördelningen av statliga medel.

- Som enda kommentar utan ett särskilt perspektiv på inkludering av funktionsnedsättning, ansluter vi oss till åsikten att Stockholm måste också bli en region om portföljmodellen ska fungera. Det handlar om rättvisa villkor över hela landet. Om Stockholm anses inte ha en region stark nog, så får väl detta åtgärdas.

---

Lästips: tidigare inlägg om Hallundadeklarationen.

Kulturutredningen i media: DN 1, 2, 3. SvD 1, 2, 3. AB 1, 2, 3. Nummer.se 1, 2. Smålandsposten, Newsdesk, Sydsvenskan, GP, Norra Skåne, Norrbottenskuriren, Arbetarbladet, Ystad Allehanda, ÖP, BLT.

DN igen.

Hallunda-deklarationen

Igår resonerade jag om tillgänglighet till scenkonsten i inslaget om Synliga (nedan eller här).Jag utlovade då mer om Hallunda-deklarationen.

Här är den (pdf):

Hallunda-deklarationen om tillgänglighet till scenkonsten

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Det slår Förenta Nationerna fast i artikel 1 i deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder, som nu har undertecknats av samtliga nordiska länder, står det att ”konventionsstaterna erkänner rätten för personer med funktionshinder att på samma villkor som andra delta i kulturlivet”.

Det är många som ser vinsterna med att göra lokaler och scener tillgängliga för alla. En allt större publik upplever att teckenspråk och andra sätt att göra scenkonst tillgänglig tillför nya värden – det gäller inte bara människor med funktionsnedsättning.

Med kunskap, utbildning och en vilja att förändra attityder har utvecklingen gått framåt. Med god vilja kan man förändra strukturer som står i vägen.

I dag ska alla ha rättigheter och möjligheter att delta i kulturlivet. Samtidigt konstaterar vi att salongerna faktiskt inte är öppna för alla och att alla inte har möjligheter att synas på scen.

Under två dagar, den 14–15 februari 2008, har vi – representanter för handikapporganisationer, myndigheter och kulturlivet – diskuterat tillgänglighetsfrågor inom scenkonsten på ett seminarium arrangerat av Statens kulturråd.

Vi menar att utvecklingen går framåt – men att den går alldeles för
långsamt.

Det är dessvärre alldeles för vanligt att artister med funktionsnedsättningar inte kommer in på utbildningar, på arenor och på scener. Alldeles för få scenkonstnärliga utbildningar är tillgängliga för människor med funktionsnedsättningar. Vi saknar också scenkonstnärlig utbildning för teckenspråkiga.

Det finns teknik och resurser för förmedling av scenkonst - men de används inte i tillräckligt stor utsträckning.

Vi vill se att samtliga chefer och ledningar inom scenkonsten omedelbart tar ansvar för att göra verksamheten vid den egna institutionen tillgänglig, till exempel genom att skapa en organisation som fördelar och tydliggör ansvar och befogenheter.

Men för att komma ännu längre behöver de nordiska länderna ett system som innehåller både morötter och piskor. Det behövs både stimulansmedel och sanktioner.

Vi vill se åtgärder som möjliggör allas rätt till kulturupplevelser, både när det gäller delaktighet och inflytande. Alla ska ha lika möjligheter att stå på scen, arbeta i kulisserna och sitta i salongen. Inte bara i FN-dokument – utan också i vardagen och i verkligheten.

/Detta dokument kommer att överlämnas till de nordiska kulturministrarna/

Deltagare i Nordiskt seminarium om tillgänglighet till scenkonstområdet
Agneta Rapp, Very Special Arts, Sverige
Aina Olsen, Deltasenteret/The Delta Centre, Norge
Anna Klerby, Statens kulturråd, Sverige
Anna Bellander, Design för alla, Sverige
Annika Åkerberg, Handikappförbundens Samarbetsorgan
Anna Ljungqvist, Riksteatern, Sverige
Benny Marcel, Statens kulturråd, Sverige
Birgitta Englin, Riksteatern, Sverige
Birgitta Modigh, Statens kulturråd, Sverige
Bo Hårdell, Danske Døves Landsforbunds Kulturudvalg, Danmark
Catariina Salo, Svenska hörselförbundet, Finland
Fanny Boethius, Stockholms Stadsteater, Sverige
Gustav Kling, Jämtlands läns teater, Sverige
Hanne Cecilie Hougen, Dok – Nasjonalt dokumentasjonssenter for personer med nedsatt funksjonsevne, Norge
Helena Salomonson, Riksteatern, Sverige
Inge Ovesen, Nordiska handikappolitiska rådet
Ingemar Oderstedt, Nordiska handikappolitiska rådet
Inger Jivebäck, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Ingrid Hemström, Statens kulturråd, Sverige
Ingrid Printz, Jämtlands läns landsting, Sverige
Ingrid Sindahl, Smålands Musik & Teater, Sverige
Jenny Åhsberger, Idrottsförvaltningen, Stockholm, Sverige
Jesper Michelsen, Glad Teater, Danmark
Josette Bushell-Mingo, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Jörgen Lindvall, Smålands Musik & Teater, Sverige
Katri Santtila, Undervisningsministeriet, Finland
Kennet Johansson, Statens kulturråd, Sverige
Kjell Stjernholm, Moomsteatern, Sverige
Lars Otterstedt, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Lars Werner Thomsen, Glad Teater, Danmark
Li Fransson, Riksteatern, Sverige
Lina Siassi, Dansens Hus, Sverige
Lotta Biörnstad, Länsteatrarnas samarbetsråd, Sverige
Marita Barber, Teatteri Totti, Finland
Matilda Asp, Riksteatern, Sverige
Mia Modig, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Mimmi Ahlén, Riksteatern/Tyst Teater, Sverige
Mireille Bergenström, Riksteatern, Sverige
Myriam Mazzoni, Göteborgs stadsteater, Sverige
Ola Ilstedt, Idrottsförvaltningen Stockholm, Sverige
Per Törnquist, Moomsteatern, Sverige
Sandra Klaar, Design för alla, Sverige
Susanne Pørksen, Dansens Hus, Danmark
Thomas Listerman, NSH, Sverige
Thomas Tegnér, Jönköpings Läns Musik & Teater, Sverige
Thorgeir Tryggvason, Sinfóníuhljómsveit Íslands (The Iceland Symphony Orchestra), Island
Thorleif Warmboe, Statens kulturråd, Sverige
Tine Broch, Kultur- og kirkedepartementet, Norge
Tommy Fransson, Teaterhögskolan, Stockholm, Sverige
Ulrika Dalenstam, Teater Västmanland, Sverige
Ulrika Sonn, Göteborgs stadsteater,Sverige
Veronica Lamppa Lönnbro, Statens kulturråd, Sverige
Ylva Öhlund Brännholm, Västerbottensteatern, Sverige
--- slut på deklarationen ---

Att fundera på - lever din kulturinstitution (den du jobbar på eller besöker mest) upp till deklarationen?

Blind show på Göta Källare i Stockholm

Blindaste bandet i landet, lyder deras egen slogan. De heter Synliga, men det är de inte under showen. För den görs i kompakt mörker. Du äter, samtalar och upplever showen med alla sinnen utom synen. Den hade premiär igår - 24 mars.

Jag har inte "sett" showen, och kan inte lämna personliga rekommendationer, men ni kan själva se (!, tyvärr, ty konceptet är mer unikt än materialet) ett smakprov hos Malena von Siewers på TV4 Anytime. (Inslaget kommer i slutet)

Jag har dock upplevt de förut. För några år sedan hölls en konferens om tillgänglighet i Hallunda, och Synliga var middagsunderhållningen. Alla som känner mig vet hur mycket jag brinner för att tillgängligheten inte bara ska finnas i form av ramper och toaletter för besökare, utan även i frågan om vilka som får tillgång till scenen. Därav glädje för programvalet. Men - Synliga's show bygger på konstant och kompakt mörker. Och de döva konferensdeltagarnas medverkan i middagen bygger på att de kan se i ordets verkliga betydelse för att kunna kommunicera med varandra och oss andra via tolkar. Hur löser man det tillgänglighetsproblemet - någon?

Konferensen i sig ledde fram till Hallundadeklarationen. Mer om den imorgon...