tisdag 7 april 2009

"Om Jesus" och "Speciells evangelium"


I sin nya bok "Om Jesus" ger Jonas Gardell sin bild av vem Jesus hade kunnat vara. Kort och mörk? Tandlös? Analfabet? Bakom varje frågetecken döljer sig ett, flera, eller radvis med utropstecken - för det är och kommer alltid att förbli provokativt att utmana bilden av Jesus för en del människor. Moomsteatern och jag vet. Vi gav Jesus Downs syndrom i "Speciells Evangelium".

Pjäsen var det stora drömprojektet, som tog fyra år att genomföra. I februari 2003 hade 45 artister från 17 nationer premiär i ett nedlagt boktryckeri i Malmö. Dansare, skådespelare, sångare och musiker från åtta olika genrer, en poet och några odefinierbara. Mooms egna skådespelare med sina intellektuella funktionshinder och en massa gästartister från hela världen.

Jesus kom med tåget. Ett blandreligiöst par från Bosnien kommer till Malmö för att skattskriva sig. De föder sitt barn i ett blankettförråd på invandrarverket. Han har sneda ögon. Han är Speciell.

Resten av föreställningen är en parallell till olika berättelser i nya testamentet. Speciell tvingas i gömmer sig som flykting i svenska fjällen undan makten. Han botar sjuka, gör vatten till vin och utmanar makten med sin annorlunda visdom. Och han dör på korset. (Ja faktiskt - har ni sett hur fångarna spänns fast när de avlivas med giftinjektioner? Vi behövde bara hissa upp det i taket)

Får man göra så? Får man göra antagandet om frälsaren som en man med Downs syndrom? Ja, säger jag. Och eftersom syftet aldrig var att kränka den kristna tron så hade vi prästen Ingmar Simonsson som "Jesuscoach" (vårt interna namn på hans funktion. Han bestämde aldrig över manus eller något av de konstnärliga val vi gjorde, men han fungerade som vårt bollplank när vi undrade över saker).

Men alla ser saker olika och provoceras i olika grad. Kända och okända, allt från katoliker till sjunde dags-adventister, vittnade om att de upplevt ett sant evangelium. Uppfyllda av föreställningens människosyn och lyckligt omtumlade av vad de sett.



Men det fanns givetvis de som reagerade annorlunda.

När Moomsteatern förberedde sin ansökan till Equal - (EU-projektet som möjliggjorde löneanställningar för våra skådespelare med utvecklingsstörning) - så deltog vi i en workshop i Frankfurt. Målet var att tio olika projekt skulle hitta sina transnationella partnerskap, något som erfordrades för att få fortsätta ansökan.

Efter en första presentation av alla projekten kom en man från Udinese fram till mig. Han var anställd i deras regionala myndighet, och uppenbarligen "den som bestämde" i det italienska projektet.

- Lysande presentation, sa han. Lysande presentation! Det enda tråkiga är att nu vet jag att vi inte har något gemensamt, men presentationen var fantastisk.

Senare den dagen följde en debatt. En debatt om delaktighet, diskriminering på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning och empowerment. Efter diskussionen hade Udinese bytt sida. Nu förstod han tvärtom att vi var varandras perfekta partners. Och skulle inte vi vilja äta middag med dem och några andra projektföreträdare samma kväll? Ja, han till och med lovade att fixa biljetter till när Zlatan spelade sin årliga bortamatch mot Udinese.

Innan middagen var det dvd-visning. Olika projekt visade dokumentära bilder ur sin verksamhet. Vi visade slutet på akt 1 ur "Speciells evangelium".

Speciells pappa(?) Youssuf har dött. Mamma Maria är ensam kvar med honom och orolig vad som ska hända om hon också dör. Hon vill att Speciell ska få en "god man" och en plats på dagcenter. Speciell menar att inget av dessa behövs. Han har ju sin far. När de är där för att besöka dagcentret, så firar de bröllopet mellan två personer med utvecklingsstörning. De vigs på dagcentret. Prästen är en svart kvinna.

När festen efteråt ska börja, serveras bara vatten. "Ingen alkoholförtäring i kommunala lokaler" heter det till församlingens stora besvikelse. "Det är lugnt. Det fixar jag", säger Speciell. Vatten blir till vin och festen är ett musikalnummer som hyllar vinet, glädjen och livet. Festen, yran och berusningen ökar i styrka. I slutet när alla tågat ut syns under några sekunder en av skådespelarna med Downs syndrom (inte Speciell) längst bak på scenen tillsammans med prästen. Han tar henne bakifrån, medan hon sjunger "Thank you lord, I've seen the light". Ljuset släcks.

Efter detta ville Udinese inte prata med oss. Men Slovenien och Tyskland fick upp ögonen för oss istället.

Den ömmande punkten är människosynen. Skulle Gud kunna skicka sin frälsare i vilken gestaltning som helst, eller bara i en normativ högstatus som majoriteten kan se upp till?

Vem var det nu som skulle komma igenom nålsögat?

(samtliga bilder ur "Speciells evangelium" 2003 av Kjell Stjernholm, Jan-Erik Sääf, Carin Bräck. Fotograf: Henrik Hedenius)

Gardells bok: Metro, DN, SvD, Hallandsposten, GP, Skånskan, Expressen, Sydsvenskan.

2 kommentarer:

  1. Catarina M-B7 april 2009 14:07

    Åh,jag inser nu vilken fullstädnig miss det var att jag inte kom iväg och såg Speciells evangelium!

    Ju mer jag läser i din bok, på din blogg och tänker på ord vi kort hunnit byta ... så anar jag vilket fantastiskt jobb du gör. Det gillar jag starkt!

    Tack för länken förresten. Mycket tänkvärt.

    / Catarina

    SvaraRadera
  2. Jag blir helt tårögd när jag ser bilderna. Tack för att jag fick vara med!
    Carin

    SvaraRadera

Technorati Profile