Inkluderande kulturskola

Tvärsnytt visade i dagarna ett inslag från en nationell samling inom Pascal-projektet. Ett initiativ vars syfte är att utveckla kulturskolornas mottagande av elever med funktionsnedsättning. Ett 30-tal kommuner deltar.



Det kan behövas. Under åren 2000 - 2002 så deltog jag i projektet "Ba(r)nbrytarna". Det drevs av HISO (Handikappidrottens samarbetsorganisation, Skåne) och undersökte varför det var så få barn med funktionsnedsättning som deltog i kulturella friutidsaktiviteter.

Den frågan hade i all enkelhet tre svar:
- Barnen trodde inte att det var till för dom.
- Föräldrarna trodde inte barnen skulle kunna.
- Pedagogerna trodde sig inte ha vad som krävdes för att undervisa barn med funktionsnedsättning.

Förutom denna kollektiva misstro, så fanns organisatoriska och ekonomiska problem. Kommunernas vanligaste grepp vad gällde stöd till föreningslivet var att ge dubbel aktivitetsersättning om man tog emot barn med funktionsnedsättning. Detta oavsett om barnet krävde ingen anpassning alls eller om det behövdes mindre grupp, införskaffning av hjälpmedel, dubbelbemanning etc. Den del av den ideella sektorn som var duktig på att fixa verksamheten med de som stod längst ifrån inkludering fick svårt att ha råd, om de inte fick stöd från Allmänna Arvsfonden eller kronprinsessan Victorias fond. Kommunens stöd tillät inte ett aktivt rekryterande av barn med grava funktionsnedsättningar inom befintlig bidragsstruktur.

Till detta kom attityder, aningslöshet och direkt okunskap. Under tiden projektet pågick fick jag berättat för mig om en kommunal kulturskola som hade utvecklat en "prova på"-verksamhet för alla barn. Sedan ansökte de hos sin kulturnämnd om pengar att utvidga detta så att barn med funktionsnedsättning också skulle kunna prova. Ingen, säger INGEN, varken tjänsteman eller politiker, reagerade över att barnen med funktionsnedsättning inte ingick i "alla barn". Det var fullkomligt naturligt för alla att dessa var en vid sidan om pågående projektverksamhet.

Ytterligare ett strukturproblem var att en av de stora aktörerna som vill och redan har kompetens att bygga verksamhet för barn med funktionsnedsättning, folkbildningen, i sin bidragsgivning är inriktad på vuxna och ungdomar. Ett utökat uppdrag med tydligare kompensation skulle underlätta.

Det är ju möjligt att några av de här strukturfelen har ändrats sen jag medverkade i "Ba(r)nbrytarna". Men det troliga är att mycket är same, same but different trots allt. Därför är Pascal-projektet så fruktansvärt viktigt. Kulturskolan måste vara för alla. Att någon inte tror sig kunna undervisa får aldrig vara en ursäkt för att inte ta emot, utan bara fungera som ett underlag för fortbildning och nyrekrytering.