Humor som funkar (?)

I England är det just nu en högljudd debatt om Frankie Boyles standup-humor efter att han drabbat samman med en mamma till en dotter med Down syndrom. Mamman hade reagerat på Boyles tirad på fem minuter om personer med Downs och deras hår, klädsel och röster. Han gav sig sen på ett par i publiken som inte skrattat, utan pratat med varandra. Kvinnan sa att hon var upprörd, för hon hade själv ett barn med Down syndrom. Boyle skulle då ha svarat: "This is my last tour. I don't give a **** what people think" (Daily mail)

Bara de som varit där vet vad som egentligen hänt och sades, men debatten rasar i england på media och bloggar. En sökning på Frankie Boyle Down syndrome ger ca 59500 träffar.

En av dem som var där och beskrivit händelsen är mamman som beskrivs i den. Hon heter Sharon Smith och hennes blogginlägg hittar du här.

Så hur var det nu - får man skämta om vad som helst? Eller rasar hela handikappvärlden på den komiker som råkar ens snudda vid en funktionsnedsättning. Jag hävdar fortfarande att man får skämta om allt - både för humorns och yttrandefrihetens skull. Men man får också kritisera ageranden och sånt som sägs - också det för både humorns och yttrandefrihetens skull.

Jag har tidigare i bloggen försvarat Family guys episod om Down syndrom. Och här är ytterligare ett exempel. En gammal reklam för Levis som förbjöds på sin tid i England...



(flickan på bilden ovan är Trish, Sharon Smiths dotter. Bilden är tagen från tidigare angivet blogginlägg)