Tystnad på grund av funktionsnedsättning?

Moomsteatern har i dagarna bjudit in ett antal bloggare till sin nya föreställning ”Pajazzo”. Det är ett nytt led i publikarbetet. Analysen bygger på att ”mun mot mun” metoden fortfarande är den mest effektiva spridningen för föreställningsbesök. Och bloggare brukar prata om vad de upplevt.

Stefan Stenudd är en av de som fått inbjudan. För övrigt en blogg jag själv ofta följer med intresse. Ja, en förebild för mig när jag rekade bland bloggar inför starten av min. Och han väljer att skriva – om varför han inte tänker tacka ja till inbjudan.

Stenudd menar att Moomsteatern inte är en professionell teater i normal mening, utan en ”projektverksamhet med amatörskådespelare”.
I Sverige används två kriterier för professionalism på scen. Genomgången teaterhögskola eller tre år i yrket. Skådespelarna i Mooms har mellan 8 och 16 år i yrket, varav de senaste fyra som löneanställda. De är fortbildade på Teaterhögskolan (då de har som ett uppdrag att fortbilda skådespelare som är professionellt verksamma med mer än tre år i yrket), men är ännu inte framme vid kandidatexamen.
Teatern är finansierad på samma sätt som andra teatrar av nationellt intresse med ett tredelat ansvar mellan stat, region och kommun. På statlig nivå är det Kulturrådet som ansvarar, och där är Moomsteatern placerad under 28:2 Allmän kultur, vilket är samma placering som t.ex. Samisk teater. På regional och lokal nivå handläggs vi av respektive kulturnämnd.

Stefan Stenudd anser också att han inte kan recensera en föreställning som framförs av skådespelare med utvecklingsstörning, då den inte kan skrivas ner beroende på skådespelarnas funktionsnedsättning. Han menar att det blir falskt, då ”den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv”.

Det tog fem år innan första recensenten vågade sig in på Moomsteatern (Sydsvenskan 1992, Ylva Gislén). 2003 kom första ordentliga sågningen (Sydsvenskan igen, Boel Gerell). (Jag minns att jag var oerhört glad för den!) I övrigt finns hundratals recensioner från lokal, riks och internationell press. Och här finns en mix, även om vi är glada för att större delen är mer positiv än negativ. Om det finns en risk att någon av recensenterna stryper negativa omdömen? Ja, det är klart. Om Stefan Stenudd kan tänka så, så kan fler.
Men det finns exempel på motsatsen också. När brittiska Can do company, världens i mitt tycke bästa integrerade danskompani med rörelsehindrade och stående dansare, spelade i Vancouver möttes de av den lokala tidningens alibi för kommande sågning redan dagen innan deras föreställning. Vancouver Sun hade då en artikel om ”victim arts”, en diskussion som väcktes av en kulturkritiker i New York på 90-talet och som i korthet går ut på att om en artist har en funktionsnedsättning så ställer den ut sitt handikapp som konst, och då blir det per definition ”victim arts”. Därmed var den föreställning han var satt att recensera inte möjlig att recensera. Och förmodligen just därför tog han sats för att inte visa någon som helst nåd inför den han utsett vara ett offer. Efter föreställningen kom motorsågen fram. Sammanfattningen var att det hela var så dåligt att inte ens de stående dansarna kunde hålla balansen. Can do company ramade in recensionen och satte den bredvid London-kritikernas hyllningar.

Stefan Stenudd sätter fingret på ett demokratiskt problem. Han, och kanske flera med honom, tycker sig inte kunna kritisera något en människa med intellektuell funktionsnedsättning gjort. Det enda sättet att hantera det är med tystnad, för det som sägs blir ändå inte värt något om det inte finns en öppning för att vara kritisk. Tystnad på grund av funktionsnedsättning.

Men det är inte världens samlade skådespelare med funktionshinder som bett om det bemötandet. För de går det bra att få ris och ros som alla andra. Ja, det är faktiskt en förutsättning för att kunna fortsätta utvecklas som sceniska artister.

Det är istället de innanför normen som bestämmer hur de utanför normen får bemötas. (Nej, jag menar inte Stefan Stenudd som person. Trycket att inte vara elak mot personer med funktionshinder är inte hans påhitt). Men var finns lösningen?

Stefan – Vibragera med hörande och döva dansare går på Dansstationen ikväll. Ska vi gå tillsammans och prata om vad vi tycker? Du kan betala din egen biljett…

Stefan Stenudd: Benefits för bloggare: "den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv"