Vellinges fyra fall där fel gjorts när det gäller att diagnosticera utvecklingsstörning inför särskoleplacering är givetvis en katastrof. Ännu värre blir det när Vensel Roskvist, chef för psykologerna i Vellinge säger i Sydnytt: "Men det ändrar inte vår grundinställning. Nämligen att vi är säkra på att vi gjort rätt" och "För oss känns det ändå tryggt att veta att en utomstående expert har tittat på det här, och säger att vi har gjort det här korrekt".
Det han avser är att en utomstående expert, Eva Tideman, tittat på Vellinges utredningar, och förklarat att "utredningen är utförd helt i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet". Och visst går det att ha förståelse för att Vellinge kommun har ett behov att visa för omvärlden att man inte gjort fel med flit. Men fel gjorde man, även om man avläste testerna rätt. Hur det kan kännas tryggt är en gåta. Det borde snarare skapa panik. Varje framtida resultat som kan avläsas som att barnet borde placeras i särskola är nu ett resultat man inte kan lita på. Det har nämligen testerna numera också visat.
Men det räcker inte att bara bli förbannad. Här finns ett strukturellt fel. I Uppdrag granskning säger Magnus Tideman (släkt med expertutredaren?) att vi har "en över hundraprocentig ökning av antalet elever i särskolan".
Jag hörde honom föreläsa tidigare i år. Jag rotar fram noteringarna: I början av 90-talet gick 0,6% av eleverna i särskolan. Nu är samma siffra 1,6%. Det blir en ökning på ca 165%. Tideman är alltså blygsam i sitt påstående i Uppdrag granskning.
Ökningen lär inte bero på att fler föds med syrebrist under förlossningen. Tvärtom, med nya prenatala tester och ständigt förbättrad medicinsk standard borde det procentuella antalet inskrivningar i särskolan minska. (I Danmark föddes rekordlåga 26 barn med Down syndrom förra året).
Så varför ökar antalet personer med utvecklingsstörning så dramatiskt? Någonstans har gränsen för vilka som får vara med och vilka som ska dömas till utanförskap förflyttats. Skolans fel? Inte en aning, men det är där det händer. Det rimliga vore att börja titta där.
Den ökade utslagningen får följder för de som drabbas. Nästan alla som går ut särskolan missar nämligen arbetsmarknaden. De skrivs inte ens in på arbetsförmedlingen. Det blir sjukersättning och daglig verksamhet inom LSS livet ut. Istället för karriär och ökat välstånd så stannar man högst troligt på existensminimum resten av sitt liv.
Förutom de direkt drabbade, så drabbas samhället. En dagcenterplats i 40 år a 200.000/år och en förtidspension på 9.000 per månad i 40 år är i runda slängar och lågt räknat 12,3 miljoner per livsöde. Just nu ökar vi på antalet 12,3-miljoningar dramatiskt. Är det det vi vill?
En av pojkarna i Vellinge har stämt kommunen på 9 miljoner. Jag kan inte bedöma om det skadeståndet är rimligt eller inte, bara med hjärtat känna att inga pengar lagar hålet som skapats i grabbarna. Med lite tur skulle dock dessa pojkars öde kunna starta en debatt om våra ökade särskoleinskrivningar. Och leder det till att vi byter färdriktning så har de - beviljade skadestånd eller ej - besparat samhället och massor av medmänniskor långt mer än något utbetalat belopp.
Tidigare inlägg i bloggen:
Vad gör Vellinge för fel?
Snart ökar anmälningarna till särskolan
Mer om Vellinge/särskoleinskrivningar:
SvD. Svt.
Mediala inlägg från längre tillbaka:
Sydsvenskan: 1, 2, 3.
Ännu längre tillbaka: Tvillingarna 2007. Skadeståndsanspråk 2009.
DN.
torsdag 22 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Under förskoleåren är alla barn tillsammans i förskolan. Vid skolstarten sker den första utsortering och segregering.
SvaraRaderaDär är en av normalkontrollerna. Håller vårt samhälle på att flytta fram gränserna för vilka som får vara med och vilka som berövas möjligheterna att leva sina egna liv?
Det kanske inte är så nytt i ljuset av institutionsplaceringar och steriliseringar som vi har i bagaget.
Förlusten för samhället är inte bara den enorma ekonomiska kostnaden, framför allt är det den mänskliga. Om inte alla människor finns med i vanliga sammanhang blir vår människosyn och verklighetsuppfattning skev. Och vi kan alla gå omkring med en känsla av att vara osäkra på om vi duger ...
ICA-Jerry gör stormarknaden till en bättre plats, alla människors olikheter gör alla rikare.
Vi måste sluta vara så ängsliga och fatta att ALLA BEHÖVS.
Tack Hans,
SvaraRaderadu verkar vara en varm människa!
Jag håller med Hans N, men väljer att lyfta fram den kalla sidan. Monetarisering anser jag vara ett bra sätt att få en idé om vi använder våra resurser på rätt sätt. Kjell, du skriver att 12,3 miljoner kroner är lågt räknat för samhällets kostnad. Det är det, för det är inte bara den direkta kostnaden, utan också den uteblivna intäkten i form av skatter och produktion. Under ett arbetsliv skulle jag tro att man producerar för 0,5-1 miljon per år, i så fall ska man lägga till det beloppet (15-30 miljoner om man arbetar blott 30 år) på de 12,3 miljonerna. En duktig ekonom kan också sätta pris på den mänskliga förlusten Hans N nämner.
SvaraRaderaUtmärkt att pojken stämmer kommunen. Då får politiker och tjänstemän en uppfattning om vad ett feltest är värt. Sedan är det enkelt för beslutsfattarna att räkna ut om det lönar sig att göra korrekta bedömningar eller ej.
Hej Claes,
SvaraRaderaJag håller med dig - det är medvetet lågt räknat. Men jag stannar där för att en vidare simtur i samhällsskonomiska följder blir jättelånga och invecklade. I ena ändan finns - som du också säger - skatter, produktion och konsumtion. Man skulle kunna lägga till att inkluderade människor är generellt friskare och en massa annat också. På andra sidan i ekvationen hamnar bland annat att många personer med funktionsnedsättning pga diskrimineringsläget eller pga faktisk nedsatt arbetsförmåga åtföljs av ett lönebidrag. Och att ett antal omsorgspedagogeri daglig verksamhet blir övertaliga och får skaffa sig en annan karriär.
Och - nånstans hoppas jag att idealet om allas lika rätt ska vara tyngre än pengar. Att pengarna bara ska vara ytterligare tyngd åt en ideologiskt önskad utveckling.
Jag håller med om att stämmandet är bra, utan att kunna ett dyft om hur dessa brukar avlöpa. Men måste ändå varna för att något som liknar sanktionerat lagtrots förekommer i svenska kommuner när det gäller t.ex. rätten till särskilt boende - trots ideliga fällande domar för kommunerna i domstol.
Den invändning jag kan ha mot upplägget i programmet (eller trailern, det sker en välkommen glidning i programmet till att ifrågasätta segregeringen) är att fokus mest hamnar på felplaceringar och felaktiga tester.
SvaraRadera"Normala" barn tvingas till en skola som är till för "utvecklingsstörda" barn. Givetvis bra att det lyfts fram, men för mig är det största problemet att vi drar en gräns där vi begränsar möjligheterna för dem som hamnar på "fel" sida.
Gränsen har inget egentligt underlag men begränsar människors liv och framtid, identitet och självförtroende.
Även de som med korrekta bedömningar och korrekta tester hamnar på andra sidan gränsen är som vi.
De behöver oss och och vi "normalbegåvade" behöver dem för att bättre förstå oss själva liksom djup och bredd i tillvaron som människor.
Vi kan fråga oss vilka som förlorar mest, de "utvecklingsstörda" som sorteras bort eller de "normala" som förlorar kontakten med människor som kan ha väsentliga saker att förmedla?
Det är inte en "handikappolitisk" fråga, det är en grundläggande demokratifråga och handlar om vad principen om alla människors lika värde betyder i praktiken.
Kampen för likvärdighet ska givetvis föras med alla tillgängliga medel, Kjell och Moomsteatern har gjort stora insatser (ser fram emot att åka till Malmö och se Möss och människor 4 nov). Att sätta siffror på kostnaderna för segregering och diskriminering är kanonbra, det är alltid pengarna som avgör till slut.
Fram för flera filmer som ICA:s, flera grupper som Moomsteatern och fram för rättsprocesser som belyser särbehandlingen!
Hans,
SvaraRaderajag håller med dig i allt väsentligt. Uppdrag granskning väcker mitt intresse för att studera länder som INTE har en särskola. Detta inte pga kritik mot särskolan och dess lärare. Många där gör ett jättebra jobb, och en del elever behöver en skyddad miljö. Men pga av att dessa personer finns också i de andra länderna.Hur har man gjort?
Nånstans under allting finns att det kanske inte är eleverna själva (eller deras föräldrar) som står för valen. Utan myndighetsutövning som särskiljer den ena från den andra. Det sistnämnda gör mig så fruktansvärt upprörd...
Hej Kjell och alla andra!
SvaraRaderaSom mor till en underbar 8-årig flicka med DS kan jag bara bli så ledsen över allt snack om fosterdiagnostik och annat (se bara Aftonbladets hemsida för nån dag sen, skrämmande!). Tösen går på ettan i vanlig skola (första med DS i vanlig skolan sen träningskolan infördes för ca 30 år sedan på orten). Efter en månad i skolan knäckte hon läskoden!
Ge alla en likvärdig, rimlig chans att prestera max. Och ge de "normalstörda" barnen en chans att få vara kompis med någon som inte är som "alla andra".
Varma hälsningar från andra sidan Östersjön!