Kulturcentrum Skåne - mer än ett undantag?

Kulturcentrum Skåne är något så ovanligt som en fristående eftergymnasial utbildning för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Man tar ett brett grepp på konstnärligt skapande och kulturkompetens, och har ett gediget gott rykte. Igår var jag och såg deras föreställning ”Vidare”.
Bravo Kulturcentrum! Det får bli rubriken i en spontan recension. Inte för att det dramatiska innehållet nådde rekordnivåer, men väl för värmen som spred sig, den ”en för alla – alla för en” anda som fanns och för oväntade individuella prestationer. Birgitta Hansson – vilken röst! Och var kom den ifrån?
I ett samtal efter föreställningen med Heimo Åback och Christel Nilsson, två av förgrundsfigurerna i ledningen för Kulturcentrum, så skymtade en viss oro för framtiden. Jag ska inte gå in på deras specifika situation. Den är alldeles för speciell för att jag ur huvudet ska kunna återge den på ett korrekt sätt. Men huvudproblemet är väl känt. Det så kallade sektorsansvaret för handikapp-politiken fungerar inte.
I Sverige finns inget departement eller myndighet som ansvarar för människor med funktionshinder. Myndigheten Handisams funktion är inte att ta hand om frågorna som rör människor med funktionsnedsättning utan att samordna alla andra myndigheters agerande. Tanken med detta är inkluderande och god. Alla människor ska finnas med på lika villkor. Våra rättigheter och skyldigheter i förhållande till försvar, sjukvård, kultur och utbildning ska i enlighet med gällande lagstiftning vara lika som för alla andra.
Ibland kan det förekomma att en människa med funktionsnedsättning behöver en extra insats för att kunna finnas med på lika villkor som andra. Det är varje departements och myndighets ansvar att se till att det så kallade sektorsperspektivet fungerar. De som bygger och äger hus ska se till att de är tillgängliga för människor som behöver rullstol. Teatrar ska kunna ta emot människor med hörselnedsättning i publiken. Kan man inte använda allmänna kommunikationer pga funktionshinder så har man rätt till färdtjänst.
Men hur är det med eftergymnasial utbildning för människor med intellektuell funktionsnedsättning? Finns den? Nja, knappt. Universitetsnivån är generellt sett stängd. När Moomsteaterns skådespelare skaffar sig akademisk utbildning på Teaterhögskolan så sker det genom att Teaterhögskolan har ett uppdrag att utbilda yrkesverksamma med fler än tre år i yrket. Gymnasiesärskolans betyg räcker inte för allmän behörighet.
Folkhögskolorna i Sverige bedriver en viss utbildningsverksamhet gentemot människor med utvecklingsstörning. Finansieringen är ett lapptäcke av ordinarie folkbildningsbidrag och extra resurser pga funktionshinder samt extra medel från Skolverket för assistenter. Om det innebär internat tillkommer sen en rad olika förhandlingsytor beroende på vilken individ det gäller, var den är bosatt och hur dennes försörjningssituation är. (kommun, region, Försäkringskassa, Arbetsförmedling etc). En stor del av utbudet av denna eftergymnasiala utbildning för personer med utvecklingsstörning är av allmän karaktär, eller ”flytta hemifrån/personlig utveckling”. Specialiserad eftergymnasial utbildning är undantag och beroende av att anordnaren trixar med projekt och hoppar mellan finansieringstuvorna.
De flesta andra människor – vi utan intellektuell funktionsnedsättning – kan fritt välja att utbilda oss. Vi har många alternativ, flera olika utbildnings och finansieringsformer. Tanken med sektorsansvaret är att utbildningsdepartementet och dess myndigheter ska säkerställa att detta också fungerar för människor med funktionsnedsättning. Det betyder ramper för att kunna inkludera människor i rullstol, tolkar för syn och hörselskadade, speciella läromedel för vissa målgrupper, så att de kan utbilda sig som alla andra. Men sektorsansvaret borde också gälla för personer med utvecklingsstörning.
Verkligheten idag är att den utvecklingsstörde efter särgymnasiet inte har så många val alls. Det troligaste är att han/hon istället betraktas som en administrativ kostnad för en kommun och Försäkringskassan. Gå direkt till pension utan att passera eftergymnasiala studier eller arbete. LSS-lagstiftningen garanterar dagcenterplats. Du är placerad.
År 2002, då Moomsteatern gjorde musikalen ”Speciells Evangelium”, kom ca en tredjedel av finansieringen från EU-medel. Myndighetens syn på projektet var att ”de utvecklingsstörda inte kan ingå i projektbeskrivningen. De är inte diskriminerade på arbetsmarknaden. De har ju dagcenter livet ut.” Detta tillbakavisades några år senare av myndighetens generaldirektör.
Tanken om sektorsansvar är bra. Men ska det fungera måste samtliga svenska myndigheter ha tydliga instruktioner att det ligger i deras uppdrag. Annars blir det som nu. Alla kan säga att de vill den funktionshindrade väl, och ingen har det som sitt uppdrag.
Kulturcentrum Skåne kämpar för eftergymnasial kvalificerad utbildning för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Utbildningsdepartementet säger att det är Skolverket som är myndigheten med ansvar för liknande utbildningar. Skolverket menar att Kulturcentrum Skånes verksamhet inte finns beskrivet i deras uppdrag.

Risken är att Kulturcentrum Skåne framöver inte ens tillåts vara undantaget som bekräftar regeln om utvecklingsstördas utestängdhet till högre utbildning.