fel, fel, fel

Jonas Franksson påpekar att jag är ute o seglar när jag skriver om Bolibompas nya programledare. Det var jag också. Långt, långt och utan sjökort. Därav är inlägget raderat.

Tack Jonas

GIMP project

Ett av de mer omtalade dansprojekten internationellt är the GIMP project. Det härstammar från New York och har fått ett häftigt mottagande och massor av beröm.

Jag träffade koreografen Heidi Latzky förra sommaren, och såg ett repetitionspass inför en annan dansföreställning med dansare med funktionsnedsättning inkluderade. Men då fanns inget tillgängligt material med rörliga bilder på webben. Nu finns det.

Enjoy!

att skriva Chris Lindahligt

Chris Lindahl är musikrecensent på Gaffa.se. När han ska lustmörda bandet Takidas senaste album "The burning heart", så avslutar han med följande rader:

"Men gitarrerna harklar ur sig träiga riff och när väl syntslingorna träder fram då smakar det bara gammalt tuggummi och mellanstadiedisco. Robert Pettersson utnyttjar också en sångteknik där han på ansträngd engelska försöker låta så menlös som möjligt. Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten." Chris Lindahl på gaffa.se

Jag har ingen aning om hur Takida låter, men Chris Lindahl låter fruktansvärt illa. Så illa att man i min bok kan mynta uttrycket "att skriva Chris Lindahligt".

Expressen, GP, SvD, DN, AB, Sydsvenskan, Skånskan, HD.

Andra som delar Chris Lindahls egenskap att använda funktionsnedsättningar för att beskriva hur kasst nåt är:
Karolina Fjellborg i Aftonbladet kallade en film adhd-drabbad, Pelle Fosshaug myntade begreppet "cp-rött" efter en bandymatch.

Startskott för "Lilla Asmodeus"

Idag var det kollationering inför arbetet med "Lilla Asmodeus". På måndag börjar repetitionerna.'

"Lilla Asmodeus" är en barnbok av Ulf Stark (ni vet han som skrev årets julkalender) som dramatiserats av Jan Modin. Mörkrets härskare är orolig för sin yngsta son. Han varken svär, nyps eller kletar snor i soffan. I ett försök att skynda på pojkens utveckling när det gäller att ställa till dumheter, så skickas Asmodeus upp till ljusets och jordens rike för att värva en själ till sin far.

Hur det går? Kom och se efter 8 oktober!

En kollationering är en dag där alla berättar om sina ideer, visioner, frågor och funderingar kring det kommande pjäsarbetet. Ett sorts avstamp för gemensam färdriktning fram till en färdig föreställning och mötet med publiken. Har man då - som vi - en sällsynt kreativ samling människor i sitt produktionsteam, så blir kollationeringen som ett radband fullt med "kickar". Efteråt så snurrar huvet, fyllt till bredden av information och intryck. Men det är ett lyckligt "snurr"!

Ni kommer att kunna följa mitt arbete med "Lilla Asmodeus" ibland på den här bloggen, men ännu bättre blir det om ni bokmärkar hela teaterpersonalens blogg på www.moomsteatern.com. Här dyker det upp små betraktelser då och då rakt innifrån hjärtat av repetitionerna. Ena dagen en skådis, nästa vecka en teknikers tankar.

Vi spelar i Malmö, Trelleborg, Hesingborg, Botkyrka och Stockholm. Vill ni ha hjälp med biljetter? I Malmö går det bra att boka på Kulturcentralen (släpps 8 aug). I övriga kommuner kan ni kontakta oss på teatern via ticket (at) moomsteatern.com så hjälper vi dig vidare till rätt biljettkassa.

PS Rättelse - julkalendern i radio ska det va. Min goa producent Sandra nöp mig just i kinden... (se kommentarerna)

Lilla Asmodeus reklamfilm

kommer snart i TV4 Öresund...

Normativ mediakritik?

I våras blev jag intervjuad av Svenska Dagbladet. Ingången var att "det var så mycket utvecklingsstörda i media just nu". Understödet för den tanken var Glada Hudik, hotell-såpan och "I en annan del av Köping". Jag försökte ge min syn: Det som upplevdes som en boom var i verkligheten en ökning från absolut ingenting till bråkdelar av promillen i representation. Det blev ett bra samtal om konstnärlig frihet, representation och diskriminering.

Men det är klart att det tidigare icke sedda väcker frågor. Debatten blir lätt: Ska de verkligen vara där i rutan? Om de nu ska det - i vilken form?

Redan där borde den diskussionen stoppas i papperskorgen, menar jag. Prova med att stoppa in vilken annan diskrimineringsgrund i resonemanget, så ser ni vad jag menar. "Ska verkligen färgade människor/homosexuella/kvinnor (välj själv) vara där i rutan?" "Om färgade människor/homosexuella/kvinnor (välj själv) nu ska det - i vilken form?"

Omgivningens självpåtagna rätt att - utan att ens vara ombedd - rusa till försvar för att skydda vad de upplever vara "stackars funktionshindrade" från att utnyttjas är en tvångströja. Själva värnandet bygger på synen om personen med funktionshinder som svag och oförmögen.

Det betyder däremot inte att alla programideer som innefattar personer med funktionsnedsättning är bra. Men det är något man delar på lika villkor med resten av tv-utbudet. Hur tänker de egentligen, konceptmakarna och upphovsmännen?

I dagarna har tre satsningar uppmärksammats. Det är "The undatables" på engelska Channel 4. Här ska vi följa personer med Tourettes, Asperger och Narkolepsi i deras försök att hitta kärlek via dating. Ansvarig på Channel 4 Liam Humphrey säger i The Sun: "We want to challenge people's perceptions about what is considered to be 'normal', but ultimately, this isn't a series about disability. It's about a universal desire - to find love." (Tjusigt sagt när man just förpackat det i en dejtingserie för såna som inte går att dejta för att dom har en funktionsnedsättning. När hade han senast en icke-funktionsnormativ i vilket annat dejtingprogram som helst?)
En av kommentarerna till artikeln i the Sun är typisk. Signaturen Exakta skriver: "This show is akin to displaying those on a freak show. Not that these people are freaks but if they were on a documentary style program showing how they try to live a normal life as possible then it would be an education for those who do not understand the problems they face. The Producers are nothing but Ringmasters wanting to make money." (Läs: Program som skildrar funktionshindrades problem i Utbildningsradion är okej. Utanför den boxen blir det freakshow.)

I hetluften finns också Ricky Gervais (The office), som står bakom en ny sitcom med namnet "Life's too short". Den handlar om en kortväxt man som har en inte alltför blomstrande artistagentur. Lyteskomik, lyder omvärldens vilja att värna om den de upplever vara svag.



Ricky Gervais försvarar sin serie i nzherald:
"This is nothing to do with his height. We're not getting jokes out of him being short all the time, we're getting jokes out of him being militant or ripping off other dwarves. He runs an agency, both in real life and in this one. In this one it's called Dwarves for Hire and of course he's just ripping them off. He's getting all the best jobs for himself and he treats them like commodities and props."

Gervais fortsätter:
"It's not the real Warwick Davis, he's not really like that. We've created a character here, a little Mussolini (dictator). And it's not all jokes about his height, it's much more about his character."

Vad Warwick Davis anser har reportern valt att inte ta reda på.

ITVfest har valt ut en dokumentär om skådespelerskan Teal Sherer - "My gimpy life". Här hittar jag inga kritiska yttranden över huvud taget. Men så är vi också i formatet som den kommenterande signaturen Exakta efterlyste - utbildande och dokumentärt.





Av dessa kommer jag att försöka få tag på nåt avsnitt av Ricky Gervais/Warwick Davis. Resten lockar inte.

AXIS gästar "So you think you can dance"

Den amerikanska ensemblen AXIS från San Francisco gästade showen "So you think you can dance" i somras. Resultatet finns på youtube - och här:

Suzanne Osten regisserar skådisar med intellektuella funktionsnedsättningar

Första dagen efter semestern!

Men semestern hade ett avbrott. Jag åkte i början av juli till Edinburgh för att vara med de första tre dagarna av repetitioner för ett nytt projekt. Ett projekt där Suzanne Osten regisserar skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning.



Lung Ha's heter våra skotska kolleger, och leds av finlandssvenska Maria Öller. (Hon har tidigare samarbetat med Suzanne Osten i olika projekt). Kompaniet har många aktiva, och blandar projekt där väldigt många finns på scen (som i Huxleys lab, en alldeles fantastisk föreställning tillsammans med Grid Iron, en grupp som gjort uppförandet av teater på ovanliga platser till sitt signum) med produktioner där färre deltar, men i mer avancerade uppgifter, och där skådespelarna repeterar på heltid.

Medea's children (av Per Lysander, nu bearbetad av Ann-Sofie Báràrny) har fem skådespelare, varav Maria Öller (barnflickan) är en. Fyra skådisar med olika funktionsnedsättningar gör Medea, hennes man och deras två barn. Till detta en musiker - och allt hanterat i Suzannes regi.

Premiär på Edinburgh Fringe snart. Kan du inte åka dit? Se den i Stockholm. Kommer på Unga Klara 4 - 6 september.

Jag som sett de tre första dagarnas repetitioner har redan bokat biljetter. "Medea's children" har alla förutsättningar att bli en succé.

Rep-bilder:

Göteborgs stadsteater släpper in skådespelare med utvecklingsstörning på lika villkor

Nu är det äntligen offentligt. Göteborgs stadsteater och Moomsteatern samarbetar i produktionen av en pjäs. Det betyder att skådespelare med utvecklingsstörning ges plats på en av Sveriges främsta institutionsteatrars scen. En milstolpe för oss som jobbat med frågan om representation i scenkonsten!



Initiativet kommer från Göteborgs stadsteater, efter ett förslag av skådespelerskan Åsa-Lena Hjelm. En "lära känna"-process och diskussion mellan teatrarna, dess ledningar och medarbetare har varit igång sen två år tillbaka.

Bägge sidor har sedan tanken väcktes varit överens om "lika villkor" som ett viktigt ledord. Göteborgs stadsteater har en mångdubbelt större struktur, ekonomi, logistik och organisation jämfört med Mooms. Å andra sidan är samarbete mellan skådisar med olika funktionsförmågor hemmaplan för Mooms, medan stadsteatern gör sin första erfarenhet på området. Desto viktigare att vi på alla områden jobbar med en ständig medvetenhet. Vi äger, formar och utför produktionen med gemensamt makt och ansvar.

Här finns också ett gemensamt lärande. Göteborgs stadsteater har länge ansetts vara den teater som lyckats bäst i Sverige med att utveckla tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning till salongen. Nu tar man sitt första steg till att jobba med full delaktighet när även själva scenen och den konstnärliga verksamheten öppnas. För Mooms finns ett lärande från en mer rutinerad/etablerad teater.

Även processer och rutiner ser annorlunda ut på de olika teatrarna. Och även här gäller lika villkor. Det repas i både Malmö och Göteborg. I Malmö som Mooms brukar göra - mestadels vardagar dagtid, med för Göteborg nya inslag som social kollationering. I Göteborg repar vi tisdag till lördag med kvällspass fyra dagar i veckan, det blir nytt för våra skådisar.

Även det konstnärliga inflytandet har vi försökt dela lika. Det är lika många skådisar från vardera teater på scen. Malmö skickar in Pierre Björkman, Gunilla Ericsson och Niclas Lendemar i leken. Stadsteatern mönstrar Gustav Ekman Mellbin, Åsa-Lena Hjelm och Bill Hugg. Ett garanterat härligt gäng att se tillsammans.

Lika lika blir det i produktionslaget. Mooms bidrar med regissör (jag), kompositör (Jan-Erik Sääf), ljusdesign (Hans C Roupe). Stadsteatern har föreslagit dramatiker (Ann-Sofie Bárány) och står för scenografi (Clive Leaver), kostym/mask (Evalena Jönsson Lunde) och ljuddesign (Jonas Redig).

Premiären blir 20 april i Göteborg, och pjäsen kommer till Malmö i oktober.

Pjäsen blir nyskriven.

– I mötet mellan skådespelarna från Moomsteatern och Göteborgs Stadsteater kommer dramat att handla om den sköra tråd som utgör en människas normalitet och de urkrafter som samlas just kring den gränsen. Att tillhöra eller stötas ut, att bära eller brista – det är frågan, säger dramatiken Ann-Sofie Bárány.

Igår var det presskonferens i Göteborg, när programmet släpptes. En hel del media var där. Här finns ett urval att ta del av:

SVT Västnytt:


Radioinslag P4/SR
GP
Aftonkuriren

I Svenska Dagbladet finns en större intervju om representation idag. Den ingår i en serie artiklar som startade igår (första artikeln här).

Syntolkad dans

Mindre än en promille per år av de synskadade upplever syntolkad scenkonst. Det är på tok.

Uppgiften återfanns i en artikel i nättidskriften Nummer.se om syntolkad dans. För mig slår en sån rad som en knytnäve i magen. Jag kan inte tänka mig att promillesatsen har sin orsak i att synskadade väljer bort scenkonsten. Orsaken kan inte vara annan än strukturell.

Desto bättre då med de utvecklingsinsatser som görs. Nummer uppmärksammar Isabelle Bärgh och projektet "Different Ways of Seeing".

Enligt syntolkning.nu ska projektet komma till Malmö. Det ser jag fram emot - Jag vill vara med och lära!



(Bilden är från Nummer.se/fotograf Carl Thorborg. Den visar Helena Franzén i en duett med New York-baserade dansaren Ori Flomin i "Trigger Point", en föreställning som syntolkats inom projektet.)

Jack Blond

Kan inte låta bli att lägga ut det här klippet för en kortfilm som heter Jack Blond. Även denna visas på Sprout, men här är det filmatiserad pojkdröm i kortfilmsformat. Skådisen med Downs heter Darren Renouf och regissören Rebecca Coley.



Kan köpas här.

Anita

En argentinsk långfilm med en skådespelerska med Down syndrom har börjat visas på filmfestivaler.



Skådisen som gör Anita heter Alejandra Manzo. Regissören som gjort filmen är Marcos Carnevale (bl.a. "Elsa and Fred").

Just nu är den aktuell på Sprout filmfestival i New York. Jag har inte sett några engelskspråkiga tidningar recensera den, men man kan läsa mer om filmen på IMDB.

Londons olympiad satsar på artister med funktionsnedsättning

Nu börjar det komma nyheter om den utlovade satsningen på artister med funktionsnedsättning i Londons olympiad nästa år. Bland highlightsen finns en bipolär cirkus, konst (Paul Cummin ovan) och stora inkluderande koreografier för dansare med och utan funktionsnedsättning av Candoco. (Nedan koreografen/dansaren Claire Cunningham)


Läs mer om satsningen på 820.000 pund (ca 8,5 milj SEK) på Artinfo.

Vad jag förstår så är konst av artister med funktionsnedsättning inte hänvisad till Paralympics, utan finns representerad längs hela linjen. Typ inklusion på riktigt.

Twist and Crawl

I San Francisco genomförs nu en konstutställning vid namnet "Twist and Crawl" av NIAD (Richmond's National Institute for Art and Disabilities). Utställningen mixar konstnärer med olika funktionsförmågor. När konsten möter betraktaren vet man inte om en funktionsnedsättning finns eller inte. Man ser bara konsten. Sån är i alla fall idén.

Ytterligare en fördel med gemensamma utställningar av det här slaget är att konstnärerna får låna varandras publik/konstintresserade. Och den bonusen funkar ju åt "båda hållen", för vad är det som säger att den ena konstnären/funktionsförmågan per automatik har fler intresserade än den andra?

Här är verk från några av artisterna som är med. De är hämtade från NIADs hemsida. Själva utställningens hemsida visar inga verk. Jag kan därför inte garantera att de bilder som visas här faktiskt deltar i utställningen, bara konstnärerna bakom dem.

Willie Harris:


från hemsidan: "Willie Harris' multitude of sprightly ink drawings and prints of a wide-eyed elfin figure with outstretched arms, ears and hair are self-portraits of the artist. A second but less common theme is of his home. The tension between his fine black lines and dense clusters of scribblings energizes these and other Harris artwork.

These pieces, we sense, tell a continuous story about the artist. Yet we can only imagine what he may be thinking about. He is prolific and nearly obsessed, rarely parting from his two themes."



Lacee King:


Från hemsidan: "Lacee King has been working at NIAD for years and creating art is her favorite activity. "I make art for fun, to calm my nerves, to decorate my home, and for a sense of accomplishment." Although she was born blind this does not impede her ability to transform paper or fabric into wonderful creations.

Lacking vision means her tactile sense becomes dominant as she bends, rolls, glues, and sews to make her creations. King's recent work includes a series of embossed prints and a braided rope sculpture.

In the spring of 2006, Lacee King was awarded the Vegari Prize during the annual Lighthouse for the Blind and Visually Impaired, INSIGHTS 2006 exhibition, which took place at the San Francisco, CA, city hall. As a result of recieving this prize she is one of the featured artists in the INSIGHTS 2007 exhibition, taking place from October 9 to December 7, with nine prints and one sculpture on display."



Läs om utställningen och konstnärerna i San Francisco Chronicle.

Lida och "Jag, Niclas" på Moomsteatern

Nu har reklamfilmen för vårens satsning på Moomsteatern kommit. Jag tror den har förutsättningar att bli kusligt bra. Vad tror ni?



"Lida" är fritt baserad på Stephen Kings roman. Gunilla Ericsson gör Annie Wilkes och Jonas Karlström spelar Paul Shandon. Regi Per Thörnqvist. Premiär 18-19 mars. Biljetter på Kulturcentralen.

Men redan innan dess har "Jag, Niclas" premiär 26 februari. En soloföreställning i experimentformat, som endast kommer att ges uppsökande. Läs mer på Moomsteaterns hemsida. Föreställningen är skapad i samarbete mellan Niclas Lendemar (skådespelare), Jan-Erik Sääf (musik) och Nina Gyllenskiöld (regi).

Bägge produktionerna bloggar här.

Vill du att "Jag, Niclas" kommer till er och spelar? maila kjell(at)moomsteatern.com.

SVT söker blivande tv-profil med funktionsnedsättning

Jag har i olika tillfällen berört medias brister när det gäller representationen för personer med funktionsnedsättning. Den har varit historisk usel, och vi har inte sett något tecken på förändring.

Nu kanske det händer.

SVT tänker sig att den kommande programledaren i Bolibompa ska ha ett synligt funktionshinder!

Jag har talat med castingkvinnan Isabelle Lanér, och fått lov att sprida efterlysningen via blogg. Här är den. Blir det verklighet så är det sannerligen ett genombrott.

Här är efterlysningen från SVT:

”Hej,

SVT letar nu efter en (blivande) tv-personlighet till Bolibompa i Barnkanalen.
I jobbet ingår bl.a. att skriva manus, titta på filmer och inte minst
ett stort arbete framför kameran.
Vi söker dig med synlig funktionsnedsättning, för vi saknar och
behöver den erfarenheten redaktionellt och i rutan. Vi ser också gärna
kvinnliga sökande då programledargruppen nu består av fler män än
kvinnor.

Vi tror att du som söker har erfarenhet av barn
(kanske din egen barndom) på något sätt och att du är en person som är
bekväm med att vara i fokus.

Hör av dig till mig med cv, personligt brev, bild och om möjligt gärna
rörligt material, där du berättar varför du tror att det är just dig
vi söker. Eller tipsa mig om personer du tycker jag borde träffa.

Vi kommer inte att kalla alla sökande till provfilmning, men jag
svarar självklart på alla mail.

Vänliga hälsningar Isabelle Lanér

isabelle.laner@svt.se
”

Har du det som önskas? Go for it!

Extensions

Short Center Repertory Theatre turnerar just nu norra Kalifornien med sin pjäs "Extensions" av Murray Schisgal. Den absurda komedin handlar om två åldrade varieteartister i väntan på att deras agent ska ringa.

De två skådespelarna i klippet är Regina Brink, som är blind, och Brian Hillebert, som har en förvärvad hjärnskada.

Gruppen har sin hemmaplan i Sacramento, CA, och deras konstnärlige ledare James Anderson har flera decenniers utvecklingsarbete bakom sig. Han säger: ""Presenting talented actors with disabilities to mainstream audiences and elevating public consciousness about the contributions of persons with disabilities has been the mission of The Short Center Repertory throughout our history,"...
"Experiencing first hand the vital performances and unique perspectives of adults with disabilities is a huge eye opener for the audiences we have encountered.", fortsätter han.

Klippet:

Hur dum får en välgörenhet vara?

Under Moomsteaterns turné till Liverpool träffade jag Laurence Clark, komiker. Och se, nu hittade jag en serie klipp av honom på youtube.

Klippen är en serie där Clark försöker hitta gränsen för hur idiotiskt dum en välgörenhet måste vara för att folk ska låta bli att ge pengar. Eftersom han själv höll i hinken och har cp så gick gränsen inte att etablera. Han skulle ha pengarna, om han så bad om att få slippa.

Här är serien:

Betala räntorna på mina lån:


Stoppa inte pengar här, då blir jag kriminell:


Det här är en bluff!:


Döda hundvalparna!:

Döv konstnär publicerad i Time magazine

Konstnären Leon Lim från Malaysia har använt "the text of a leaked cable" för att ta fram en ny variant av Julian Assanges ansikte. Han gjorde den i sex olika varianter och skickade till ett antal tidningar. Richard Stengel på Time föreslog att den skulle användas i tidningen. Så blev det i nyårsnumret, där Julian Assange fanns med på listan över personer som betytt mycket under året.

“I wanted to share my thoughts on why Assange should be the person of the year. I certainly didn’t expect to see my portrait of him in print as the magazine has its own design team for artwork,”, säger Lim.

Hans bilder finns sen tidigare bland annat i en specialbeställd kalender från New Yorks borgmästare.

Lim är döv sedan födseln.

The Star. (Malaysia)

Stamning i film

Rollfigurer med funktionsnedsättning porträtteras stereotypt och fördomsfullt. Just nu hyllas den aktuella "The King's speech" som en som försöker det motsatta. Colin Forth, som spelar kungen, hyllas och nomineras till priser.



Men det finns de som tycker annorlunda. Barry Harbaugh skriver en kolumn i The Slate där han pekar på hur lågt ribban är lagd när man höjer "The king's speech" till skyarna. I Harbaughs artikel finns också en historielektion i hur stamning återgetts på film. Den är för bra för att missa. Så jag lånar och återger:

"Freaks" från 1939, där den själv stammande skådespelaren Roscoe Ates får rollen som den stammande maken gift med en siamesisk tvilling. Han fick ersätta den också stammande skådisen John Dougherty, som inte kunde säga replikerna enligt manus. I klippet ses ett exempel på s.k. substitution (man tänker säga ett ord, kan inte få fram det, och tar då ett annat som betyder ungefär samma sak)


I The Cowboys från 1972 så provocerar John Waynes förman den unge pojkscouten att släppa sin stamning genom en rejäl utskällning. När den unge pojken skäller tillbaka släpper stamningen.



I Paulie(1998) är det föräldrarnas fel att dottern Marie stammar. "Marie couldn't talk. Her dad couldn't listen. Her mom couldn't cope."



I en tv-dramatisering av Stephen Kings "It" (1990) så är det en skräckupplevelse som gett stamningen, och återupplevandet av traumat återskapar också stamningen.



"Girl shy" från 1924 är ett exempel på ett sedan återkommande tema. Mannen som stammar när han är i närheten av en flicka. Kolla särskilt in hur man arbetade för att gestalta stamning i stumfilmsformatet.



I "The passion of darkly noon" (1995) används stamningen som en förstärkning av utmålandet av en psykopat.



I "A fish called Wanda" (1988) försöker man vända på vem som är dum i huvet, genom att göra John Cleese's lyssnare ännu dummare.



I "My cousin Vinny" (1992) pratar rollfiguren som vanligt hela filmen, men stammar när han utsätts för pressen att stå framför en jury.



Även "Rocket Science" (2007) utmålas som ett - i likhet med "The king's speech" - seriöst försök att porträttera en stammande rollfigur. Även denna film har en manusförfattare som själv stammar.



Så kommer till slut exemplet, föredömet på hur man skulle kunna arbeta, enligt artikelförfattaren. Det hämtas från Tarkovsky's "The mirror" och jag återger hela den förklarande texten på engelska: "The most profound depiction of stuttering on film appears in the prelude to Andrei Tarkovsky's Russian masterpiece, The Mirror. Though the character (who here is being "cured" by hypnotism) fails to reappear in the movie proper, his stutter is used not as a lazy way of outlining a character but as an entry point into larger ideas. The Mirror is the only movie I've seen in which a director doesn't cut into a block, rescuing the audience from awkward tics and sputtering silence. In The King's Speech, when we're met by the dreaded and empty silences between the king's words, the scenes often cut away just as a visceral awkwardness sets in. Tarkovsky, on the other hand, allows the stutter to dominate a scene with its own insular drama—he refuses to abridge it. In the face of everything we don't know about the condition, perhaps that's all, finally, we can ask for." (Harbaugh)



Läs en artikel om manusförfattaren till "The King's speech" Davis Seidler (som själv stammade som tonåring).
Time och New York Observer utnämner "The King's speech" till Oscarsfavorit.