torsdag 20 augusti 2009

Tveeggad anmälnings-aktivism mot otillgänglighet

Marschen för tillgänglighet har i dagarna lanserat en aktion. Man uppmuntrar till massanmälningar av otillgänglighet som diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen. Och eftersom Sverige inte är så bra som vi tror på tillgänglighet, så finns det egentligen inget tak för hur många anmälningar en systematisk aktion med engagerade människor runt om i Sverige skulle kunna producera.

Bra eller dåligt? För aktionen Sverige ett steg närmare en diskrimineringslag som innefattar otillgänglighet som grund för diskriminering? Mina åsikter splittras.

Jag delar Marschens syn på grundproblemet, och anser att Sverige borde följa andra länders exempel (Norge, USA, och en handfull till) och föra in otillgänglighet som en del av diskrimineringsspektrat.

Jag gillar aktivism. Personer i rullstol som blockerar kollektivtrafiken när den inte är tillgänglig är ett uttryck inom den demokratiska protest-floran är helt ok i min bok.
Men är all aktivism bra? När FRA var på tapeten läste jag om en man som uppmanade alla svenskar att skicka kopior av alla sina mail till försvarsministern. Bara för att visa att man inte dolde något, och så att försvaret kunde läsa utan att snoka. Jag minns att jag skrattade högt när jag läste det, och aktionen belyste onekligen folkmotståndet i FRA-frågan. Men - hade han fått gehör från hela svenska folket skulle det inneburit hundratals miljoner mail per dag till registratorn på regeringskansliet. Servrarna hade utsatts för en bombning utan like och frågan är om humorn hade varit lika stor. Nej, vitsen med aktionen var nog att nå media och därmed ytterligare sätta press/skapa opinion för sin åsikt. Han lyckades.

Marschen har en insamlingscentral för sin aktion på nätet hos Independent Living, där man kan nyttja ett formulär för enkel och smidig anmälan. Förutom vidarebefordran till DO så skickas ärendena till respektive kommuns byggnadsnämnder.

Hur bra blir det om Marschen lyckas mobilisera för många aktivister? Har vi lyckats om vi lyckas lamslå myndigheten Diskrimineringsombudsmannen? (Eller läggs anmälningarna åt sidan bara, eftersom otillgänglighet inte har lagstöd ännu?). Ger vi näring åt de åsikter som får allt mer fotfäste - att människor som känner sig kränkta eller diskriminerade egentligen inte är det, utan bara gör det för sakens skull? (Zarembas artikelserie om diskrimineringsanmälningarna på Lärarhögskolan i Stockholm och psykiatriöverläkaren David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land" är två exempel.)

Att otillgängligheten blir synlig i sin fulla omfattning kan inte vara något annat än positivt. Kommunernas byggnadsnämnder har egentligen bara att bilägga anmälningarna i sina budgetäskanden inför nästa år och sätta igång med arbetet.

Men signalskicket till allmänheten och media, vilket blir det? Jag är tveksam. Tveksamheten handlar inte en sekund om att människor med funktionshinder ska sitta med tacksamhetens mössa i hand och ta emot samhällets allmosor. Tvärtom. Folk får gärna bli förbannade. Min fråga är om aktivist-vapnet används så att det ger det resultat vi vill ha - dvs opinion för en ny och bättre lagstiftning.

Marschen lyckades mycket bra när den genomfördes i våras. Mest tack vare att man fick in partiledare i marschen och kunde spela partier mot varandra. Tillgängligheten blev en fråga för alla medier i hela Sverige.

När jag googlar den här aktionen finner jag bara en artikel hos Föräldrakraft och en pressrelease hos Newsdesk. (Manuell sökning hos våra större tidningar på nätet kammar noll. TT har, vad jag kan se, inte ens gjort en notis än.)
Newsdesk-artikeln av Peter Cederholm blandar oerhört kunnig argumentation för saken med ett illa dolt försök till att pusha sitt eget företag in i eventuella nyhetstexter. Lazybee, där Cederholm är vd, ska skänka t-shirts till de som anmäler, (pengar också i en tidigare upplaga). Vad tillför det? Min gissning är att det avsändandet bidragit till mediatystnaden.

4 kommentarer:

  1. Eh... Man blir ju mer än en smula fundersam av ditt inlägg, Kjell. Du blandar ömsom lovord med någon slags märklig kritik av anmälningsaktionen som form.

    Själva poängen med aktionen är ju att TROTS ATT DELTAGARNA ÄR SÅ FÅ HINNER MAN UNDER EN EFTERMIDDAG MED ATT ANMÄLA SÅ MYCKET OTILLGÄNGLIGHET! Det här är bara den lilla, lilla, pyttelilla toppen av ett GIGANTISKT otillgänglighetsisberg! DO är fullt medvetna om anmälningsaktionen och alla anmälningar som inte faller under lagstiftningen avskrivs, förstås. MEN ANTALET HJÄLPER DO ATT TRYCKA PÅ FÖR EN STARKARE LAGSTIFTNING!

    Att väcka uppmärksamhet i media är ett av de främsta syftena med aktionen. Du postade ditt inlägg hela två (2) dagar innan den överhuvudtaget inleddes den 22 augusti. Inte trodde du väl på fullaste allvar att du skulle hitta en uppsjö tidningsartiklar då?! Ursäkta om jag säger det, men det verkar lite korkat.

    Nu, en månad senare, har vi facit och det råkar visst ha blivit ett 40-tal mediereportage bara första månaden. Och tänka sig - när aktionen väl inleddes släppte TT en notis om den! Se en lista på reportage:
    http://www.marschen.se/viewpage.php?page=578

    Se även reportage från den förra aktionen (2007/2008) och notera speciellt alla de reportage som kom sig enbart av att Handikappombudsmannen rapporterade att antalet anmälningar ökat, ett år efter aktionen:
    http://www.marschen.se/viewpage.php?page=420

    Den "oerhört kunnig argumentation" du talar om i pressreleasen av företaget som skänker tröjor förefaller förövrigt vara snodd rakt av från en debattartikel av marschens språkrör Hans Filipsson:
    http://www.newsmill.se/artikel/2009/06/12/otillganglighet-maste-klassas-som-diskriminering

    Nej du, Kjell, det här var ett lågvattenmärke jag inte förväntade mig av dig. Du om någon borde veta bättre! Visst kan man diskutera aktivism, men då ska man göra det utifrån FAKTA, inte något löst craptänkande som du nu framfört.

    Det här sticker i ögonen på mig som skåning och deltagare i aktionen. Jag har även pratat om det här med andra deltagare. Har du själv någon funktionsnedsättning så att du DAGLIGEN UTESTÄNGS OCH DISKRIMINERAS? Kanske hade du inte postat sån här crap då.

    En publik ursäkt/ompostning kanske är på sin plats, Kjell?

    /anonym deltagare i aktionen

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Kul att du ger mig en känga, även om det aldrig är roligt att bli så komplett utskälld som jag blir i din kommentar. Likväl blir det tråkigt att du väljer anonymiteten. Skulle du vilja ge dig tillkänna så bjuder jag dig gärna på lunch (skåning, var det inte så?) och diskuterar vidare. Du behöver inte göra det offentligt. Droppa ett mail. Eller så kommer jag gärna och diskuterar er kritik på ett av marschen Skånes möten. Hör av dig.

    En sak har du en rejäl poäng i. Om det är så att DO hjälps av aktionen, så är den ju hur bra som helst. Och hade den beskrivits som en eftermiddags anmälningar den 22 augusti runt om i Sverige så hade jag nog köpt den formen av aktivism. Ett nedslag som belyser diskrimineringen.

    Men det är inte vad som stod i Peter Cederholms pressrelease.

    Där stod "Från lördagen den 22 augusti och tiden fram till demonstrationen med samma namn 2010 kommer Marschen för tillgänglighet att anmäla otillgänglighet runt om i Sverige"
    En aktion som varar i nästan tio månader. Och precis som du säger (och jag med - i inlägget), med den enorma grund för anmälan som finns så kan det bli hur mycket som helst. Som ska hanteras, även om det bara ska avskrivas. Aktionens potential, i Cederholms skrivning, är hundratusentals anmälningar. Hade den varit lika bra då?

    Jag har inte kategoriskt sågat aktionen. Jag har sagt mig vara splittrad, resonerat för och emot. Då jag kände att inlägget säkert kunde uppröra en och annan, så skickade jag det för läsning och respons till flera personer med egna funktionsnedsättningar. En av signalerna som kom tillbaka var att aktionen hade både förespråkare och kritiker även bland personer med funktionsnedsättning.

    En annan sak där du har rätt och jag hade fel, var det slutgiltiga mediagenomslaget. Aktionen fick ytterligare påtryckningsvärde i kampen om en ny diskrimineringslag.
    Jag såg Cederholms pressrelease som ett sätt att väcka opinion och diskussion redan innan aktionen. Jag tycker fortfarande den är utformad så, och det skulle vara intressant att höra Peters åsikt om han fick det genomslag han önskade med den. Att själva aktionen fick stort mediagenomslag glädjer mig.

    Jag vill bemöta några saker:

    Jag tillskriver Peter Cederholm en oerhört kunnig argumentation. Han står som källa i min text och jag har länkat till hans pressrelease. Det borde vara glasklart för varje läsare. Då kan det väl rimligen inte betraktas som snott?

    Jag grundar min kritik på det som Peter Cederholm presenterar i pressreleasen. Som det står skrivet i hans FAKTAunderlag pågår aktionen tio månader. 10 månader av kampanjanmälningar. Overkill, tyckte jag då. Det tycker jag nu med. En dags blixtbelysning? Fine, då kan det funka. (Hade PC fel fakta i pressreleasen får du ta det med honom...)

    Argumentet om att man måste ha egen funktionsnedsättning för att öppna munnen - annars blir det crap - är billig och kontraproduktiv, tycker jag. Jag tror tillgängligheten vinner på att så många som möjligt är engagerade i frågan, driver på, tänker, kritiserar och debatterar. Jag tror eftersträvad integration vinns mest av att både personer med och utan funktionshinder försöker nå den.

    Jag försöker göra min del genom ett engagemang för tillgänglighet och inkludering, den fulla delaktigheten på alla nivåer. Att mitt strå till stacken är aldrig så litet är jag fullt medveten om.

    Och jag tror handikapprörelsen om att tillåta kritiska funderingar.

    Vad jag ska be om ursäkt för framgår inte. Bristande faktabasering hade kunnat vara ett sånt skäl, där jag gärna hade gjort det. Men den källa jag refererar till i inlägget och tydligt anger och länkar till beskriver en tio månader lång aktion. Detta är vad jag reagerat emot. Var Peter Cederholms pressrelease osann i sin beskrivning?

    Däremot ska jag posta ett nytt inlägg idag som pekar mot det här inlägget, och den här debatten, där jag uppmanar alla, oavsett funktionshinderstatus, att delta i diskussionen.

    Peter Cedeholm - jag mailar dig. Ge dig gärna in i debatten.

    mvh

    Kjelle

    SvaraRadera
  3. Hej, kan inte låta bli att kommentera detta. Anmälningarna baseras på ett lagkrav i Plan och bygglagen vars föreskrifter kom 2003! Boverket är just ute på en informationsturné (15 ställen i Sverige) om Enkelt avhjälpta hinder som det populärt kallas. Fastighetsägare, kommunala samt privata har haft 6 år på sig att åtgärda dessa enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet. Men mycket litet har hänt, framförallt hos privata fastighetsägare. Kommunerna är både tillsynsmyndighet och fastighetsägare som ska åtgärda hindren som även gäller på allmän plats, alltså trottoarer och torgytor.

    Det finns alltså en stark men möjligen otydlig lagstiftning på området, men ansvarig tillsynsmyndighet och de som har ansvaret att åtgärda hindren tycks negligera lagkravet.

    Att anmäla hindren är ett effektivt sätt att tvinga tillsynsmyndigheten att utöva sitt myndighetsutövning. Tyvärr tycks det saknas kunskap även hos tillsynsmyndigheten då det hitills endast finns ett enda rättsligt prövat ärende. Alltså fyller även anmälningarna ytterligare syfte.

    När det gäller nybyggnation ställs ännu högre krav på tillgänglighet än enkelt avhjälpta hinder, men det är likadant här, mycket av det som byggs nytt är till delar otillgängligt.

    Så Sverige har en bra lagstiftning kring tillgänglighet, men en samhällsgemenskap som inte tycks ta tillgänglighetsfrågan på allvar. Om de som projekterar och förvaltar byggnader och allmän plats följde lagstiftningen skulle vi inte bara ha en bra lagstiftning utan ett tillgängligare samhälle.

    SvaraRadera
  4. Tack Johan,

    jag delar din uppfattning att det är bra att det trycks på. Och som jag sa i det ursprungliga inlägget så gillar jag aktivism.

    Återstår hur...

    SvaraRadera

Technorati Profile