Mångfald bland modeller

The new Principles campaign stars, from left, size 10 Tokumbo Daniel, wheelchair-user Shannon Murray, size 16 Kate Fullman, designer Ben de Lisi and 5ft 4in Tess Montgomery


Debenhams provar nytt grepp. Deras modevaror ska synas genom fler sorters kvinnor. Långa, korta, fylliga - och sittande. Shannon Murray heter den rullstolsburna modell som därmed bryter vallen i England.

HM/Lindex/Kappahl - Vem blir först här hemma?

Mer diskussion om modeller med funktionshinder finns i inlägget Funkisbyrån och mediavärlden

Läs mer om kampanjen i Daily Mail.

Skådespelare med funktionshinder till Family guys försvar

Debatten om episoden i amerikanska tecknade komediserien Family Guy fortsätter. Nu yttrar sig två skådespelare med egna funktionsnedsättningar. Marlee Matlin, skådespelare med hörselnedsättning, har själv blivit föremål för seriens rakbladsvassa snitt. Hon har inget som helst emot det, och ber omvärlden att "lighten up". Andrea Friedman, skådespelare med Down syndrom och den som gjorde rösten i Family guy, försvarar både serien, humorn och hennes egen rätt att göra rollen.

Läs Marlee Matlin här. Intervjun med Andrea Friedman här.

Tidigare inlägg i serien Rahm Emanuel, Russ Limbaugh och komiker säger förbjudna ordet "retard", Family guys satir och Sarah Palin fördömer alla utom Limbaugh finns här:
Vem får säga "retarded"? (med videoinslag av ståuppkomiker)
Family guy i blåsväder? (med videoinslag Family guy)
Vad är satir? (med transcript av Limbaughs utfall)

Vad är satir?

Bakgrunden kort: Obamas stabschef Rahm Emanuel kallar partikamrater "fucking retards". Russ Limbaugh går till storms och använder r-ordet hur många gånger som helst medans han kritiserar Emanuel och Vita Huset. Sarah Palin kräver Emanuels avgång, men hävdar att Limbaughs frekventa r-ord är satir och därmed inte behöver kritiseras. Ståupp-komikerna gör grejer på det, men det får passera utan kritik. Men så gör tecknade "Family guy" ett avsnitt där det finns med en tjej med Down syndrom, som säger sig ha en mamma som varit guvernör i Alaska. Det är inte satir, enligt Palin, utan mobbing. Palin har en 22 månaders son, så tonårstjejen i avsnittet kan knappast sägas vara hennes son. Men repliken är givetvis lagd där för att skapa kalabalik. Det lyckades de med.

I inlägget nedan kan ni se det omtalade inslaget i "Family guy". I "Vem får säga retarded?" kan ni se en av komikerna arbeta med det. Och här nedan lägger jag ut citat ur transcriptet av Limbaughs sändning.

Vad är satir?

"… Our politically correct society is acting like some giant insult’s taken place by calling a bunch of people who are “retards,” “retards.” I mean these people, these liberal activists are kooks. They are Looney Tunes. I’m not going to apologize for it. I’m just quoting Emanuel. It’s in the news. I think the big news is that he’s out there calling Obama’s number one supporters “F-ing retards.”
So now there’s going to be a meeting, there’s going to be a “Retard” Summit at the White House …
… You know, here’s the thing. If you want to look at how this is broken down, Emanuel compares Democrat activists to retarded people, then apologizes to retarded people. Not to the Democrats.
Normally if you call somebody a retard, you apologize to them for calling them a retard. But he has apologized to the retarded people for daring to lump them with Democrats. It’s hilarious. So in an effort, ladies and gentlemen, to quell rising questions about the endless apologies necessary from Democrats, Obama is taking a short bus, little yellow bus full of “retards” — “F-ing retards” — to Las Vegas for the weekend. …" (russlimbaugh.com)

Det är inte alla förunnat att vara begåvade i allt. Limbaugh och satir är en icke fungerande kombo.

Family guy i blåsväder?

Ska den populära tecknade serien Family guy få onda ögat av Sarah Palin? Det diskuteras just nu i amerika efter senaste avsnittet. “My dad’s an accountant and my mom’s the former governor of Alaska”, säger den tecknade rollfiguren med Down syndrome. Och i ett sång och dansnummer inför en date med tjejen med downs, så sjunger Chris bror Stewie citerade fraser som “little whore,” “poorly grooming,” “as-of-Monday-shoelace-tying,” “just a little crooked walking” and “a special person’s wettest dream.”

Exkluderande? Nja, jag vet inte. Family guy är elaka mot alla för allt. Det vore snarast exkluderande att inte få en släng av sleven nån gång. Men är det bra gjort?

Jag har inte lyckats få se hela avsnittet än. Men i slutändan är det flickan med Downs som bossar med Chris så pass mycket att han inte vill mer: “I used to hear that people with Down syndrome were different from the rest of us but you’re not,” säger han till henne. “You’re not different at all. You’re just a bunch of [piiip] like everyone else.” Och rösten görs av skådespelaren Andrea Friedman, som själv har Down syndrom.

I slutändan tycker jag nog att Family guy hamnar någorlunda rätt i ett sorts 'elak med respekt' och samtidigt brytande av stereotyper. Ty fördomarna i sången är Stewies, och inte ett policystatement från dess skapare.

Här är sångnumret...




New York Daily News, NBC Los Angeles, LA Times.

Moomsteatern showreel

Utdrag och smakprov ur några av pjäserna från 2008/2009. Var så god!

Avatar

I filmen Avatar porträtteras funktionshinder. Huvudpersonen är förlamad från midjan och neråt, men får genom sin avatar (konstgjorda gestalt) full rörlighet.



I USA diskuteras hanteringen av funktionshinder i filmen för fullt. Det är delade läger. Själv tycker jag Avatar som film var en kul upplevelse och en bra film. Den allvarligaste invändningen är inte i hur man porträtterar funktionshinder. Nej, snarare att när uppgörelsens tid kommer så är det den gamla amerikanska marinsoldaten som kommer ihåg ursprungsbefolkningens legender och samlar de alla till att göra motstånd. Vilket ger som facit att infödingar som levt med sin egen kultur sen urtidernas begynnelse inte har någon som helst förmåga att ta tillvara på sin egen livsvisdom. Där blir det verkligen problem.

För den intresserade så kommer här en länklista till blogginlägg som diskuterar filmen ur funktionshinderperspektiv. Det är inte min sammanställning, och jag har inte gått igenom inläggen ur kvalitetsperspektiv. Åsikterna får stå för den som uttalar dem.

-- “I See You?”: Gender and Disability in Avatar,"

-- "Promoting James Cameron's Avatar: Let's Talk Jake Sully and Disability,"

-- "Not exactly seeing Avatar,"

-- "20 Science Fiction Characters Who Got Their Legs Back,"

-- "Avatar gets mixed praise from paraplegics,"


-- "Avatar & Disability. Does the Film Give a True Picture of Disability? Does it Need to?"

-- Several posts from Feminists with disabilities, FWD/Forward,


-- "The Na'vi attitude to disability in Avatar,"

-- Alison Wilde reviews Avatar - disability arts online,

-- What Does Avatar Tell Us About Masculinity and Disability?"

-- "A Difference in Perspective: Experiencing Avatar Exceeds the Marketing,"

TV där kändisar leker funktionshinder

Ny programidé - kändisar ska vara funktionshindrade i en vecka. Tanken är att det ska bli underhållning, och bidra till ökad förståelse för personer med funktionshinder.

Det är Heather Mills, själv amputerad, som kommer med förslaget. Hon jobbar till vardags som charity campaigner, och har vunnit egen celebritetsstatus från sitt tidigare äktenskap med Paul McCartney. Den har hållits vid liv, senast med medverkan i "Dancing on ice" (let's dance på skridskor, tror jag).

"We might put celebrities in that position and see how they cope. If it's Gordon Ramsay, shove him in a kitchen and see if he can cook for the restaurant if he's blindfolded, and have him live like that for a week" (H.Mills)

Men om vitsen är att förändra folks uppfattning om personer med funktionshinder, så är det här en omväg. Det är bara att anställa journalister, programledare, metereologer, hallåor och artister med egna funktionshinder så sköter det sig självt. Och vem vill se Persbrandt ta på sig byxorna med förbundna ögon?

Det enda det här bevisar är väl att ett förslag som på något sätt innefattar funktionshinder inte nödvändigtvis blir bra bara för att det kommer från en person med egen funktionsnedsättning.

Vem får säga "retarded"?

I USA har det stormat länge nu. President Obamas närmaste man Rahm Emanuel har avslöjats med att säga "the r-word". Han talade om en liberal kampanjinsats som "fucking retarded".
Han har nu bett om ursäkt, bland annat efter att ha mött Special Olympics företrädare.

Men motståndarna hann hugga innan Emanuel hann säga förlåt. Värst var Russ Limbough, som sa r-ordet ofantligt många gånger medan han kritiserade Emanuels användande av samma ord. Förre vicepresidentkandidaten Sarah Palin krävde Emanuels avgång, men vägrade kräva Limbaughs avsked, för hans användande var ju - enligt Palin - "satir".

Nu har komikerna börjat ge sig på det hela. Först var det Andy Samberg som i Saturday Night Live häcklade Rahm Emanuel i en sketch där pip-ljudet som tar bort icke-acceptabelt språk var nästan det enda som hördes. Nu senast var det Comedy Centrals tur. Lewis Black ger sig på dem allihopa. Och använder r-ordet medans han resonerar om om han får eller inte.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Back in Black - The R-Word
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

(har inte hittat Andy Sambergs sketch. Nån som hittar bättre än jag? Posta i kommentarer!)

Normalitetens pris

Professor Karl Grunewald (fd medicinalråd) framför viktig kritik i Läkartidningen. Människor med utvecklingsstörning och autism avtjänar fängelsestraff som är tvivelaktiga ur rättssäkerhetssynpunkt. Och de är många. (läs mer i min andra blogg)

Moomsteatern gjorde 2001 föreställningen "Knastahuet och mänskligheten" av Cristina Gottfridsson. Uppkomsten kom bland annat från ett inslag i TV4s "Kalla Fakta" om hur vi hade många dömda människor som varken hade förstått det brottsliga medans brottet utfördes eller sitt straff. Skådespelaren i huvudrollen - Björn - kunde själv ha varit en av dem. Han berättade ofta om en uppväxt fylld av utnyttjande. Från barndomens påtvingade snatterier och stölder till vuxenlivets kapade bostäder, där hans "vänner" gjorde om hans bostäder till knarkarkvartar och hälericentraler. Vräkningarna var många.



En del av grunden tror jag var längtan efter normalitet. Om vännerna speglar den egna identiteten så blir det högstatus att ha icke utvecklingsstörda vänner. Kriminella kan vara en sån yta. Motprestationen är given - den utvecklingsstörde ska tillåta sig utnyttjas. Det finns många människor med intellektuella funktionshinder som använder stora delar av sitt liv till att betala av krediter för varor de aldrig sett skymten av, tvingats till sex eller skrämts till lydnad.

Björn hade tjatat i 15 år om att få spela "sitt liv". I "Knastahuet och mänskligheten" hämtades näring från hans egen uppväxt. Vet ni vad "slicka lister" är för något? Det är en metod från 60 och 70-talens uppfostringsanstalter. Om man var bångstyrig fick man slicka lister. Man tvingades ta så mycket stesolid att man inte kunde lyfta mungipan från golvlisten. Slicka lister.

Projektet med pjäsen blev en vändpunkt i Björns liv. Han fick - efter alldeles för lång väntan - en satellitbostad. Eget boende med garanti mot att kapas. Han fick en nära vän i medspelaren Bertram Heribertson. De klickade omedelbart, och snart var det bestämt att Björn skulle spendera sommaren hos dem på landet. Den värsta av de kriminella vännerna dog av en överdos. Och på scen gjorde han succe.

Tre veckor efter sista föreställningen dog Björn. Ibland känns livet mer än jävligt orättvist.

(bilden är hämtad från föreställningen, när huvudrollsfiguren tvingas slicka lister. Fotograf Henrik Hedenius)

På väg till ett spännande samarbete

Gårdagen ägnades åt att vidareutveckla det kommande samarbetet mellan Moomsteatern, Riksteatern och Studieförbundet Vuxenskolan runt tillgängligheten och delaktigheten för publik och artister med funktionsnedsättning.

Och ett sådant samarbete behövs. Om en grupp till stor del varit utestängd från en företeelse, lokal eller sammanhang, så räcker det inte att bara bygga en ramp. Och precis som andra diskrimineringsgrupper i samhället (t.ex. kön, etnicitet, sexualitet) inte accepterat att endast få titta på när de andra (män, heteron, svenskar) uppträtt så är det faktiskt dags att öppna Sveriges alla scenrum också. Och då inte bara med en ramp...

Funktionshinder på Oscarsgalan

Jag har tidigare skrivit om bandet Liyana från Zimbabwe. Nu är en dokumentär om deras ledsångerska Prudence Mabhena Oscarsnominerad (Best documentary short subject Oscars 2010).

Det är filmmmakarna som tävlar om statyetten, och så ska det så klart också vara. Frågan är väl som vanligt om salongen ens kan ta emot så många personer med funktionshinder på en och samma gång (blir de ens inbjudna?). Men jag drömmer genast om ett artistframträdande på galan. Ett framträdande där afrikanskt gung möter tappade kändishakor.


(hittar inget klipp från den nominerade filmen, men väl ett gammalt youtubeklipp med Liyana)

Mer på This is Zimbabwe-bloggen, filmsajten Music by Prudence, The Baltimore Sun.

Dags att boka era biljetter till "Oz"

Nu har vi släppt biljetterna till "Oz"!

Moomsteaterns version av Frank Baum's "Trollkarlen från Oz" förhåller sig extremt fritt från både Baums novell och Hollywoods berömda film från 1939. Den spelas i Malmö från 13 mars till 25 april.

Skolor - hitta speltider, info och bokningsinstruktioner här.
Privatpersoner - boka här.

Under tiden jobbar vi vidare för att ni ska få en sjudundrande upplevelse när ni kommer!

Personer med funktionshinder på scen och i media

Så har det avsnitt av radioprogrammet "Välviljans apartheid" där jag medverkar sänts. Lyssna här. Katarina Hahr intervjuar Suzanne Osten, Göran Ragnerstam och mig. Jesper Odelberg finns med i ett reportage.

Det blev bättre än jag befarade. Direkt efter sändningen kände jag spontant att för mycket av vad som sades runt bordet inte skjöt direkt på kärnfrågorna. Men här har Katarina och hennes kolleger gjort ett bra arbete i redigeringen.

Nina Lekander (Expressens radioblogg) kommenterar: "Den här gången var samstämmigheten kanske lite väl stor och problematiseringsgraden för låg."

Det är bara att hålla med. Visst var det så. För vem vill sätta sig i studion och ta på sig rollen som den som står för att artister med funktionshinder INTE borde få finnas på scen? Och varför skulle nån göra det? Det räcker ju att göra som nu - låta bli att anställa dom.

Same same som public service, skulle man kunna säga. Och Annika Taesler, journalist och ambassadör vid STIL (Stiftelsen Independent Living) visar på detta i sin artikel på DN debatt.

Personer med funktionshinder anställs inte, syns och hörs inte. När undantag från detta görs så är det i roll och funktion som funktionshindrat offer i dokumentära format. Man är ålagd att ändra detta, men inget händer. Jonas Franksson, före detta programledare på CP-magasinet, berättar för mig att han fortfarande inbjuds så fort man ska prata funktionshinder och media. Han är fortfarande, åtskilliga år efter att det sista programmet i serien sänts, det färskaste exemplet från SVT på att man en gång i tiden försökt.

Görs det då inte något för att ändra på detta? Jodå, jag var själv inbjuden på ett seminarie om just de här frågorna för några månader sedan. Det var också andra företrädare för ett inkluderande kulturliv. En kollega från Very Special Arts stod bakom två representanter för public service vid registreringen. Enligt henne utspann sig följande dialog framför henne:

Person A: "Vad är det för nåt vi ska på?"

Person B svarar med att återge agendan och mot slutet av dagen pratar de cheferna för public service-bolagen.

Person A: "Då återkommer jag när cheferna pratar. Jag orkar inte med tjafset innan"

Cheferna själva skyller på anställningstryggheten. De anser att LAS bakbinder de så att de inte kan välja vilka som ska anställas själva. Därför kan de inte anställa några medarbetare med funktionshinder, trots att de självklart vill det.

Någon som tror på den förklaringen? Inte?

Huvudet i hatten

Det här inlägget är skrivet av mina kolleger Sandra Johansson (producent) och Pierre Björkman (skådespelare)

I måndags var en av skådespelarna sjuk och repetitionerna styrdes om och blev lite kortare. Min kollega Pierre kom upp på kontoret på eftermiddagen och tog en kopp kaffe medan Suzanne bokade om hans hemresa med färdtjänst. Jag frågade Pierre hur dagen varit. Han svarade att de varit lediga mellan klockan halvtvå och två och då hade han målat. För Pierre är pauserna lika viktiga som repetitionerna. När jag däremot ställde samma fråga igår eftermiddag berättade Pierre livligt och med hela sitt kroppspråk om en scen han repat tillsammans med Ellen, som spelar Dorothy. Han försäkrade mig att det blir en väldigt gullig scen och det tror jag säkert - är det något Pierre brukar lyckas med så är det att charma publiken.
Pierre spelar alltså Fågelskrämman i OZ och redan samma dag som kollationeringen gjorde maskör Evalena en avgjutning av Pierres huvud. När Fågelskrämman är klar kommer Pierres huvud att finnas inuti hatten, och ansiktet sitter liksom på hatten. Pierre skrattar och skakar på huvudet när jag visar honom kostymskissen. "Jäkla skrälle" kallar han sin karaktär. Han refererar då egentligen till en sketch i Mitt i (P)lytet som vi spelade förra hösten, då Pierre spelade en isbjörn som kallar en pingvin för "jäkla fågelskrälle".

I förra veckan var vår affisch-illustratör Jerker Eriksson här och tog foton som han kan använda som grund till illustrationerna han gör. Pierre fick posera som fågelskrämma, eftersom "skrället" kommer att vara en av karaktärerna som syns på affischen. Resultatet kommer snart!



Inläggen om Oz publiceras också på Moomsteaterns backstageblogg.

Att kämpa med orden

Tänk er att alla orden ligger på bordet framför er - huller om buller. Och att ni vet att hur ni än gör så kommer troligen ordföljden att bli fel. Några ord är dessutom svåra att uttala. Några låter likadant men betyder inte alls samma sak. Uppgiften är nu att koppla samman alla orden till en enda text. Där alla ord kopplas rätt mot varandra, alla uttalas rätt och alltihop ska levereras som någon annan.

Den känslan av uppförsbacke möter min kollega Gunilla (som har godkänt den här texten) varje ny pjäs. Oavsett om texten är lång eller kort. Efteråt så är nästa uppgift den omöjligaste på jorden, och den man nyss kämpat med lätt som en plätt.

Idag har vi genomfört ett av våra arbetspass för att ta oss förbi den här känslan. Och för att alla orden på bordet ska kopplas till varandra rätt, betyda rätt och sägas rätt.
Den här gången bröt vi ner stycket i korta, korta microtexter. Vi visualiserade den första, beskrev den bilden i ord, kopplade orden så att riktning och tempus var ok. Provade, rättade, provade igen. Provade nytt, provade igen, rättade och körde en gång till.



Sen tog vi microdel två och gjorde likadant. När den var ok så kopplade vi ihop den första och den andra. Provade. Rättade lite, eftersom nu erbjöds en helt ny möjlighet för att blanda ihop orden igen. Men - rätade ut det omedelbart, för nu fanns ju bilderna som vi beskrivit i huvudet och erfarenheten av vad som kändes rätt i kroppen. Sen fikade vi, för nu var huvudet fullt med ord. Det finns en gräns för hur mycket koncentration det får plats i en och samma tidsrymd.

Del tre repades in. Vi kopplade ett-två-tre. Sekvensen - allt som allt 1 min 15 sek - hade fem delmoment. 90 repetitionsminuter senare fanns den där. Uppförsbacken hade planat ut. Orden, kopplingarna och förståelsen fanns. Och pusskalas utbröt.

Det är självklart att det inte är det roligaste repetitionspasset innan man går in i det. Men det är då ett av de mest tillfredsställande att komma ut från - både för Gunilla och mig. Och ett av alla de tillfällen som jag beundrar en av mina kolleger som mest. För vad är modigare än att möta sina egna tillkortakommanden, brotta ner dom och leverera texten som om problemet aldrig funnits?

Postas också på Moomsteaterns sida.

En alldeles för stadig flotte

Frank Baums "Trollkarlen från Oz" är egentligen inte skriven för att bli teater. Det kan man snabbt konstatera när man läst den över hundra år gamla boken. Hollywood gjorde därför helt rätt när man tog grundidén och gjorde något helt eget med materialet - det som sedan blev filmen med Judy Garland som Dorothy.

Vi har gjort likadant. Dvs förhåller oss extremt fritt till både boken och Hollywood. I Baums original råkar gänget ut för en massa äventyr som häxan och hennes förslavade apor iscensätter. Det hoppade Hollywood till stora delar över, men det är nåt vi istället har tagit fasta på.

I ett av dom hamnar gänget på en flotte. Och vattnet runt om dom blir allt vildare. Ska dom kunna hålla sig kvar? Just nu har några av skådisarna inga som helst problem. Scengolvet som utgör flotten är hur stadigt som helst! Just det - konkretisera! Men... eftersom det inte finns några egentliga "flottar" längre, bara stadiga pontonbryggor som känns som fast mark, så är det inte det lättaste att ordna. Eventuellt flyttas därför ett repetitionspass till en bassäng. Vi får se....

England före igen

I Sverige är det sällsynt med skådespelare med funktionshinder i TV och film. I England - där händer det hela tiden. Nu har långköraren "Coronation street" rekryterat (ytterligare en) skådespelare i rullstol. Hon heter Cherylee Houston och ska göra karaktären Izzy.

Jag har tidigare skrivit om att England kunde tjäna som förebild för oss andra, t.ex. här. Artikeln i Digital spy spär på det intrycket. Den avslutas med en uppräkning av andra karaktärer med funktionshinder i "Coronation street", samtliga spelade av skådespelare med egen funktionsnedsättning, och följs av en listning av andra serier som tagit ombord skådespelare med funktionshinder.

En i sanning upplyftande läsning.

Krigs och hörselskadade svanar

Sri Lanka är hårt drabbat av ett nyligen avslutat inbördeskrig. Den lokala koreografen Jehan Aloysius har samlat invalidiserade soldater och människor med hörselnedsättning för ett gemensamt uppförande av Svansjön.

Läs mer på CNNs iReport här och här (video). Videon ger inblick i repetitionerna. Bildspelet är från färdig föreställning.




För mig är det jätteglädjande att se de här bilderna. Att arbeta inom konstformerna kostar pengar. Det gör att jag mestadels nås av västerländska rapporter om grupper och nya verk.

Kritiskt om kritikens utrymme

Just nu pågår en debatt om kulturkritikens tillstånd. Avstampet för debatten tycks vara tidskriften 00tals nummer "Vässa kritiken".
"VÄSSA KRITIKEN! Slappa omdömen, list-journalistik och en kritik som handlar
 mer om person än prestation. Tidningarnas kultur sidor behöver slipas, men hur?" anger de själva som aptitretare för numret.

Detta har i sin tur lett till en debatt i Expressen. Har utrymmet minskat, Var det bättre förr och Bloggarnas eventuella roll är några av frågorna.

Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att det blivit ett minskat utrymme för min konstart - teatern - i de medier jag följer. Men att kultur och nöjessidorna blivit fler. Det känns som om pappersmedia använder kultur/nöje som ett profilområde för att nå yngre läsare, och att teatern som 'gammelkultur' inte anses ingå i ungdomars kulturkonsumtion. Om min tes stämmer så är däremot spel och musik ungt i gammelmedias ögon.
Min upplevelse (nej, jag har inte kollat någon statistik) är att texternas längder krymper när det gäller recensioner av scenkonst. Med krympande textutrymme urvattnas möjligheten till djupgående åsiktsförmedling.

Jag saknar det. I min mening räckte inte de gamla, i min upplevelse större, formaten till heller. Under några år diskuterade vi på teatern om vi kunde hyra in kritiker på egen hand, för att få veta allt denne tyckte och möjligen också att kritikern skulle våga mer i prövandet av sin kritiska hållning.
Betty Nansen-teatret i Köpenhamn gör detta nu. 6 personer har fått anställning för att kritisera teaterns uppsättningar. Deras recensioner publiceras oredigerade på teaterns hemsida.
Automatreflexen hos de flesta är att det inte kan fungera, att det blir köpta recensioner. Jag menar att den åsikten baseras på tron att kritiken enbart skulle fylla en roll som reklam för ett scenverk. Jag tror teatern om att vilja ha en kommunikation med sin publik, och att reflektioner på vad som gjorts, t.ex. recensioner, därför är viktiga. Enbart positiva hyllningar skapar ingen utveckling, så varför reducera teatern till nån som bara vill ha reklam för sin produkt?

Bloggarnas roll diskuteras. Jag förfäras när man som Madeleine Grive på Expressen gör bloggarna till amatörer och betalda kritiker i gammelmedia likställs med kompetens. Jag har under mina år i branschen jobbat tillsammans med många rutinerade teaterarbetare. Och det är nog rimligt att säga att det inte är ovanligt att med åsikter om "recensenter som inte kan nåt". Om jag håller med? Nej, det kan jag inte säga. För min egen del är det inte recensionen ett sätt att få respons från någon som är likadan som jag, utan att få många röster som utifrån sitt eget perspektiv speglar vad vi åstadkommit. Visst händer det att en del lästa reflektioner ger mer näring och andra mindre, men så måste det bli om mångfalden ska ha nån funktion. Att däremot påstå att alla betalda papperstyckare är kompetenta och alla ickebetalda digitaltyckare är amatörer blir bara dumt.

Roligare då att göra som the Guardians (förmodar jag) betalda och kompetenta kritiker i deras teaterblogg. De listar (usch, fy, jag vet, men ur läsarperspektiv kan de faktiskt fungera då o då) de bästa kritikerbloggarna och hjälper sina läsare att hitta kvalificerade kultur och scenbloggar. Det känns väsentligt fräschare än kategoriska etiketter. Och om det är läsarnytta som är tidningens mantra så är det också ett kvalitativt bättre förhållningssätt.

Tidigare i Expressen: Peter Cornell, Nina Lekander.
Jenny Tunedal tycker om 00tal i AB.
Betty Nansen-teatret

Härliga barn och en konkretiserad fågelskrämma!

Repetitionerna har börjat. Torsdag 7 januari var det kollationering. Vi läste manus, såg kostym och scenografiskisser, diskuterade ljus, koreografi, lyssnade på musik och diskuterade hur vi kan komma att använda projicerat ljus integrerat i allt annat. Mycket information, med strax under trettio personer närvarande. Det betyder att ca hälften inte var med.

Inte med? Nej, det finns ca 30 personer till inblandade i projektet. Det är 24 barn och deras pedagoger från Nya Stenkulaskolan i Malmö. De fick en specialanpassad kollationering för barn dagen efter.

I fyra timmar möttes alla som ska jobba tillsammans. Barnen fick - inte bara lära känna utan - börja jobba tillsammans med pedagoger, backstagepersonal och skådespelare. Den ena övningen efter den andra gjordes, och alla som en sorts presentation. Den ena övningen berättade om en samarbetsform. Den andra om en lek som används i föreställningen. En tredje om hur man beter sig för att jobbet ska vara säkert, en fjärde om hur allt är möjligt. Och så fortsatte det: Samarbete mellan två eller flera, hela tiden i mixade grupper oavsett ålder och funktionsförmåga. Barnen fick en kollationering i lekform.

Vilka härliga ungar! Det fanns koncentration, vilja att utföra, glimt i ögat och stora smil.

Vår danska pedagogstuderande Tina skriver jättebra om det i sin blogg.

Efter en grym förkylning för mig som stal 1,5 repetitionsdag, så kom också den vuxna ensemblens egna arbete igång. Och vi började faktiskt på ett liknande sätt. Med ett öppet undersökande av figurer, situationer, kroppar och händelser. Hur ska Niclas hitta sin hund på två ben? Hur ska plåtis - som är en windowsbaserad reservdelsmänniska i vår tappning - förhålla sig till sin kropp och undvika stereotypen från 30-talsfilmen? Vilka uttryck skapar största möjliga spänning hos Häxan Västan och hur håller man balansen på en flotte? Och vad är en fågelskrämma?

Det sista är en jättebra fråga om man som Pierre Björkman är skådespelare med begränsad teoretisk överföringsförmåga och därtill storstadsbo. Pierre och jag har efter 17 års gemensamt arbete hittat fram till olika sätt att möta olika utmaningar. Det går inte alltid att veta i förväg vad som funkar, Pierre är en mästare på att överraska mig. Men att konkretisera är en bra början. Så igår byggde vi en fågelskrämma av gamla kläder ur kostymförrådet och diverse fyllnadsmaterial. Sen försökte vi få den att stå upp, trots att den inte har några muskler i sina uppstoppade armar och ben. Och därefter försökte Pierre få sina - av egen vilja - lealösa armar och ben att fungera som vore de av halm.

Om det fungerade? Ingen aning än. Och det är heller inget som oroar mig. På ett eller annat sätt hittar Pierre sin fågelskrämma, det vet jag redan. Men om det finns någon som vet var det står en fågelskrämma i sin naturliga miljö här i Skåne, så är du välkommen att höra av dig.

Blogginläggen från repetitionerna av Oz återfinns också på Mooms hemsida. (klicka på taggen "blogg")