Det har under senaste tiden gjorts två undersökande journalistiska insatser runt Pär Johansson och Glada Hudik-teatern. Den ena, och mest uppmärksammade, är SVTs
Uppdrag Granskning (UG) den 12 oktober. Den andra publicerades i september av
Hudiksvalls tidning.
Uppdrag Granskning kontaktade mig i våras. Man ville att jag skulle prata med dom om Glada Hudik och Pär Johansson (som jag - för tydlighetens skull - inte känner privat. Vi har sprungit på varann på konferenser nån gång). Jag beslutade mig för att inte ställa upp, då jag inte visste vilken värdegrund och vilka ingångar som fanns hos de som stod för granskningen. Min fördomsbild var att det fanns risk för att media skulle skapa en klassiskt stereotyp historia där personerna med utvecklingsstörning var offer, och den som inte uppfyller normen som idealistisk och godhjärtad är förövare. Besannades det? Ja, bitvis. ’Alla åker buss från Gotland utom Pär’-grejen är ett sånt exempel. Man har bestämt sig för att biljetterna beställts utifrån kromosomantal. Men kan inte olika medarbetare ha olika färdplaner beroende på funktion, nästa resmål, tidspress och agenda? Och för teaterarbetare är det inget okänt att gå upp i ottan för turnétransport.
För mig finns det inga problem med att Pär Johansson tjänar mycket pengar på sina föreläsningar, eller att han gör det genom att anställa kolleger med intellektuell funktionsnedsättning i teaterproduktion. Tvärtom – vi borde ha fler entrepenörer som skapar jobb åt personer med intellektuell funktionsnedsättning, även om kontinuerliga heltider hade varit ännu vassare.
Däremot undrar jag över gränssnittet där en produkt som tagits fram i en kommunal verksamhet blir en kommersiell produkt i andra bolag. Går ev vinster av Elvis turneer tillbaka i teaterproduktionen? Vilka vägar tar den ekonomin? Den frågan ställdes aldrig.
Det första som är tänkt att uppröra i UG är att skådespelarna med utvecklingsstörning får sämst betalt. Detta trots att de står längst fram på scenen och har huvudrollerna, enligt granskande reportrar.
Det är riktigt att hävda att Glada Hudiks succé baseras på dess skådisar med funktionsnedsättning. Men det är magstarkt att som UG säga att de gör huvudrollerna. Inte ens Thoralf som spelar Elvis gör det, enligt min mening. Titelroll – ja, men en mycket osynlig sådan i föreställningens struktur. (Elvis hade konstnärligt och kvalitativt haft allt att vinna på att lita mer på några av sina skådisar med intellektuell funktionsnedsättning. De funktionsnormativa rollutförarna är i det kvalitetsperspektivet välbetalda.)
Glada Hudiks försvarare hävdar att samtliga outbildade skådisar har samma betalning, eller till och med att amatörerna utan funktionsnedsättning har lägre ersättning än t.ex. Thoralf och Therese (850 mot 920). Men eftersom dessa amatörmedverkande har dubbla arbetsuppgifter som hjälpare vid sidan om föreställningarna, så får de nån femhundring extra per dag för det. Så ungefär lyder argumenten.
Men det går inte att komma ifrån att det finns ett problem i lönesättningen. Jo - Lönen är avtalsenlig, och sett till att inlåsningseffekten inom LSS Daglig Verksamhet är över 99% så är varje chans att prova arbetslivet en bonus. Men, man lyfter fram argument för olika grupper varför de ska ha mer/tillägg. Det gör man så vitt jag kan utläsa av de bägge granskningarna för samtliga grupper utom skådisarna med intellektuell funktionsnedsättning. Men de bär t.ex. hela mediaexponeringen. Som medverkande på scen och genom att erbjuda stor tillgång till deras privata liv och tankar. Varken Pär Johansson, Hudiksvalls kommun eller produktionsbolag hade kunnat skaffa sig den prenumeration på mediamedverkan som Glada Hudiks skådisar skapat genom att själva sitta i morgonsofforna. Om man räknar med vad olika grupper bidrar extra med – är inte det då en insats som borde premieras? Är det inte de funktionsnormativa amatörerna/hjälparna som bjuds på medverkan på cirkus och resor till NY? Är de inte de som får möjligheten att utvecklas och berika sina liv tack vare nån annans insats? Och om det är skådisarna med funktionsnedsättning som skapar miljonrullningen, vilken del av kakan är man då värd?
Men ingen ska tro att det är lätt att navigera vägen från den skyddade LSS-världen till arbete och anställning på lika villkor. Jag har mötts av en lång rad tjänstemän, myndighetsföreträdare, politiker och chefer som tvärsäkert hävdat olika begränsningar och farhågor som skulle göra det omöjligt när vi genomförde vår förändringsprocess och till slut anställde våra skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. För nio år sedan (innan övergången till löneanställning för skådisarna med intellektuell funktionsnedsättning) tvingades vi radera deltagarna med funktionsnedsättning ur en projektansökan till europeiska socialfonden, för att AMS revisor hävdade att personer med utvecklingsstörning inte var diskriminerade på arbetsmarknaden – de hade ju dagcenter livet ut (otroligt inskränkt). Man har varnat oss för att skådisarna ekonomiskt skulle gå med förlust om lämnar bidragvärlden (givetvis osant) eller att man skulle förlora sina gruppbostäder (givetvis lika osant). Listan skulle kunna fyllas på nästan oändligt…
Jag har därför inga problem med att tro Pär Johansson när han säger att han försökt hitta en ersättningsmodell som ryms inom vad han – rätt eller felaktigt - fått uppgett för sig är Försäkringskassans begränsningar.
Det andra som är tänkt att uppröra är spåret från Olle Hillström. Kritiken är: Förr gjorde man låtar själv som man kunde klara av, sen blev det svårare grejer som man inte gjort själv och med engelsk text. Och det växte för snabbt. Klassisk retorik där den utvecklingsstörde inte ska utmanas och helst hålla sig till självupplevda saker som den förstår. Inte som alla andra anta utmaningar och korsa sin egen talang/förmåga med andras, prova nytt och kanske t.o.m. lära sig av att misslyckas. Eller välja att göra nåt annat utvecklande istället om det nya innehållet på teatern inte känns rätt.
Det är inte låtarna eller skådisarna som är problemet med Elvis, snarare manus och regi. Jag hade gärna velat se Maja Karlsson få ett riktigt farsmaterial i händerna. Jag tror det med rätt förutsättningar skulle kunna bli hur kul som helst. Och Therese Widarsson bör absolut ges chansen att utmanas ännu mer musikaliskt på scen. Bara som exempel. Det som däremot går att ana, men som Olle inte sätter ord på, är att Glada Hudik fokuserar mer på varumärkesutveckling än på konstnärlig sådan. Åtta år med Elvis är för lång tid. Och jag är frågande till i vilken mån att spela i Globen bidrar till konstnärlig utveckling, eller att göra pjäsen bättre. Men var och en gör sina val, och framtiden får utvisa om varumärkesbyggandet genererar en bättre (rikare?) plattform för scenisk utveckling. Jag hoppas det.
Det enda som blir riktigt skarpt i granskningen blir beskyllningarna om dubbel fakturering av resor från det egna företaget till både föreläsningskunden och Hudiksvalls kommun. En gång hade varit ingen gång, men flera gånger lämnar sur eftersmak.
Sen tror jag det är oklokt att ropa Broadway när det är BAM i Brooklyn som avses. Herre jisses, att över huvud taget få tag i en stor respekterad scen i New York måste vara en jätteframgång. Det är klart att Broadway låter bättre. Men att underlåta sig att rätta till missförståndet kan bara skapa en möjlig förtroendelucka. Vad mer är det som inte sägs?
Men tillräckligt surt för en timmes granskning? Nej, helheten blir ändå nånstans i närheten av det jag befarade. En där det antyds att Pär är inte tillräckligt mycket Florence Nightingale, han både tjänar pengar och åker flyg. Men det betyder inte att det inte finns möjliga utvecklingsytor i Glada Hudiks värdegrund och verksamhet. Rätt hanterat kan Glada Hudik-teatern gå stärkta ur detta.
Jag rekommenderar er att läsa Pär Johanssons
kommentarer.
Inlägg
