Nu kommer ett till litet, men oj så lysande, exempel att lägga till de förra. Det är en kortfilm som heter "Q&A" (Questions and answers, frågor och svar). Den 12-åriga pojken Joshua Littman intervjuar sin mamma, och hon ger de mest underbara svar. 
Anna Barsk Holmbom jobbar som verksamhetsansvarig på Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA). Anna började arbeta med assistansfrågorna redan 1993 när hon som nybliven mamma satt på hallgolvet med sin yngsta dotter och ringde runt till alla som visste något om LSS och LASS. Dotterns första ord var självklart ”Hallå” sagt i en låtsaslur. Anna har utöver sitt arbete i IfA även jobbat som personlig assistent, tillsammans med sin pappa och assistansberättigade mamma startat upp och drivit ett brukarkooperativ under åtta år och slutligen även prövat på att vara arbetsledare till en släktings assistenter. Eventuell fritid tillbringas på familjens torp i Örkelljunga.
Jonas Franksson är skådespelare, debattör, fd programledare för Cp-magasinet och styrelseledamot i Stil.
Vilhelm Ekensteen bor med sin 18-åriga dotter i en liten gulteglad villa i nordöstra Lund. Han är ordförande i Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, och skrev 1968 den första debattboken på svenska om funktionshindrades jämlikhetssträvan. Boken heter ”På folkhemmets Bakgård” och har varit viktig i forskning på ämnet. Han har bara fortsatt i den riktningen som skribent, intressepolitiker, debattör. Han säger: ”I dag är det hög prioritet att rädda den livsviktiga assistansreformen. De nya behovsbedömningarna ser ut som en kniv riktad mot dess hjärta. [...] Våra rättigheter är långtifrån självklara. Vi lever fortfarande i medeltiden.”
Susanne Berg har varit aktiv inom funktionshinderrörelsen sedan mitten av 1980-talet. Hon är en otålig individ som under de senaste decennierna har arbetat på DHR och Handikappombudsmannen inom olika projekt på Independent Living Institute samt läst in en Master i Disability Studies vid Leeds Universitet. I dag jobbar hon på Independent Living Institute i Stockholm och frilansar i egen firma med text, analys och föreläsningar. Hennes intresse för funktionshinderfrågor, social rättvisa, medborgarskap och lika villkor är grundat i rent egenintresse. Något Susanne anser vara en kvalitetsgaranti.
Maria Johansson är förbundsordförande för DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder. Maria brinner för allas lika värde och kämpar för en människosyn där den mänskliga mångfalden återspeglas i hur samhället planeras, vare sig det handlar om strukturer, regelverk eller bokstavligt byggande. Hon är övertygad om att förändring och utveckling mot ett samhälle för alla – på riktigt – är möjlig, om frågorna ges utrymme och hanteras där de hör hemma, inom varje politikområde. Hon älskar ord, bild och kommunikation och har förutom många års arbete med tillgänglighet frilansat som skribent, ägnat sig åt design, spelat teater och jobbat i IT-branschen. De pauser hon tar från uppdraget som ordförande tillbringar hon gärna med att laga mat till sina vänner eller med en deckare vid havet.
Emma Johansson, Kommuntant by Day – Aktivist by Night. Emma är en tjej från Norrköping som på dagtid är kommuntant och jobbar med tillgänglighetsfrågor och frågor som människor med funktionsnedsättningar och ungdomar i synnerhet. När hon inte gör det tar hon tåget till Stockholm där hon är en av nyckelpersonerna på Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige, där hon dels sitter i styrelsen och och dessutom utbildar assistansberättigade att bli arbetsledare för sina personliga assistenter. Och när hon inte gör det så är hon ett av språkrören för Marschen för Tillgänglighet. En tjej som gillar att ha fingrarna i många syltburkar helt enkelt!
Erik Ljungberg, Småföretagare & Tillgänglighetsförespråkare, Göteborg. Erik har sedan han hamnade i rullstol funderat varför människor ges olika förutsättningar att klara vardagen i samhället. Det gäller allt från bemötande mellan två personer till möjligheten (rättigheten) att ta sig fram, att få jobb och tja – leva som vem-som-helst i samhället. Visst är det många som häpnas då saker och ting ställts på sin spets; utgör rullstolen ett avgörande huruvida man får åka kollektivt, gå på krogen eller gå på bio? Erik är sällan nöjd med ”sanningarna” som samhället utbildar sina invånare med. Då får man helt enkelt rätta till felen – oavsett hur många ömma byråkratiska tår man måste rulla över. Erik är initiativtagare till denna blogg och detta är ytterligare ett försök att få politikerna till att hålla sitt löfte om att ge alla lika rättigheter och ge alla full delaktighet i samhället. Nu!
Jag bestämde mig tidigt att inte recensera kolleger och deras föreställningar inom bloggen. Men det hindrar mig inte från att jubla när jag sett nåt jäkligt bra! Och jag har nyss kommit från genrepet av "Inom rimliga gränser"
Madde på BUA tipsar oss om att följa the inclusion tour 2010. Det är Lars "lövis" Löfström, elitidrottare med flerfaldig medaljör i Paralympics, och Mats Melin som ska ta sig från Casablanca till Stockholm på egna hjul. 
Lars-Göran Waden tipsar om "Alla ombord" - Vasamuseets satsning på att "alla barn och unga med olika funktionsmöjligheter ska kunna tillgodogöra sig, uppleva och aktivt delta i den pedagogiska verksamheten på jämställda och värdiga villkor." Yeah!!
Idag har Freja, teatern med personer inom autismspektrat på scen, premiär på "Den tjocka olyckan". Spark!
"Ännu ett exempel på hur vårdkvaliteten brister för kvinnliga patienter är att det finns otillräcklig forskning om en del sjukdomstillstånd, bland annat smärttillstånd, som främst drabbar kvinnor. Det medför att kvinnor oftare sägs lida av ”diffusa” eller ”ospecifika” sjukdomar.” För inte så länge sedan användes förkortningen SVBK i journalerna. Förkortningen stod för Sveda-, Värk-och Bränn- Kärring. Bland annat genusforskare har uppmärksammat och protesterat mot detta. Man har föreslagit att man istället bör använda termen ännu otillräckligt utredda symtom om de ”diffusa” besvär som framförallt kvinnor drabbas av. Tanken är att det inte är kvinnorna det är ”fel på” då de inte passar in i mallen. Istället är det forskningen som i otillräcklig grad intresserat sig för kvinnors könsspecifika besvär. Tillgången till rätt anpassad vård kan alltså inte särskiljas från den forskning som bedrivs om kvinnors respektive mäns sjukdomar och symptom." (sid 60, (O)jämställdhet i hälsa och vård, SKL.)
Victoria Wright är skådespelare, och sågs senast i engelska TV-serien "Cast offs". Med anledning av den högljudda debatten efter komikern Frankie Boyles uppträdande i veckan - där han häcklade personer med Down syndrom - så skriver hon en egen text i the Guardian. Jag citerar texten i sin helhet.
(bildtexten är inte min)
En av dem som var där och beskrivit händelsen är mamman som beskrivs i den. Hon heter Sharon Smith och hennes blogginlägg hittar du här.
Men på Gallaudet, universitetet för döva, försvaras de medborgerliga rättigheterna och den akademiska friheten att kunna diskutera alla ämnen. 
För ett år sedan fick Mooms besök av Maria Oller, dramaturg vid många svenska och finska scener. Hon hade just tagit jobbet som konstnärlig ledare på Lung Ha's och ville låta sig inspireras av andras sätt att arbeta. Returbesök i år alltså. 
"Det är ju så svårt att få en riktigt bra tonträff när man som svenska paralympicslaget nyligen körde utomhuskampanjer för att visa att minsann är lika duktiga sportsmän som de som inte är funktionsnedsatta. Det sätt man gjorde det på var menat att vara fyndigt men avslöjade också en dålig självkänsla och att man har en bild av att svenska folket tror att de är sämre sportsmän för att de har funktionsnedsättning. Fastnar man då inte i just den tankefälla man försöker undvika – att fokusera på vad de inte kan istället för det som de kan riktigt, riktigt bra? Varför komplicera det? Varför inte bara sno samma manér som de icke funktionsnedsatta idrottsmännen och fokusera på den mentala styrkan, viljan att vinna och uppmana oss att heja extra mycket på dem." (CSR i praktiken)
Inlägg
Alla kommentarer
Inlägg
Alla kommentarer
