Compagnie of strangers - Recensioner och bilder

Sydsvenskan säger i sin rubrik "Moomsteatern gör mästerverk i händerna på Barbes"


saxat från samma Sydsvenskanrecension av Annika Gustafsson:

"”Compagnie of Strangers” är helt enkelt ett litet mästerverk, där Sääfs sparsmakade med samtidigt laddade musik, koreografin och temat om olika slags utanförskap smälter samman till en mångfasetterad, vacker och bitvis både grym och komisk betraktelse över vad det innebär att vara människa."

"Uppsättningen vilar tryggt på kunskapen om att ord inte alls är nödvändiga för att uttrycka känslor och tankar. Kroppsspråket, rörelserna, ljuden och den effektiva ljusdesignen räcker mer än väl. En scenkonst som förlitar sig på publikens förmåga att associera och bli medskapande når ofta betydligt längre och griper åskådaren starkare än det klart utsagda."

"Moomsteatern är bara att gratulera till en av Malmöhöstens bästa föreställningar."

Läs hela recensionen i Sydsvenskan här.


Skånskan säger i sin rubrik: "Livet i ett nötskal"


Mer ur Skånskans recension av Gunilla Wedding:

"Livet självt i ett nötskal blir det när Nina Jemth och Pelle Öhlund från Varietéteatern Barbès samarbetar med Moomsteaterns fem skådespelare i nya föreställningen Compagnie of Strangers. Det vill säga - magiskt, groteskt, vackert, blodigt, tragiskt, våldsamt, och hjärtevarmt i en enda förförisk röra."

"Rakt ner i det oförutsägbara undermedvetna hamnar man i ett par oförglömliga scener där ett gäng pensionärstanter med groteska masker går från komedi till skräck när de plockar fram mordvapen ur sina stadiga handväskor och gärna skulle vilja ta sig en munsbit av den lille skuggpojken."

"Efter att skuggpojken återvänt in i rullstolsmannen och publiken har uttryckt sin uppskattning med stående ovationer lämnar jag salongen med Jan-Erik Sääfs toner fortfarande klingande inombords och med en känsla av att jag inte alls vill ut i höstmörkret utan mycket hellre vill återvända in i Compagnie of Strangers förunderliga värld en gång till."

Läs hela recensionen i Skånska Dagbladet här.


Martin Lagerholm är lika positiv, men recensionen finns i skrivande stund inte utlagd på Kvällsposten kulturs hemsida. (Uppdatering tisdag kväll: nu finns den. Här.)

Under rubriken "Gripande gåtfullt" skriver han bland annat:

"Den durkdrivna föreställningen genomsyras lika mycket av Barbés som Mooms, vilket - om vi ska söka teaterhistoriska referenser - för oss till ett landskap någonstans mellan Jean Cocteaus poetiska surrealism och Cirque du Soleils fysiskt ekvilibristiska fantasivärldar."



Emil Jensen har också uttryckt vad han känner i sin blogg:

"Igår var jag på premiären av Compagnie of Strangers – ett samarbete mellan Barbès och Moomsteatern. Se den för guds skull, eller se den för helvete. Eller se den för allt smör i småland. Själv såg jag den för min egen skull och älskade vad jag såg. Jag blev gripen, tagen, fångad, ja nästintill arresterad."

Boka era biljetter här.

(fotograf: Henrik Hedenius)

En enda ynka procent

I USA vet man hur landet ligger när det gäller representation i media för diskriminerade befolkningsgrupper. Det är GLAAD (Gay & Lesbian Alliance Against Defamation) som undersökt samtliga 84 föranmälda dramaserieproduktioner i amerikansk tv. Och det här året så har funktionsnedsättning lagts till som en parameter. Tidigare har undersökningen bara tagit reda på hur det ligger till beträffande kön, sexuell läggning, ras och etnicitet.

Resultatet är bedrövligt. Endast 1% (6 av 587) av de fasta rollkaraktärerna har en funktionsnedsättning. Detta bör jämföras med att 12% av amerikanerna säger sig ha märkbara funktionsnedsättningar. Lägger man till andra grupper som omfattas av antidiskrimineringslagstiftningen - som personer med cancer och HIV - blir obalansen ännu större.

Sex av 587 alltså. Här är dom:
Fox:
House, som använder käpp i serien med hans namn.
Dr. Remy “Thirteen” Hadley, också i House som har Huntington’s
Artie Abrams i Glee, som använder rullstol.

ABC:
Saul i Brothers & Sisters har HIV,

NBC:
Max Braverman i Parenthood (NBC) har Asperger syndrom

CBS:
Dr. Albert Robbins i CSI: Crime Scene Investigation har en benprotes.

Fem av sex rollfigurer med funktionsnedsättning är vita män. Allt går igen, igen och igen.

Av dessa sex roller så har bara en av dessa gått till en skådespelare med egen funktionsnedsättning, Robert David Hall i CSI: Crime Scene Investigation. Övriga fem görs av funktionsnormativa skådisar. (Robert David Hall bild till höger)

När det gäller återkommande gästroller så är läget lite ljusare. Minst sex sådana rollfogurer med funktionsnedsättning finns, varav hälften är kvinnor. Det är två rollfigurer i Glee (Fox) med Down syndrom och och en döv rollfigur i Lie to Me(Fox). Resterande tre funna återkommande rollfigurer med funktionsnedsättning är rörelsehindrade män. The Paul Reiser Show (NBC), Family Guy (Fox) och Private Practice (ABC).

Här finns, förutom en bättre könsfördelning också en bättre representation av skådespelare med egna funktionsnedsättningar, till exempel görs bägge rollerna i Glee av kvinnor med Down syndrom.

I kabelbolagen, som mäts separat, blir det ytterligare något mer intressant ur funktionsnedsättningsperspektiv.
The Big C på kanalen Showtime handlar om en förortsmamma som försöker se humorn i sin cancerdiagnos. Samma bolag kör United States of Tara, där huvudfiguren har en personlighetsstörning.

Och här finns hela fyra roller som görs av skådespelare med egna funktionsnedsättningar. Dessa är Walter White Jr. på AMCs Breaking Bad - rollfigur med cp, där han har sällskap av RJ Mitte med samma diagnos. ABCs Family’s Secret Life of the American Teenager innehåller rollen Tom Bowman, som spelas av Luke Zimmerman med Down syndrom. Dennes flickvän Tammy spelas av Michelle Marks som har en utvecklingsstörning. Rollfiguren Thor Lundgren i Showtimes Nurse Jackie har diabetes och ögonprotes skräddarsytt efter skådespelaren för rollen Stephen Wallem.

Ovanstående har presenterats av den amerikanska organisationen I AM PWD (person with disability), ett projekt inom den amerikanska fackföreningsrörelsen för scen och film.

"cp-rött"

Rött kort är när man blir utvisad, men bara tidsbegränsat. "CP-rött" är när man ådrar sig grovt matchstraff. Ordet används i ett bötessystem i bandyklubben Tillberga. Pelle Fosshaug är den som uttalar orden. Och både Aftonbladets sportbilaga (Viktor Liljerås) på söndagen (artikel ej på nätet än) och VLT (Jocke Lander) vidarebefordrar termen utan att ifrågasätta ordvalet.

Om det nu är så att en individ inte förstår bättre, så är ju det en sak (och illa nog...). Men för att det här ska ske så måste ett helt lag, med ledare och styrelse, skita i att reagera. Därefter måste journalister, vars yrkeskunnighet borde bygga på kritisk granskning, oreflekterat upprepa dumheterna.

Dalarnas tidning gjorde ett annat val. Bra gjort. Ledningen för Tillberga, Aftonbladet och VLT borde ordna gemensam fortbildning.

Världens kortaste man: dansare? exploaterad? eller både och?

Khagendra Thapa Magar fyllde 18 år häromdan. Därmed blev han världens kortaste man. Aftonbladet uppmärksammar detta genom ett mittuppslag med en bild i naturlig storlek.

Brittiska channel 4 har gjort en dokumentär om sökandet efter världens kortaste man. Man träffade då Khagendra Thapa Magar, men han var då bara 16 år. Redan då visste man att titeln skulle bli hans en dag.

Jag minns den dokumentären för två saker:
- Den brittiske reportern pratar med Khagendra som om han pratade med ett litet barn.
- Strax innan det här externa klippet (kan ej bäddas in. Inte samma klipp som nedan) så ifrågasätter reportern om Khagendra Thapa Magars föräldrar och familj exploaterar hans funktionsnedsättning när de begär betalt för en filmad intervju. Säger reportern som tjänar sina pengar på att producera en dokumentär om världens kortaste man, som ska sändas av ett bolag som tjänar pengar på att sända den. Sett i det ljuset blir Khagendra Thapa Magars familj de enda som ser till att den som faktiskt betyder något också får en del av kakan.

Enligt Aftonbladets artikel så vill han nu till USA och visa sina danssteg. De finns däremot så de kan klippas in här i bloggen.



Jag kan ingenting om nepalesisk danstradition, och har ingen möjlighet att bedöma vilket potentiellt konstnärligt värde dansen har. Men med världsrekordtiteln som världens kortaste blir han per automatik föremål för en hel värld beredd att definiera honom och ha en åsikt om huruvida han är exploaterad eller ej. Och varav väldigt få har ens pratat med huvudpersonen själv.

Snacka om att funktionshinder är omvärldsrelaterat.

Rösta på Tilde!

Moomsteatern fick Kunskapspriset 2007. Det är Nationalencyklopedin som årligen belönar välförtjänta kunskapsspridare för sina insatser. Prissumman är hela 250.000 kronor.

Tilde Björfors är Cirkus Cirkörs frontfigur. Hon skulle kunna få priset för allt hon gjort för nycirkusen i landet. Men min röst får hon för att Cirkus Cirkör gör det till synes omöjliga möjligt och ger cirkusträning till barn och unga med funktionsnedsättning. Rullstolsburen? Ja, kanske det, men inte i trapetsen!

Vill du ge din röst? Gör det på kunskapsprisets.se

Bilden är från plaskis.se

Bingo Rimérs sagovärld - bland mongon och troll

Den kända fotografen Bingo Rimér berättar i sin blogg om den i hans värld helt sanna historia som han fått berättad för sig. Den bygger på att en person som är utvecklingsstörd (ett mongo) tillfångatar en kortväxt person (en dvärg) i tron det är ett troll. Den kortväxte är rädd för att bli uppäten av den utvecklingsstörde, för vem vet vad såna kan hitta på. Och sen anmäler han inte detta till polisen för han skäms över att ha blivit fångad av en utvecklingsstörd.

I kommentarerna hjälper läsarna till att ömsom skratta livet ur sig åt denna hejdlöst roliga historia, ömsom förtydliga för Bingo att det är en skröna (men oj så kul den är ändå, enligt läsarna)

Själv minns jag Björn Johansson, f.d. skådespelare i Moomsteatern, som en gång frågade: "Kjell, har du tänkt på att det finns en massa människor som inte är förståndshandikappade som är rent dumma i huvudet?"

Antingen förstår Bingo Rimér att han sprider myter och underblåser stigmatisering av personer med funktionsnedsättning och gör det ändå. Eller så förstår han inte det, utan vet helt enkelt inte bättre.

I bägge fallen så gör det inte Bingo Rimér intellektuellt funktionshindrad på något sätt. Det gör honom bara dum, korkad och humorlös.

(uppdatering: Magdalena Ribbing lär ut hyfs och fason i DN.)

Tecknade program om sexåring med Downs

Punky ska hon heta. En sexårig tjej med Down syndrom. Hon ska bli 20 episoder a 7 minuter tecknad film. Intresset är redan enormt från engelsktalande länder som USA, England och Australien.

Kommer Bolibompa att hänga på?

Det är irländska Monster Animation som ligger bakom serien. Läs mer i Irish Herald.

Muslimsk superhjälte i rullstol

Han är amputerad och sitter i rullstol. Han är muslim. Han har superkrafter - han kan styra metall med sin vilja. Hans namn - Silver Scorpion.

Silverskorpionen är resultatet av ett projekt mellan amerikanska och syrianska ungdomar med funktionsnedsättning. Den är skapad i ett projekt där den enda begränsningen är de ungas egen fantasi. Finansiär och initiativtagare är filantropen, diplomaten och affärsmannen Jay T Snyder.

I workshopen tillfrågades de unga om vilka superkrafter som skulle vara aktuella för hjälten. Ingen av de tre vanligaste stereotyperna kom upp. Istället kom en lång rad originella ideer. Och det kanske just därför att idé-makarna hade andra livserfarenheter.

Och - ingen önskade superkrafter som tog bort funktionsnedsättningar. Man såg istället möjligheten till egenmakt för den som redan hade en funktionsnedsättning.

Silver Scorpion kommer ut i 50.000 exemplar i mellanöstern. Projektet fortsätter därefter till bland annat Pakistan och Afganistan. Då i samarbete mellan projektet Open hands och serieutgivaren Liquid Comics. På deras websajter kommer man också att kunna ta del av serierna i digital form.

Läs mer på Rawstory.

Galleri Holmgången

På lördag infaller gallerinatten. Malmös konstverk har öppet sent. Några erbjuder något extra utöver det vanliga. Varmt, intressant med många besökare.

Galleri Holmgången håller också öppet. Här möter nattens konstälskare verk av komstnärer med olika funktionsnedsättningar.


Hösten på galleri Holmgången hittar du i denna pdf.

Signmark

Finsk världsstjärna. Okänd för mig tills jag fick meddelande om hans New York-besök. Youtube - voila!

Stevie Wonder tar strid för undantag i upphovsrätten

Stevie Wonder finns i bägge ändar av problemet. Som världskänd artist har han säkert fått vara med och ta konsekvenserna av att hans musik sprids via fildelning. Men som blind människa lever han i en kultur som utestängs från stora delar av den gemensamma rikedom som finns i vår litteratur. Och det är dessa bägge intressen som står i konflikt.

Wonder talade i måndags för WIPO (World Intellectual Property Organisation). Han talade för de 300 miljoner människor som "lever i mörker" och vill få möjlighet till "read their way into light".

Med diskrimineringslagar som kommer i många länder, så ställs krav på tillgänglig litteratur. Men när alla anpassningar, inläsningar och distribution sker var och en för sig så blir det dyrt. Mycket dyrt. Bildningen litteraturen ger blir en plånboksfråga.

De synskadade vill få till ett internationellt avtal som ger rätten att sprida lösningar internationellt. Inte minst till den tredje världen. Afrika vill gå ännu längre. Här handlar det om att tillgängliggöra världslitteraturen, dvs världens samlade kunskap, till sina akademiska institutioner och sin befolkning. Upphovsrättsinnehavarna vill inte ha något bindande avtal.

"Please work it out. Or I'll have to write a song about what you didn't do", avslutade Stevie Wonder.

AP

Tidigare inlägg:
Västvärldens upphovsrätt vs blinda, förlamade och amputerade
Googles e-bibliotek får stöd från handikapporganisation
Inget avtal om anpassning av litteratur

Spännande filmdebut i Toronto

Evan Sneider debuterar i långfilmssammanhang i filmen "Girlfriend". Den hade sin världspremiär för några dagar sedan på Torontos internationella filmfestival. Mottagandet var gott. Efter filmen stod Evan och skrev autografer till publiken och fick gratulationer av etablerade filmstjärnor.

Filmen handlar om en kärleksrelation mellan en man med Down syndrom och en kvinna han varit förälskad i sen high school. Och om att ta hand om varandra i tuffa tider.

Jag har hittat ett klipp från filmen - och en intervju med Evan Sneider. Varsågoda!

Lotteri sponsrar Glada Hudik

ICAs projekt att anställa upp till 1000 personer med intellektuell funktionsnedsättning i sina butiker är unikt i sitt slag. En av nycklarna är samarbetet med Glada Hudik-teatern.
Man har redan skördat massor med framgångar för sitt samarbete. Kultur och Näringsliv belönade ICA, Glada HUdik och Ericsson 2008, och Gyllene Hjulet utsågs ICA och Glada Hudik till årets samhällsengagemang i år.

Nu kommer alltså ett lotteri, "där en större del av överskottet skall nyttjas för att finansiera Glada Hudik-teaterns riksomfattande turné under 2011" (FUB, på denna sida finns lite teknisk beskrivning av lotteriet). Det är FUB som är förmånstagare och skeppar pengarna vidare. Lotteriets vinstvärde är 9,9 miljoner och ca 5 miljoner når FUB. Hur mycket av dessa som går till Glada Hudik har jag inte sett någon publicerad siffra på.

Vad kan man säga? Det är fantastiskt och sticker ut ordentligt. Jag känner inte till något annat sponsorprojekt i den här storleken där mottagaren är en teater byggd på personer med intellektuell funktionsnedsättning, varken i Sverige eller internationellt. Som jag förstod det så hade (har fortfarande???) brukarorganisationer i Spanien rätt till lotteri-intäkter. Men sponsorsamarbeten som omfattar flera miljoner mellan näringsliv och kultur/funktionshinder har jag hittills inte stött på. Någon annan som vet?

Det är bara att hoppas att lotteriet blir återkommande, och fortsätter komma Glada Hudik till gagn. Nästa produktion efter mega-succén "Elvis" kommer att ha uppskruvade förväntningar. Det finns ingen anledning som jag ser det att satsa på "större". Men även konstnärlig utveckling kostar. Och det gör det under en tid då man repeterar och inte syns lika mycket. Hur skönt hade inte en uthållig sponsor-relation varit då?!!!

Lotteriet återfinns givetvis i ICA-reklamen:



Se även FUBs pressrelease om lotteriet/samarbetet.

Compagnie of strangers i bilder

Sydsvenskan har gjort ett bildreportage av Amiralsgatan i Malmö. Och utmed denna låååånga gata ligger Moomsteatern - i Folkets Hus.

Tidningsreportaget ligger inte ute, men det gör fotografernas bildspel. Ni kan se bilderna på Sydsvenskans web - här. Moomsteatern är den åttonde punkten från vänster utmed Amiralsgatan.

Det ni får se är bilder från repetitionerna av "Compagnie of strangers" + regissören Pelle Öhlunds kloka ord.


(Bilden i det här inlägget visar vårt hus utmed Amiralsgatan och är från bloggen Norra Sorgenfri nu).

Turnebilder

Via Lars Darebergs blogg så får jag veta att det ligger ett bildspel från Glada Hudiks turné till New York på youtube. Det är fotografen Johanna Syrén som följt med och tagit bilder.



Det påminner Lars om när han följde med oss i Mooms på turné till Slovenien. Det bildspelet måste man klicka här för att få se. (Tro mig, det är väl värt klicket)

(ur bildspelet. Foto: Lars Dareberg)

Ett minne som poppar upp hos mig är när Mooms åkte på turné down under - till Australien - 1997. Aboriginernas delstatsmuseum Tandanya i Adelaide var spellokal, och Carer Support Network våra värdar. Kockums och Sparbanksstiftelsen var sponsorerna och kängururna var så vana med människor att våra skådisar fick var sitt halvtimmes-mys med sin favo-känguru i djurparken.



PS Glada Hudik söker 1500 statister till långfilmen om sig själva.
Intresserad? maila statisthudik@gmail.com.

Strangers blir magiskt

Nu talar jag i egen sak. Gå och se Moomsteaterns "Compagnie of strangers" 9 okt - 13 nov i Malmö. Den blir magisk!

Nina Jemth och Pelle Öhlund heter skaparna bakom stycket, och gör även våra fem ordinarie skådespelare sällskap på scen. Deras säregna och fantastiska scenspråk fick Thalia-priset i år för "Ingen anledning till panik" under eget flagg i Varieteteatern Barbes.

Jag har förmånen att varje vecka få se smakprov från repetitionerna. Oj oj oj.... boka nu! (biljettinfo)

Snart börjar reklamfilmen gå på TV4. Men en sneak-peak finns både på youtube och nedan. Sprid!

Jennifer Aniston nästa att trampa i "r-word"-klaveret

I USA bedrivs sen länge en kampanj för att stoppa användandet av "the r-word". Ett ord som väcker lika mycket negativa känslor hos personer med intellektuell funktionsnedsättning som ett visst "n-ord" gör hos människor med afroamerikanskt ursprung.

För några månader sen klampade Obamas stabschef Rahm Emanuel i klaveret, med stor efterföljande debatt. Nu får han sällskap i dumstruten av Jennifer Aniston. I en talkshow pratar hon om när hon klär ut sig till Barbara Streisand för ett modelljobb.

"I played dress up! I do it for a living, like a retard!" (J.Aniston)

Och nu är kritikstormen igång. Välförtjänt, kan man tycka. Viktigast är brevet från ordföranden i National Down Syndrome Society, Sarah Schleider.

Se klippet:


Läs mer själv:
NY Daily News, LA Times, US Magazine,

Nationellt kompetenscenter

Igår kom Miljöpartiets taleskvinna i kulturfrågor Esabelle Dingizian till Mooms. Hon föreslår att det skapas ett nationellt kompetenscenter för kultur/funktionshinder, och att Moomsteatern skulle kunna vara lämplig att utgöra basen för den satsningen. (Initiativet föreslås inom den extra kulturmiljard som rödgrönt beslutat) Om detta hade vi ett samtal och diskuterade hur man skulle kunna göra.

Vilken chans det skulle vara! "En Moomsteater för hela Sverige" var formuleringen i pressmeddelandet. Det skulle vara kul att få möjlighet att utvecklas ytterligare.

(på bilden Klas Malmberg, Karolina Skog, Esabelle Dingizian)

Liu Wei

China's got talent! Det vet vi som sett t.ex. the China Disabled People's Performing Art Troupe (video av Buddha with thousand hands här).

De kör också programkonceptet i tv. I år tävlar Liu Wei. Han spelar piano - utan armar.



Bra? Jodå, men för mig blir det nog mer i kategorin partytrick än avdelningen stor konst...

ICA-Jerry är tillbaka

Jerry är tillbaka i ICA-reklamen. Hoppas det blir som en reguljär del av personalen. Det nya avsnittet i reklamsåpan är lovande. Han tillåts finnas med som vem som helst annars av karaktärerna. Typ lika villkor. Ni vet, det där som är så svårt...

Strangers

Moomsteaterns höstpremiär blir "Compagnie of Strangers" av Nina Jemth och Pelle Öhlund. Igår var det kollationering. Dryga 20-talet medarbetare sågs för att ta avstamp mot sitt gemensamma mål.

På Mooms har vi kollationering i flera led. Vi lägger till en social kollationering. En sorts teambuilding. Det kommer från att en av våra skådespelare begärt det. Jobbet på golvet i repsalen kan vara sårbart och känsligt, och då vill man känna dom man lämnar ut sig till.


Brännbollen slutade med seger för lag 2. Praktikant-Elins alla frivarv fällde avgörandet. Pierre fick stilpoäng för en tjusig löpning från andra sidan plan och Ronnie bidrog med vansinnigt läckra jämfota-bränningar.

Som vanligt lästes manuset på kollationeringen. Men riktigt som vanligt var det inte. Eftersom "Compagnie of strangers" innehåller få vanliga repliker och massor av tekniska anvisningar, så hade Nina och Pelle gjort en lättläst variant. Till min stora glädje - det är ju genialt!


Men innehållet i manuset var ännu mer lysande. Boka nu (premiär 9 okt). På söndag är det biljettsläpp på Nobeltorget i Malmö. Jag tror man kan jaga ledtrådar gömda i bullar och vinna fribiljetter. Kolla hemsidan för mer detaljer. (PS - du är väl kompis med Moomsteatern på facebook?)

(foto Suzanne Hellberg)

Ellen, the Down syndrome girl, snart tillbaka

Family Guys skapare Seth MacFarlane har sagt att den mycket kritiserade - och försvarade - tecknade figuren med Down syndrom "Ellen" kommer tillbaka.

Det var i februari i år som Family guy visade ett avsnitt där Stewie skulle gå på dejt med just denna Ellen. Skruven är att hon kör med Stewie och han kommer till slutsatsen att Ellen inte alls är speciell, hon är ju precis som alla andra tjejer.

Denna Ellen sades i programmet vara dotter till en som varit guvernör i Alaska, vilket fick Sarah Palin (som har en son med Downs) att gå i taket. Under förevändning att försvara barn med funktionsnedsättning attackerade hon programmet. Family guy fick dock med sig artisterna på sin sida, inklusive den skådespelare med Down syndrom som gjorde Ellens röst.

Nu snart dags för comeback, och ska vi anta nya rabalder? Det gör inget, tycker jag. Enda vägen ur mediastereotypen av offerporträtt i dokumentärer går via att porträtteras på många olika sätt. Även i satir. Även som inte helt god. Inslaget drev med Stewies (och våra) fördomar, och var icke stereotypt, och anställde en skådis med Downs för att göra jobbet.

Är det inte det vi har letat efter?

Uppdatera dig igen (via tidigare inlägg):
Family guy i blåsväder?
Skådespelare med funktionshinder till Family Guys försvar
Down syndrome girl Emmy-nominerad

Popwatch

Tyngdlöst teckenspråk

Caldwell Dyson heter en av austronauterna på rymdstationen ISS. Hon talar teckenspråk, och därav så har nu en utsändning på ASL (american sign language) från ISS blivit möjlig.



Dyson har ingen egen hörselskada, utan har lärt sig språket av personligt intresse. Läs mer på NASA.

Tina Jansson

"Någonting att äta, någonting att dricka,
någonting att älska och att hålla kär
är allt jag begär"

Karl Wehle i gamla svenska filmen "Kärleksexpressen" från 1932 - banalt.
Tina Jansson i P1 "Sommar" - genialt och nästan lite provocerande.

Tinas sommarprogram påminner om hur viktigt det är att många röster får höras. Det manifesteras nästan dubbelt. Dels är det ovanligt att personer med funktionsnedsättning är berättande subjekt i media. Ja, det är så marginaliserat att det kan mätas i promillehalter. Dels har ALS gjort att Tina inte längre har en egen röst. Hennes ord lästes av hennes syster.

Bra jobbat, Tina! (och kanske en liten varning för att SR de närmsta åren kommer att gömma sig bakom Tinas program när man kritiseras för bristande representation...)

Mer av Tina i bloggen Harpasione
Mer om Tina i media: DN, NA
Bloggat: Allt om media

Inget avtal om anpassning av litteratur

WIPO, World Intellectual Property Organization, har haft möte. Det gick inget bra. Alla har åkt hem - utan avtal och utan fastställda förslag på nästa steg framåt i processen.

Bakgrund (ur inlägget "Västvärldens upphovsrätt vs blinda, förlamade och amputerade"):
"Det finns massor av människor runt om i världen som inte kan läsa en bok. En del på grund av synskada, andra beroende på att deras fysiska handikapp inte gör det möjligt för dem att vända sida.

Nu har Brasilien, Ecuador och Paraguay föreslagit WIPO - World Intellectual Property Organization - ett avtal som säkerställer möjligheten att anpassa och sprida copyrightskyddat material till personer som pga funktionsnedättning behöver det.

Det motarbetas av USA, Canada, EU, Australien och Nya Zeeland.

Förslaget innehåller bland annat villkoren för att anpassa och distribuera material, att katalogisera den, och att kunna utbyta alster över nationsgränserna. Samt högkostnadsskydd så att anpassade verk inte blir dyrare än tryckta (i den rika världen) och prissatta på ett sätt så att människor med funktionsnedsättning kan ha råd med dem (i den fattiga världen). "

Men förhandlingarna har alltså brakat samman. Hela den proceduren kan den engelskläsande ta del av här.

Sett ur funktionshinderperspektiv så är det de rika länderna som bromsar. De vill ha icke-bindande överenskommelser och mängder med restriktioner. Det beror knappast på att de inte vill bli lästa av personer med funktionshinder. Det är ingen djärv gissning att illegal spridning, t.ex. fildelning av "text till röst"-anpassat material, är en riskfaktor.

Tills dess att ett avtal finns, så är personer som funktionshindras av pappersboken hänvisade till ett rätt begränsat urval av litteratur. I tredje världen är det än värre.

Vem ska spela Salander?

Hollywood är på gång med Millenium-böckerna. De ska bli film, och den stora frågan är förstås vem som ska få en Oscars-chans via funktionshinder-gestaltning. Det vill säga - vem ska spela Lisbeth Salander?

Vad är oddsen på att det blir en skådis som själv har Asperger syndrom? Ungefär lika obefintliga som att Hollywood skulle rea ut en självklar Oscarsvinnare till svenska Stagepool för rekryteringshjälp.

Men - så har tydligen skett! Bolaget hade en annons inne på sin hemsida som sökte efter hugade på rollen som Salander.

DN: "I övrigt är historien höljd i dunkel. Anna-Clara Blixt Modin vill inte berätta om det var filmbolaget Sony Pictures, som äger rättigheterna till den amerikanska versionen, som låg bakom annonsen. Hon vill heller inte avslöja om man äntligen har hittat den rätta Salander, eller varför man söker efter henne bland svenska skådespelare."

Större roller går nästan aldrig till skådespelare med egna diagnoser. Detta har väckt bestörtning ett flertal gånger i USA. Jag har tagit upp detta i bloggen förut:
Läs Professor Lennards ideologiska betraktelse över fenomenet här.
Läs en jämförelse mellan USA och Storbrittanien här.
Döva skådespelares protester vid iscensättandet av "The heart is a lonely hunter".
Lady Gagas dansare i rullstol väckte kritikstorm.


Tips på slutlig rollinnehavare mottas i kommentarerna. Vinnaren får nåt pris, får se vilket...

Svensk media: SVT, BT, Barometern, Allehanda, HD, VF, Metro, VLT.

Norska aviser: Dagbladet, VG.

"Down syndrome girl" Emmy-nominerad

Stort bråk o rabalder för nårgra månader sedan, men nu Emmy-nominerad. Serien Family guy utmanade, omvärlden reagerade. Läs mera om kontroversen här och här. Hör låten och läs den omtalade texten nedan. Vad tycker du?



Stewie: You've got to look your best tonight
You tubby little parasite
Cause there's a lovely lady and she's waiting for you

And though her pretty face may seem
A special person's wettest dream
Before you get to see it there are things you must do

We'll try a tie
And boutonniere of yellow

Or a rose that shows
That you're a classy fellow

With a posh panache
Of Jefferson and Monticello
Busting out a mile with style

I know you just can't wait to stare
At all that luscious orange hair
But boy before you touch a single curl
You must impress that ultra-boomin',
All-consumin', poorly-groomin'
Down syndrome girl

On any normal day you reek
As if you were on a farting streak
Your finger's up your nose and you're dripping with drool

But if you want a lady's love
You're better off by smelling of
A gentlemen's cologne instead of sneakers and stool

A squirt, a spurt
Of something just for Ellen
And you'll see that she
Will find you so compelin'
And she does because
The only smell that she'll be smellin'
Won't be coming from your bum

You wanna take that little whore
And spin her on the dancing floor
But boy before you do a single twirl

You must impress that effervescing,
Self-possesing, no-BS-ing
Down syndrome girl

Her eyes are emerald portals
To a secret land of love
And her smile is like the sweetest summer flower
Her kiss is so inviting
And her hugs are so delighting

And what makes them really nice
Is that they've got a little spice
Because they're tighter than a vice
And they go on for an hour

(Stewie and Chris tap dance)

My boy, between the two of us
We'll get you on that shorty bus
And then you're gonna take it for a whirl

Now go impress that super-thrilling
Wish-fulfilling, Yoo-Hoo spilling,
Ultra-swinging, boner-bringing,
Gaily singing, dingalinging,
Stupefying, fortifying,
As of Monday, shoelace tying,
Stimulating, titillating,
Kitty-cat impersonating,
Mega-rocking, pillow-talking,
Just a little crooked walking,
Coyly pouting, booby-sprouting,
For some reason always shouting,
Fascinating, captivating,
Happiness and joy creating...
Down syndrome girl!

Jesse Higman

Ytterligare en konstnär som gjorde starkt intryck under Very Special Arts festival i Washington DC var Jesse Higman.

Jag hittade den här videon om hur han jobbar och hans liv. Se den och/eller gå vidare till hans mycket illustrativa hemsida.

Seattle Channel Video can be played in Flash Player 9 and up

Nalaga - Dövblind teater i Israel

För över ett år sen jublade jag här i bloggen om nyheten att Riksteatern/Unga Tyst Teater startade ett projekt för dövblinda skådespelare.

Måhända har en framtida samarbetspart dykt upp på nätet? Israeliska Nalaga har visats i åtskilliga internationella medier. Hittills okända för mig, men det triggar impulser i resnerven.

Börja med att se trailern på föreställningen "Not by bread alone":



Fortsätt med ett reportage:

Extra ordinary

David Toole är en extraordinär dansare. Några av er har sett honom i dansgruppen DV8 på SVT. Själv mötte jag honom vid ett antal tillfällen då han var en del av engelska Candoco.


Nu är han i Sydafrika och jobbar med den stående dansaren Lucy Hind. Se intervjun med de nedan. Där finns även små, små smakprov från föreställningen "Extra ordinary". Men framför allt läs artikeln av Njabulo S Ndebele i Times live. Följ skribentens alla tankar och känslor i mötet med dansen. Eller är det mötet med funktionshindret? Och varför är det så svårt att hantera antingen eller eller både och? Och varför måste det vara viktigt över huvud taget?

Ju Gosling - Abnormal

Very Special Arts hade en stor utställning på sin festival i Washington DC. Verk av konstnärer med funktionsnedsättning från hela världen kunde ses.

En av de som fastnade i min minnesbank var Ju Gosling. Hon är 40-nånting, brittiska och utgår mest från digitala medier. Hon har skapat utställningen "Abnormal", som bilderna i Washington (och här i bloggen) är hämtade ifrån.

Du kan se hela hennes utställning i digitalt format här.

Interact trailer

I förra inlägget uppmärksammade jag Minneapolisgruppen Interact. Nu finns en trailer på deras föreställning, och i slutet några rader från en i publiken vars liv har förändrats.

Interact Minneapolis

I Minneapolis finns teatergruppen Interact. De verkar som en motsvarighet till vår svenska Daglig verksamhet i ett program för konstnärlig kreativitet genom antingen teater eller bildkonst.

Nu är de på väg att ha premiär på "Madame Majesta's Miracle Medicine Show". Jag träffade Interacts konstnärliga ledare Jeanne Calvit för tio år sedan på en konferens. Vi jämförde villkor - Mooms jobbade på den tiden i ett samarbete med daglig verksamhet - och jag kommer ihåg att Jeanne tittade på vår repertoar och sa att såna provokativa frågor kunde inte de ta i. Man kunde inte riskera att sponsorerna eventuellt skulle välja att dra sig undan ett kontroversiellt sammanhang.

Hela artikeln här och fler bilder här.

Konservativ Poppins flyger högt i finalen

Disneys musikalbolag gjorde mig salig och rent av hög i flera dagar när jag för tio år sen såg deras "Lion King". Det var så nyskapande, så visuellt, så nytänkande. Inte ett kommatecken av förstockat musikaltänkande. Så jag gick och såg Mary Poppins med stora förväntningar.

Men Mary Poppins på Broadway är raka motsatsen. Konservativ tradition, man behåller en gammal engelska, och när drakarna ska dansa så görs det med klassiska balettsteg medans dansarna håller var sin drake ovanför huvudet.

Men slutet gör att jag - nu efteråt - glatt har lidit mig igenom dessa 2 timmar och 39 minuter som föregår detta minne för livet. Flygkonstruktörerna har lyckats med något alldeles fantastiskt. Fråga mig inte hur.

Mary Poppins börjar sin flygning på vänster mittscen, svävar diagonalt ut mot förscen, fortsätter ut ovanför publiken, stannar framför häpna besökare på andra balkongen och försvinner upp i ljusrampen ovanför salongen. (Kolla trailern nedan)

Det är fullkomligt magiskt...

Fela på Broadway

Jo, jag lockas av det udda, det är väl allmänt känt. Fela marknadsförs som en musikal som förändrar Broadway.

Den bygger på nigerianske musikern och ikonen Fela Kutis liv. Från shack till världsstjärna.

30 personer på scen, pulserande rytmer och ett otroligt gung. Rytmer, dansglädje och koreografier som tillvaratar västafrikanska danssteg. Förnyande? Ja, kanske - jag vet inte hur förstoppat Broadway är. Men överraskande - nej. Bra - ja. Men bara delvis.

Ensemblespelet är helgjutet. Men upphovsmännen har valt att lägga hela historien som en berättelse i jag-form, där Fela Kuti återberättar sitt liv fast genom show-nummer. Och den "fräschören" håller inte i två akter.

Daniel Tammet

Han lärde sig isländska på en vecka och kunde återge 22.514 decimaler av Pi efter att ha tittat på talserien EN gång (De hade inte skrivit upp fler). Den mänskliga hjärnan rymmer mysterier, och Daniel Tammets har fått etiketten savant, men även diagnosticerats med Asperger syndrom. Nu frågar man sig - har han världens högsta utnyttjade hjärnkapacitet?

Han har tröttnat på att bli betraktad som annorlunda (och särskilt alla jämförelser med Rain man), och därför tränat in ett vad vi upplever som normalt beteende. Se den andre rätt in i ögonen, t.ex.

Men inne i huvudet går det undan. Siffrorna är bilder som omedelbart associeras med andra bilder. Något alla kan lära sig, hävdar han.

Brittiska Times har en artikel här, NY Times här och Youtube har denna video:

Next to normal

Next to normal är en musikal om en familj i förorten, där modern lever med en psykisk sjukdom. Mitt intresse för gestaltningen av rollfigurer med funktionsnedsättning tog mig dit. (Bipolärt syndrom - sjukdom eller funktionsnedsättning? Se här.)

Manusförfattarna, regissören och Alice Ripley - som spelar rollen som modern - gör alla ett medvetet arbete bort från spelad galenskap. Det är befriande. Jag rekommenderar artikeln i NY Times som uppmärksammar deras arbete.

Men ytterligare en sak är fantastisk i "Next to normal". När alla andra musikaler är teknik för hur mycket miljoner som helst, stora ensembler med jätteorkestrar, körer och dansare, och folk flyger genom luften och det är happy end i färgexplosioner - så är den här tvärtom på alla punkter.

Sex skådespelare och fyra musiker, vardagsrealism i förorten, bägge fötterna och alla rollfigurerna med oerhörd tyngd förankrade på scengolvet och i verkligheten, och ett slut som i all sin mänsklighet gör att jag tömmer tårkanalerna och går därifrån fullkomligt utpumpad.

Sannerligen, en gigantisk prestation långt ifrån den glamour och yta som förväntas känneteckna Broadway.

Dragspelare med cp i filharmonisk orkester

Huang Baiqin heter den unge man som nyss blivit uttagen att spela med Shanghais filharmoniska orkester. Han är 16 år - och har cp.

Mamman upptäckte att han verkade musikalisk när han nynnade med i TVs melodier, och tänkte att här kanske fanns en framtida försörjning för pojken. Men ingen skola skulle vilja ta emot en elev med cp. Så hon övertalade en medlem av filharmonin att ta honom som privatelev.

Sen dess har han övat 5 - 6 toimmar om dagen. Nu är det dags att ta steget upp...

Shanghaidaily

Danskompaniet Spinn

Lars-Göran Wadén driver en utmärkt blogg som heter "Livet rullar vidare". Han pekar idag på att det startats ett nytt danskompani i Göteborg.

Så här skriver man själva på sin hemsida:
"Den 1 mars startade Danskompaniet SPINN sin första arbetsperiod. Då samlades de fem dansarna och konstnärliga ledaren Veera Suvalo Grimberg för första gången för att inleda en ny epok inom svensk nutida dans. Eftersom det inte tidigare funnits något professionellt integrerat danskompani är det ett pionjärarbete. Veera Suvalo Grimberg är konstnärlig ledare och Producentbyrån står för administrationen.

SPINN har fått ett treårigt kulturstrategiskt uppdrag från Västra Götalandsregionen och har även stöd från Göteborgs Stad. I mars 2010 arbetade kompaniet i Göteborg och i april genomfördes ett residens i Vänersborg i samarbete med Vänersborgs kommun och Danskontoret.

Det första året kommer att ägnas åt uppbyggnad av kompaniet, workshops, öppna jam, deltagande på seminarier och konferenser samt etablerande av nätverk. 2011 kommer föreställningsverksamheten att ta fart, även internationellt. "

Jag ska följa utvecklingen med spänning...

Danskompaniet SPINN dansar Tvetydigt Stycke av Veera Suvalo Grimberg from Producentbyrån on Vimeo.

Evelyn Glennie

Evelyn Glennie är fantastisk. Som slagverkssolist slår hon alla med häpnad. Vet man att hon dessutom är döv, så blir prestationen hon utför än större.

Jag har haft förmånen att både få höra henne föreläsa och uppleva en konsert. Hon fick stående ovationer bägge gångerna.

För Evelyn Glennie är hela kroppen ett öra, och hela salen den sammanlagda ljudmiljön.

Hon föddes hörande, och med musik i hemmet och i familjen. När hon så småningom blev döv sa man till hennes föräldrar att stoppa henne i dövskola. Föräldrarna svarade att de tänkte de inte alls göra. De tänkte lösa eventuella problem när de kom, inte ta ut dom i förväg.

På musikhögskolan sa man att det inte var någon vits att utbilda henne, för hon skulle aldrig kunna få ett jobb i en symfoniorkester. Som om det var hennes mål? Eller som om det var skolans sak att stänga ute på grund av deras syn på en eventuell arbetsmarknad? Skolan fortsatte, att vara döv och pyssla med klassisk musik lät sig inte göras. Evelyn Glennie reflekterade med att undra om de hört talas om Beethoven?

De adderade moment till hennes auditions som andra inte behövde gå igenom. Oförberedda test. Hon klarade de alla. Till slut kunde inte den engelska motsvarigheten till Musikhögskolan neka henne att börja utan att bryta mot lagen.

Idag är Evelyn Glennie ett hett eftertraktat världsnamn på slagverk. När kommer hon till Sverige härnäst?

Nedan två klipp!
Det första från det stycke vi hörde henne spela, dock med en annan orkester. Här finns docck inga bilder på EG in action.
Klipp två så ser vi EG spela Marimba, men i ett annat stycke.

AXIS

Axis Dance Company finns i Oakland, San Francisco. De är mer europeiska i sin approach, i det att de vågar använda de annorlunda kroppar och uttryck som finns hos dansare med rörelsehinder. Till skillnad från en del amerikanska danskompanier som mest verkar vilja kopiera schablonen av balett, men med piruetter på hjul.

Man är dessutom nu så erkända att man samlar dansare internationellt. Rodney Bell i detta stycke hör till exempel hemma i Nya Zeeland.

Enjoy!

Salif Keita

Salif Keita spelade på George Washington-universitetet som en del i Very Special Arts festival som uppmärksammar artister med funktionsnedsättning från hela världen. Vadå Keita funktionshindrad? tänker kanske en del. Salif Keita har albinism. Inte den bästa av förutsättningar om man som Salif bor i Mali.

När jag var ung hade vi ett uttryck inför lördagskvällarna som var att vi skulle "gå ut stenhårt och sen öka hela tiden". Det slutade ändå oftast vid korvkiosken när orken sinat.

Men nu fick jag uppleva en artistakt som levde upp till mantrat. Keita börjar med att säga att det här är afrikansk musik. Då finns det ingen möjlighet att sitta och lyssna. "Upp med er!" Han möttes av jubel och en folkhop som gav upp sina platser till förmån för en pulserande kroppsmassa framför scen.

Oj, viken musik! Med instrument jag inte visste fanns. Efter ett tag kommer en man in och strör pengar över Keita. Efter ett tag kommer en till. Dollarsedlar stoppas i kläderna. Snart är det en aldrig sinande parad av människor, gamla och unga, män och kvinnor, som häller pengar över Keita och bandmedlemmarna. Till slut gör de ett avbrott för att sopa upp pengarna från scengolvet, och får uppmana folk att sluta för att kunna slutföra konserten.

En upplevelse!

Fantastisk diagnos!

"The diagnosis of a faun" med Tamar Rogoff Dance productions är en fantastisk föreställning. Koreografen Tamat Rogoff är ett geni. Och Gregg Mozgala i rollen som det mytiska väsendet (en blandning av hjort och ung man) är inte bara vacker, helt rätt för rollen, en bra dansare med en magnetisk utstrålning - nej, han personifierar hela stycket som ligger i snittet mellan medicin och dans.




Tamar Rogoff har gjort sig ett namn med att konstant tillföra nya element till den moderna dansen. Dans på nya platser, dans med nya element, dans i nya konstellationer. Hon räds uppenbarligen inget och landar i succé om och om igen.

The diagnosis of a faun började enligt Tamar med att hon länge drömt om att få göra en pas de deux mellan en riktig läkare och en riktig dansare. Hon förverkligar detta med denna produktionen, men på vägen kom Gregg Mozgala förbi hennes ögon när hon såg "Romeo & Julia" på Theatre Breaking Through Barriers. Kropp, att rätta till kropp, att kropp ska vara rätt, kopplingen medicin, kroppsideal, dans blev rikare.



Gregg har cerebral pares. Han och Tamar har uppmärksammats i nationell tv för sitt gemensamma arbete att omprogrammera Greggs neurologiska vägar mellan hjärna och muskler. Arbetet har varit så lyckosamt att man inbjudits till prestigeuniversitet som Harvard för att berätta om sitt arbete. Mötet mellan medicin och dans begränsades inte till kontexten på scen. Den blev verklighet.



Men det stora är att förutom alla dessa lager av betydelser, så är stycket både humoristiskt, normbrytande, erotiskt och vackert. Tamar Rogoff har mixat två kvinnliga moderna dansare med en manlig skådespelare med cp och en livs levande doktor i övre medelåldern. Och hon borde lära ut casting till varenda rollbesättare!