onsdag 26 februari 2014

Vem får spela Onkel Fester?

Minnen från min tid med Mooms!

Idag nås vi av nyheten att "Familjen Addams" kommer till Malmö (SDS, KvP). Det är en bearbetning av Broadwaymusikalen, med bland annat Claes Malmberg och Petra Nielsen i rollerna som herr och fru Addams. Lasse Kronér gör Onkel Fester (kul castning - om än normativ, tycker jag!) och Stefan Ljungqvist blir Lurch.

Och nu när det är ett faktum, kan jag tillåtas lätta på förlåten. Vi var bara tillfälligheter ifrån att landa rättigheterna hos Moomsteatern, långt före någon annan europeisk teater. Då hade onkel Fester gjorts av Pierre Björkman och Lurch av Ronnie Larsson, en typecasting-effekt Kronér och Ljungqvist av naturliga skäl aldrig kan komma i närheten av. Och berättelsen om det icke-normativita kollektivet Addams möte med sin normativa omvärld hade fått en helt annan skruv. Också den omöjlig att nå med en aldrig så rolig - men dock normativ - ensemble.




(bildtext: Lasse Kronér är aktuell på Nöjesteatern, TV-förlagan spelad av Jacki Coogan och Pierre Björkman på Mooms)

Redan 2005/06 var jag i kontakt med förvaltaren till familjens egendom. (Charles Addams dog 1988, exakt hur saker passerat mellan 88 - 05/06 vet jag ej). Han berättade då att man inte var överens om/klara på hur rättigheterna till figurerna skulle förläggas. Då vi ville göra en egen version, var alla förhandlingar uteslutna tills dess att huvudfrågan lösts.

Scenrättigheterna hamnade så småningom hos den Chicagobaserade producenten Stuart Oken. Han var en av producenterna bakom "Lejonkungen", som revolutionerade musikalbranschen med sitt multispråk av dansare, dockor och masker när den kom 1997.

Jag hade en inofficiell regel för mitt utvecklingsarbete med Mooms. Jag skulle aldrig ta ut ett förväntat nej från nån annan i förskott. Jag skulle alltid ställa frågan och låta den som ägde den själv formulera sitt "nej" i så fall. (Ni anar inte hur många "ja" det blev istället...)

Så jag letade upp Stuart Oken, satte igång en mailkonversation och bestämde lunch med honom i New York i samband med att jag först bevistade Very Special Arts världsfestival i Washington DC 2010 och sen tog en tur upp till New York för att studera "The Addams Family", som just gått upp på Broadway. (en rätt utskälld show av kritikerna, men kul att se för oss fans!). Han var inte alls ointresserad, och ville gärna höra hur vi resonerade. Dagen innan vår lunch fick jag dock veta att han kallats till Chicago brådskande, och tillfället till den personliga kontakt som krävts för att klara övertalningen rann ut i sanden.

Annars hade Mooms satt upp den redan. Pierre Björkman gjort Onkel Fester och Ronnie Larsson Lurch. Och planen som aldrig förverkligades innefattade också att få en av Sveriges största dramatiska skådespelare (nä, ingen blev nånsin kontaktad) att ta på sig rollen som Thing (handen som inte har nån kropp, tänk typ Persbrandt eller Ahlstedt eller nån i en papplåda endast spelande med ena handen).

Så blev det aldrig. Det finns mer som aldrig blev, men än så länge inga allmänna nyheter som gör det angeläget att berätta om det...

torsdag 21 november 2013

Susan Nussbaum förklarar hur funktionshinder (inte) fungerar i våra berättelser


Susan Nussbaum skriver följande insatta artikel i Huffington post. Det är så bra att jag tillåter mig bara klippa o klistra. Hon har fattat det de flesta fortfarande inte är i närheten av att förstå när det kommer till avbildandet av icke normativ funktionsförmåga. Applåd!

"On the whole, I do my best to avoid books and movies with disabled characters in them.Of Mice and MenForrest Gump, and A Christmas Carol all make me cringe. Heretic? Hater of the disabled? The nerve. But I've thought about this a lot, because I love plays, books, and movies, and also because I'm disabled.
Disabled characters are written into stories for one reason: the disability. Do most people actually believe real disabled people spend our days obsessing about being cured? Or rhapsodizing about killing ourselves? Here is the truth: Disabled people barely ever even think about our disabilities. When we do think about them, it's usually because we are dealing with an oppressive, systemic problem, such as employment discrimination. Can't there ever be a disabled character in a book or film just because? Where the topic doesn't ever come up? All sorts of interesting stories can be written about a disabled character, without the disability ever being mentioned. You know, just like real people.
The vast majority of writers who have used disabled characters in their work are not people with disabilities themselves. Because disabled people have been peripheral for centuries, we've been shut out of the artistic process since the beginning. As a result, the disabled characters we're presented with usually fit one or more of the following stereotypes: Victim, Villain, Inspiration, Monster. And the disabled character's storyline is generally resolved in one of a few ways: Cure, Death, Institutionalization. It's a well-worn formula that can be changed up in a number of ways, but it usually looks something like this:
Disabled Victim + Self-involved non-disabled Protagonist = Cured Victim + Redeemed non-disabled Protagonist
So in A Christmas Carol:
Tiny Tim (victim) + Miser Scrooge (non- disabled protagonist) = Cured Tiny Tim + Redeemed Scrooge
Or in Rain Man:
Raymond (victim) + Charlie (self-involved, non-disabled protagonist) = Institutionalized Raymond + Enlightened, Evolved Charlie
Sometimes, of course, the formula is more complex. For example, in Avatar, the disabled (paraplegic) character becomes "cured" only when he is in his alien avatar body, so the story is resolved when he's permanently merged with his avatar. Avatar also presses home the myth that disabled = non-sexual, by the implication that only in the disabled hero's avatar body can he become fully sexual. The myth of the non-sexuality of disabled people is standard in disability imagery. (Not counting blind characters. Blind characters in films, for example, are generally portrayed by attractive female actors who are victimized by predatory men, or attractive male actors who are often featured in at least one scene where they drive a car.)
Here are a few more examples of the way the disabled character is deployed by novelists, playwrights and screenwriters. This list represents the tip of a very large iceberg. Next to each title, I've listed the stereotype that fits the character, and the eventual fate of the character. I know many of the examples below are considered masterpieces, and surely some of them are, but when it comes to disability, even the best writers don't always know what they're talking about.

Novels:
The Hunchback of Notre Dame - victim/(but also) monster, suicide (or killed, depending on if you read the book or see the movie) 
The Heart is a Lonely Hunter - intellectually disabled victim, dies from institutional neglect, deaf victim, suicide 
Moby Dick - (Ahab) villain, killed
Flowers for Algernon - victim, miraculously cured, but then the cure is reversed and the character institutionalized 
Peter Pan - (Capt. Hook) villain, swallowed by crocodile 
To Kill a Mockingbird - (Tom Robinson) -- victim, killed; (Boo Radley) - victim, allowed to live
One Flew Over the Cuckoo's Nest - victim/martyr, killed
Forrest Gump - inspiration, cured (he miraculously sheds his leg braces in one scene, among other things)
Screenplays:
Wait Until Dark - victim (inspiring a rash of films featuring naked, blind, gorgeous actresses being watched in bathtubs)
Scent of a Woman - victim/inspiration, attempted suicide, given will to live by young assistant
Whose Life Is It Anyway - victim, suicide
Million Dollar Baby - victim, suicide (begs to be euthanized) 
Frances - victim, institutionalization
Dr. No - villain, killed (drowned in an avalanche of bat shit)
It's a Wonderful Life (Mr. Potter) - villain, foiled by good guys
Sling Blade - victim/but also villain, institutionalization
The Green Mile - victim, killed (character also endowed with magical healing powers)
Gattaca - victim, suicide (self-immolation)
I Am Sam - inspiration
Midnight Cowboy - victim, dies
When African American characters were written only by white writers, or LGBT characters were written mostly by heteros, and women were written largely by men, culture in America was, in a way, simply a reflection of the imaginings of a privileged segment of the population. I'm not saying writers should only write about people from their own racial or gender backgrounds. I have often written characters who are outside of my personal experience. But there's an authenticity to characters that are written by someone who embodies the experience of oppression that can help break through old myths. Disabled people have only begun to emerge from the shadows in the past 60 years, but they've already started producing art of all kinds that reflects their lived experience. Maybe it's time for some new stories.

Susan Nussbaum was awarded the 2012 PEN/Bellwether Prize for Socially Engaged Fiction. Her novel Good Kings, Bad Kings will be available in paperback November 12, 2013."

måndag 11 november 2013

Ett mästerverk

Jag gick till Mooms premiär av "Mannen utan riktning" med skyhöga förväntningar. Varför skulle jag inte det? Förra omgången samarbete gav lysande "Compagnie of strangers". Nu fanns en ännu längre, mer fördjupad process och ett samarbete med Riksteaterns större resurser.

Jag tappade hakan efter 40 sekunder, och fick inte upp den från bröstet förrän långt, långt senare när muntorrheten tvingade mig att svälja. Den är fantastisk.


Jag ska inte börja recensera mina vänner och forna kolleger. Jag har bara hyllningar att leverera, och jag har redan skickat berömmet person till person. Jag nöjer mig med att helt utan ödmjukhet inta den särskilda utsiktspunkt jag har efter att under hela mitt liv ha sett stora delar av den internationella elitens arbete inom scenkonst/funktionsnedsättning. Och från den plattformen kan jag med stolthet påstå att Mooms nu gjort något som håller högsta internationella klass.

Men kommer folk att se det jag ser? Eller kommer de att förfäras över att normbrotten, absurditeterna, förhöjningen och osentimentaliteten gör att man inte känner igen feelgood-stereotypen av personligheter med utvecklingsstörning från tv? Att det stenhårda kollektiva greppet om pjäsen, i alla dess moment och skiktningar, gör det omöjligt att kunna ge dem en uppmuntrande klapp på huvudet? I så fall är det ack så välkommet. En befrielse.

"detta är ett mästerverk" utropar Sydsvenskans Boel Gerell. Det är inga överord.



("under våren får övriga Sverige smaka på detta surrealistiskt ojämförliga blandkonstrecept", säger Nummer.se. "förföriskt och omtumlande allkonstverk", tycker Skånskan"en fenomenal förmåga att i ofta ordlösa scener och expressionistiskt åskådliga tablåer nå in till våra mest fundamentala existentiella frågor om tillhörighet och ensamhet, kärlek och sorg, tillit och fruktan", säger KvP/Exp)




onsdag 10 juli 2013

Articulate Ability


















Articulate Ability är ett danskompani i Indien där dansarna är blinda. Just nu pushar man på kickstarter.com för att få ihop pengar till en dokumentär om gruppen.




Hittade även det här bildspelet:


och den här videon:


Sugen på att se filmen när den är klar? 25 USD ger dig en fri nedladdning av den färdiga filmen, och du kan bidra här.

(En snabb googling ger bl.a. den här artikeln, där gruppen nekades den hälsokontroll som gulfstaterna kräver för att man ska få komma dit o jobba. Gruppen, som turnerat över hela världen, var inbjudna till en festival. Men myndigheternas bud var att är man blind är man inte frisk, och har ingen arbetsförmåga som gynnar Gulf-staterna.
Det finns mycket kvar att göra...)

onsdag 28 november 2012

Kettil Alane på Konstskolan Freja


Idag har jag varit på vernissage hos Konstskolan Freja i Kristianstad. Det är en konstskola för personer med intellektuell funktionsnedsättning och drivs av Studieförbundet Vuxenskolan  i samarbete med Kristianstad kommun.

Ett exempel på den rikedom av verksamheter i skärningspunkten kultur/personer med funktionsnedsättning som finns i min nya organisation. Det är verkligen ett helt land av möjligheter jag möter.

Jag fastnade för det här verket av Kettil Alane. Det är keramik, ett nytt uttrycksmedel för säsongen. Utställningen hålls på kulturhuset Barbacka.

onsdag 31 oktober 2012

"Jag visste bara inte att det skulle gå så här bra."


För sisådär 25 år och 2 månader sedan träffade jag den första upplagan skådespelare i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler Grynbodgatan i Malmö.  Namnet Moomsteatern fanns inte, egen scen fanns inte, ingen vana eller erfarenhet av teater heller.

Jag minns tydligt hur Evert, en av deltagarna, låg med huvudet hukat under en stol och skrek ”det går inte, inte går inte”. Han visste inte vad som förväntades av honom, och det var under stolen han gav uttryck för sin osäkerhet.

Idag har våra skådisar fortbildats på Teaterhögskolan, marknadsmässiga löner och en stabil plattform i svensk teaterliv.  De repar en pjäs, spelar en annan och turnerar med en tredje samtidigt. De samarbetar med institutionsteatrar och turnerar internationellt. Det händer att de blir tillfrågade om sina autografer.

Av detta visste jag intet när jag stod där på repsalsgolvet för 25 år sedan. Jag visste att jag ville revoltera mot den attityd som utsåg mig till hjälten (subjekt) som gjorde underverk med de utvecklingsstörda (objekt), och reducerade huvudpersonerna till några som inte var delaktiga i sin egen utveckling.
Jag visste att jag ville undersöka vad som hände om man bannlyste alla pedagogiska, terapeutiska och sociala mål och bara jobbade med det konstnärliga uttrycket.  
Jag ville se om det gick att förskjuta makt till den det berörde.
Jag ville utforska, forska på vad som var möjligt och strunta i om alla innan sett det som omöjligt.

Jag visste bara inte att det skulle gå så här bra.

Jag är stolt över att ha varit en del av det som idag är en unik pärla bland Sveriges teatrar. Och fylld av kärlek till de skådespelare som jag fått sällskap med på vägen.

För utan Evert Eriksson, som fem år efter sitt hukande under stolen gjorde huvudrollen och ägde scenen i ”Paradiset t.o.r.”, så hade jag inte haft varken ett jobb eller en teater att överlämna nu 2012.
Pionjärer som Lotta Nilsson, Carina Ohlsson, Bertil Serder, Veijo Thavanainen, Björn Johansson och Helen-Kristin Berenvik var de som skapade grunden vars vunna kunskaper den senare generationen skådisar har skördat. Det är i kollektivet som Moomsteatern både byggt och lagrat sin kompetens.

Med konstnärliga framgångar, kulturpolitisk förankring och metoduppbyggnad som håller över tid så har jag gått i mål. Jag får nog tillstå att Mooms har överträffat min egen hejdlösa vision om vad som skulle kunna vara möjligt.

Alla mål har nåtts. Utom ett.

Min strävan efter att bygga en teater vars identitet vilar helt på dess skådespelare med funktionsnedsättning, inte på dess grundare.  Där skådespelarna är subjekten, inte ledaren. Detta - det sista målet - kan jag bara nå genom att gå.

Med sorg över att inte få leva och andas den luft som är så speciell när vi jobbar tillsammans, skådisarna och jag. Men med en enorm stolthet över att ha nått den punkt där bara detta finns kvar att göra.


Kjell Stjernholm

fotnot: Jag fortsätter inom kultur och funktionsnedsättning, nu som verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolans förbundskansli.

onsdag 9 maj 2012

Rörliga bilder från "Jag vill få vara Mamma"

Nu finns rörliga bilder från Moomsteaterns och Göteborgs stadsteaters samarbete "Jag vill få vara Mamma" av Ann-Sofie Bárány.



Mer om föreställningen på resp. teaters hemsida. http://www.stadsteatern.goteborg.se/ och http://www.moomsteatern.com/

tisdag 8 maj 2012

Tyst tecknar Fame


Tyst Teater flyttar gränser för vad scenkonst kan och borde vara. Tillsammans med Cullbergbaletten utmanade man hör-monopolet i dansföreställningen "Vibragera" 2009. Nu ger man sig på musikal - och gör den till en visukal. Och utan att ha sett den måste valet av "Fame" betraktas som kongenialt. En ensemble av blandat hörande och tecknande, som alla brinner och vill nå scenens ljus. Ja, ni fattar...

Spelas i Örebro, och jag måste f-n se om det går att ändra sommarens resplaner...

 (rec Dövas tidning, där Joachim Nilssons bild nedan också hämtats)

fredag 20 april 2012

Vad gör regissören på premiärdagen?

Försöker få tiden att gå, får nog bli mitt svar.

I mitt fall genom att göra 22 fortune cookies i form av små hjärtan, att ge till alla de som varit de närmaste arbetskamraterna under den här tiden. Alla med handskrivna personliga budskap och djupt kända tack.

Medan ensemblen går mot sin höjdpunkt går jag mot mitt avvecklande. De ska träffa toppformen ikväll - jag ska, kan och bör ingenting göra alls. (Jo, Gunilla vill ha en lyckospark i baken när hon sitter i sminket. Men det går under rubriken "skrock och traditioner")

Reptiden har varit mycket givande. "Jag vill få vara Mamma" av Ann-Sofie Bárány är en tragedi med brutalkomiska inslag. Det är ett material som kräver en samspelt ensemble som tar sin uppgift på fullaste allvar. En sån tur att vi har just en sån ensemble!

Boka i Göteborg gör man här. Man kan hålla sig uppdaterad om när Malmöbiljetterna för oktober släpps här.

Och titta på den fantastiska ensemblen på bilderna nedan: Pierre Björkman, Gustav Ekman Mellbin, Gunilla Ericsson, Åsa-Lena Hjelm, Bill Hugg, Niclas Lendemar. Fotograf: Ola Kjelbye.

Ett samarbete mellan Moomsteatern och Göteborgs stadsteater. Scenografi: Clive Leaver, Kostym o mask: Evalena Jönsson Lunde, Musik: Jan-Erik Sääf, Ljus: Hans Roupe, Ljud: Jonas Redig, Dramaturg: Lucas Svensson.

Och så jag på regi...










onsdag 7 mars 2012

Full fart på repetitionerna!

Idag har vi haft ett genomdrag på pjäsens första 21 scener. Genomdragen fyller flera funktioner. Skådespelarna får helhet, binder samman och hittar flyt. Jan-Erik Sääf provar ut små musikslingors temperatur, klang och längd. Och jag och ljussättaren Hans Roupe diskuterar var vi ska använda förtätade bilder.

Varje förmiddag den här veckan arbetar vi med koreografen Ola Hörling, som hjälper oss med vissa dans och rörelsedelar i föreställningen. En vild disco-orgie, ett konståknings pas de deux utan skridskor och ett kuddkrig, bara som exempel. Imorgon ska vi undersöka tics-ritualer.

Nu ska vi ge oss på andra delen. Den efter den stora vändpunkten. När det vänder neråt i mörker. Djupaste mörker.



"Jag vill få vara Mamma" är skriven av Ann-Sofie Bárány och har premiär på Göteborgs stadsteater 20 april. Bilden är från scen 11 - Discotajm. På bilden syns Åsa-Lena Hjelm (mamma Inga), Niclas Lendemar (sonen Erik), Bill Hugg (pappa Klas) och Pierre Björkman (sonen Ben).
Medverkar gör också Gunilla Ericsson och Gustav Ekman Mellbin.

tisdag 7 februari 2012

Fördjupning inför repstart


Snart drar repetitionerna av "Jag vill få vara mamma" av Ann-Sofie Bárány igång. Tre skådisar från Mooms - Gunilla Ericsson, Niclas Lendemar och Pierre Björkman - möter tre skådisespelare från Göteborgs stadsteater - Åsa-Lena Hjelm, Gustav Ekman-Mellbin och Bill Hugg.
Same same but different skulle man kanske kunna säga om de förberedelser som sker före en repstart. Man läser manus, försöker förstå både pjäsen, sin rollfigur och relationerna till andra. Man skapar bilder av hur den man ska gestalta skulle kunna vara.
Ni har säkert läst om Hollywoodskådisarna som ger sig ut i verkligheten och lever ett likadant liv som den de ska gestalta gör i filmen. Riktigt så långt går inte vi, men även hos oss gäller det att göra den verklighet som ska gestaltas konkret.

Niclas spelar Erik, om än vuxen det yngsta barnet i familjen. Han går på konstskola.

Uppgift: konkretisera!

Så idag har Niclas gästat Studieförbundet Vuxenskolan i Malmös konstkurs under ledning av Stina Lindskog. Kroki, kolkritor och akrylfärg. Instruktioner, genomgång, fika, rengöring av penslar. Titta, tolka, rita, modell. Ta ett steg tillbaka. Titta igen.



På torsdag kommer Pierre Björkman nästan att köra på någon med en truck på GP-Last i hamnen. Allt för att kunna återberätta episoden på scen.

Och för två veckor sedan kom två alldeles underbara människor från Strokeföreningen i Malmö och berättade om sina liv, sina känslor och hur allas liv förändrades med olyckan. Känslomässig identifikation!

Snart börjar repetitionerna...

fredag 3 februari 2012

Mooms gör egen variant av Don Quijote


I veckan var det kollationering på "Don Q". Det är Moomsteaterns egen variant av Cervantes Don Quijote i monologform. Skådespelare är Ronnie Larsson, som i tre år har glatt tusentals skandinaviska åskådare med soloshowen "Det måste ju va nåt som inte är fel". Nu spänns bågen på ett annat sätt, och hugad publik kan i framtiden få den ena, den andra - eller båda!

Premiär blir det i Malmö 31 mars. I april går den som lunchteater i både Malmö och Göteborg. Håll koll på Moomsteaterns hemsida för mer info.

Don Q har dramatiserats av teaterns nya konstnärliga ledare Per Thörnqvist, och regisseras av Bertram Heribertson.

fredag 27 januari 2012

Klokt om mångfald och representation


Mia Ahlgren, Emil Erdtman och Per Frykman skriver idag den hittills bästa reflektionen om människor med funktionsnedsättnings representation i medier. (på Second opinion).

Man trycker - med rätta - på att diskussionen måste breddas att gälla ett större mångfaldsperspektiv, tar stöd av den lilla forskning som finns och visar på positiva exempel utomlands. Läs den!

Kritiken mot "Mot alla odds" har varit högljudd. Så pass ljudlig att man lyckades få SVTs Debatt att släppa in ämnet. I och för sig bra gjort, men som vanligt gör formatet på det programmet att inget djup hinner nås. Debatten om detta ämne var i det avseendet inget undantag. (Anna Bergholz debattartikel här, SVTplay här.)

Jag menar att Debatten för och emot "Mot alla odds" hamnar snett. Några människor med funktionsnedsättning medverkar i ett tv-program på bästa mainstream-tid. Det är typ lika unikt som när tre muslimska tjejer ledde ett samhällsprogram för några år sedan och inte ville skaka hand med Carl B Hamilton. Vips ska de som deltar i programmet representera alla i sin sort - vilket är fullkomligt omöjligt eftersom den inte är homogen på något sätt, och sen diskuteras återgivandet av den gruppen som om det enda programmet bar ansvaret för helheten i media.

Klart det hamnar snett, när problemet är att skildringarna och medverkandet är så sällsynt att det inte finns utrymme för en mångfald av beskrivningar, roller och koncept att medverka i. Det riktigt stora problemet hos SVT - och resten av bolagen - är inte "Mot alla odds", även om det kan finnas berättigad kritik om stereotyper i det också. Det stora problemet är alla program som inte görs där personer med funktionsnedsättning medverkar. I underhållning, nyheter, dokumentärer, dramaserier, realityshower och frågesport. I livsstilsmagasin, som experter på nåt annat än sin rullstol, eller till och med som objektifierade på grund av kön (även om det i sig inte är nåt att sträva efter...). Man är f-n inte med knappt nånstans! (Svenska Dagbladet intervjuade mig tidigare i år med utgångspunkten att det är så mycket funktionshinder i media nu, dvs hotellsåpa, Hudik och Köping. Jag försökte visa att denna lilla puckel av medverkan förmodligen bara lyfte representationen från en liten bråkdel av nåt promille till nån lite större bråkdel av nån promille, och att mångfalden mellan programmens återgivande av människor var obefintlig. En ny feelgood-stereotyp är också en stereotyp även om den är snäll.)

Jag har sett bägge avsnitten, och so far har jag sett en expeditionsledare ta läkaren avsides och diskutera den myndige medverkandes hälsa utan att den själv är med, men också självklara uttalanden från expeditionsmedlemmar om hur kvinnor är (för det vet man ju) och att det väl vore bra att skicka begagnade proteser till de man möter längs vägen.
Men jag har också sett dussinet människor jag ännu inte lärt känna helt, ett äventyr jag avundas, och hunnit undra hur det känns för tv-teamet att åka jeep mellan kameratillfällena (för det antar jag att man gör) medan man skildrar hur folk tar sig fram på egen hand.

Fördomar har vi allihopa, och det skulle förvåna mig om ingen gör ett försök att beslå mig med mina i den här texten. Men representation kan aldrig stå och falla med ett program eller en text. Där måste man se helhet.

Och ser man till den förtjänar media all kritik den kan få. Men då inte främst för att man gör "Mot alla odds" eller de val man gör i själva återgivandet, utan för att enfald är enfald och bråkdelar av promillen aldrig kan skapa mångfald.

lördag 24 december 2011

Frejas skapare avliden

Ingrid Sindahl-Norelius har avlidit, och med det förlorar alla vi som engagerar oss i teater och skådespelare med funktionsnedsättning en högt värderad kollega och eldsjäl.

Ingrid skapade Musikteatern Freja och såg till att den blev en del av Smålands Musik och Teater. Skådespelarna kom främst från Asperger/autism-spektrat.

Ett minnesord finns idag i Sydsvenskan.
Technorati Profile