Läsningen av Elisabet Höglunds
kolumn i Aftonbladet "Kämpa - men inte för att få vara sjukskriven" är nedslående. Höglund borde - med kompetens och erfarenhet - kunna bättre.
I Höglunds värld är handikappad och frisk motsatser. Förutom att vi språkligt och ideologiskt har valt bort begrepp som "gravt
handikappade människor" sen länge länge, och idag har en gemensam syn att det är miljön som
funktionshindrar (
så här säger man), så sätter Höglund detta "handikappade" i motsats till "friska". Men personer med funktionsnedsättning är inte sjuka. De har, i exemplen Höglund använder, inte lika många ben och armar som normen föreskriver. Men ingen av dem är förkylda eller har gulsot.
Det börjar redan i artikelns inledning. "Men när han kom närmare upptäckte jag att det var något
fel på honom", skriver Höglund när hon beskriver mötet med en cyklist med benprotes. Var köpte du den människosynen?
Men värst är det i slutet. Måltavlan är Sveriges sjukskrivna, företrädda av en kvinna med fibromyalgi som Höglund läst om. Så här blir det när de ställs mot Höglunds hjältar:
"Därför gör det mig så beklämd när jag varje dag läser om människor, som klagar över svårdiagnosticerad värk i axlar, nacke, rygg och fötter, och som till varje pris kräver att få fortsätta att vara sjukskrivna.
Häromdagen läste jag om en kvinna, som fått diagnosen fibromyalgi (smärtor) i foten. Värk och felbehandling gjorde att hon slutade jobba, blev långtidssjukskriven och sjukpensionär på deltid. Nu slåss hon för att få behålla sin sjukpenning?…
…?samtidigt som den enbente mannen fortsätter att cykla på sin racer, samtidigt som Christoffer Lindhe tar sig till ännu högre höjder inom handikappidrotten och samtidigt som mannen med den deformerade foten och utan högerben dansar in i butiken för att handla mat.
Till de sjukskrivna vill jag säga: Sluta klaga på försäkringskassan. Försök mobilisera de inre krafterna i stället. För de finns! Att bli frisk måste ju ändå vara ett viktigare mål än att fortsätta leva på sjukpenning."
En kvinnas med fibromyalgi i foten blir representanten för någon som klagar istället för att försöka bli frisk. Detta medans de senare åren präglats av ett medvetandegörande om att vården inte är jämställd. Att medicinsk forskning och behandling utgår från män. Att mäns värk med automatik antas ha kroppsliga orsaker medans kvinnors antas vara psykosomatisk.
"Ännu ett exempel på hur vårdkvaliteten brister för kvinnliga patienter är att det finns otillräcklig forskning om en del sjukdomstillstånd, bland annat smärttillstånd, som främst drabbar kvinnor. Det medför att kvinnor oftare sägs lida av ”diffusa” eller ”ospecifika” sjukdomar.” För inte så länge sedan användes förkortningen SVBK i journalerna. Förkortningen stod för Sveda-, Värk-och Bränn- Kärring. Bland annat genusforskare har uppmärksammat och protesterat mot detta. Man har föreslagit att man istället bör använda termen ännu otillräckligt utredda symtom om de ”diffusa” besvär som framförallt kvinnor drabbas av. Tanken är att det inte är kvinnorna det är ”fel på” då de inte passar in i mallen. Istället är det forskningen som i otillräcklig grad intresserat sig för kvinnors könsspecifika besvär. Tillgången till rätt anpassad vård kan alltså inte särskiljas från den forskning som bedrivs om kvinnors respektive mäns sjukdomar och symptom." (sid 60, (O)jämställdhet i hälsa och vård, SKL.)
Vad är det som får Höglund att anta att sjukskrivnas kamp för ett drägligt försäkringsskydd står i motsats till varje ansats att försöka bli frisk?
Höglund, som själv ansett sig diskriminerad på grund av ålder och kön inom mediavärlden, klarar i sin krönika av att förminska både personer med funktionsnedsättning, kvinnor och personer med ohälsa. Låt vara utan att mena så. Men det gör mig besviken. Jag hade hoppats att en livslång erfarenhet av kritisk granskning hade räckt längre än så.
(Läs även Jonas Frankssons
blogg om hur media värderar funktionshinder i rapporteringen om det misstänkta försäkringsbedrägeriet i Halland.)
Inlägg
