Visar inlägg med etikett Moomsteatern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Moomsteatern. Visa alla inlägg

tisdag 14 mars 2017

Inte tillräckligt Klartext i lönejämförelsen

Igår hade radioprogrammet Klartext ett inslag om vilka som fick hur mycket betalt när de spelar teater, om de har en intellektuell funktionsnedsättning. Det har sedan gått vidare till andra lokal och kulturrredaktioner inom public service. Nyhetsrapporteringen i dessa inslag behöver kommenteras.

Klartext är ett program som ska ge nyheter till personer som behöver de på ett mer lättbegripligt språk, till exempel personer med intellektuell funktionsnedsättning. En grundregel i ett lättare språk är att en viss förenkling, att hjälpa lyssnaren att ta del av det viktigaste. Det behövs, och jag tycker det är bra. Mitt behov av att kommentera inslagen beror säkert på just detta urval i en del fall. Men det fanns ingen väsentlig skillnad i nyhetsinslagen  mellan Klartext och övriga redaktioners, så de förenklingar som gjorts gick vidare ut i även de medierna.

Med det sagt - även med förenklingar måste det bli rätt!

Under hela inslaget pratas om att jämförelsen gäller deltagare/skådespelare "med funktionsnedsättning", men jämförelsen innehåller bara grupper där de aktiva har en intellektuell eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Annars hade det funnits fler teatrar med helt eller delvis anställda skådespelare att ta med i jämförelsen, om man så hade velat.

Jämförelsen sker mellan yrkesaktiva skådespelare med upp till 23 års erfarenhet, varav 12 år som löneanställd, och personer som väljer att spela teater på sin fritid och/eller valt att ha teater som huvudsyssla inom daglig verksamhet. Moomsteaterns ledning och anställda klargör det på ett bra sätt i P4 Radio Malmöhus. Det är en jämförelse man antagligen aldrig skulle göra bland funktionsnormativa. Tänk er nyheten "lokalrevyns deltagare i (valfri ort) får inte betalt fast de arbetar hårt, men länsteaterns skådespelare får marknadsenlig lön".

Det underliggande problemet är vägen till arbetsmarknaden i stort (och den sceneniala i synnerhet) för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Den är mycket svår att nå för de flesta. Då finns LSS-lagstiftningen som i en av sina 10 insatser har rätten till daglig verksamhet. Den ska ge meningsfull sysselsättning efter individens behov och val, och om så är möjligt underlätta inträdet på arbetsmarknaden.

När det gäller meningsfull sysselsättning har daglig verksamhet på många håll gjort en betydande resa under de senare decennierna. När jag startade Moomsteatern tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan 1987, så rekryterades deltagarna genom daglig verksamhet. Då var daglig verksamhet ofta stora dagcenter-enheter, och sysselsättningen ofta i form av industriell terapi (enklare förpackning och montering på uppdrag). Idag är de stora enheterna nästan helt borta, cafeer och enheter som arbetar med konstnärliga uttryck och olika medier desto fler. I många större orter kan individen själv välja mellan olika verksamheter. En bra utveckling, tycker jag.

Underlätta inträdet på arbetsmarknaden är det betydligt sämre med. Både Socialstyrelsen  och vetenskapliga rapporter (ex denna) säger att det momentet misslyckas de dagliga verksamheterna med. Inlåsningseffekterna är stora.
Många kommuner har valt att uppmuntra den insats som görs inom de dagliga verksamheterna genom att betala en viss ersättning till deltagarna. Den kallas ofta habiliteringsersättning. Så här säger wikipedia: "Personer som deltar i den dagliga verksamheten får en mindre ersättning, så kallad habiliteringsersättning. /.../ Ersättningen är undantagen från skatteplikt och räknas inte som inkomst."
Habiliteringsersättningen är således ingen lön, men den upplevs som det av många deltagare, för den är kopplad till närvaro/insats i den dagliga verksamheten.
I stort är alltså daglig verksamhet en pedagogisk insats instiftad att främja personens utveckling och inträde på arbetsmarknaden. Det är den också ibland, men ofta med allt för stort fokus på omhändertagande.

Så det finns yrkesaktiva skådespelare på Mooms. De repeterar, spelar, fortbildar sig och turnerar året runt på heltid. Med full lön. Den kombinationen (yrkesaktiv/heltid/kontinuerlig anställning/högskoleutb/lön/professionell produktion/intellektuell funktionsnedsättning) går knappt att hitta i en internationell jämförelse. Förutsättningen för att den ska finnas är en konstnärlig kvalitet.

När Klartext jämför villkor, gör man det i mina ögon utan att ta in hur långt teatrarna och dess medverkande/anställda kommit i sin karriärsutveckling. I alla andra sammanhang en rätt viktig komponent.

Jag antar att anledningen till granskningen är att Glada Hudikteatern hade en tveksam lönepolicy i sin verksamhet 2011. Det som stack i ögonen på mig vid det tillfället var inte föreställningsarvodets storlek (enligt radions inslag ca 900 kronor), utan att andra medverkande utan professionell yrkesidentitet inom scenkonsten fick väldigt mycket mer. Som jag minns det förklarade man det med att dessa också tog på sig ytterligare jobb vid sidan av scen, t.ex. assisterande funktioner för personliga hjälpbehov hos skådespelarna vid turneer. Det värdesattes, medan exempelvis oändligt många marknadsförings-extra-jobb i alla landets tv-soffor inte värdesattes som ytterligare jobb vid sidan av scen. I mina ögon var det där värdegrunden fick en del fläckar.
Man har idag enligt samma radioinslag ca 1700 kronor/föreställning. Om den är lika stor oavsett funktionsnedsättning och om extrasysslor värdesätts lika idag vet jag inte.

Ur värdegrundsperspektiv är lika lön för lika arbete alltid intressant. Frågan blir bara vilka Klartext jämför och varför. Min upplevelse är att det blir äpplen och päron, utan att det klargörs ordentligt.

Min personliga övertygelse är att det är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle att personer med olika förutsättningar ges tillträde till den offentliga arenan, vare sig den är politiken, kulturen eller medierna.

Sett till Scenkonsten menar jag att det finns många steg kvar. Här kommer de!

Personer med och utan (intellektuell) funktionsnedsättning ska ha lika möjligheter att etablera sig som scenkonstnär. För att nå det målet behöver vi:
- en kulturskola som inte bara tar emot personer med funktionsnedsättning, utan erbjuder samma möjlighet att vässa sin talang till det yttersta oavsett funktionsvariation.
- tillgång till estetlinjer inom särgymnasiet över hela landet.
- konstnärlig kompetens i de estetiska ämnena inom särgymnasiet över hela landet.
- säkrandet av eftergymnasiala utbildningsvägar inom konstarterna, även för den som kommer från särskolan. (högskoleförberedande samt högskola)
- dagliga verksamheter som fokuserar på deltagarnas konstnärliga utveckling
- politiska beslut som understryker representation av konstnärliga utövare med egen funktionsnedsättning inom det professionella kulturlivet på lika villkor, och beredskap att adressera medel och uppdrag för att nå dit.
- etablerade teatrar som är beredda att anställa de som nått hela vägen i sin karriärsutveckling.

Vi har lång väg kvar att gå.













onsdag 9 maj 2012

Rörliga bilder från "Jag vill få vara Mamma"

Nu finns rörliga bilder från Moomsteaterns och Göteborgs stadsteaters samarbete "Jag vill få vara Mamma" av Ann-Sofie Bárány.



Mer om föreställningen på resp. teaters hemsida. http://www.stadsteatern.goteborg.se/ och http://www.moomsteatern.com/

fredag 20 april 2012

Vad gör regissören på premiärdagen?

Försöker få tiden att gå, får nog bli mitt svar.

I mitt fall genom att göra 22 fortune cookies i form av små hjärtan, att ge till alla de som varit de närmaste arbetskamraterna under den här tiden. Alla med handskrivna personliga budskap och djupt kända tack.

Medan ensemblen går mot sin höjdpunkt går jag mot mitt avvecklande. De ska träffa toppformen ikväll - jag ska, kan och bör ingenting göra alls. (Jo, Gunilla vill ha en lyckospark i baken när hon sitter i sminket. Men det går under rubriken "skrock och traditioner")

Reptiden har varit mycket givande. "Jag vill få vara Mamma" av Ann-Sofie Bárány är en tragedi med brutalkomiska inslag. Det är ett material som kräver en samspelt ensemble som tar sin uppgift på fullaste allvar. En sån tur att vi har just en sån ensemble!

Boka i Göteborg gör man här. Man kan hålla sig uppdaterad om när Malmöbiljetterna för oktober släpps här.

Och titta på den fantastiska ensemblen på bilderna nedan: Pierre Björkman, Gustav Ekman Mellbin, Gunilla Ericsson, Åsa-Lena Hjelm, Bill Hugg, Niclas Lendemar. Fotograf: Ola Kjelbye.

Ett samarbete mellan Moomsteatern och Göteborgs stadsteater. Scenografi: Clive Leaver, Kostym o mask: Evalena Jönsson Lunde, Musik: Jan-Erik Sääf, Ljus: Hans Roupe, Ljud: Jonas Redig, Dramaturg: Lucas Svensson.

Och så jag på regi...










onsdag 7 mars 2012

Full fart på repetitionerna!

Idag har vi haft ett genomdrag på pjäsens första 21 scener. Genomdragen fyller flera funktioner. Skådespelarna får helhet, binder samman och hittar flyt. Jan-Erik Sääf provar ut små musikslingors temperatur, klang och längd. Och jag och ljussättaren Hans Roupe diskuterar var vi ska använda förtätade bilder.

Varje förmiddag den här veckan arbetar vi med koreografen Ola Hörling, som hjälper oss med vissa dans och rörelsedelar i föreställningen. En vild disco-orgie, ett konståknings pas de deux utan skridskor och ett kuddkrig, bara som exempel. Imorgon ska vi undersöka tics-ritualer.

Nu ska vi ge oss på andra delen. Den efter den stora vändpunkten. När det vänder neråt i mörker. Djupaste mörker.



"Jag vill få vara Mamma" är skriven av Ann-Sofie Bárány och har premiär på Göteborgs stadsteater 20 april. Bilden är från scen 11 - Discotajm. På bilden syns Åsa-Lena Hjelm (mamma Inga), Niclas Lendemar (sonen Erik), Bill Hugg (pappa Klas) och Pierre Björkman (sonen Ben).
Medverkar gör också Gunilla Ericsson och Gustav Ekman Mellbin.

tisdag 7 februari 2012

Fördjupning inför repstart


Snart drar repetitionerna av "Jag vill få vara mamma" av Ann-Sofie Bárány igång. Tre skådisar från Mooms - Gunilla Ericsson, Niclas Lendemar och Pierre Björkman - möter tre skådisespelare från Göteborgs stadsteater - Åsa-Lena Hjelm, Gustav Ekman-Mellbin och Bill Hugg.
Same same but different skulle man kanske kunna säga om de förberedelser som sker före en repstart. Man läser manus, försöker förstå både pjäsen, sin rollfigur och relationerna till andra. Man skapar bilder av hur den man ska gestalta skulle kunna vara.
Ni har säkert läst om Hollywoodskådisarna som ger sig ut i verkligheten och lever ett likadant liv som den de ska gestalta gör i filmen. Riktigt så långt går inte vi, men även hos oss gäller det att göra den verklighet som ska gestaltas konkret.

Niclas spelar Erik, om än vuxen det yngsta barnet i familjen. Han går på konstskola.

Uppgift: konkretisera!

Så idag har Niclas gästat Studieförbundet Vuxenskolan i Malmös konstkurs under ledning av Stina Lindskog. Kroki, kolkritor och akrylfärg. Instruktioner, genomgång, fika, rengöring av penslar. Titta, tolka, rita, modell. Ta ett steg tillbaka. Titta igen.



På torsdag kommer Pierre Björkman nästan att köra på någon med en truck på GP-Last i hamnen. Allt för att kunna återberätta episoden på scen.

Och för två veckor sedan kom två alldeles underbara människor från Strokeföreningen i Malmö och berättade om sina liv, sina känslor och hur allas liv förändrades med olyckan. Känslomässig identifikation!

Snart börjar repetitionerna...

fredag 3 februari 2012

Mooms gör egen variant av Don Quijote


I veckan var det kollationering på "Don Q". Det är Moomsteaterns egen variant av Cervantes Don Quijote i monologform. Skådespelare är Ronnie Larsson, som i tre år har glatt tusentals skandinaviska åskådare med soloshowen "Det måste ju va nåt som inte är fel". Nu spänns bågen på ett annat sätt, och hugad publik kan i framtiden få den ena, den andra - eller båda!

Premiär blir det i Malmö 31 mars. I april går den som lunchteater i både Malmö och Göteborg. Håll koll på Moomsteaterns hemsida för mer info.

Don Q har dramatiserats av teaterns nya konstnärliga ledare Per Thörnqvist, och regisseras av Bertram Heribertson.

fredag 18 november 2011

Trailer på Lilla Asmodeus

För er som inte hunnit förbi Moomsteatern och sett Lilla Asmodeus så finns fortfarande chansen i Trelleborg 28-30 nov, Stockholm (Teater Tre) 7-10 dec samt Botkyrka och Helsingborg i januari.

Så ni vet vad ni riskerar att missa finns nu en trailer:

fredag 28 oktober 2011

Omorganisation på Moomsteatern i februari 2012

Idag går det ut ett pressmeddelande angående Moomsteaterns kommande omorganisation. Det lyder:

"Moomsteaterns grundare och konstnärlige ledare Kjell Stjernholm har efter 25 år beslutat sig för att lämna Moomsteatern. Ny konstnärlig ledare blir Per Thörnqvist, som har jobbat som producent, regissör och manusförfattare på Moomsteatern sedan 2002. Per Thörnqvist tillträder från och med 1 februari 2012. Verksamhetschef Suzanne Hedström Hellberg stannar på teatern. Kjell Stjernholm finns kvar på Moomsteatern under 2012, som regissör av föreställningen Jag vill få vara mamma, i samarbete med Göteborgs stadsteater." (ur pressmeddelandet)

Det kan låta konstigt att – så som jag gör nu - välja att lämna en arbetsplats man älskar. För mig handlar det om måluppfyllelse. Jag har alltid velat skapa en teater där skådespelarna bär upp identiteten, och där sociala kopplingar som den till mig ges mindre betydelse. Efter 25 år finns en teater där skådespelare med utvecklingsstörning jobbar professionellt på lika villkor med normativa kolleger. Där skådisarna trots sina intellektuella funktionsnedsättningar fått utbildning på Teaterhögskolan och erövrat en särskild plats i svensk kulturpolitik. Vår ensemble har nått både konstnärlig framgång och publik uppskattning. Lika lön, höga krav och eget inflytande är självklarheter. Moomsteatern är idag internationellt ledande i sin nisch, något jag är oerhört stolt för. Jag har gått i mål.

När jag startade teatern 1987 formulerade jag en målsättning för mig själv. Att jag skulle fortsätta så länge jag kände att det fanns nya stora utmaningar – konstnärligt och organisatoriskt - där jag och min kombo av färdigheter var optimala. Den resan blev längre än jag trodde. Jag kunde i min vildaste fantasi inte förutse att vi skulle nå dit där vi är idag.

När Moomsteatern började kampen för löneanställningar och jämlikhet för våra skådespelare visste jag att jag börjat gå mot mitt eget slutdatum. Antingen skulle vi misslyckas – och teatern läggas ned. Eller så skulle vi lyckas – och min slutliga organisatoriska måluppfyllelse skulle vara uppnådd.
Det blev det sistnämnda.

Jag är oerhört nöjd med att Per tar över min roll och att Suzanne väljer att stanna. Med det får teatern det bästa av möjliga scenarion. Kontinuitet på det personalsociala planet, fortsatt trygghet i ledarskapet och förnyelse i det konstnärliga arbetet.

Min efterträdare Per Thörnqvist säger i pressmeddelandet: "“Under 2012 firar jag tioårsjubileum som anställd vid Moomsteatern. Jag anställdes som producent, men under de senaste fem åren har min huvudsakliga verksamhet varit regi och manusskapande. Min nyfikenhet om vad som är möjligt att skapa tillsammans med mina kollegor här på teatern, får nu fritt spelrum och jag lovar att vi kommer att överraska och överraska igen.”

Suzanne Hellberg säger: “Jag fick frågan från styrelsen och teaterns kommande konstnärlige ledare om jag kunde omvärdera mitt tidigare beslut om att lämna teatern vid årsskiftet. Efter diskussioner med styrelse och Per Thörnqvist ser jag det som att jag tackar ja till ett nytt jobb då Moomsteatern nu går in i en ny fas. Jag ser fram emot att få vara med om att teatern tar avstamp i en ny konstnärlig vilja och ambition.”

Jag ska nu med full fokusering regissera ytterligare ett banbrytande projekt – Mooms samproduktion med Göteborgs stadsteater (premiär 20 april) innebär samarbete på jämlika villkor med en av Sveriges mest erkända institutionsteatrar. Min sista arbetsuppgift blir att följa skådespelarna och pjäsen ”Jag vill få vara mamma” av Ann-Sofie Bárány till den sista föreställningen i Malmö oktober 2012.

Jag ska därefter med spänning, stolthet och tillförsikt följa teaterns fortsatta utveckling.

lördag 8 oktober 2011

Förhandstitt på Moomsteaterns premiär på Lilla Asmodeus


Snart är det premiär på "Lilla Asmodeus". Jan Modin har gjort en fri dramatisering av Ulf Starks bok. Den har jag bearbetat och Jan-Erik Sääf lagt musik till. Ikväll möter föreställningens åtta skådespelare och en musiker sin publik.

Nytt för den här omgången är att vi jobbat med referensgrupper. Dels återupptog vi samarbetet med de barn som deltog i "Oz", och som nu hunnit bli 5-klassare. Och så fick vi kontakt med ett nytt gäng förstagluttare från samma skola.

Barnen lärde oss massor. Vi fick hela tiden svar och vägledning om hur pjäsen uppfattades (och en hel del ideer om hur man ville att det skulle vara). Tack alla medverkande barn på Nya Stenkula-skolan i Malmö.

Här kommer lite bilder, tagna av Bodil Johansson.

Glöm inte beställa biljetter här. Läsa mer? Kolla Sydsvenskan.







måndag 3 oktober 2011

Pierres blogginlägg om Lilla Asmodeus


Jag rekommenderar alla Moomsälskare ett besök på teaterns egen backstageblogg, där medverkande på olika poster i produktionen skriver om hur de uppfattar sitt arbete.

Senaste tillskottet är Pierre Björkmans inlägg, gjort i tuschteckningar. Du hittar hans och de andras inlägg här.

torsdag 4 augusti 2011

Startskott för "Lilla Asmodeus"


Idag var det kollationering inför arbetet med "Lilla Asmodeus". På måndag börjar repetitionerna.'

"Lilla Asmodeus" är en barnbok av Ulf Stark (ni vet han som skrev årets julkalender) som dramatiserats av Jan Modin. Mörkrets härskare är orolig för sin yngsta son. Han varken svär, nyps eller kletar snor i soffan. I ett försök att skynda på pojkens utveckling när det gäller att ställa till dumheter, så skickas Asmodeus upp till ljusets och jordens rike för att värva en själ till sin far.

Hur det går? Kom och se efter 8 oktober!

En kollationering är en dag där alla berättar om sina ideer, visioner, frågor och funderingar kring det kommande pjäsarbetet. Ett sorts avstamp för gemensam färdriktning fram till en färdig föreställning och mötet med publiken. Har man då - som vi - en sällsynt kreativ samling människor i sitt produktionsteam, så blir kollationeringen som ett radband fullt med "kickar". Efteråt så snurrar huvet, fyllt till bredden av information och intryck. Men det är ett lyckligt "snurr"!

Ni kommer att kunna följa mitt arbete med "Lilla Asmodeus" ibland på den här bloggen, men ännu bättre blir det om ni bokmärkar hela teaterpersonalens blogg på www.moomsteatern.com. Här dyker det upp små betraktelser då och då rakt innifrån hjärtat av repetitionerna. Ena dagen en skådis, nästa vecka en teknikers tankar.

Vi spelar i Malmö, Trelleborg, Hesingborg, Botkyrka och Stockholm. Vill ni ha hjälp med biljetter? I Malmö går det bra att boka på Kulturcentralen (släpps 8 aug). I övriga kommuner kan ni kontakta oss på teatern via ticket (at) moomsteatern.com så hjälper vi dig vidare till rätt biljettkassa.

PS Rättelse - julkalendern i radio ska det va. Min goa producent Sandra nöp mig just i kinden... (se kommentarerna)

tisdag 2 augusti 2011

Lilla Asmodeus reklamfilm



kommer snart i TV4 Öresund...

måndag 14 februari 2011

Lida och "Jag, Niclas" på Moomsteatern


Nu har reklamfilmen för vårens satsning på Moomsteatern kommit. Jag tror den har förutsättningar att bli kusligt bra. Vad tror ni?



"Lida" är fritt baserad på Stephen Kings roman. Gunilla Ericsson gör Annie Wilkes och Jonas Karlström spelar Paul Shandon. Regi Per Thörnqvist. Premiär 18-19 mars. Biljetter på Kulturcentralen.

Men redan innan dess har "Jag, Niclas" premiär 26 februari. En soloföreställning i experimentformat, som endast kommer att ges uppsökande. Läs mer på Moomsteaterns hemsida. Föreställningen är skapad i samarbete mellan Niclas Lendemar (skådespelare), Jan-Erik Sääf (musik) och Nina Gyllenskiöld (regi).

Bägge produktionerna bloggar här.

Vill du att "Jag, Niclas" kommer till er och spelar? maila kjell(at)moomsteatern.com.

torsdag 25 november 2010

Så bra är vi på engelska


Kan inte låta bli. Måste dela med mig av lite recensionsrader från Liverpool Daily Post. Så här skriver de om "Compagnie of Strangers" som spelades på Dada-fest i lördags:

"It was an ethos which stood the group and the audience in excellent stead on Saturday, offering a strange, surreal, thoroughly unique theatre experience full of surprises and unsettling images.

Set in almost perpetual gloom, Compagnie offered a dreamscape of music, dance, shadowplay and mime.

Presented as part of DaDaFest, it loosely follows the journey into the past of an old man who, in a clever play of shadows, is shown rising from his wheelchair and becoming a boy.

It was reminiscent in style of a darker version of Cirque du Soleil.

Scenes flowed from the blackly comic to the disturbing.

A group of stooped and crooning old ladies were revealed to have axes in their handbags and a taste for human flesh, another saw a fight become, thanks to magical sound effects and excellent mime, bloodily gruesome.

The whole of the production was technically very polished.

Set on a bare stage the only props needed were some gauzy sheets – used to create an arresting vision of a woman in a mental hospital – plus two multi-purpose wheeled boxes and a 10ft ballerina puppet.

Visual tricks, such as a row of dumpy babies hatched out of eggs, were laid on by the dozen, drawing delighted gasps from the audience.

Some scenes were played out a little too long once the novelty value was exhausted and the lack of dialogue and deliberate ambiguity meant some sagging momentum towards the end.

But on the whole the 80-minute production – which dispensed with an interval – managed to engage throughout."

Uppstart för "Jag, Niclas"

Igår var det kollationering för pjäsen "Jag, Niclas". En mycket ovanlig satsning som gränsar åt performancehållet. Man skulle kanske kunna kalla det en iscensatt dokumentär.


Regissören Nina Gyllensköld hade med sig ett ovanligt manus. En stor papprulle med drygt 20 rubriker på bilder som skulle ingå. Och allt var glasklart för skådespelaren Niclas Lendemar, eftersom grunderna tagits fram gemensamt i en månadslång workshop för ett år sedan.
Vad innebär det att hitta sig själv och sina egna uttryck? Vems hastighet är det som styr?
Får jag stanna upp och bara finnas nära en annan människa?

Niclas väljer inte orden som uttrycksmedel, istället bjuds vi in att få följa med honom på en sinnlig resa till hans innersta. Därefter bjuds publiken in till föreställningen.

Vi får möta Niclas i det speciella livsrum som det här projektet tagit fram. Det är ett sceniskt möte med en människa som kommunicerar på sina villkor. Där minsta andetag hörs, och en liten gest kan vara en stor handling.

Föreställningen föregås av ett samtal kring arbetsprocessen och om det som präglat den sceniska gestaltningen, där även tematiken i föreställningen tas upp.

AKT 1: Samtal
AKT 2: Föreställningen: Jag, Niclas



Pjäsen spelas uteslutande på turné. Vill du se "Jag, Niclas" i din stad? Kontakta mig. Kontaktuppgifter hittar du på Moomsteaterns hemsida.

tisdag 12 oktober 2010

Mooms fasta skådisar om premiären

På Moomsteaterns produktionsblogg finns skådisarnas egna ord om sin upplevelse av premiären av "Compagnie of strangers". Skynda dit!

Ni får veta allt om vem som trillade på lådan, vem som tappade hatten, vem som var nattens lejon och vem som vill ha rulltårta. Och en del annat...

Compagnie of strangers - Recensioner och bilder


Sydsvenskan säger i sin rubrik "Moomsteatern gör mästerverk i händerna på Barbes"


saxat från samma Sydsvenskanrecension av Annika Gustafsson:

"”Compagnie of Strangers” är helt enkelt ett litet mästerverk, där Sääfs sparsmakade med samtidigt laddade musik, koreografin och temat om olika slags utanförskap smälter samman till en mångfasetterad, vacker och bitvis både grym och komisk betraktelse över vad det innebär att vara människa."

"Uppsättningen vilar tryggt på kunskapen om att ord inte alls är nödvändiga för att uttrycka känslor och tankar. Kroppsspråket, rörelserna, ljuden och den effektiva ljusdesignen räcker mer än väl. En scenkonst som förlitar sig på publikens förmåga att associera och bli medskapande når ofta betydligt längre och griper åskådaren starkare än det klart utsagda."

"Moomsteatern är bara att gratulera till en av Malmöhöstens bästa föreställningar."

Läs hela recensionen i Sydsvenskan här.


Skånskan säger i sin rubrik: "Livet i ett nötskal"


Mer ur Skånskans recension av Gunilla Wedding:

"Livet självt i ett nötskal blir det när Nina Jemth och Pelle Öhlund från Varietéteatern Barbès samarbetar med Moomsteaterns fem skådespelare i nya föreställningen Compagnie of Strangers. Det vill säga - magiskt, groteskt, vackert, blodigt, tragiskt, våldsamt, och hjärtevarmt i en enda förförisk röra."

"Rakt ner i det oförutsägbara undermedvetna hamnar man i ett par oförglömliga scener där ett gäng pensionärstanter med groteska masker går från komedi till skräck när de plockar fram mordvapen ur sina stadiga handväskor och gärna skulle vilja ta sig en munsbit av den lille skuggpojken."

"Efter att skuggpojken återvänt in i rullstolsmannen och publiken har uttryckt sin uppskattning med stående ovationer lämnar jag salongen med Jan-Erik Sääfs toner fortfarande klingande inombords och med en känsla av att jag inte alls vill ut i höstmörkret utan mycket hellre vill återvända in i Compagnie of Strangers förunderliga värld en gång till."

Läs hela recensionen i Skånska Dagbladet här.


Martin Lagerholm är lika positiv, men recensionen finns i skrivande stund inte utlagd på Kvällsposten kulturs hemsida. (Uppdatering tisdag kväll: nu finns den. Här.)

Under rubriken "Gripande gåtfullt" skriver han bland annat:

"Den durkdrivna föreställningen genomsyras lika mycket av Barbés som Mooms, vilket - om vi ska söka teaterhistoriska referenser - för oss till ett landskap någonstans mellan Jean Cocteaus poetiska surrealism och Cirque du Soleils fysiskt ekvilibristiska fantasivärldar."



Emil Jensen har också uttryckt vad han känner i sin blogg:

"Igår var jag på premiären av Compagnie of Strangers – ett samarbete mellan Barbès och Moomsteatern. Se den för guds skull, eller se den för helvete. Eller se den för allt smör i småland. Själv såg jag den för min egen skull och älskade vad jag såg. Jag blev gripen, tagen, fångad, ja nästintill arresterad."

Boka era biljetter här.

(fotograf: Henrik Hedenius)

tisdag 14 september 2010

Compagnie of strangers i bilder

Sydsvenskan har gjort ett bildreportage av Amiralsgatan i Malmö. Och utmed denna låååånga gata ligger Moomsteatern - i Folkets Hus.

Tidningsreportaget ligger inte ute, men det gör fotografernas bildspel. Ni kan se bilderna på Sydsvenskans web - här. Moomsteatern är den åttonde punkten från vänster utmed Amiralsgatan.

Det ni får se är bilder från repetitionerna av "Compagnie of strangers" + regissören Pelle Öhlunds kloka ord.


(Bilden i det här inlägget visar vårt hus utmed Amiralsgatan och är från bloggen Norra Sorgenfri nu).

onsdag 1 september 2010

Strangers blir magiskt


Nu talar jag i egen sak. Gå och se Moomsteaterns "Compagnie of strangers" 9 okt - 13 nov i Malmö. Den blir magisk!

Nina Jemth och Pelle Öhlund heter skaparna bakom stycket, och gör även våra fem ordinarie skådespelare sällskap på scen. Deras säregna och fantastiska scenspråk fick Thalia-priset i år för "Ingen anledning till panik" under eget flagg i Varieteteatern Barbes.

Jag har förmånen att varje vecka få se smakprov från repetitionerna. Oj oj oj.... boka nu! (biljettinfo)

Snart börjar reklamfilmen gå på TV4. Men en sneak-peak finns både på youtube och nedan. Sprid!

fredag 20 augusti 2010

Nationellt kompetenscenter


Igår kom Miljöpartiets taleskvinna i kulturfrågor Esabelle Dingizian till Mooms. Hon föreslår att det skapas ett nationellt kompetenscenter för kultur/funktionshinder, och att Moomsteatern skulle kunna vara lämplig att utgöra basen för den satsningen. (Initiativet föreslås inom den extra kulturmiljard som rödgrönt beslutat) Om detta hade vi ett samtal och diskuterade hur man skulle kunna göra.

Vilken chans det skulle vara! "En Moomsteater för hela Sverige" var formuleringen i pressmeddelandet. Det skulle vara kul att få möjlighet att utvecklas ytterligare.

(på bilden Klas Malmberg, Karolina Skog, Esabelle Dingizian)
Technorati Profile