Teater Devill får bättre villkor

Tetater Devill får från nästa år verksamhetsstöd från Stockholm stad, läser jag i kulturkommunalrådet Madeleine Sjöstedts blogg.

Bra beslut! Teater Devill är den teater som bäst jobbar för integration och yrkesmässig och konstnärlig jämställdhet vad beträffar skådespelare med fysiska funktionshinder. Man blir därmed också en teater som utforskar vilken konstnärlig kvalitet som kommer ur nämnda integration. Med det ligger man mitt i linje med den internationella strävan efter konstnärlig delaktighet på alla nivåer som just nu präglar vår nisch. Förhoppningsvis leder detta till att Stockholm får en kontinuerlig scen för den integrerade scenkonsten.

Grattis Devill! Nu har jag inte kunnat hitta ett aktuellt protokoll med beslutade anslagsnivåer, men jag utgår från att vändningen från Stockholms stad (man har tidigare argumenterat att Devill "inte på väsentligt vis breddar stadens utbud") är menad att äntligen sätta den integrerade teatern på sin egen karta på ett ekonomiskt och kulturpolitiskt seriöst sätt.

Pressreleasen

Måste man representera sin sort?

Jag träffade Teater Devill förra veckan. Såg deras fantasisprakande föreställning "Klara och Tiger", och hade ett intressant möte därefter med skådespelaren Maria Wärme och en i ledar-duon Johan Bössman.

Där fanns många gemensamma ytor. Tillgängliga lokaler (?), full delaktighet på lika villkor (?), hur ska den integrerade teatern utvecklas (?) och mer därtill...

Devill väljer i "Klara och Tiger" att använda en skådespelare i rullstol, utan att hennes rörelsehinder har någon egentlig bärighet för handlingen. Det handlar om ett barn och hennes fantasi-relation med sin tyg-tiger. Och varför skulle inte det barnet kunna vara rullstolsburet?

Klart det kan. Det är just det som så många som själva har en funktionsnedsättning (och jag med) efterlyser. Att kunna vara synliga i fler (och naturliga) tillfällen än när man ska vara ett offer på grund av sitt funktionshinder.



Devill berättade att man fått reaktioner på att man inte gett rörelsehindret större betydelse. Jag tror det ligger till så här:
Det är fortfarande så sällsynt att se skådespelare med egen funktionsnedsättning, så att när de är med vill omgivningen att funktionshindret per automatik ska vara en viktig del. Varför annars ha dom med? Varje person med funktionsnedsättning tvingas till representation för sin sort. Ingen annan identitet får komma före det påtagliga funktionshindret.Man brukar säga inom dramaturgi att man inte kan ha ett gevär hängandes på väggen i dekoren utan att det avfyrats innan pjäsen är slut. (Man kan inte ha ett funktionshinder på scen utan att det problematiseras)

Det här är precis samma sak som händer när tre muslimska tjejer leder ett program på TV och de och Hamilton (fp) inte hälsar likadant. Det blir en jättegrej, där kulturers och folkgruppers möten får hela sin spegling genom ett enda program, genom några få individer. Hade det uppstått om vi haft 25 programledare från andra kulturer, i alla möjliga program, inte bara ett, och dessutom detta enda som handlade om just DOM?

Sort-representation är en sak att förhålla sig till, och där den som har det förväntnings-oket på sig borde få vara fri att välja sitt eget förhållningssätt - beroende på vad den själv vill skapa och förmedla.

Omgivningens krav på representativitet är däremot nåt helt annat. En härskarteknik från den som lyckats hamna innanför normen.

Premiär för Klara och tiger!

Teater Devill har idag premiär på sin senaste pjäs där skådespelare med och utan funktionsnedsättning finns med i ensemblen. I "Klara och tiger" spelar Maria Wärme och Tomas Åhnstrand rollerna.

Jag har lärt mig mycket av Maria. Hon var en av mina första elever i Skanskvarnsskolan i slutet på 70-talet. Hon och hennes klasskompisars äventyr på scenen då var experimentverkstad och personlig utveckling för mig. Att hon gick vidare inom teatern är glädjande. "I motvind", sammanfattar hon själv sina strävanden i Svenska Dagbladet idag.

Så mycket bättre då att Teater Devill slår in på den linje de gjort. I boken "Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" diskuterar jag just de här frågorna. På biennalen i Borås kommer Devill att hålla ett seminarium om tillgänglighet och delaktighet kallat "Är teatern handikappad?"

"Vilka får framträda på våra scener? Varför handlar handikappanpassning enbart om publikplatser och foajé? En diskussion med Teater De Vill om teater och funktionshinder, samhällets syn på svaghet, beröringsskräck, det dubbla tillgänglighetsbegreppet, det relativa handikappbegreppet och att vara ”helt CP”.
(seminarieinnehåll på biennalen - från TCs hemsida)

Jag bokar biljett till både pjäsen och seminariet.

Läs även vad en av Devills konstnärliga ledare Jonas Bössman har att säga i frågan "Är teaterscenen för alla?"

Bilden är en pressbild från Teater Devills hemsida.