Gervais humor

Svenskans tvblogg uppmärksammar Ricky Gervais humor idag. Hans inlägg handlar egentligen om en ny grej Gervais gör för Hollywood Disabilities Forum, men den klarar jag inte att embedda. Men han hjälper oss också till denna godbit:

Cityscapes

Stephen Wiltshire gör konst av stadsbilder. Med ett fotografiskt minne för detaljer specialiserar han sig på byggnader och skylines. Och hans autism är en tillgång. Stephen Wiltshire har numera eget galleri i London, säljer sina grejer dyrt och ger sig nu på städernas stad - New York.


Watch CBS News Videos Online

Ännu mer om ICA-reklamen. Nu i GP.

Jag blev uppringd igår av GP. Jag fick känslan av att de ville att jag skulle utveckla min kritik från inlägget "ICAs "Vi kan mer" borde kunna bättre" (länk nedan). Men det ville inte jag. Ty den är marginell i förhållande till det som är stort i det här:

1. Att ICA gör reklam med en skådis med funktionsnedättning i icke-stereotyp roll. Och att man vill anställa upp till 1000 personer med funktionshinder i sina butiker. Min gissning är att telefonerna borde redan gå varma hos ICA-handlare runt om i Sverige. Från folk som vill ha en anställningsintervju, från arbetsförmedlare och kommunala representanter med ansvar för vidareslussning av personer inom daglig verksamhet. Det är fortfarande detta som är den stora nyheten. Inte att jag tycker att retoriken kunde utvecklas.

2. Debatten om vad medverkan av en skådis med Down syndrom har för effekt. Vi hör aldrig någon som är kritisk till stereotypa offerskildringar i nyhetsinslag och dokumentärer. Men aktiva subjekt som bryter mot stereotyperna i film och på scen - då blir det reaktion! Och de är inte ensamma. Brittiska BBFC satte först 12-årsgräns på engelska filmen "Special people" pga "disability themes". Med det menades att rollerna med funktionshinder spelades av skådespelare med funktionshinder. Varningen är diskriminerande och togs bort efter protester. Men om vi ska döma av alla som faktiskt blir upprörda av personer med funktionshinder utanför stereotypen så kanske den rent av var adekvat? (obs, rent retorisk fråga, och uttrycker inte en önskan hos mig...)

Här hittar du mer om dessa ämnen i min blogg:
Vissen kritik mot ICA-reklamen om hur bra och rätt ICAs reklamfilmer är och kritikens potentiella skadeverkningar.
ICA-Jerry del 2 jämför debatten med den som kom runt Pascal Duquennes (Berömd skådis med Downs) medverkan i Simyos mobilreklam i Frankrike.
ICA-Jerry del 3 tar i kommentarerna upp frågan 'Förstår skådespelaren med utvecklingsstörning vad han eller hon spelar'?
Funkisbyrån och mediavärlden om användandet av personer med funktionshinder i reklam och mediaproduktion. (I samband med lanseringen av Funkisbyrån)
Censur pga handikapp om hur censuren verkat mot personer med funktionshinder i film, med anledning av det föreslagna borttagandet av svensk filmcensur.
Svensk film rollbesätter skådespelare med Down syndrom om ytterligare en positiv satsning inom området, den här gången TV-drama.
ICAs "Vi kan mer" borde kunna bättre om hur jag efterlyser en annan retorik i satsningen.

Maysoon Zayid

Hon är officiellt världens mest förtryckta person, hävdar hon. Hon är palestinsk muslim med CP. Hennes skakningar gör flygplanspersonalen nervös, och det blir inte bättre när det är hennes pappa som släpper av henne. Han är en klockren kopia på Saddam Hussein.

Frågan är ju om inte alla dessa utanförskap är en konkurrensfördel. Vem annars kan komma undan med att driva med muslimer, palestinier och funktionshindrade utan att bli sedda som fördomsfulla och plumpa?

Läs mer i The Guardian. Och här är några intervjuer med henne från youtube.

Marianne Adolfsson

Idag har jag mest gråtit och tänkt på Marianne. En kollega under 13 år, som gick bort i fredags. Två strokes blev en för mycket. Ett tungt besked, men ett ljust minne.

Debuten 1993: Den lilla djävulen i "Meningen med livet"

Gifter sig och drar hem Thaliapriset till Mooms i "Den lilla människan"

Ger von Trier svar på tal i "Normalerna"

Får huvudrollen i dansdramat "Ensamheter"

Lovsjunger vinet i "Speciells Evangelium"

Turnerar bland Skånes barn som Igelkott i "Leksaksfångarna"

Sista rollen: En rätt så flugsvamps-pårökt puppa i "Alice" 2006

Marianne fanns med i Moomsteaterns ensemble under åren 1993 - 2006.

Vad ska bort, Jasenko?

Jasenko Selimovic försöker blåsa liv i en kulturpolitisk debatt i GP i veckan. Det är bra. Men swingarna han tar till är kanske inte alltid klockrena.

Han kritiserar sossarna och Pagrotsky hårt för att använda kulturen som ett verktyg i "arbetsmarknadspolitiken, exportpolitiken, finanspolitiken och allt möjligt annat, förutom just – kulturpolitiken"). Men i kulturutredningen, beställd av sittande regering, finns ett helt jättekapitel om aspekt-politiken. Kulturen ska göra nytta i utbildningsväsendet, regional tillväxt samt främja hälsa och miljö. Same, same - but different?

I artikeln menar Selimovic också att ett för allt för brett kulturbegrepp utarmar kulturen och sänker nivån på denna tills den blir betydelselös. Svaret på detta är professionalisering. Denna ställs mot "lek för sysslolösa amatörer".

Selimovic fortsätter: "För handen på hjärtat: vill ni bli opererade av en amatörkirurg vars främsta kompetens är att ”han vill vara med och operera”? Om inte – ställ då frågan: varför skulle kulturen ha så dålig status att alla kan vara med och vara konstnärer?"


Detta väcker två grupper av frågor:
* Vilka är alla dessa amatörer som får en så betydande del av den nationella kultur-kakan?
* Selimovic egen väg från ingenting till en av de skarpaste regiskalpellerna i landet - hade den ingen publik alls? Fanns det inga mellansteg på den resan?

Jag tror bra bredd och kvalitet på spetseliten har ett samband. Och jag tror intresset för konsumtion av den professionella kulturen stärks av att många är aktiva med sitt eget skapande.

Han hade kunnat välja fotboll som liknelse istället för kirurgi. Zlatan är briljant, och hela världen följer honom. Han behöver inte politisk bortprioritering av varken korpen, div 5 eller knattefotboll för att glänsa.

Jag hyllar Selimovics vilja att blåsa liv i kulturdebatten, och hoppas han kommer in i riksdagen. Men jag undrar ändå vad han konkret vill. Peka med den professionella skalpellen. Vad ska bort, Jasenko?

SvD, GTs kulturblogg, SR,

På turné i Berlin

Ikväll spelar Moomsteatern "Featuring Pierre Björkman - solo on stage" på Ballhaus Ost. Men gårdagen gör att jag redan vågar utropa festivalens höjdpunkt: "The freak & the showgirl" av och med Mat Fraser och Julia Atlas Muz.


Under en dryg timme klär de bokstavligen och bildligen av begreppen "freaks", "showgirls" och sig själva. Vi skrattar och ryser, jublar och kastas omkring mentalt som bollar i en tumlare. Det är både barnförbjudet och naket, och jag undrar om det finns något område de skulle kunna tänja gränserna för som de inte beträder. Och tänjer. Och skrattar. Och äger både scen och oss som tittar.

En uppvisning i scenkonst som jag hoppas vi kan bli delaktiga i att så småningom ta hit till Sverige.

Det räcker inte att bara bli förbannad

Vellinges fyra fall där fel gjorts när det gäller att diagnosticera utvecklingsstörning inför särskoleplacering är givetvis en katastrof. Ännu värre blir det när Vensel Roskvist, chef för psykologerna i Vellinge säger i Sydnytt: "Men det ändrar inte vår grundinställning. Nämligen att vi är säkra på att vi gjort rätt" och "För oss känns det ändå tryggt att veta att en utomstående expert har tittat på det här, och säger att vi har gjort det här korrekt".

Det han avser är att en utomstående expert, Eva Tideman, tittat på Vellinges utredningar, och förklarat att "utredningen är utförd helt i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet". Och visst går det att ha förståelse för att Vellinge kommun har ett behov att visa för omvärlden att man inte gjort fel med flit. Men fel gjorde man, även om man avläste testerna rätt. Hur det kan kännas tryggt är en gåta. Det borde snarare skapa panik. Varje framtida resultat som kan avläsas som att barnet borde placeras i särskola är nu ett resultat man inte kan lita på. Det har nämligen testerna numera också visat.

Men det räcker inte att bara bli förbannad. Här finns ett strukturellt fel. I Uppdrag granskning säger Magnus Tideman (släkt med expertutredaren?) att vi har "en över hundraprocentig ökning av antalet elever i särskolan".

Jag hörde honom föreläsa tidigare i år. Jag rotar fram noteringarna: I början av 90-talet gick 0,6% av eleverna i särskolan. Nu är samma siffra 1,6%. Det blir en ökning på ca 165%. Tideman är alltså blygsam i sitt påstående i Uppdrag granskning.

Ökningen lär inte bero på att fler föds med syrebrist under förlossningen. Tvärtom, med nya prenatala tester och ständigt förbättrad medicinsk standard borde det procentuella antalet inskrivningar i särskolan minska. (I Danmark föddes rekordlåga 26 barn med Down syndrom förra året).

Så varför ökar antalet personer med utvecklingsstörning så dramatiskt? Någonstans har gränsen för vilka som får vara med och vilka som ska dömas till utanförskap förflyttats. Skolans fel? Inte en aning, men det är där det händer. Det rimliga vore att börja titta där.

Den ökade utslagningen får följder för de som drabbas. Nästan alla som går ut särskolan missar nämligen arbetsmarknaden. De skrivs inte ens in på arbetsförmedlingen. Det blir sjukersättning och daglig verksamhet inom LSS livet ut. Istället för karriär och ökat välstånd så stannar man högst troligt på existensminimum resten av sitt liv.

Förutom de direkt drabbade, så drabbas samhället. En dagcenterplats i 40 år a 200.000/år och en förtidspension på 9.000 per månad i 40 år är i runda slängar och lågt räknat 12,3 miljoner per livsöde. Just nu ökar vi på antalet 12,3-miljoningar dramatiskt. Är det det vi vill?

En av pojkarna i Vellinge har stämt kommunen på 9 miljoner. Jag kan inte bedöma om det skadeståndet är rimligt eller inte, bara med hjärtat känna att inga pengar lagar hålet som skapats i grabbarna. Med lite tur skulle dock dessa pojkars öde kunna starta en debatt om våra ökade särskoleinskrivningar. Och leder det till att vi byter färdriktning så har de - beviljade skadestånd eller ej - besparat samhället och massor av medmänniskor långt mer än något utbetalat belopp.

Tidigare inlägg i bloggen:
Vad gör Vellinge för fel?
Snart ökar anmälningarna till särskolan

Mer om Vellinge/särskoleinskrivningar:
SvD. Svt.

Mediala inlägg från längre tillbaka:
Sydsvenskan: 1, 2, 3.
Ännu längre tillbaka: Tvillingarna 2007. Skadeståndsanspråk 2009.

DN.

Kunskapspriset 2009

Igår var jag i Blå hallen på gala. Det är samma sal som Nobelmiddagen hålls i. Pampigt, tjusigt och rätt fräckt faktiskt.
Anledningen var Kunskapsgalan. Nationalencyklopedin utser årligen årets kunskapsspridare inom sex kategorier. De får alla en tung skulptur i glas signerad Bertil Vallien och en check på 250.000.

Jag var där i egenskap av före detta pristagare. Moomsteatern fick nämligen priset i kategorin folkrörelser/organisationer 2007.
Motiveringen: "för att teatern på ett strålande effektivt sätt sprider kunskap om den intellektuellt funktionshindrade människans möjligheter som yrkesmänniska. Utan minsta avkall på den konstnärliga kvaliteten visar Moomsteatern att intellektuellt funktionshindrade personer kan bli fullt yrkesverksamma skådespelare, t.o.m. med akademiska poäng från Teaterhögskolan."

Årets vassaste pristagare? I mitt tycke Mats-Eric Nilsson, som skrivit böcker som "Den hemlige kocken", och som med sina avslöjanden om vad maten verkligen innehåller fått massor av människor att förändra sina konsumtionsvanor.
Övriga pristagare och dess nomineringar finns på Kunskapsprisets hemsida. Där kan ni också nominera inför nästa år. Jag har tänkt till, och i år tänker jag nominera SEA-U. För att de är så fantastiskt duktiga och engagerade i vår miljö och vårt vatten. Och för att alla, oavsett förutsättningar, välkomnas lika intensivt.

Svensk press om Kunskapspriset: DN 1, 2, 3. SvD, Medievärlden 1, 2. Newsdesk 1, 2, 3.

Inkluderande kulturskola

Tvärsnytt visade i dagarna ett inslag från en nationell samling inom Pascal-projektet. Ett initiativ vars syfte är att utveckla kulturskolornas mottagande av elever med funktionsnedsättning. Ett 30-tal kommuner deltar.



Det kan behövas. Under åren 2000 - 2002 så deltog jag i projektet "Ba(r)nbrytarna". Det drevs av HISO (Handikappidrottens samarbetsorganisation, Skåne) och undersökte varför det var så få barn med funktionsnedsättning som deltog i kulturella friutidsaktiviteter.

Den frågan hade i all enkelhet tre svar:
- Barnen trodde inte att det var till för dom.
- Föräldrarna trodde inte barnen skulle kunna.
- Pedagogerna trodde sig inte ha vad som krävdes för att undervisa barn med funktionsnedsättning.

Förutom denna kollektiva misstro, så fanns organisatoriska och ekonomiska problem. Kommunernas vanligaste grepp vad gällde stöd till föreningslivet var att ge dubbel aktivitetsersättning om man tog emot barn med funktionsnedsättning. Detta oavsett om barnet krävde ingen anpassning alls eller om det behövdes mindre grupp, införskaffning av hjälpmedel, dubbelbemanning etc. Den del av den ideella sektorn som var duktig på att fixa verksamheten med de som stod längst ifrån inkludering fick svårt att ha råd, om de inte fick stöd från Allmänna Arvsfonden eller kronprinsessan Victorias fond. Kommunens stöd tillät inte ett aktivt rekryterande av barn med grava funktionsnedsättningar inom befintlig bidragsstruktur.

Till detta kom attityder, aningslöshet och direkt okunskap. Under tiden projektet pågick fick jag berättat för mig om en kommunal kulturskola som hade utvecklat en "prova på"-verksamhet för alla barn. Sedan ansökte de hos sin kulturnämnd om pengar att utvidga detta så att barn med funktionsnedsättning också skulle kunna prova. Ingen, säger INGEN, varken tjänsteman eller politiker, reagerade över att barnen med funktionsnedsättning inte ingick i "alla barn". Det var fullkomligt naturligt för alla att dessa var en vid sidan om pågående projektverksamhet.

Ytterligare ett strukturproblem var att en av de stora aktörerna som vill och redan har kompetens att bygga verksamhet för barn med funktionsnedsättning, folkbildningen, i sin bidragsgivning är inriktad på vuxna och ungdomar. Ett utökat uppdrag med tydligare kompensation skulle underlätta.

Det är ju möjligt att några av de här strukturfelen har ändrats sen jag medverkade i "Ba(r)nbrytarna". Men det troliga är att mycket är same, same but different trots allt. Därför är Pascal-projektet så fruktansvärt viktigt. Kulturskolan måste vara för alla. Att någon inte tror sig kunna undervisa får aldrig vara en ursäkt för att inte ta emot, utan bara fungera som ett underlag för fortbildning och nyrekrytering.

ICA-Jerry del 3

Nu även som den onde. Bra ICA. Skitbra.

ICA-Jerry del 2

Heja Abbe! visar mig att den andra delen av ICAs reklamfilmer med en skådis med Downs finns ute. Jag sprider den gärna:



Paul Tilly åker på att spela över, men det köper jag gärna. Igenkänningen av alla människor som med snällt välmenande trycker ner andra funkar.

Enda överraskningen i debatten hittills är att "förstår han (Mats Melin) vad han gör?"-spåret inte dykt upp ännu. Det brukar komma, och var bärande i debatten när Pascal Duquennes (Downs) medverkan i Simyos mobilreklam gick upp i Frankrike.



Grejen är att Pascal utmålas som en annorlunda man, för han betalar bara 19 cent per minut för sina mobilsamtal. Nästan en klipp o klistra-parallell till "har ni aldrig sett en praktikant förut?". Och här ifrågasattes om Pascal visste vad han gjorde. Det brukar komma som ett brev på posten när en person med en intellektuell funktionsnedsättning lämnar sin offerroll och tar plats offentligt. Alla tycker sig ha rätten att (be)döma om personen gjort rätt eller fel, om den gjort rätt eller fel på rätt eller fel grundval, om den förstått eller inte... osv. (Pascal själv tyckte det var ett bra extraknäck.)

Den här typen av debattspår är en duktig härskarteknik när det gäller att hålla personer med intellektuella funktionsnedsättningar borta från den offentliga arenan. Att den inte har kommit här (vad jag har läst hittills) är jag glad för.

Läsvärt sen sist: KvP/Expressen, Sören Olsson, Masarinmamman.

Protester mot hörande skådespelare i New York

Döva skådespelare protesterar. I skottgluggen finns
- en dramatiker som gjort en dövstum litterär figur till en talande roll på scen. Ett grepp av Rebecca Gilman i bearbetningen av Carson McCullers roman “The Heart Is a Lonely Hunter”.
- en regissör som gav rollen till en hörande skådespelare. Doug Hughes, med bland andra Tony awards på prishyllan, heter han.
- den hörande skådespelaren som fick rollen. Henry Stram borde sparkas, anser kritikerna.

Dramatikern Rebecca Gilman säger att hon gärna lyssnar på kritiken om att valet att göra rollfiguren talande gjorde det svårare för döva och endast teckentalande skådespelare att konkurrera om rollen, men att hon inte vill få sin pjäs omskriven av en kommitté.
Regissören Doug Hughes säger att han gärna samarbetar med hörselskadade skådespelare i ett nytt projekt, men att han inte har några planer på att sparka sin nuvarande skådespelare, även om han har förståelse för den upprördhet rollbesättningen gett.
Vad skådespelaren Henry Stram känner framgår inte av artikeln. Han lärde sig teckenspråk särskilt för rollen (tal används bara i delar), och fick mycket beröm för sin insats när pjäsen uruppfördes i Atlanta. Även om det finns kritik mot hans autencitet från hans kritiker, så är huvudpoängen inte om han är bra nog på scen, utan om han över huvud taget borde fått rollen.

Jag håller på den konstnärliga friheten, även om jag kämpat hela mitt vuxna liv för den funktionshindrade skådespelarens rätt till scenrummet på lika villkor. Och man kan alltid diskutera om dramatikern fegar ur när den inte vågar låta den dövstumme karaktären vara det hela vägen ut. Men det är fortfarande hennes val att göra. Teatrar som aldrig väljer att rollbesätta icke-normativa skådespelare förtjänar massiv kritik, men aldrig för det enskilda konstnärliga valet. Det är strukturen som är missgynnande. Och ett sätt att komma åt dessa strukturer är givetvis att ge resurser och makt till såna som tänker och agerar icke-normativt.

Hela storyn i New York Times.

Mer om diskriminering/jämställdhet i USAs teaterliv i inlägget "Överraskande resultat i studie om diskriminering av kvinnliga dramatiker"
Mer om rollbesättning med eller utan artister med eget funktionshinder i bland annat:
"Vem ska spela Tore?"
"Lady Gagas dansare - rekvisita eller rörelsehindrad?"
"Svensk film rollbesätter skådespelare med Down syndrom"

Vissen kritik mot ICA reklamen

"Nya reklamfilmen väcker debatt" utropar KvP/Expressen om ICAs senaste reklamfilm med praktikanten Jerry med Down syndrom. Och visst bloggpratas det överallt om filmen. Men det är väldigt enstämmiga röster som hörs. Alla älskar den. Men riktigt alla? Nej, det finns en upprörd man i Ljusnarsberg. Han heter Daniel Hambre, musiklärare, och är så upprörd att han vädrar sin kritik i Närkes allehanda:

"Jag blev bestört och väldigt förvånad. Ica-reklamen har ju tidigare varit ett rätt roligt koncept, men den här filmen var bara plump. Människosynen i reklamfilmen är verkligen hemsk", säger han.

"Jag skulle vilja veta vilken känsla Ica vill förmedla med sin reklamfilm. Är budskapet ”han kan ju inte arbeta, han har ju Downs syndrom”? Jag tycker att filmen är nedsättande mot människor med Downs syndrom", är ett annat uttalande.

Smaken är som bekant som röven klöven, men hur Hambre hamnar i hemsk människosyn är för mig en gåta. En man med Down syndrom dyker upp i en position som praktikant, en rätt allmän företeelse i vårt land. Och han får punchlinen och allas sympati. Man bryter mot stereotyper. Han är dessutom rollbesatt med en skådis med Downs. Byrån som gör ICAs aktuella reklamfilm gör allt rätt.

Hambres spekulation om att Icas budskap skulle vara att de inte kan arbeta pga Downs säger mer om hans egna automattankar än om ICAs ev förutfattade meningar. Jodå, jag har rosat ICAs projekt "Vi kan mer" i ett tidigare inlägg, men också kritiserat deras ordval i motiven till satsningen. Men att vilja aktivt arbeta för att anställa upp till 1000 personer med funktionshinder i sina butiker kan omöjligen ha sin grund i Hambres fabrikation.

Så... åtminstone jag fick verkligen leta för att hitta nån som var ordentligt upprörd. Nån som kan hjälpa mig hitta fler upprörda i bloggar eller nyheter? Vill man studera kampanjer som verkligen orsakat debatt, så rekommenderar jag inlägget "Funkisbyrån och mediavärlden". Där återfinns resonemang om Simyos mobiltelefonkampanj med Pascal Duquenne som dragplåster (skådis med Downs) och Benettons användning av personer med funktionshinder i sin marknadskommunikation.

Grisar - först på scen och sen på tallriken

Några grisar medverkar i pjäsen "Ach, du lieber" på Köpenhamns biologiska fakultet. De har tränats på Nordsjällands grisakademi sen åtta veckors ålder. Utbildare och coacher har varit gristränaren Alexander Schwenn och hundtränaren Karen Frost Knudsen. På fredag är det premiär. Pjäsen spelas en månad. Direkt efter sista föreställningen ordnar Meyers Madhus så att djuren slaktas och anrättas. Publiken äter. Till föreställningen har man knutit professor Jan Ladewig på biovetenskapliga fakulten i Köpenhamn, som rådgivare när det gäller djuretik och djurvälfärd.

Nån som kommer ihåg Marco Evaristti, som lät ett antal guldfiskar simma i en mixer? Och som lämnade det upp till konstbesökaren att trycka på knappen - eller låta bli. Det blev ett himla liv, där företrädare för djurens rätt hävdade just detta, medan en del inom konsten gav luft åt stora ord om konstnärlig frihet och yttrandefrihet.

Konstens rätt att provocera och tänja är ju självklar, liksom pressens rätt att publicera och skriva vad man vill. Det gör ju inte att man behöver använda den rätten till vad skit som helst. Man kan välja. Rättigheterna innebär inte heller att just denna frihet nödvändigtvis ska gå före all annan rättighetslagstiftning.

Björn äter konstnär - blir det ok pga djurrätten?

EventNews

Ska Massachussets be om ursäkt?

Västvärldens äldsta institution är på väg att stängas. The Fernand school for the disabled har (van)vårdat personer med utvecklingsstörning sen 1848. Värst var det kanske under andra världskriget. Då matade man - i forskningssyfte - sina intagna med radioaktiva frukostflingor i ett samarbete mellan Massachussets Institute of Technology (MIT) och Quaker Oats.


Nu vill några delstatspolitiker att Massachussets borde be om ursäkt för sin medverkan i vanvården. Bill Clinton gjorde så 1995 för den nationella regeringens medverkan i frukost-testerna.

Men det möter protester från delstatspolitiker som är rädda för att en ursäkt skulle kosta pengar. (MIT och Quaker Oats har redan betalat ut ett skadestånd på ca 13 miljoner kronor till drabbade och deras efterlevande.)

Jag tycker det är upprörande. Avgörande för en ursäkt, ett ansvarstagande för sina misstag, är om den kostar pengar. Kostar den nåt så behövs ingen ursäkt. Vilken människosyn!

Boston.com

Vad hände med Ållateatern?

Igår gick en dokumentär på SVT - "Länge leve teatern!" om Ållateatern i Sundsvall. Ni vet teatern med de utvecklingsstörda skådespelarna som gjorde "Carmen" på 90-talet och charmade Göran Persson till att betala deras Sevilla-turné. Nu - äntligen - är de på scen igen efter mer än tio års tystnad. Den här gången med Molieres "Den inbillade sjuke". Även denna gång, vad jag kan förstå från artiklar på webben, tillsammans med Teater Västernorrland.

Såg ni inte dokumentären? Gör det (tider nedan). Jag önskar jag fått chansen att se föreställningen. Scenlokalen är oerhört vacker, och jag såg bland annat Juan Rodriguez skymta förbi som regissör till föreställningen. Kul också att så många av skådespelarna gavs plats för sina funderingar och åsikter.

Men en fråga ekar obesvarad efter filmen. Vad gjorde Ållateatern under alla dessa tio år då inget producerades? I filmen säger man bara att annat kom ivägen eller nåt liknande. Men det räcker inte som svar. En teater som inte producerar teater - det blir för mig en gåta. En gåta jag skulle vilja få besvarad. Nån som vet?

SVT2 Torsdag 15 okt 2009 kl 15.10
SVT2 Lördag 17 okt 2009 kl 12.00

Reklamfilmer med skådespelare med funktionshinder

Nu rör det på sig. Det går tre reklamfilmer i nationell TV där skådespelare med funktionshinder medverkar. Två från Handisam och en från ICA. I ICAs fall är det antagligen också en serie med fler än en reklamfilm.







Jag tycker filmerna är bra. Framför allt så gillar jag de icke stereotypa bilderna som förmedlas. Att ICA-Jerry svarar "Vad glor ni på? Har ni aldrig sett en praktikant förut?" är att leka med och vända på våra fördomar. Och Handisams filmer - ja, där är det ju liksom hela poängen med att dom överhuvudtaget görs.

Jag som brukar skynda mig ut i köket så fort det blir reklamfilm. Nu vill jag stanna och se eventuella nytillskott...

ICAs "Vi kan mer" borde kunna bättre

"Vi kan mer" är ett projekt där ICA under de närmsta 3 åren ska anställa mellan 500 - 1000 personer med funktionsnedsättning. Stående ovation för detta! Men - ICAs retorik (och motiv?) är inte lika bra som deras handlingar. Vi börjar i det positiva.

Arbetslösheten för personer med funktionsnedsättning är jättestor. För de med intellektuell funktionsnedsättning följs studentexamen oftast upp med förtidspensionering - utan att ens ha fått besöka arbetsförmedlingen.

Villkoren för att anställa personer med funktionsnedsättning är goda. Lönebidrag och trygghetsanställningar gör att arbetsgivarens egeninsats är minimal. Trots det fortsätter arbetslösheten att vara skyhög för personer med (intellektuell) funktionsnedsättning. Ingen vill anställa i alla fall.

Nu kommer ICA alltså med en satsning på att anställa dessa människor, i samarbete med Samhall, och efter inspiration från Glada Hudiks succé. (ICA och Glada Hudik vann Kultur och Näringslivs pris för bästa samarbete senast det delades ut). Bravo Samhall och Glada Hudik! Och jättemycket bravo till ICA!

En av Sveriges största arbetsgivare tar ett strukturellt steg för att motarbeta diskriminering på arbetsmarknaden. Tänk om fler kunde följa efter!

Men - för där finns ett litet 'men' i allt detta - låt oss titta på vad ICA säger om sin egen satsning.

"På det här sättet vill vi bidra till ett samhälle där alla får ta del och utvecklas till sin fulla potential, även om förutsättningarna för olika individer kan se olika ut. I grunden handlar det om att tro på människor och ge alla möjlighet att bli sedda, hörda och tagna i anspråk. Jag känner starkt för den här satsningen eftersom den ligger så väl i linje med hela ICAs värderingar", säger koncernchefen Kenneth Bengtsson i sin pressrelease.

"Avtalet ger butikerna tillgång till nya medarbetare med nya erfarenheter. Projektet handlar om att sätta människan i centrum, att alla har rätt till lika värde och rätt till gemenskap och ett socialt liv", säger Thomas Strindeborn, ordförande i ICA-handlarnas Förbund i samma meddelande.

Det handlar om dom. Individerna som får utvecklas. Allas rätt och människan i centrum. Att dom också ska få ett socialt liv. Om att göra väl för dom.

För mig blir det 'vi - icahandlarna - ställer upp för dom handikappade. Inte för att vi behöver dom, utan för att vi vill göra gott.'

Det blir för mycket välgörenhet. Den enda meningen som antyder något annat är Strindeborns "Avtalet ger butikerna tillgång till nya medarbetare med nya erfarenheter". Bra sagt Strindeborn! Jag hade önskat att man började där och fortsatte tala om i positiva ordalag hur detta skulle utveckla ICA och kundkvaliteten - inte hur snällt och bra detta är för personerna med funktionshinder.

Tänk så mycket starkare det blivit om de med stolthet berättade om hur de gjorde dessa anställningar för att utveckla sina butiker och sin näringsverksamhet! Då hade alla anställda varit där på samma villkor, att driva en butik med kundens bästa för ögonen. Och jag kan tänka mig flera anledningar till varför den här satsningen verkligen stärker ICAs konkurrenskraft.

1. Kunder handlar där de känner igen sig (exempel: etniskt rensade arbetsplatser får inte invandrarnas köpkraft i lika stor grad). Vi får allt fler svenskar som har någon form av funktionsnedsättning. För att inte tala om alla människor som känner en person med funktionshinder som mot sin vilja inte har ett arbete. Och alla dessa är människor med köpkraft.

2. Kunder är medvetna. Företag som satsar på mångfald och inkludering får de mångfalds-medvetna kundernas inköp, på samma sätt som det ekologiska utbudet påverkar miljömedvetnas val av butik.

3. Personer med funktionsnedsättning tar med sig nya perspektiv och kompetenser in i verksamheten. Är butiken tillgänglig? Kan man förstå information och reklam i butiken? (Det är långt fler än bara personer med intellektuell funktionsnedsättning som mår bra av ett lättläst språk). En tillgängligare och mer lättförstådd butik ger fler kunder.

4. Eftersom diskrimineringsläget på arbetsmarknaden är så allvarligt när det gäller personer med funktionsnedsättning, så är lönebidragen oftast större än den eventuellt nedsatta arbetsförmågan. Den anställde med funktionsnedsättning har oftast en arbetskapacitet som är långt större än vad arbetsgivaren faktiskt betalar för.

5. Och så givetvis för att det känns bra att vara en juste arbetsgivare som inte utestänger människor från sin arbetsplats. Och att handlingar som ligger i enlighet med såna värderingar sprider sig genom organisationen. Och bra arbetsplaster lockar fler kunder än dåliga.

Men när social inkludering och att bli sedd och hörd blir huvudpoängen i rekryteringsstrategin så reagerar min allergimätare för välgörenhet och klapp på huvet. Överkänsligt inställd? Möjligen. Men jag gissar att en hel del personer med funktionshinder delar min allergi.

Trots kritiken vill jag åter igen säga: ICA, Kenneth och Thomas - ni har tagit initiativet till ett jättebra projekt. Bra gjort. Mycket bra gjort. Och lycka till med arbetet (och formuleringarna?) framöver.

"Dvärgarnas rike"

Empowernment eller exploatering? Succé eller skandal? Yunnan Botai Venture Investment Co Ltd och Yunnan Jiucai Yundie Biotech Co Ltd har öppnat "Dwarf empire", där 400 kortväxta personer arbetar med att uppträda för turister.

För att få jobb måste man vara mellan 18 och 40 år, och inte vara längre än 4'3" (ca 128 cm). Lönen är 1000 yuan i månaden (lite mer än 1.000 SEK) + mat och husrum. Man bor i temaparken.
Exploatering, säger kritikerna. Temaparken befäster stereotypa fördomar.
Empowernment, tycker ansvarige Wu Wei (icke kortväxt). Lönen är jämförelsevis bra. Och kortväxta personer är generellt utestängda från arbetsmarknaden. De väljer ju att ta jobb i temaparken själva.
Vad de anställda kortväxta själva tycker framgår inte.

För mig blir 'mat och husrum i form av lustiga svamphus' det som verkligen tippar över åt att vara kritisk. Skillnaden mellan yrkesliv och privatliv raderas. Som jag förstår det så ingår man i utställningen dygnet runt. Och svamphusen är en exotisering som drar associationerna till "Sagan om ringen" eller bröderna Grimm.

Men annars tycker jag att man måste vara försiktig med att ropa "exploatering" så fort en person med något funktionshinder får betalt i kombination med att någon annan ser på.
Kanal 5 hade för något år sedan en inköpt dokumentär om titeln "världens kortaste". TV-teamet for jorden runt för att undersöka, mäta, intervjua och filma kandidaterna. En av dem, en man i Mongoliet, krävde via en familjemedlem betalt för att ställa upp i bild och på en intervju. Dokumentären satte då genast igång och resonera om huruvida familjen exploaterade hans funktionshinder. Och med det resonemanget så fastställde man självsvådligt att en kortväxt person inte själv kan sätta sina egna villkor. Som om det vore givet att alla vill vara med i deras film för att det typ "är så himla kul att vara med". Att de själva samtidigt gjorde business på att åka jorden runt och filma korta människor bekom dem inte. Men om någon kortväxt själv skulle ha betalt för sin medverkan så lyste ordet exploatering i deras medvetanden.

(användandet av ordet dvärg och dwarf i texten sker i ett citerat sammanhang, som det används av den kinesiska temaparken. bild och underlag för texten finns på GoKunming.)

TV om mig

Folkbildarpriset gav TV4 Öresund en anledning att ta med mig i sin porträttserie "Mötet". Och eftersom träffbilden i bloggens besökarstatistik säger att de flesta inte ser samma lokalnyheter som jag, så lägger jag upp klippet här. Strax efter halva tiden börjar inslaget om mig.

Dame Evelyn

Hon åker runt jorden som solist på slagverk. Hon pratar om att lära människor lyssna. Och hon är döv.

Dame Evelyn Glennie. (website)

Prisad

Min mamma sa en gång till mig: "Du var som en kerub när du var liten. Sen har det bara blivit värre" (hon log varmt när hon sa det...). Och det finns nog en viss sanning i det.

Jag påmindes om detta när jag tog emot Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningspris idag. De som författat motiveringen sparade sannerligen inte på generositeten och snällheten.

"Det Kjelle har skapat är inte bara ett stort steg för kulturlivet utan också för alla de personer han arbetat tillsammans med. Han har bidragit till att skapa rättvisa villkor och strukturförändringar. Kjelle har genom att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet på ett folkbildningsmässigt sätt inför kommuner, organisationer, myndigheter, departement, ministrar och inte minst inom SV, blivit en viktig och tydlig röst för allas rätt i samhället. Kjells engagemang för livslångt lärande och hans förmåga att se alla människors möjligheter och särkilda uttryck gör honom till en självklar person för att få Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningsstipendium 2009"

Jag tror däremot inte att dessa strukturförändringar varit möjliga att nå om jag förblivit en kerub. Så nånstans kan det trots allt komma nånting gott ur att det bara blivit värre!

Premiärkänslor

Jag är stolt. Glad. Tacksam. Och berörd. Fler känslor skulle kunna läggas till och forma en rad av ord. Men det jag vill ge uttryck för är det som finns i magen och hjärtat - ett varmt känt tack till alla mina kolleger som gjorde premiären på "Möss och människor" till en fantastisk kväll.


Ni är mina hjältar - allihopa. Och ni har förverkligat en dröm - att Mooms ska göra "Möss och människor" med en skådespelare med egen utvecklingsstörning i rollen som Lennie. Gunilla - det gjorde du j-t bra!

Så, kära läsare av bloggen. Jag må vara part i målet, men det spelar ingen roll. Gå och se. Boka här. Läs mer här. Kolla in processen bakom här.


(foto: Henrik Hedenius. På bilderna syns Hugo Emretsson som George, Gunilla Ericsson som Lennie, Anna Persson som Mae och Lynette Koyana som Hoppets ande.)
Tidigare inlägg om "Möss och människor": Social kollationering, Blogg bakom kulisserna.

Poveljongen

Ett geni har fått ett hem på internet. I Poveljongen!

Kilimanjaro - jorå!

Kilimanjaro (5892m) är världens högsta tillgängliga berg. Eller tillgängligt för elitidrottaren Chris Waddell i alla fall.

Han bröt ryggen 21 år gammal, och blev efter det en av de främsta paralympiska medaljörerna någonsin. 12 medaljer på 4 spel i de alpina grenarna.

Nu har han alltså bytt nerför mot uppför. I en expedition har han besegrat Kilimanjaro av egen muskelkraft i ett specialbyggt 4-hjuligt hjälpmedel. I Onsdags nådde han toppen.

En intervju strax före topp-försöket gjordes av CBS:



Expeditionsbloggen.
Media: The Globe and Mail, CBS igen.

Vändpunkt för hatbrott i England?

Fiona Pilkington tog livet av både sig själv och sin intellektuellt funktionshindrade dotter. Anledningen är den förföljelse familjen blivit utsatt för under mer än tio år. Ett lokalt gäng ungdomar har kastat ägg och mjöl på deras hus, kissat på väggarna, lagt bajs i brevlådan, slagit sönder fönster och trampat ner häcken. Vid ett tillfälle hade gänget omringat flickan och krävt att hon skulle dra upp sitt nattlinne.

Nu har polisens bemötande kommit fram. Vid ett tillfälle skrev man i sin rapport att mamman överreagerade. Vid ett annat ska man ha sagt åt henne att dra för gardinerna.

Men nu stormar det rejält i medierna. Det finns dessutom statistik som visar att Fionas dotter inte på något sätt är ensam.



I USA har det nyligen kommit en studie (pdf) som visar på samma sak. Kraftigt förhöjda risker för att bli utsatt för brott kopplat till funktionshinder. Att vara kvinna och utvecklingsstörd med tilläggshandikapp innebär som allra störst risker.

I Sverige mäter vi inte hatbrott mot personer med funktionshinder, även om de skulle kunna lyda under motivgrunden "annan liknande omständighet". (De vi mäter är etnisk bakgrund, hudfärg och nationalitet, religiös tro, sexuell läggning och slutligen könsöverskridande identitet eller uttryck.) Däremot finns en rapport på Brottsförebyggande rådet om våld mot personer med funktionshinder (pdf). Som jag läser den finns det inget som säger att det skulle vara väldigt mycket annorlunda i Sverige än i t.ex. England. Rapporten talar dessutom mycket om våld inom vården/omsorgen, ytterligare en aspekt av utsattheten.

Här finns plats för utveckling även hos oss. Det borde klassas som hatbrott, och vi borde veta dess fulla omfattning. Som jag förstår det så är det inte fallet.

Mer:
England - AP, Telegraph, Telegraph igen, Guardian, BBC.
USA - Wibw, AP, Dep of justice.