Visar inlägg med etikett SVT. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SVT. Visa alla inlägg

måndag 5 september 2011

fel, fel, fel

Jonas Franksson påpekar att jag är ute o seglar när jag skriver om Bolibompas nya programledare. Det var jag också. Långt, långt och utan sjökort. Därav är inlägget raderat.

Tack Jonas

torsdag 10 februari 2011

SVT söker blivande tv-profil med funktionsnedsättning


Jag har i olika tillfällen berört medias brister när det gäller representationen för personer med funktionsnedsättning. Den har varit historisk usel, och vi har inte sett något tecken på förändring.

Nu kanske det händer.

SVT tänker sig att den kommande programledaren i Bolibompa ska ha ett synligt funktionshinder!

Jag har talat med castingkvinnan Isabelle Lanér, och fått lov att sprida efterlysningen via blogg. Här är den. Blir det verklighet så är det sannerligen ett genombrott.

Här är efterlysningen från SVT:

”Hej,

SVT letar nu efter en (blivande) tv-personlighet till Bolibompa i Barnkanalen.
I jobbet ingår bl.a. att skriva manus, titta på filmer och inte minst
ett stort arbete framför kameran.
Vi söker dig med synlig funktionsnedsättning, för vi saknar och
behöver den erfarenheten redaktionellt och i rutan. Vi ser också gärna
kvinnliga sökande då programledargruppen nu består av fler män än
kvinnor.

Vi tror att du som söker har erfarenhet av barn
(kanske din egen barndom) på något sätt och att du är en person som är
bekväm med att vara i fokus.

Hör av dig till mig med cv, personligt brev, bild och om möjligt gärna
rörligt material, där du berättar varför du tror att det är just dig
vi söker. Eller tipsa mig om personer du tycker jag borde träffa.

Vi kommer inte att kalla alla sökande till provfilmning, men jag
svarar självklart på alla mail.

Vänliga hälsningar Isabelle Lanér

isabelle.laner@svt.se
”

Har du det som önskas? Go for it!

tisdag 1 september 2009

Stereotypen "exotiska infödingar"

Just nu läser vi överallt om SVT/Eyeworks inspelning av "Den stora resan". Svenska familjer reser till bland annat Himbafolket, en minoritetsgrupp i Namibia. Programmet beskrivs som en dokumentär reality-serie med inslag av lärande.

Hittills har rapporteringen mestadels handlat om den usla ersättningen Eyeworks betalat värd-folket. Majsmjöl och småpengar, skulle man kunna sammanfatta det. Till Zeka Alberto, jurist för land, miljö- och utvecklingsfrågor på den organisation som har Namibiska statens rätt att hjälpa minoritetsgrupper till rätt avtal, ska en kontaktperson för filmteamet ha sagt "de här människorna gör ju i alla fall ingenting". (DN). Undertext: Deras tid är inte värd så mycket. I radions Studio Ett fanns igår ett inslag (webradio) där man berättade att man i tidigare inspelningar för andra länder flyttat en hel by för att få den mer avskild (utan tillgång till affär), bett byborna byta kläder från västerländska till traditionella osv. Troligen i syfte att få det att verka "äkta".

För några år sedan kunde jag läsa recensioner om böcker som tog upp exotiseringen av fattigare länder. Turismen var en möjlig tillväxtbärande faktor. Men villkoret för att turisterna skulle komma var att de som mötte turisterna representerade sin sort. Att de var "äkta". Dvs gömde sin mobiltelefon, bytte om till höftskynke och lät sig fotograferas. Den odlade stereotypen om vilden som levde nära naturen var den man ville konsumera, och därmed den som producerades.
Jag tänkte själv likadant under Moomsteaterns turné till Australien för 12 år sen. Våra värdar var Tandanya, sydaustraliens delstatsmuseum för Aboriginsk konst. Jag blev förtjust i en konstnärs arbete utställt i deras galleri. Men han arbetade i akryl på duk. Min naturliga fråga var om arbete i det materialet var "äkta aboriginskt", det fanns ju inte i deras ursprung. Guiden svarade: "konstnärer har i alla tider använt den senaste tekniken och materialet tillgängligt för dem. Varför skulle aboriginska konstnärer vara annorlunda?" Jag minns hur jag höll på att sjunka genom gallerigolvet. Jag hade producerat en fördom som jag motarbetat hela mitt liv på ett annat område. I mitt arbete med teater och människor med funktionshinder.

"Att bara vara som de är"/"vara äkta" är uttryck som är farliga. Inte minst när det gäller personer med intellektuella funktionshinder, för här finns tyvärr paralleller. Jag har i mitt arbete med Moomsteaterns förvandling till en integrerad teater baserad på "lika lön för lika arbete" mötts av just den attityden. Ska de verkligen vara där på lika villkor? Är det bra för dem? Kan de inte bara "få vara som de är"? Och är det så viktigt för dem att få betalt? De förstår ju inte pengars värde så bra? De kanske förlorar sina bidrag?

Jag har tidigare hänvisat till den utmärkta sajten Med i medier, som arbetar med mediabilden av personer med funktionshinder. De pekar på en undersökning gjord av Jenny Särnholm och Jorie Storm vid Göteborgs universitet. Den visar att personer med utvecklingsstörning var mycket negativa och kunde inte identifiera sig med tv-programmet "En annan del av Köping". Anhöriga och personer utan kontakt med funktionshinder visade däremot stor uppskattning. Den respons jag fått motta om programmet - och det är mycket eftersom den som har en utvecklingsstörd kollega förväntas ha ett intresse av alla program där en person med funktionshinder medverkar oavsett innehåll - är just "de är så naturliga" (positiv bemärkelse). All respons har kommit från personer utan egna funktionshinder. Ingen av skådespelarna med utvecklingsstörning på Moomsteatern har någonsin nämnt programmet.

"Att representera sin sort" är en mäktig tvångströja. Det spelar ingen roll om stereotypen som förväntas och återskapas är positiv eller negativ, om det är något vi statistiskt normala västerlänningar gillar eller inte, för i bägge fallen tvingar vi människor att inte vara det vi helst av allt önskar att de skulle vara - sig själva.


SVT/Eyeworks TV-program i media: DN, AB 1, 2, 3. Sydsvenskan 1, 2. Exp 1, 2. Afrikagrupperna/Newsdesk.

måndag 25 maj 2009

SVT satsning på funktionshinder bekräftat (nästan) obefintlig

29e april skrev jag om SVTs satsning på funktionshinder 2009. Det var deras websida om en danskväll som utropade att satsningen fanns.
"2009 är ett år då funktionshinder särskilt uppmärksammas i SVT och de tre dansprogram som sänds under kvällen 29 april fokuserar på kroppens uttrycksmöjligheter och hur fysiska gränser tänjs och utmanas."

Jag skrev och frågade vad denna satsning innebar från SVTs sida. Nu kom svaret från SVTs Johan Hartman:

"Hej Kjell!

Tror texten avser den satsning vi gjorde en lördag med temat dans och funktionshinder."

Snipp snapp snut, så var det särskilda uppmärksammandet slut.

Det är möjligt att det är jag som hakar upp mig på formuleringar. Att det var dans-SVT som satsat på att ta fram program med funktionshinder (vackert så) och inte hela SVT. Men efter att ha läst Med i mediers hemsida om att medverkan från människor med funktionsnedsättning i SVTs programutbud kan räknas i promille, så borde en sådan särskild uppmärksamhet verkligen genomföras.

Tills man är ikapp.


(Tidigare inlägg 29e april och 23 maj.)

lördag 23 maj 2009

Medias syn på människor med funktionsnedsättning

Med i medier heter en utmärkt sajt om relationen mellan personer med funktionsnedsättning och medier. På ett pedagogiskt sätt får vi testa vår kunskap/fördomar för att därefter lära mer. Och det behövs.

Vi blir t.ex. tipsade om den brittiske forskaren Colin Barnes, som undersökt bilderna av människor med funktionsnedsättning i media. Han radar upp stereotyperna - "patetiska, våldsamma, onda, underliga, fantastiska, löjliga, utestängda, en belastning för sig själva eller samhället, samt normala".

20%, eller 1,8 miljoner svenskar, har någon form av funktionsnedsättning. (Statistiken från Hjälpmedelsinstitutet). Bland de i arbetsför ålder upplever ca en halv miljon personer att de har en funktionsnedsättning som påverkar deras möjlighet att utföra ett arbete.

Hur stort utrymme får då funktionshinder i nyheterna? 0,7 promille i SVT enligt en forskningsrapport från 2006.

Hur vanligt är det med program om och med personer med funktionsnedsättning? Sedan 60-talet/SVT ca 2 promille.

Nu vet vi ju inte om t.ex. Peter Settman, Anders Lundin eller Anna Hedenmo har en dold funktionsnedsättning? Och den som i så fall har det ska inte tvingas redovisa sin uppenbarligen irrelevanta funktionsnedsättning för att förbättra representativiteten och statistiken på SVT. Men 2 promille, gott folk. Det lämnar en del utrymme för utveckling, eller hur?

Jag frågade SVT tittarservice för 25 dagar sedan:
"2009 är ett år då funktionshinder särskilt uppmärksammas i SVT"
står det på (sidangivelse på svt)
Hur då? Vad sänds/görs på SVT med anledning av detta under 2009?"

Inget svar.

Jag bad SVT-chefen Eva Hamiltons sekreterare om hjälp med att få svar. Hon sa att hon vidarebefordrat min fråga till funktionshinderansvarige Johan Hartman. Han har inte heller hört av sig efter 15 dagar. Jag har idag skickat frågan igen till Johan Hartman. Jag återkommer när/om jag får svar. Spänningen är lidlig.

Jag upptäckte "Med i medier" efter att ha fått syn på "nätverket defekta journalister" i en helt annan googling. Det har startats av Anna Bergholz. "Blind journalist som öppnar ögon" är hennes slogan. Hon erbjuder bland annat utbildning i medias bild av funktionshinder. (Annavision)

Anna behövs. Samma dag (igår) läste jag Karolina Fjellborgs recension av "Natt på museet 2" i Aftonbladet. När hon ska beskriva hur dålig denna "svindyra upprapning" är, skriver hon:
"För "Natt på museet 2" är, mer eller mindre, bara en omlokaliserad, adhd-drabbad kopia av den första, bättre filmen. Med så mycket extra allt att det står en upp i halsen".

Men vi kanske ska vara glada att hon inte skrev att "filmen var CP"...
Technorati Profile