Humor som funkar (?)

I England är det just nu en högljudd debatt om Frankie Boyles standup-humor efter att han drabbat samman med en mamma till en dotter med Down syndrom. Mamman hade reagerat på Boyles tirad på fem minuter om personer med Downs och deras hår, klädsel och röster. Han gav sig sen på ett par i publiken som inte skrattat, utan pratat med varandra. Kvinnan sa att hon var upprörd, för hon hade själv ett barn med Down syndrom. Boyle skulle då ha svarat: "This is my last tour. I don't give a **** what people think" (Daily mail)

Bara de som varit där vet vad som egentligen hänt och sades, men debatten rasar i england på media och bloggar. En sökning på Frankie Boyle Down syndrome ger ca 59500 träffar.

En av dem som var där och beskrivit händelsen är mamman som beskrivs i den. Hon heter Sharon Smith och hennes blogginlägg hittar du här.

Så hur var det nu - får man skämta om vad som helst? Eller rasar hela handikappvärlden på den komiker som råkar ens snudda vid en funktionsnedsättning. Jag hävdar fortfarande att man får skämta om allt - både för humorns och yttrandefrihetens skull. Men man får också kritisera ageranden och sånt som sägs - också det för både humorns och yttrandefrihetens skull.

Jag har tidigare i bloggen försvarat Family guys episod om Down syndrom. Och här är ytterligare ett exempel. En gammal reklam för Levis som förbjöds på sin tid i England...



(flickan på bilden ovan är Trish, Sharon Smiths dotter. Bilden är tagen från tidigare angivet blogginlägg)

Braille-erotik

Konstnären Lisa J Murphy uttrycker sig genom flera tekniker. En särskild nisch är taktila bilder. Bilder som du använder sinnet känsel för att se. På samma sätt som blinda personer kan läsa braille (punktskrift) med sina fingrar så kan man läsa bilder genom att skulptera dem.

För två år sedan gjorde Lisa J Murphy boken "Tactile minds". Nu har den blivit nyhetsstoff, efter att engelska Telegraph utropat "Pornographic magazine for the blind launched". (Ja ja, man värderar saker o ting olika beroende på vilket syfte man har.)

Boken "Tactile Minds" kan köpas här. Men notera priset - den kostar 225 USD.

Lyssna på en intervju med Lisa J Murphy här.
Toronto Sun,

Uppdatering onsdag 14 april: DN.

Får Jesus vara gay?

Religiösa grupper stormar mot pjäsen "Corpus Christi" av Terrence McNally.

Pjäsen handlar om Jesus och apostlarna. Den är moderniserad, utspelar sig i Texas och huvudfigurerna porträtteras som homosexuella.

Protestanterna (ej avsett som ordvits) vill stoppa uppförandet. De pressar på för att förbjuda uppförandet av pjäsen. De lyckades stoppa den i Texas.

Men på Gallaudet, universitetet för döva, försvaras de medborgerliga rättigheterna och den akademiska friheten att kunna diskutera alla ämnen.

Jag blir uppriktigt glad att Gallaudet vägrar vika ner sig, och lider med vilka risker det medför. När jag berättar om Moomsteaterns historia och några av de mer provokativa repertoarvalen (t.ex. Speciells evangelium, där en pånyttfödd Jesus har Down syndrom), så säger amerikanska kolleger att den repertoaren inte finns tillgänglig för dem. De är beroende av privata sponsorer, ofta välgörenhet, och många av dessa vill inte sammankopplas med det rabalder som provokationen kan skapa, eller i nästa led ta ställning mellan grupper.

Gallaudet är som universitet för döva - förmodligen ännu mer än andra universitet - beroende av gåvor. Ändå står man upp för sin, sin personals och sina studenters yttrandefrihet.

Bra gjort.

Bloggkollega om kultur och funktionshinder

Stig Larsson har verkat som professor och föreståndare för HAREC, Centrum för handikapp och rehabiliteringsforskning vid Lunds Universitet. Nu bloggar han om kultur och funktionshinder under titeln "verka som andra".

Där finns t.ex. ett dagsfärskt inlägg om Suzzie Tapper och Parkinson.

Huxley's lab

Jag har varit på studieresa i Skottland. Dels för att lära känna Garry Robson, skådespelare och arrangör av DaDafest i Liverpool. Men mest för att lära känna Lung Ha's.

För ett år sedan fick Mooms besök av Maria Oller, dramaturg vid många svenska och finska scener. Hon hade just tagit jobbet som konstnärlig ledare på Lung Ha's och ville låta sig inspireras av andras sätt att arbeta. Returbesök i år alltså.

Bonus att då också få lra känna Grid Iron, en "site specific theatre". Alla deras produktioner spelas i någon befintlig miljö. Valet av plats får bärighet för stycket.

Jag fick förmånen att se dem repetera en eftermiddag, och sedan se deras första möte med publik i den mycket speciella föreställningen "Huxleys laboratories". Den bygger på en bearbetning av Aldous Huxleys bok "A brave new world" (Du sköna nya värld). I boken beskrivs en värld där vi kan designa människor för sin uppgift. För att de ska passa in i sin del av samhällspyramiden. En kontroll över födseln och slumpen som idag redan existerar till vissa delar. (Intervju med Oller om pjäsen här.)


Platsen för skådespelet var Edinburghs universitets nyaste byggnad, the Infomatics building. Under tiden skådespelet framfördes kunde man genom fönstren se forskarna jobba med skapandet av morgondagens människor och processer. Det var här det utvecklades. Pjäsen framfördes verkligen i lejonets kula.

Bilderna är från repetitionerna. Då forskarna inte uppskattade dessa främmande element som fått tillstånd att spela utanför - ibland till och med innanför - deras dörr, så kunde teknik inte användas förräns publiken var på plats. Något som givetvis kan skapa osäkerhet, men också en enorm "här och nu"-känsla hos både skådisar, backstage och publik.

Och vem vet - det kanske finns ett gemensamt lärande mellan Mooms och Lung Ha's även i framtiden. . .

BBC kritiseras av rullstolsdansare

BBC är jämfört med vår public service ett föredöme. Man är med och scoutar systematiskt talang för att kunna rollbesätta artister med funktionsnedsättning i framtiden, skådisar med funktionshinder får roller ibland i tv-produktioner och BBC Ouch är en hel portal styrd av och fokuserad på människor med funktionsnedsättning. Men även solen har fläckar, enligt rullstolsdansaren James O'Shea.

Dancing on wheels idé är att para kändisar med duktiga rullstolsdansare. Let's dance med en twist, typ. Serien vanns av O'Shea och tv-hallåan Caroline Flack. Nu rasar O'Shea i media. Dels för att ha blivit hotad av en kameraman. Enligt O'Shea har han hotat att "gaffer tape your arms together, throw you into the Thames so only your nose is just above the water and then push you down every couple of minutes until you've learned your lesson"

Den andra punkten för kritik är den usla betalningen. Expertdansarna i stol fick bara 150 pund i veckan, medans kändisarna fick mycket mer. O'Shea skräder inte orden: 'It makes no sense. They're trying to make a TV show to make a good portrayal of disabled people, yet they're not going to pay them. It is as if their view was, "They're not worth it so we can treat them like ****." It's clear discrimination.'

BBC tar avstånd från hoten, men menar att detta var en dokumentär. Och att alla, oavsett rullstol, får lika uselt betalt i såna lägen. Kändisarnas högre arvoden är för att de drar tittare.

Krasst och jämlikt, kan tyckas. Men likväl värt kritik. För människosynen är att man kan fylla sin sändningstid med människor vars högsta belöning är att de får vara med i tv. Och det är att utnyttja människor, med eller utan stol.

Bild och artikelkälla Dailymail

Candoco Compilation och Renditions

Candoco är mitt stora föredöme. Hög kvalitet, utmanande om funktionshinder, väljer sin egen väg, fullkomligt osentimentala och fantastiskt bra dansare. Inför sitt nya verk Renditions, med premiär i april, så har de lagt upp en sammanställning av 2005 - 2009 på youtube. Här är den:



För den specialintresserade så finns det en intervju med de konstnärliga ledarna inför premiären senare i vår av Renditions. Här är den:



Snälla svenska dansarrangörer - ta hit dom!

Det finns fortfarande plats för drömmar

"There's still hope for dreams" heter en spelfilmslång dokumentär om Denverbaserade PHAMALY (The Physically Handicapped Actors and Musical Artists League).



Det här är en grupp som har funnits länge nu. Förra året var det 20-årsjubileum. Om jag kan tolka bilderna rätt i klippet har de dessutom utvecklats mycket konstnärligt sen senast jag träffade en av dem för tio år sedan på en konferens.

Jag blir genast sugen på en resa till Denver.

UPP-priset till Mats Melin

Grattis Mats Melin, skådespelare på Glada Hudik.

I söndags delades Svenska Downföreningens Upp-pris ut. Ett går årligen till en förebild med DS, och ett till någon utan DS men som gjort något bra för gruppen. I år fick Mats Melin och Bo Ericsson på Astrid Lindgrens barnsjukhus priset.

Motiveringen:
Mats Melin - hela Sveriges praktikant. Som visat initiativförmåga och banat väg för andra som skådespelare både i Glada Hudik-teatern och i en reklamfilm. Genom sitt engagemang som en av gangstrarna i Elvis-föreställningen har han i grunden ändrat svenska folkets syn på människor med Downs syndrom och deras möjligheter. Mats Melin har i rollen som praktikanten under hösten 2009 blivit hela svenska folkets ICA-Jerry och skapat debatt när han gestaltat de fördomar som många känner. Mats har genom sitt skådespeleri banat väg för förändringar av samhällets värderingar och attityder.

Stora, vackra - och välförtjänta - ord. Bra jobbat!


Fler röster om Mats Melin/UPP-priset:
Föräldrakraft, FUB, bloggen "ett nytt liv", Diggo.se, Sören Olssons blogg.
På bloggen "Linnea och Agnes" finns lite bilder från utdelningen.

(Första UPP-priset gick till Mooms Pierre Björkman förra året)

Invitation to dance

"Invitation to dance" är en film av Simi Linton, en av USAs främsta experter på kultur/funktionshinder. Den deltar i en tävling EPIC Emerging Artist Rewards 2010. Man röstar här.

Jag har genast börjat jaga efter möjligheten att se hela filmen. Simi Linton adresserar här samma frågor som mycket av mitt yrkesverksamma liv kretsat kring. Rätten till scenrummet för den som inte är som alla andra.

(PS har inte lyckats justera bredden på klippet. Dubbelklicka på filmen och se den på youtube för full bredd)

Oz på egna ben

I Moomsteaterns variant av Oz är backstagearbetet stort. Maskläggningen på ordinarie skådespelare är avancerad och 12 staterande barn behöver både guidning och struktur.

I lördags var jag som vanligt på plats en timme före föreställningen för att assistera om det skulle krävas ändringar bland barnens uppgifter pga sjukdom. Nu hade fyra anmält förhinder. Fler än vi räknat nånsin skulle bli aktuellt. Men när jag fick de beskeden fick jag samtidigt i stort sett en plan för hur alla uppgifter skulle lösas. Inspicienten och lärarna som assisterar hade redan lösningen. Jag behövde knappt gå igenom principerna för hur vi ersätter och i vilken ordning.

Jag stannade och såg showen. Jag ville dels se hur det fungerade med så många justeringar bland statisterna, och dels se teckentolkarnas arbete. Det var ju Teaterns dag i Malmö, när publiken för blott 50 kr får tillträde till en massa teatergodis i alla former runt om i stan. Och vi fick hjälp med teckentolkning!

Hur det gick för barnen? Galant. Som en dans. Två vagnar parkerades i fel ordning, men den eget uppfunna variationen var det en ordinarie skådis som stod för.

Därmed försvinner min näst sista funktion ur Oz - den att kolla statisterna vid sjukdom. Kvar återstår nu bara att dyka upp nån gång och följa upp skådespelarnas jobb på scen.

(fotograf: Henrik Hedenius)

Snedträff om Paralympicslaget

CSR i praktikens nättidning hyllar en kampanjmodell från kanadensiska Lululemon (kläder och yoga-utrustning). I sina annonser använder de idrottare från alla läger. Bland dessa ambassadörer finns även idrottare med funktionsnedsättning. CSR i praktikens hyllning bygger på att man inkluderar människor med funktionsnedsättning utan att göra en stor affär av det.

Bra. Jag håller med.

Men sen försöker CSR i praktiken ge exempel på motsatsen, och använder då svenska paralympicslaget som varnande exempel:

"Det är ju så svårt att få en riktigt bra tonträff när man som svenska paralympicslaget nyligen körde utomhuskampanjer för att visa att minsann är lika duktiga sportsmän som de som inte är funktionsnedsatta. Det sätt man gjorde det på var menat att vara fyndigt men avslöjade också en dålig självkänsla och att man har en bild av att svenska folket tror att de är sämre sportsmän för att de har funktionsnedsättning. Fastnar man då inte i just den tankefälla man försöker undvika – att fokusera på vad de inte kan istället för det som de kan riktigt, riktigt bra? Varför komplicera det? Varför inte bara sno samma manér som de icke funktionsnedsatta idrottsmännen och fokusera på den mentala styrkan, viljan att vinna och uppmana oss att heja extra mycket på dem." (CSR i praktiken)

Här går CSR i praktiken fel i sitt försök till välvillig kritik. Samma längtan efter avdramatiserad inkludering finns inom konstarterna och i media generellt. Men bara från de som redan är normkritiska i sitt tänkande. Ty det som gör Lululemon värda att ta upp som exempel är ju att de är ett lysande undantag, med betoning på undantag. På samma sätt som att anledningen till att jag rapporterar om casting av skådespelare med funktionsnedsättning beror på att det fortfarande är så sällsynt. Den dagen det är en reell självklarhet finns det ingen anlending att uppmärksamma det på samma sätt.

Det är möjligt att Paralympics-kampanjen var kass. Men det CSR i praktiken säger när de uppmanar idrottarna med funktionsnedsättning att ta efter sina icke funktionshindrade kolleger är att ansvaret för eventuell diskriminering och icke jämlik behandling ligger hos den diskriminerade.

Undertexten blir typ: 'Det fanns ju en tidning i Kanada som behandlade er som alla andra. Varför ska ni då fortsätta tjata om det?'

Undermåligt tänk. I så fall räcker det kanske om en kvinna får lika bra lön som en man för att resten borde hålla tyst?

Sex timmar till premiär

Tack Ellen Hennig (Dorothy), Niclas Lendemar (Toto), Pierre Björkman (Fågelskrämman), Ronnie Larsson (Plåtman), Klas Malmberg (Lejonet), Gunilla Ericsson (Häxan Västan), Jan-Erik Sääf (Trollkarlen och Häxan Nordan) och 25 barn från Nya Stenkulaskolans årskurs 3 (Lilleputtar och apor) för en rolig, varm och kreativ process!
Fotograf: Henrik Hedenius

Sista listan

Idag är det fredag. Imorgon är det premiär. Här är sista listan. Sista putsen.

Vindtyget upp lite i innervarvet
Ett av barnen: håll din ledsna lilleputt, parkera vagn sida, längre fram kör.
Ett av barnen: vagnvinkel
Radering av blåsljud i utljud
Tydligt ta loss eldklot
Txt: repliken är ”dum”
ljusknapp på Plåtmannen
tappa inte position i scen 8
backstage: släpp in Hairullah först
Stryp snacket på flotten
Snabbare in med framfloden
Otakt i bakfloden
Pierre – du får inte hänga dig själv
Larmapan fram
Fanny och aporna: 2-bensapor vid behov, t.ex. latexbanden
Krister prutt rätt
Fortsätt puffundersökning
Kolla JES ombyte
Rädd-repliken
inte gå själv från rep
Backstage: Band tar tid
Ingen slöjgång i övergången
NL: långsam förflyttning och ”voff”
Röj väg för vagn ut
Barn längs hela raden i applådtacket.

Programtext

Kan Pierre Björkman, som har Down syndrom, tänka? Många tar tyvärr för givet att en person med ett intellektuellt funktionshinder inte förstår och aldrig tänker en egen tanke. Den som har jobbat med Pierre vet att det är precis tvärtom. De kreativa påhitten hoppar strömhopp ur honom. Likt Nils Poppe så har Pierre alltid en ny idé som inte har prövats förr (och som ingen utom han vet om i förväg så klart!).

Mytbilden om personer med Asperger syndrom är lika stor. Människors bilder av autismspektrat är fortfarande präglat av människor instängda i glaskupor, avstängda från all kommunikation och känsloliv. Hur sant är det? Finns det människor bortom Lisbet Salander och Rain Man? Det blir mycket tro och lite veta. Ronnie Larsson som spelar Plåtman i ”Oz” har själv Asperger syndrom. Han vet.

Det finns mycket att vara rädd för, särskilt om omvärlden vill att du ska vara i underläge hela livet. Att du ska vara menlös och behöva tas om hand. Hur skapas mod om det inte finns en rädsla att trotsa? Man kan finnas i båda läger, både vara modig och rädd. Så är det också för Klas Malmberg som spelar lejonet.
Vem bestämmer vem du själv är – du eller din omgivning?

(Texten skriven till Moomsteaterns programblad till pjäsen "Oz" 13 mars - 25 april)

Tar vi synen för given skyms sikten

Romeo & Julia. Fäktscenen. Värjorna korsas i en allt mer avancerad och koreograferad intensitet. Scengolvet är stenbelagt, med ett mönster som påminner om den brittiska flaggan Union Jack. Det är rundade stenar i diagonalerna, och olika platta stenmönster i de sektorer som bildas.

Den ena skådespelaren är blind – men inte funktionshindrad. Det är ju miljön som avgör om ett funktionshinder uppstår – remember? Till exempel är inte personen i rullstolen funktionshindrad så länge den kan göra allt som alla andra kan. Det är när det är en trappa utan hiss i hennes färdväg som funktionshindret uppstår. Golvet i den här uppsättningen av Shakespeares klassiker tillgängliggör scenrummet för skådespelaren. De olika stenmönstren gör att han alltid vet var han befinner sig. Resterande koreografi är lagd i muskelminnet.

Jag läste om den här New York-uppsättningen i mitt dagliga arbete med att vaska fram material till bloggen om Teater & Funktionshinder. Parallellen till mitt dagliga arbete på repetitionsgolvet går inte att missa. Men för skådespelaren med intellektuell funktionsnedsättning är det inte stenbeläggningen i golvet som funktionshindrar – det är informationen och kommunikationen.

Min kollega Pierre Björkman är en fantastisk skådespelare. Hans språkförståelse och hantering har sina begränsningar - men bara om vi godtar att all kommunikation ska ske verbalt och teoretiskt. Och varför skulle vi det? En del av repetitionsarbetet består i att se till att det alltid finns visuella, praktiska, sensoriska eller andra stick i texten för Pierre att förhålla sig till. Vi lägger informationen där han kan läsa den helt enkelt.

Just nu repeterar vi ”Oz” i Malmö. Fritt från både Frank Baums bok och filmen med Judy Garland gör vi en egen tolkning av ”Trollkarlen från Oz”. Pierre spelar Fågelskrämman utan hjärna, men som kommer med alla briljanta idéer.

Den rollen finns i verkligheten - påtvingad. Många har en förväntan att personen med utvecklingsstörning inte ska förstå något. Och det är klart – om informationen är omöjlig att förstå så blir det svårt. Prova själv att säga nåt smart på ett språk du inte kan. Det är ju själva antagandet att det ska vara så fullständigt självklart att vi ska kommunicera på det statistiskt normala flertalets villkor som ställer till det. Och det antagandet är ganska dumt tänkt, eller hur?

(Texten är skriven till tidskriften Impuls och återfinns i deras aktuella marsnummer.)

Lloyd Webber och genrepsbloggarna

Andrew Lloyd Webber är på krigsstigen. Han är arg på de genrepsbesökare som vädrar sina åsikter i sociala medier på internet. Han menar - som alla teaterskapare - att hans verk inte är färdigt förrän premiären. Men han får mothugg av Lyn Gardner på the Guardians teaterblogg.

Min gissning är att hennes gissning är helt korrekt. Lloyd Webber hade antagligen inte ondgjort sig om bloggarna jublat över Fantomen-uppföljaren "Love never dies". Nu har debatten satt igång, och han lär få leva med att den alternativa titel den här bloggaren gav föreställningen fortsätter att nämnas.

"Paint never dries".

Exemplet Gardell

Jag gillar Jonas Gardell. Jag gillar hur han tillåter att djupaste allvar kliver in mitt bland skratten. Hur provokation och roande går hand i hand. Jonas Gardell är den typen av medveten och driven människa jag skulle vilja lära känna bättre.

Kanske just därför blir jag överraskad av en text i hans dagbok. Gardell ska beskriva hur sist en av hans vänner är med det senaste tekniska. Så här blir ett utdrag:

"En av mina bästa vänner har just fått en iPhone.
Hon är alltid så (relativt) först med det sista.
Lite ungefär som att åka Vasaloppet och tillhöra startgrupp åtta.
Det gjorde Mark när han åkte Vasaloppet.
Det var han, de lama och de lytta.
Det fanns inte mycket mänsklig stolthet där.
Startskottet gick ungefär samtidigt som de första åkarna kom i mål."
(Jonas Gardells dagbok. Hela texten här.)

Hon är så sent på det att det går att jämföra med funktionshindrade Vasaloppsåkare.

Och jag funderar: finns det något djup - nån twist - som jag missar? Eller är det bara så att diskrimineringsgrunden funktionshinder ligger så långt bak i kön för medvetandegörning? Typ startgrupp 8 i Vasaloppet?

Filmen om Liyana Oscarsvinnare

Jag har tidigare berättat om den Zimbabwiska gruppen Liyana. Sju musiker med funktionshinder som gått från slum och utestängning ur samhället till världsturné och internationellt kändisskap.
Nu vann "Music by Prudence" en Oscar i klassen "documentary short". Här är tacktalet.



Ni kan se en hel konsert med bandet här.

Tidigare inlägg:
Liyana!
Funktionshinder på Oscarsgalan

Mer om filmen och Oscars på musicbyprudence.

Axis Dance - USA

Axis Dance i Oakland, tvärs över bukten från San Francisco, är internationellt välkända. Snubblade på videon online. Var så goda!

Mångfald bland modeller

The new Principles campaign stars, from left, size 10 Tokumbo Daniel, wheelchair-user Shannon Murray, size 16 Kate Fullman, designer Ben de Lisi and 5ft 4in Tess Montgomery


Debenhams provar nytt grepp. Deras modevaror ska synas genom fler sorters kvinnor. Långa, korta, fylliga - och sittande. Shannon Murray heter den rullstolsburna modell som därmed bryter vallen i England.

HM/Lindex/Kappahl - Vem blir först här hemma?

Mer diskussion om modeller med funktionshinder finns i inlägget Funkisbyrån och mediavärlden

Läs mer om kampanjen i Daily Mail.

Skådespelare med funktionshinder till Family guys försvar

Debatten om episoden i amerikanska tecknade komediserien Family Guy fortsätter. Nu yttrar sig två skådespelare med egna funktionsnedsättningar. Marlee Matlin, skådespelare med hörselnedsättning, har själv blivit föremål för seriens rakbladsvassa snitt. Hon har inget som helst emot det, och ber omvärlden att "lighten up". Andrea Friedman, skådespelare med Down syndrom och den som gjorde rösten i Family guy, försvarar både serien, humorn och hennes egen rätt att göra rollen.

Läs Marlee Matlin här. Intervjun med Andrea Friedman här.

Tidigare inlägg i serien Rahm Emanuel, Russ Limbaugh och komiker säger förbjudna ordet "retard", Family guys satir och Sarah Palin fördömer alla utom Limbaugh finns här:
Vem får säga "retarded"? (med videoinslag av ståuppkomiker)
Family guy i blåsväder? (med videoinslag Family guy)
Vad är satir? (med transcript av Limbaughs utfall)

Vad är satir?

Bakgrunden kort: Obamas stabschef Rahm Emanuel kallar partikamrater "fucking retards". Russ Limbaugh går till storms och använder r-ordet hur många gånger som helst medans han kritiserar Emanuel och Vita Huset. Sarah Palin kräver Emanuels avgång, men hävdar att Limbaughs frekventa r-ord är satir och därmed inte behöver kritiseras. Ståupp-komikerna gör grejer på det, men det får passera utan kritik. Men så gör tecknade "Family guy" ett avsnitt där det finns med en tjej med Down syndrom, som säger sig ha en mamma som varit guvernör i Alaska. Det är inte satir, enligt Palin, utan mobbing. Palin har en 22 månaders son, så tonårstjejen i avsnittet kan knappast sägas vara hennes son. Men repliken är givetvis lagd där för att skapa kalabalik. Det lyckades de med.

I inlägget nedan kan ni se det omtalade inslaget i "Family guy". I "Vem får säga retarded?" kan ni se en av komikerna arbeta med det. Och här nedan lägger jag ut citat ur transcriptet av Limbaughs sändning.

Vad är satir?

"… Our politically correct society is acting like some giant insult’s taken place by calling a bunch of people who are “retards,” “retards.” I mean these people, these liberal activists are kooks. They are Looney Tunes. I’m not going to apologize for it. I’m just quoting Emanuel. It’s in the news. I think the big news is that he’s out there calling Obama’s number one supporters “F-ing retards.”
So now there’s going to be a meeting, there’s going to be a “Retard” Summit at the White House …
… You know, here’s the thing. If you want to look at how this is broken down, Emanuel compares Democrat activists to retarded people, then apologizes to retarded people. Not to the Democrats.
Normally if you call somebody a retard, you apologize to them for calling them a retard. But he has apologized to the retarded people for daring to lump them with Democrats. It’s hilarious. So in an effort, ladies and gentlemen, to quell rising questions about the endless apologies necessary from Democrats, Obama is taking a short bus, little yellow bus full of “retards” — “F-ing retards” — to Las Vegas for the weekend. …" (russlimbaugh.com)

Det är inte alla förunnat att vara begåvade i allt. Limbaugh och satir är en icke fungerande kombo.

Family guy i blåsväder?

Ska den populära tecknade serien Family guy få onda ögat av Sarah Palin? Det diskuteras just nu i amerika efter senaste avsnittet. “My dad’s an accountant and my mom’s the former governor of Alaska”, säger den tecknade rollfiguren med Down syndrome. Och i ett sång och dansnummer inför en date med tjejen med downs, så sjunger Chris bror Stewie citerade fraser som “little whore,” “poorly grooming,” “as-of-Monday-shoelace-tying,” “just a little crooked walking” and “a special person’s wettest dream.”

Exkluderande? Nja, jag vet inte. Family guy är elaka mot alla för allt. Det vore snarast exkluderande att inte få en släng av sleven nån gång. Men är det bra gjort?

Jag har inte lyckats få se hela avsnittet än. Men i slutändan är det flickan med Downs som bossar med Chris så pass mycket att han inte vill mer: “I used to hear that people with Down syndrome were different from the rest of us but you’re not,” säger han till henne. “You’re not different at all. You’re just a bunch of [piiip] like everyone else.” Och rösten görs av skådespelaren Andrea Friedman, som själv har Down syndrom.

I slutändan tycker jag nog att Family guy hamnar någorlunda rätt i ett sorts 'elak med respekt' och samtidigt brytande av stereotyper. Ty fördomarna i sången är Stewies, och inte ett policystatement från dess skapare.

Här är sångnumret...




New York Daily News, NBC Los Angeles, LA Times.

Moomsteatern showreel

Utdrag och smakprov ur några av pjäserna från 2008/2009. Var så god!

Avatar

I filmen Avatar porträtteras funktionshinder. Huvudpersonen är förlamad från midjan och neråt, men får genom sin avatar (konstgjorda gestalt) full rörlighet.



I USA diskuteras hanteringen av funktionshinder i filmen för fullt. Det är delade läger. Själv tycker jag Avatar som film var en kul upplevelse och en bra film. Den allvarligaste invändningen är inte i hur man porträtterar funktionshinder. Nej, snarare att när uppgörelsens tid kommer så är det den gamla amerikanska marinsoldaten som kommer ihåg ursprungsbefolkningens legender och samlar de alla till att göra motstånd. Vilket ger som facit att infödingar som levt med sin egen kultur sen urtidernas begynnelse inte har någon som helst förmåga att ta tillvara på sin egen livsvisdom. Där blir det verkligen problem.

För den intresserade så kommer här en länklista till blogginlägg som diskuterar filmen ur funktionshinderperspektiv. Det är inte min sammanställning, och jag har inte gått igenom inläggen ur kvalitetsperspektiv. Åsikterna får stå för den som uttalar dem.

-- “I See You?”: Gender and Disability in Avatar,"

-- "Promoting James Cameron's Avatar: Let's Talk Jake Sully and Disability,"

-- "Not exactly seeing Avatar,"

-- "20 Science Fiction Characters Who Got Their Legs Back,"

-- "Avatar gets mixed praise from paraplegics,"


-- "Avatar & Disability. Does the Film Give a True Picture of Disability? Does it Need to?"

-- Several posts from Feminists with disabilities, FWD/Forward,


-- "The Na'vi attitude to disability in Avatar,"

-- Alison Wilde reviews Avatar - disability arts online,

-- What Does Avatar Tell Us About Masculinity and Disability?"

-- "A Difference in Perspective: Experiencing Avatar Exceeds the Marketing,"

TV där kändisar leker funktionshinder

Ny programidé - kändisar ska vara funktionshindrade i en vecka. Tanken är att det ska bli underhållning, och bidra till ökad förståelse för personer med funktionshinder.

Det är Heather Mills, själv amputerad, som kommer med förslaget. Hon jobbar till vardags som charity campaigner, och har vunnit egen celebritetsstatus från sitt tidigare äktenskap med Paul McCartney. Den har hållits vid liv, senast med medverkan i "Dancing on ice" (let's dance på skridskor, tror jag).

"We might put celebrities in that position and see how they cope. If it's Gordon Ramsay, shove him in a kitchen and see if he can cook for the restaurant if he's blindfolded, and have him live like that for a week" (H.Mills)

Men om vitsen är att förändra folks uppfattning om personer med funktionshinder, så är det här en omväg. Det är bara att anställa journalister, programledare, metereologer, hallåor och artister med egna funktionshinder så sköter det sig självt. Och vem vill se Persbrandt ta på sig byxorna med förbundna ögon?

Det enda det här bevisar är väl att ett förslag som på något sätt innefattar funktionshinder inte nödvändigtvis blir bra bara för att det kommer från en person med egen funktionsnedsättning.

Vem får säga "retarded"?

I USA har det stormat länge nu. President Obamas närmaste man Rahm Emanuel har avslöjats med att säga "the r-word". Han talade om en liberal kampanjinsats som "fucking retarded".
Han har nu bett om ursäkt, bland annat efter att ha mött Special Olympics företrädare.

Men motståndarna hann hugga innan Emanuel hann säga förlåt. Värst var Russ Limbough, som sa r-ordet ofantligt många gånger medan han kritiserade Emanuels användande av samma ord. Förre vicepresidentkandidaten Sarah Palin krävde Emanuels avgång, men vägrade kräva Limbaughs avsked, för hans användande var ju - enligt Palin - "satir".

Nu har komikerna börjat ge sig på det hela. Först var det Andy Samberg som i Saturday Night Live häcklade Rahm Emanuel i en sketch där pip-ljudet som tar bort icke-acceptabelt språk var nästan det enda som hördes. Nu senast var det Comedy Centrals tur. Lewis Black ger sig på dem allihopa. Och använder r-ordet medans han resonerar om om han får eller inte.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Back in Black - The R-Word
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

(har inte hittat Andy Sambergs sketch. Nån som hittar bättre än jag? Posta i kommentarer!)

Normalitetens pris

Professor Karl Grunewald (fd medicinalråd) framför viktig kritik i Läkartidningen. Människor med utvecklingsstörning och autism avtjänar fängelsestraff som är tvivelaktiga ur rättssäkerhetssynpunkt. Och de är många. (läs mer i min andra blogg)

Moomsteatern gjorde 2001 föreställningen "Knastahuet och mänskligheten" av Cristina Gottfridsson. Uppkomsten kom bland annat från ett inslag i TV4s "Kalla Fakta" om hur vi hade många dömda människor som varken hade förstått det brottsliga medans brottet utfördes eller sitt straff. Skådespelaren i huvudrollen - Björn - kunde själv ha varit en av dem. Han berättade ofta om en uppväxt fylld av utnyttjande. Från barndomens påtvingade snatterier och stölder till vuxenlivets kapade bostäder, där hans "vänner" gjorde om hans bostäder till knarkarkvartar och hälericentraler. Vräkningarna var många.



En del av grunden tror jag var längtan efter normalitet. Om vännerna speglar den egna identiteten så blir det högstatus att ha icke utvecklingsstörda vänner. Kriminella kan vara en sån yta. Motprestationen är given - den utvecklingsstörde ska tillåta sig utnyttjas. Det finns många människor med intellektuella funktionshinder som använder stora delar av sitt liv till att betala av krediter för varor de aldrig sett skymten av, tvingats till sex eller skrämts till lydnad.

Björn hade tjatat i 15 år om att få spela "sitt liv". I "Knastahuet och mänskligheten" hämtades näring från hans egen uppväxt. Vet ni vad "slicka lister" är för något? Det är en metod från 60 och 70-talens uppfostringsanstalter. Om man var bångstyrig fick man slicka lister. Man tvingades ta så mycket stesolid att man inte kunde lyfta mungipan från golvlisten. Slicka lister.

Projektet med pjäsen blev en vändpunkt i Björns liv. Han fick - efter alldeles för lång väntan - en satellitbostad. Eget boende med garanti mot att kapas. Han fick en nära vän i medspelaren Bertram Heribertson. De klickade omedelbart, och snart var det bestämt att Björn skulle spendera sommaren hos dem på landet. Den värsta av de kriminella vännerna dog av en överdos. Och på scen gjorde han succe.

Tre veckor efter sista föreställningen dog Björn. Ibland känns livet mer än jävligt orättvist.

(bilden är hämtad från föreställningen, när huvudrollsfiguren tvingas slicka lister. Fotograf Henrik Hedenius)

På väg till ett spännande samarbete

Gårdagen ägnades åt att vidareutveckla det kommande samarbetet mellan Moomsteatern, Riksteatern och Studieförbundet Vuxenskolan runt tillgängligheten och delaktigheten för publik och artister med funktionsnedsättning.

Och ett sådant samarbete behövs. Om en grupp till stor del varit utestängd från en företeelse, lokal eller sammanhang, så räcker det inte att bara bygga en ramp. Och precis som andra diskrimineringsgrupper i samhället (t.ex. kön, etnicitet, sexualitet) inte accepterat att endast få titta på när de andra (män, heteron, svenskar) uppträtt så är det faktiskt dags att öppna Sveriges alla scenrum också. Och då inte bara med en ramp...

Funktionshinder på Oscarsgalan

Jag har tidigare skrivit om bandet Liyana från Zimbabwe. Nu är en dokumentär om deras ledsångerska Prudence Mabhena Oscarsnominerad (Best documentary short subject Oscars 2010).

Det är filmmmakarna som tävlar om statyetten, och så ska det så klart också vara. Frågan är väl som vanligt om salongen ens kan ta emot så många personer med funktionshinder på en och samma gång (blir de ens inbjudna?). Men jag drömmer genast om ett artistframträdande på galan. Ett framträdande där afrikanskt gung möter tappade kändishakor.


(hittar inget klipp från den nominerade filmen, men väl ett gammalt youtubeklipp med Liyana)

Mer på This is Zimbabwe-bloggen, filmsajten Music by Prudence, The Baltimore Sun.

Dags att boka era biljetter till "Oz"

Nu har vi släppt biljetterna till "Oz"!

Moomsteaterns version av Frank Baum's "Trollkarlen från Oz" förhåller sig extremt fritt från både Baums novell och Hollywoods berömda film från 1939. Den spelas i Malmö från 13 mars till 25 april.

Skolor - hitta speltider, info och bokningsinstruktioner här.
Privatpersoner - boka här.

Under tiden jobbar vi vidare för att ni ska få en sjudundrande upplevelse när ni kommer!

Personer med funktionshinder på scen och i media

Så har det avsnitt av radioprogrammet "Välviljans apartheid" där jag medverkar sänts. Lyssna här. Katarina Hahr intervjuar Suzanne Osten, Göran Ragnerstam och mig. Jesper Odelberg finns med i ett reportage.

Det blev bättre än jag befarade. Direkt efter sändningen kände jag spontant att för mycket av vad som sades runt bordet inte skjöt direkt på kärnfrågorna. Men här har Katarina och hennes kolleger gjort ett bra arbete i redigeringen.

Nina Lekander (Expressens radioblogg) kommenterar: "Den här gången var samstämmigheten kanske lite väl stor och problematiseringsgraden för låg."

Det är bara att hålla med. Visst var det så. För vem vill sätta sig i studion och ta på sig rollen som den som står för att artister med funktionshinder INTE borde få finnas på scen? Och varför skulle nån göra det? Det räcker ju att göra som nu - låta bli att anställa dom.

Same same som public service, skulle man kunna säga. Och Annika Taesler, journalist och ambassadör vid STIL (Stiftelsen Independent Living) visar på detta i sin artikel på DN debatt.

Personer med funktionshinder anställs inte, syns och hörs inte. När undantag från detta görs så är det i roll och funktion som funktionshindrat offer i dokumentära format. Man är ålagd att ändra detta, men inget händer. Jonas Franksson, före detta programledare på CP-magasinet, berättar för mig att han fortfarande inbjuds så fort man ska prata funktionshinder och media. Han är fortfarande, åtskilliga år efter att det sista programmet i serien sänts, det färskaste exemplet från SVT på att man en gång i tiden försökt.

Görs det då inte något för att ändra på detta? Jodå, jag var själv inbjuden på ett seminarie om just de här frågorna för några månader sedan. Det var också andra företrädare för ett inkluderande kulturliv. En kollega från Very Special Arts stod bakom två representanter för public service vid registreringen. Enligt henne utspann sig följande dialog framför henne:

Person A: "Vad är det för nåt vi ska på?"

Person B svarar med att återge agendan och mot slutet av dagen pratar de cheferna för public service-bolagen.

Person A: "Då återkommer jag när cheferna pratar. Jag orkar inte med tjafset innan"

Cheferna själva skyller på anställningstryggheten. De anser att LAS bakbinder de så att de inte kan välja vilka som ska anställas själva. Därför kan de inte anställa några medarbetare med funktionshinder, trots att de självklart vill det.

Någon som tror på den förklaringen? Inte?

Huvudet i hatten

Det här inlägget är skrivet av mina kolleger Sandra Johansson (producent) och Pierre Björkman (skådespelare)

I måndags var en av skådespelarna sjuk och repetitionerna styrdes om och blev lite kortare. Min kollega Pierre kom upp på kontoret på eftermiddagen och tog en kopp kaffe medan Suzanne bokade om hans hemresa med färdtjänst. Jag frågade Pierre hur dagen varit. Han svarade att de varit lediga mellan klockan halvtvå och två och då hade han målat. För Pierre är pauserna lika viktiga som repetitionerna. När jag däremot ställde samma fråga igår eftermiddag berättade Pierre livligt och med hela sitt kroppspråk om en scen han repat tillsammans med Ellen, som spelar Dorothy. Han försäkrade mig att det blir en väldigt gullig scen och det tror jag säkert - är det något Pierre brukar lyckas med så är det att charma publiken.
Pierre spelar alltså Fågelskrämman i OZ och redan samma dag som kollationeringen gjorde maskör Evalena en avgjutning av Pierres huvud. När Fågelskrämman är klar kommer Pierres huvud att finnas inuti hatten, och ansiktet sitter liksom på hatten. Pierre skrattar och skakar på huvudet när jag visar honom kostymskissen. "Jäkla skrälle" kallar han sin karaktär. Han refererar då egentligen till en sketch i Mitt i (P)lytet som vi spelade förra hösten, då Pierre spelade en isbjörn som kallar en pingvin för "jäkla fågelskrälle".

I förra veckan var vår affisch-illustratör Jerker Eriksson här och tog foton som han kan använda som grund till illustrationerna han gör. Pierre fick posera som fågelskrämma, eftersom "skrället" kommer att vara en av karaktärerna som syns på affischen. Resultatet kommer snart!



Inläggen om Oz publiceras också på Moomsteaterns backstageblogg.

Att kämpa med orden

Tänk er att alla orden ligger på bordet framför er - huller om buller. Och att ni vet att hur ni än gör så kommer troligen ordföljden att bli fel. Några ord är dessutom svåra att uttala. Några låter likadant men betyder inte alls samma sak. Uppgiften är nu att koppla samman alla orden till en enda text. Där alla ord kopplas rätt mot varandra, alla uttalas rätt och alltihop ska levereras som någon annan.

Den känslan av uppförsbacke möter min kollega Gunilla (som har godkänt den här texten) varje ny pjäs. Oavsett om texten är lång eller kort. Efteråt så är nästa uppgift den omöjligaste på jorden, och den man nyss kämpat med lätt som en plätt.

Idag har vi genomfört ett av våra arbetspass för att ta oss förbi den här känslan. Och för att alla orden på bordet ska kopplas till varandra rätt, betyda rätt och sägas rätt.
Den här gången bröt vi ner stycket i korta, korta microtexter. Vi visualiserade den första, beskrev den bilden i ord, kopplade orden så att riktning och tempus var ok. Provade, rättade, provade igen. Provade nytt, provade igen, rättade och körde en gång till.



Sen tog vi microdel två och gjorde likadant. När den var ok så kopplade vi ihop den första och den andra. Provade. Rättade lite, eftersom nu erbjöds en helt ny möjlighet för att blanda ihop orden igen. Men - rätade ut det omedelbart, för nu fanns ju bilderna som vi beskrivit i huvudet och erfarenheten av vad som kändes rätt i kroppen. Sen fikade vi, för nu var huvudet fullt med ord. Det finns en gräns för hur mycket koncentration det får plats i en och samma tidsrymd.

Del tre repades in. Vi kopplade ett-två-tre. Sekvensen - allt som allt 1 min 15 sek - hade fem delmoment. 90 repetitionsminuter senare fanns den där. Uppförsbacken hade planat ut. Orden, kopplingarna och förståelsen fanns. Och pusskalas utbröt.

Det är självklart att det inte är det roligaste repetitionspasset innan man går in i det. Men det är då ett av de mest tillfredsställande att komma ut från - både för Gunilla och mig. Och ett av alla de tillfällen som jag beundrar en av mina kolleger som mest. För vad är modigare än att möta sina egna tillkortakommanden, brotta ner dom och leverera texten som om problemet aldrig funnits?

Postas också på Moomsteaterns sida.

En alldeles för stadig flotte

Frank Baums "Trollkarlen från Oz" är egentligen inte skriven för att bli teater. Det kan man snabbt konstatera när man läst den över hundra år gamla boken. Hollywood gjorde därför helt rätt när man tog grundidén och gjorde något helt eget med materialet - det som sedan blev filmen med Judy Garland som Dorothy.

Vi har gjort likadant. Dvs förhåller oss extremt fritt till både boken och Hollywood. I Baums original råkar gänget ut för en massa äventyr som häxan och hennes förslavade apor iscensätter. Det hoppade Hollywood till stora delar över, men det är nåt vi istället har tagit fasta på.

I ett av dom hamnar gänget på en flotte. Och vattnet runt om dom blir allt vildare. Ska dom kunna hålla sig kvar? Just nu har några av skådisarna inga som helst problem. Scengolvet som utgör flotten är hur stadigt som helst! Just det - konkretisera! Men... eftersom det inte finns några egentliga "flottar" längre, bara stadiga pontonbryggor som känns som fast mark, så är det inte det lättaste att ordna. Eventuellt flyttas därför ett repetitionspass till en bassäng. Vi får se....

England före igen

I Sverige är det sällsynt med skådespelare med funktionshinder i TV och film. I England - där händer det hela tiden. Nu har långköraren "Coronation street" rekryterat (ytterligare en) skådespelare i rullstol. Hon heter Cherylee Houston och ska göra karaktären Izzy.

Jag har tidigare skrivit om att England kunde tjäna som förebild för oss andra, t.ex. här. Artikeln i Digital spy spär på det intrycket. Den avslutas med en uppräkning av andra karaktärer med funktionshinder i "Coronation street", samtliga spelade av skådespelare med egen funktionsnedsättning, och följs av en listning av andra serier som tagit ombord skådespelare med funktionshinder.

En i sanning upplyftande läsning.

Krigs och hörselskadade svanar

Sri Lanka är hårt drabbat av ett nyligen avslutat inbördeskrig. Den lokala koreografen Jehan Aloysius har samlat invalidiserade soldater och människor med hörselnedsättning för ett gemensamt uppförande av Svansjön.

Läs mer på CNNs iReport här och här (video). Videon ger inblick i repetitionerna. Bildspelet är från färdig föreställning.




För mig är det jätteglädjande att se de här bilderna. Att arbeta inom konstformerna kostar pengar. Det gör att jag mestadels nås av västerländska rapporter om grupper och nya verk.

Kritiskt om kritikens utrymme

Just nu pågår en debatt om kulturkritikens tillstånd. Avstampet för debatten tycks vara tidskriften 00tals nummer "Vässa kritiken".
"VÄSSA KRITIKEN! Slappa omdömen, list-journalistik och en kritik som handlar
 mer om person än prestation. Tidningarnas kultur sidor behöver slipas, men hur?" anger de själva som aptitretare för numret.

Detta har i sin tur lett till en debatt i Expressen. Har utrymmet minskat, Var det bättre förr och Bloggarnas eventuella roll är några av frågorna.

Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att det blivit ett minskat utrymme för min konstart - teatern - i de medier jag följer. Men att kultur och nöjessidorna blivit fler. Det känns som om pappersmedia använder kultur/nöje som ett profilområde för att nå yngre läsare, och att teatern som 'gammelkultur' inte anses ingå i ungdomars kulturkonsumtion. Om min tes stämmer så är däremot spel och musik ungt i gammelmedias ögon.
Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att texternas längder krymper när det gäller recensioner av scenkonst. Med krympande textutrymme urvattnas möjligheten till djupgående åsiktsförmedling.

Jag saknar det. I min mening räckte inte de gamla, i min upplevelse större, formaten till heller. Under några år diskuterade vi på teatern om vi kunde hyra in kritiker på egen hand, för att få veta allt denne tyckte och möjligen också att kritikern skulle våga mer i prövandet av sin kritiska hållning.
Betty Nansen-teatret i Köpenhamn gör detta nu. 6 personer har fått anställning för att kritisera teaterns uppsättningar. Deras recensioner publiceras oredigerade på teaterns hemsida.
Automatreflexen hos de flesta är att det inte kan fungera, att det blir köpta recensioner. Jag menar att den åsikten baseras på tron att kritiken enbart skulle fylla en roll som reklam för ett scenverk. Jag tror teatern om att vilja ha en kommunikation med sin publik, och att reflektioner på vad som gjorts, t.ex. recensioner, därför är viktiga. Enbart positiva hyllningar skapar ingen utveckling, så varför reducera teatern till nån som bara vill ha reklam för sin produkt?

Bloggarnas roll diskuteras. Jag förfäras när man som Madeleine Grive på Expressen gör bloggarna till amatörer och betalda kritiker i gammelmedia likställs med kompetens. Jag har under mina år i branschen jobbat tillsammans med många rutinerade teaterarbetare. Och det är nog rimligt att säga att det inte är ovanligt att med åsikter om "recensenter som inte kan nåt". Om jag håller med? Nej, det kan jag inte säga. För min egen del är det inte recensionen ett sätt att få respons från någon som är likadan som jag, utan att få många röster som utifrån sitt eget perspektiv speglar vad vi åstadkommit. Visst händer det att en del lästa reflektioner ger mer näring och andra mindre, men så måste det bli om mångfalden ska ha nån funktion. Att däremot påstå att alla betalda papperstyckare är kompetenta och alla ickebetalda digitaltyckare är amatörer blir bara dumt.

Roligare då att göra som the Guardians (förmodar jag) betalda och kompetenta kritiker i deras teaterblogg. De listar (usch, fy, jag vet, men ur läsarperspektiv kan de faktiskt fungera då o då) de bästa kritikerbloggarna och hjälper sina läsare att hitta kvalificerade kultur och scenbloggar. Det känns väsentligt fräschare än kategoriska etiketter. Och om det är läsarnytta som är tidningens mantra så är det också ett kvalitativt bättre förhållningssätt.

Tidigare i Expressen: Peter Cornell, Nina Lekander.
Jenny Tunedal tycker om 00tal i AB.
Betty Nansen-teatret

Härliga barn och en konkretiserad fågelskrämma!

Repetitionerna har börjat. Torsdag 7 januari var det kollationering. Vi läste manus, såg kostym och scenografiskisser, diskuterade ljus, koreografi, lyssnade på musik och diskuterade hur vi kan komma att använda projicerat ljus integrerat i allt annat. Mycket information, med strax under trettio personer närvarande. Det betyder att ca hälften inte var med.

Inte med? Nej, det finns ca 30 personer till inblandade i projektet. Det är 24 barn och deras pedagoger från Nya Stenkulaskolan i Malmö. De fick en specialanpassad kollationering för barn dagen efter.

I fyra timmar möttes alla som ska jobba tillsammans. Barnen fick - inte bara lära känna utan - börja jobba tillsammans med pedagoger, backstagepersonal och skådespelare. Den ena övningen efter den andra gjordes, och alla som en sorts presentation. Den ena övningen berättade om en samarbetsform. Den andra om en lek som används i föreställningen. En tredje om hur man beter sig för att jobbet ska vara säkert, en fjärde om hur allt är möjligt. Och så fortsatte det: Samarbete mellan två eller flera, hela tiden i mixade grupper oavsett ålder och funktionsförmåga. Barnen fick en kollationering i lekform.

Vilka härliga ungar! Det fanns koncentration, vilja att utföra, glimt i ögat och stora smil.

Vår danska pedagogstuderande Tina skriver jättebra om det i sin blogg.

Efter en grym förkylning för mig som stal 1,5 repetitionsdag, så kom också den vuxna ensemblens egna arbete igång. Och vi började faktiskt på ett liknande sätt. Med ett öppet undersökande av figurer, situationer, kroppar och händelser. Hur ska Niclas hitta sin hund på två ben? Hur ska plåtis - som är en windowsbaserad reservdelsmänniska i vår tappning - förhålla sig till sin kropp och undvika stereotypen från 30-talsfilmen? Vilka uttryck skapar största möjliga spänning hos Häxan Västan och hur håller man balansen på en flotte? Och vad är en fågelskrämma?

Det sista är en jättebra fråga om man som Pierre Björkman är skådespelare med begränsad teoretisk överföringsförmåga och därtill storstadsbo. Pierre och jag har efter 17 års gemensamt arbete hittat fram till olika sätt att möta olika utmaningar. Det går inte alltid att veta i förväg vad som funkar, Pierre är en mästare på att överraska mig. Men att konkretisera är en bra början. Så igår byggde vi en fågelskrämma av gamla kläder ur kostymförrådet och diverse fyllnadsmaterial. Sen försökte vi få den att stå upp, trots att den inte har några muskler i sina uppstoppade armar och ben. Och därefter försökte Pierre få sina - av egen vilja - lealösa armar och ben att fungera som vore de av halm.

Om det fungerade? Ingen aning än. Och det är heller inget som oroar mig. På ett eller annat sätt hittar Pierre sin fågelskrämma, det vet jag redan. Men om det finns någon som vet var det står en fågelskrämma i sin naturliga miljö här i Skåne, så är du välkommen att höra av dig.

Blogginläggen från repetitionerna av Oz återfinns också på Mooms hemsida. (klicka på taggen "blogg")

Ovanligt assistansdjur

Wylie heter en 10-årig kille med autism i Oregon. Han umgås med George. Att George, som är en elefant, är 312 gånger större spelar ingen roll.



Det blir allt vanligare med assistansdjur. Personer med autism är en av grupperna som får hjälp av djuren. Att relatera till djuret skapar lugn.

Rullstolsburen skådespelare nominerad som bästa komediskådis

Han fanns på rap-scenen när han var ung. Men han avslutade aldrig sin artistkarriär när olyckan var framme. I november 2001 var Daryl "Chill" Mitchell inblandad i en mc-olycka som lämnade honom paralyserad från midjan och ner.

Nu är han nominerad till NAACPs Image Award—Outstanding Actor in a Comedy Series i TV-klassen för sin roll i "Brothers". Han är samtidigt ambassadör för Reeve foundation (stiftelse skapad av Christopher Reeve, som spelade Stålmannen).

Jag har själv inte sett serien, men den går på Fox, och det finns fler klipp att se på Youtube.

Sluta röka?

Har din teater avgett ett nyårslöfte? Annars har the Guardians Matt Trueman ett förslag - sluta röka på scen.

Hans förslag har inget med hälsa att göra. Han anser att ett nyårslöfte om att sluta röka på scen borde kunna baseras på konstnärlig grund. Teaterarna är helt enkelt inte tillräckligt bra på att göra det, till skillnad från filmen.

Läs mer här.

Det är komplicerat att vara svensk

Svenska värden, svenska traditioner, svensk kultur. Begrepp som nu görs politiskt aktuella. Men vilka är dom här svenska kulturella traditionerna?



Två av dom mest aktuella i dagarna analyseras i utländsk press. Läs Jeremy Stahls betraktelse över svensk jul och Kalle Anka. Det är lätt att förstå hans förvåning över hur ett helt land stängs av för att alla gemensamt titta på tecknade filmer, samma varje år, varav bara en eller två handlar om julen. En svensk tradition helt utan svensk grund.



Fortsätt med Mark Espiners historik i the Guardians blogg över Freddie Frintons insatser i sketchen "Grevinnan och betjänten". Tydligen delar tyskarna vår tvångstanke att varje nyår måste firas med att titta på en i Tyskland specialinspelad - för britterna själva komplett okänd - sketch om en ett 90-årsfirande.

Själv slutade jag titta för länge sen. Gör det mig osvensk?

Inför repetitionsstart

Så här dagarna innan kollationeringen är det många tankar, papper, metoder, upplägg, ledord, känslor, scheman, lösningar, processer, individuella anpassningar, möten och samtal som samsas om utrymmet. Och ändå lite ensamt. Då spelar det ingen roll att som jag föredra att söka lösningarna genom processinriktat arbete tillsammans. Ansvaret även för det valet är likafullt mitt.

På torsdag är det kollationering. "Trollkarlen från Oz" blir (inte så) bara "Oz" i Moomsteaterns tappning. Äntligen samlas hela Mooms fasta ensemble och arbetar tillsammans på golvet igen. Vi är ett stort gäng som är engagerade. Dryga 20-talet medarbetare är engagerade. Till det kommer 24 staterande barn och deras pedagoger från Nya Stenkula-skolan.

Hjärna, hjärta, mod och hemlängtan. "Oz" har premiär 13 mars. Min premiär är på torsdag.