JobbNu heter ett projekt som drivs av Malmö stad i samverkan med företagsgrupper och Samhall. Yrkesinriktade utbildningar ska utvecklas för Särvux (Komvux för personer med inlärningssvårigheter).
Det är ett utmärkt initiativ där det bara kan finnas vinnare. Först och främst bland de människor som nu kanske får en väg till arbete. Lyckas man med det blir det fler positiva effekter. Arbetsmarknaden och samhällsklimatet vinner på ökad integration. Och kommunen kan växla kostnader för daglig verksamhet mot skatteintäkter.
Karriärsinriktad utbildning för personer med intellektuell funktionsnedsättning finns nästan inte. Betygen från gymnasiesärskolan ger inte behörighet för vidare studier. De flesta kurser inom folkbildningen har en personlig utvecklings-inriktning, direkta yrkesutbildningar tillgängliga för personer med utvecklingsstörning är lätträknade.
Malmö tar alltså hjälp av EU-miljoner och satsar på ett eftersatt område. Applåd! Men det berömmet förutsätter att utbildningarna inte bara får rum så länge EU skjuter till miljoner, utan också får ett liv efter avslutat projekt.
Återstår fortfarande att utbildningsdepartementet tillgängliggör svensk eftergymnasial utbildning för alla befolkningsgrupper. Senast jag talade med en tjänsteman på departementet om detta fick jag som svar att "vem som helst får starta en utbildning i det här landet, men man får anpassa sig till den struktur som finns". Det svaret duger inte när upphovet till att starta utbildningen är att strukturen brister.
Moomsteatern förbereder nu i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan utbildningen av nästa generation yrkesverksamma skådespelare med utvecklingsstörning. Den nuvarande utbildningsstrukturen är inte tillräcklig. Vi ska nog komma på en lösning, men önskan är fortfarande att all eftergymnasial utbildning vore ett gemensamt ansvar. Inte bara för dem utan funktionsnedsättning.
Våra dagstidningar har inte uppmärksammat satsningen, vad jag kan se. Här finns pressreleasen.
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
SVT belyser funktionshinder i danstema
"2009 är ett år då funktionshinder särskilt uppmärksammas i SVT och de tre dansprogram som sänds under kvällen 29 april fokuserar på kroppens uttrycksmöjligheter och hur fysiska gränser tänjs och utmanas." Så skriver SVT på om kvällens danstema på TV2.
Det ska bli spännande. Jag har inte sett något av verken tidigare. Och det ska bli spännande att se hur detta särskilda uppmärksammande förverkligas. Får vi se filmer/program där personer med funktionsnedsättning är skapande subjekt, eller blir det dokumentärer som beskriver hur personer med funktionsnedsättning har det? Händer det något i SVTs organsiation och inre arbete, på samma sätt som man jobbar med jämställdhet och mångfald?
Jag skickade den här frågan till SVT:
"2009 är ett år då funktionshinder särskilt uppmärksammas i SVT"/.../
Hur då? Vad sänds/görs på SVT med anledning av detta under 2009?
(Fler om Danskvällen på TV: Nummer.se, Gefle dagblad)
Det ska bli spännande. Jag har inte sett något av verken tidigare. Och det ska bli spännande att se hur detta särskilda uppmärksammande förverkligas. Får vi se filmer/program där personer med funktionsnedsättning är skapande subjekt, eller blir det dokumentärer som beskriver hur personer med funktionsnedsättning har det? Händer det något i SVTs organsiation och inre arbete, på samma sätt som man jobbar med jämställdhet och mångfald?
Jag skickade den här frågan till SVT:
"2009 är ett år då funktionshinder särskilt uppmärksammas i SVT"/.../
Hur då? Vad sänds/görs på SVT med anledning av detta under 2009?
(Fler om Danskvällen på TV: Nummer.se, Gefle dagblad)
tisdag 28 april 2009
Protest mot Obamas handikapp-politik
91 demonstranter arresterades igår i Washington DC. Flera av dem var rullstolsburna och hade kedjat fast sig i staketet till Vita Huset. Anledningen till demonstrationen var att organisationen ADAPT anser att Obama svikit sina vallöften. De vill att CCA (Community Choice Act), där människor med funktionsnedsättning ges bättre möjlighet att leva utanför institutionsvård, ska bakas in i den stora hälsoreform som väntas. Men hittills har inget besked om detta kommit.
Anledningen till att de arresterades är att de inte hade nödvändiga tillstånd för demonstrationen. Enligt ordningsstadgan behövs ett sådant när man är fler än 25 personer. Obama-protesten samlade fler än 100 influgna från alla möjliga amerikanska delstater. Handklovarna klipptes, och man skrev ut bötesförelägganden. Ingen av de demonstrerande togs dock i förvar.
Om detta skriver ABC News här och här, samt Washington Post här (sista delen av artikeln).
Jag vet inte om tillgängligjheten till amerikanska häkten är bättre än till svenska, men minns att en rullstolsburen narkotikasmugglande mans häktningstid 2003 - 2005 kostade kriminalvården i Helsingborg 3,6 miljoner kronor för 14 månader. Häktet var inte tillgängligt, och man tvingades anlita ett privat vaktbolag till förvaring på ett vårdhem hela vägen till Högsta Domstolen avslog prövningsansökan. (HD)
Är svenska häkten tillgängliga 2010?
Anledningen till att de arresterades är att de inte hade nödvändiga tillstånd för demonstrationen. Enligt ordningsstadgan behövs ett sådant när man är fler än 25 personer. Obama-protesten samlade fler än 100 influgna från alla möjliga amerikanska delstater. Handklovarna klipptes, och man skrev ut bötesförelägganden. Ingen av de demonstrerande togs dock i förvar.
Om detta skriver ABC News här och här, samt Washington Post här (sista delen av artikeln).
Jag vet inte om tillgängligjheten till amerikanska häkten är bättre än till svenska, men minns att en rullstolsburen narkotikasmugglande mans häktningstid 2003 - 2005 kostade kriminalvården i Helsingborg 3,6 miljoner kronor för 14 månader. Häktet var inte tillgängligt, och man tvingades anlita ett privat vaktbolag till förvaring på ett vårdhem hela vägen till Högsta Domstolen avslog prövningsansökan. (HD)
Är svenska häkten tillgängliga 2010?
måndag 27 april 2009
Twittra med hjärnan
Det senaste av socialt digitala medier är att twittra. Korta meddelanden på max 140 tecken som distribueras till de som anmält intresse.
Nu har Department of Biomedical Engineering vid University of Wisconsin-Madison och The Wadsworth Center i Albany, NY, utvecklat en teknik som gör att man kan skriva på twitter med bara tankens kraft.
Look - no hands!
Det skulle kunna bli ett hjälpmedel för multihandikappade att kommunicera med. Men med tanke på hur det som en gång var handikapphjälpmedel blir kommersiella produkter (Toyotas I-real är en elrullstol för Svensson och 90-talets Isaac är nu tillgängligt i en vanlig mobiltelefon), så ser jag en annan möjlig framtid. Människor som ägnar tiden i bilkön åt att med hjälp av en hjälm som läser hjärnvågor skriva dagens första pm...
Nu har Department of Biomedical Engineering vid University of Wisconsin-Madison och The Wadsworth Center i Albany, NY, utvecklat en teknik som gör att man kan skriva på twitter med bara tankens kraft.
Look - no hands!
Det skulle kunna bli ett hjälpmedel för multihandikappade att kommunicera med. Men med tanke på hur det som en gång var handikapphjälpmedel blir kommersiella produkter (Toyotas I-real är en elrullstol för Svensson och 90-talets Isaac är nu tillgängligt i en vanlig mobiltelefon), så ser jag en annan möjlig framtid. Människor som ägnar tiden i bilkön åt att med hjälp av en hjälm som läser hjärnvågor skriva dagens första pm...
lördag 25 april 2009
Likhet inför lönen
Alexandra Rapaport har avbildat sitt lönebesked och lagt ut det okommenterat på Dramatens blogg. Lysande post.
Sveriges skådespelare tjänar för dåligt. Inte ens eliten på Nybroplan får bra betalt.
Moomsteaterns skådespelare tjänar också för dåligt. Men fortfarande en massa mer än de gjorde som förtidspensionärer.
Sveriges skådespelare tjänar för dåligt. Inte ens eliten på Nybroplan får bra betalt.
Moomsteaterns skådespelare tjänar också för dåligt. Men fortfarande en massa mer än de gjorde som förtidspensionärer.
fredag 24 april 2009
Internationell utblick
Det rör på sig i handkappkulturvärlden. Varje dag. Det här är ett axplock ur dagens skörd från den internationella arenan.
I Pnom Penh har Epic Arts öppnat ett kulturhus. Det är fullt tillgängligt och samlar aktiva med funtionsnedsättning inom konstarterna. 2004 blev jag och Moomsteatern ombedda att hjälpa till när Kambodja skulle starta sin första festival för handikappkultur. (Som vanligt fanns det inga pengar för att kunna hjälpa till på plats.) Om det är samma organsiation som flyttat fram positionerna eller nya aktörer som drivit på utvecklingen vet jag inte.
The GIMP project får sin Massachusetsturné uppmärksammad i Boston Herald. Man menar att dansen förändras när kroppar med och utan fysisk funktionsnedsättning möts. Smakprov från youtube:
Irland får sin första festival för artister med utvecklingsstörning. Det är COPE foundation som arrangerar och eventet går av stapeln i Cork i juni.
Två grupper med gott rykte för sin konstnärliga kvalitet är Full body and the Voice (Huddersfield) och The Shysters (Coventry). Bägge grupperna har skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. Nuvarande ledning för Full body har 25 års erfarenhet från bägge grupperna. Nu kommer de med en bok som bland annat blickar framåt mot vad man tror är möjlig utveckling inom vår nisch. Jon Palmer and Richard Hayhow heter dom och bokens titel är "Learning Disability and Contemporary Theatre". Jag beställer ett ex.
I Pnom Penh har Epic Arts öppnat ett kulturhus. Det är fullt tillgängligt och samlar aktiva med funtionsnedsättning inom konstarterna. 2004 blev jag och Moomsteatern ombedda att hjälpa till när Kambodja skulle starta sin första festival för handikappkultur. (Som vanligt fanns det inga pengar för att kunna hjälpa till på plats.) Om det är samma organsiation som flyttat fram positionerna eller nya aktörer som drivit på utvecklingen vet jag inte.
The GIMP project får sin Massachusetsturné uppmärksammad i Boston Herald. Man menar att dansen förändras när kroppar med och utan fysisk funktionsnedsättning möts. Smakprov från youtube:
Irland får sin första festival för artister med utvecklingsstörning. Det är COPE foundation som arrangerar och eventet går av stapeln i Cork i juni.
Två grupper med gott rykte för sin konstnärliga kvalitet är Full body and the Voice (Huddersfield) och The Shysters (Coventry). Bägge grupperna har skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. Nuvarande ledning för Full body har 25 års erfarenhet från bägge grupperna. Nu kommer de med en bok som bland annat blickar framåt mot vad man tror är möjlig utveckling inom vår nisch. Jon Palmer and Richard Hayhow heter dom och bokens titel är "Learning Disability and Contemporary Theatre". Jag beställer ett ex.
torsdag 23 april 2009
Arthur Miller's gömda barn med Downs syndrom
Theatre Terrific finns i Vancouver. De startade ungefär samtidigt med Moomsteatern på 80-talet, och har under åren genomgått flera förändringar. Från föräldrars initiativ i syfte att stimulera sina barn till konstnärliga ambitioner, auditions för att få roller och numera betalas även viss ersättning för medverkande skådespelare.
De är aktuella med en premiär om Arthur Miller gömda barn med Downs syndrom. "The Secret Son: The Story Arthur Miller Didn't Want Told" beskrivs som en blandning av grekiska tragedins format och Tim Burtons estetik (Edward Scissorhands) och framförs av en integrerad ensemble.
Arthur Miller har skrivit flera pjäser. Mest känd är han kanske för "En handelsresandes död". När han fick en son med Downs syndrom så lämnades han bort och raderades ur hans offentliga och privata liv.
Miller ska ha ångrat sig i sin dödsbädd.
onsdag 22 april 2009
Nya rön om kopplingen genialitet och autism
The economist har påbörjat en artikelserie om kopplingen mellan genialitet och autism. Det är nya rön om betydelsen av RRBI (restrictive and repetitive behaviours and interests) som diskuteras. Man ställer sig bland annat frågan om neurotypiska personer (icke autister) har något att lära från personer med RRBI. Om det kanske är så att specialintresset och fokuseringen på detaljer gör att en person med RRBI ser variationer där neurotyperna ser repetiv monoton upprepning. Och följdfrågan borde väl då bli vem som egentligen har en funktionsnedsättning?
Läs första artikeln här.
Läs första artikeln här.
Dialog med kulturpolitiker
Förra veckan var det dialogmöte. Det var Region Skånes kulturnämnd som bjöd in. Man ville ha konkreta förslag från regionens kulturliv på åtgärder och projekt. Detta för att några ev. ska förverkligas i den handlingsplan som ska jobbas fram.
Grunddokumentet kallas "Öppna landskap - konst och kultur i Skåne". Det är den av regionen antagna nya kulturpolitiska inriktningen i Skåne. Den är inte helt lättläst, kan jag tycka. Frågan är ju vad alla orden egentligen betyder. Men den framtida handlingsplanen kanske konkretiserar. Jag hoppas på det.
Här är några förslag som jag kom med i de grupper jag medverkade i under mötet:
Grunddokumentet kallas "Öppna landskap - konst och kultur i Skåne". Det är den av regionen antagna nya kulturpolitiska inriktningen i Skåne. Den är inte helt lättläst, kan jag tycka. Frågan är ju vad alla orden egentligen betyder. Men den framtida handlingsplanen kanske konkretiserar. Jag hoppas på det.
Här är några förslag som jag kom med i de grupper jag medverkade i under mötet:
Upprätta en Skånescen i Köpenhamn. Skånsk scenkonst kastar ett ankare till Själland och skapar relation till Köpenhamnspubliken.
Tillgänglighetsmålen måste utvecklas från fysisk tillgänglighet för besök på kulturinstitutioner till möjlighet till full delaktighet i kulturlivet på alla nivåer.
Låt regionen skapa en organisation som kan fungera som huvudman för skånska eu-projekt på kulturområdet. (Idag kan bara ytterst stora och kapitalstarka aktörer jobba mot eu-fonderna, då administration och likviditetsbelastning är enorma.) Resursförstärkning till kulturlivet och projekt utanför institutionerna skulle möjliggöras.
tisdag 21 april 2009
Snart har alla en elektrisk rullstol
Toyota har visat upp en prototyp på ett nytt fordon för bara en person. Den heter i-real.
Eldriven och miljövänlig. Maxhastigheten är ca 30 km/h. En rullstol för Svensson.
Vilket får mig att tänka på Isaac. I början på 90-talet utvecklade Bodil Jönsson och Certec en multikompetent handdator/telefon som fick namnet Isaac.
"En förståndshandikappad Isaac-användare har en elektronisk personlig assistent bestående av en individprogrammerad fickdator, Newton, hopbyggd med en digital kamera, en GPS-mottagare (Global Positioning System) och telefoner för samtal och datakommunikation. Fickdatorns skärm används som pekskärm och förses med tydliga bilder och symboler. Man kan ringa med Isaac (Namngiven efter Isaac Newton) genom att bara peka på ett ansikte på skärmen. Man kan få hjälp med var man är genom GPS-mottagaren (vill man inte ha den säkerheten, använder man bara sekretessknappen och stänger av den funktionen). Man kan fotografera med Isaacs digitala kamera - dels för att dokumentera sin dag, dels för att kunna ta bilder av sådant man är osäker på och skicka bilderna till sitt gruppboende med frågor som: "Är detta apoteket? eller "Är detta mjöl eller socker?"
(Från hemsidan om Isaac.)
När jag hörde talas om försöket på 90-talet nämndes kostnader på 100.000 kronor för en enhet. Nu är det var mans egendom - en mobiltelefon med inbyggd kamera, gps och bildbaserad touchdisplay. Och vi kan inte gå och handla utan att bli antastade av något telecombolag som vill att vi ska ha en till.
Eldriven och miljövänlig. Maxhastigheten är ca 30 km/h. En rullstol för Svensson.
Vilket får mig att tänka på Isaac. I början på 90-talet utvecklade Bodil Jönsson och Certec en multikompetent handdator/telefon som fick namnet Isaac.
"En förståndshandikappad Isaac-användare har en elektronisk personlig assistent bestående av en individprogrammerad fickdator, Newton, hopbyggd med en digital kamera, en GPS-mottagare (Global Positioning System) och telefoner för samtal och datakommunikation. Fickdatorns skärm används som pekskärm och förses med tydliga bilder och symboler. Man kan ringa med Isaac (Namngiven efter Isaac Newton) genom att bara peka på ett ansikte på skärmen. Man kan få hjälp med var man är genom GPS-mottagaren (vill man inte ha den säkerheten, använder man bara sekretessknappen och stänger av den funktionen). Man kan fotografera med Isaacs digitala kamera - dels för att dokumentera sin dag, dels för att kunna ta bilder av sådant man är osäker på och skicka bilderna till sitt gruppboende med frågor som: "Är detta apoteket? eller "Är detta mjöl eller socker?"
(Från hemsidan om Isaac.)
När jag hörde talas om försöket på 90-talet nämndes kostnader på 100.000 kronor för en enhet. Nu är det var mans egendom - en mobiltelefon med inbyggd kamera, gps och bildbaserad touchdisplay. Och vi kan inte gå och handla utan att bli antastade av något telecombolag som vill att vi ska ha en till.
söndag 19 april 2009
100 år i fängelse för utvecklingsstörd yngling
I Los Angeles Times rapporteras om Aaron Hart. Han har IQ 47 och fungerar enligt hans lärare på en mental nivå under en förstaklassare.
Han har erkänt sig skyldig, med bevis som bekräftar det, till sexbrott mot barn. Han lurade en sexåring till oralsex.
Övergreppet är solklart. 6-åringens rättsäkerhet ska garanteras. Men hur ska straff dömas ut?
Den lokala domaren i Texas beslutade att straffen för de olika delbrotten i den här historien skulle avtjänas efter varandra. Det betyder 100 år i fängelse. Försvarsadvokaten ska ha missat att anföra Aarons intellektuella funktionshinder i sitt försvar. Nu vill organisationer för mänskliga rättigheter att han antingen ska få en ny rättegång, eller en ny straffbedömning. Men den lokala rätten i Texas vägrar.
100 år i fängelse för en 18-åring är absurt i sig. Om den unge mannen är 6 år mentalt så blir det än mer horribelt. Men det sker i en stat som uppmärksammades för att ha utfört dödsstraff för en person med utvecklingsstörning i slutet på 90-talet.
Här i Sverige hade vi enligt ett Kalla Fakta program i början på 2000-talet upp mot 100 fångar med intellektuella funktionshinder, varav en del med livstidsdom.
Han har erkänt sig skyldig, med bevis som bekräftar det, till sexbrott mot barn. Han lurade en sexåring till oralsex.
Övergreppet är solklart. 6-åringens rättsäkerhet ska garanteras. Men hur ska straff dömas ut?
Den lokala domaren i Texas beslutade att straffen för de olika delbrotten i den här historien skulle avtjänas efter varandra. Det betyder 100 år i fängelse. Försvarsadvokaten ska ha missat att anföra Aarons intellektuella funktionshinder i sitt försvar. Nu vill organisationer för mänskliga rättigheter att han antingen ska få en ny rättegång, eller en ny straffbedömning. Men den lokala rätten i Texas vägrar.
100 år i fängelse för en 18-åring är absurt i sig. Om den unge mannen är 6 år mentalt så blir det än mer horribelt. Men det sker i en stat som uppmärksammades för att ha utfört dödsstraff för en person med utvecklingsstörning i slutet på 90-talet.
Här i Sverige hade vi enligt ett Kalla Fakta program i början på 2000-talet upp mot 100 fångar med intellektuella funktionshinder, varav en del med livstidsdom.
lördag 18 april 2009
Dövblinda skådespelare?... !!!
Jag har umgåtts med handikappteatern runt om i världen hela mitt liv, men aldrig hört talas om dövblinda skådespelare. Nu hoppas jag att snart få min första upplevelse. Riksteatern/Unga Tyst Teater har satt igång ett projekt som ska främja utvecklingen.
Och jag ska villigt erkänna att jag får massor av frågetecken i huvudet på hur det ska gå till. Desto mer spännande. Det här måste vara en lärande resa för alla inblandade, skådespelare som projektägare.
Dövblinda kommunicerar med taktilt teckenspråk. Det betyder att man med känseln i handen läser av en annans persons tecknande. Och det är här det blir spännande - det taktila teckenspråket i dramatisk text och som i nästa led ska nå en publik.
En applåd till Unga Tyst Teater.
Och jag ska villigt erkänna att jag får massor av frågetecken i huvudet på hur det ska gå till. Desto mer spännande. Det här måste vara en lärande resa för alla inblandade, skådespelare som projektägare.
Dövblinda kommunicerar med taktilt teckenspråk. Det betyder att man med känseln i handen läser av en annans persons tecknande. Och det är här det blir spännande - det taktila teckenspråket i dramatisk text och som i nästa led ska nå en publik.
En applåd till Unga Tyst Teater.
Kävlinge speglar Sverige - tyvärr
Sydsvenskan belyser Matilda Christenssons situation idag. Matilda har en utvecklingsstörning, och vill ha sin lagstadgade rätt till daglig verksamhet placerad i grannkommunen Lund. Kävlinge socialnämnd säger nej. De säger att de ska uppfylla hennes önskan om speciella kommunikationsmetoder i den egna kommunens verksamhet.
Matilda stödjer sig mot LSS-lagen, där det står att "Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet/.../Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra"
I möjligaste mån ska man få göra som andra. Som människor utan funktionsnedsättning. Kävlinge möter det med att utreda utan att ens träffa personen det gäller. De har en policy, och den ska följas.
Socialnämndens ordförande Leif Skytte (m) jämför i Sydsvenskan med valfriheten att välja skola (som inte heller fungerar över allt i Skåne, minns Victoria Rose i Trelleborg). Han menar att skolan har elevantal som har bättre möjligheter för kommunerna att följa med om eleverna väljer utbildning, men att egen daglig verksamhet behöver en viss storlek för att fungera. Men det är en klen ursäkt. Dels läser vi regelbundet om skolföreträdare som belyser den kommunala skolans svårigheter att balansera hur många elever som väljer friskolor istället för kommunala. Dels säger kommunens agerande att den egna volymen är viktigare individens valfrihet.
Finns det då ingen bortre gräns för vad en människa med funktionsnedsättning kan kräva, skulle man kunna fråga sig. Bo i Malmö och ha daglig verksamhet i Halmstad? Färdtjänstkostnader på xxx tusen per dag?
Jo, säkert. Men Kävlinges policy är att ingen ska ha rätt att välja utanför kommungränsen. Och det är inte tillräckligt bra. Det gör delaktigheten i samhällslivet väldigt geografiskt begränsat. Och valfriheten obefintlig.
Många dagliga verksamheter som jag haft kontakt med på det konstnärliga området vittnar om samma resonemang. Grannkommunerna tänker helt olika, och allt för många vill inte betala för att den enskilde personen med utvecklingsstörning ska kunna delta i t.ex. konstskolan på fel sida kommungränsen. Argumenten som anges liknar ofta Kävlinges - att alla individuella behov ska mötas på hemmaplan. Oavsett vilket det är. Är det rimligt?
I så fall är personalen på svenska kommuners dagcenter felaktigt lönesatta å det grövsta. De måste, för att kunna infria sina arbetsgivares policy, vara tusenkonstnärer med tjogvis av spetskompetens. Per person.
Här finns utrymme för utveckling. Rimligt borde vara att åtminstone delar av regionen görs öppen för individen att kunna välja mellan. Och att kommunerna i sina policys belyser hur de ska uppfylla lagens mål om delaktighet och valfrihet. För det sistnämnda måste det väl då åtminstone finnas fler än ett val?
---
13 oktober meddelar Sydsvenskan att Matilda förlorat sitt mål. Länsrätten anser alltså att ett enda ställa som enda valmöjlighet är att betrakta som valfrihet. Det skrämmer nästan mer än Kävlinges mänskliga tillkortakommande i handläggningen.
Matilda stödjer sig mot LSS-lagen, där det står att "Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet/.../Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra"
I möjligaste mån ska man få göra som andra. Som människor utan funktionsnedsättning. Kävlinge möter det med att utreda utan att ens träffa personen det gäller. De har en policy, och den ska följas.
Socialnämndens ordförande Leif Skytte (m) jämför i Sydsvenskan med valfriheten att välja skola (som inte heller fungerar över allt i Skåne, minns Victoria Rose i Trelleborg). Han menar att skolan har elevantal som har bättre möjligheter för kommunerna att följa med om eleverna väljer utbildning, men att egen daglig verksamhet behöver en viss storlek för att fungera. Men det är en klen ursäkt. Dels läser vi regelbundet om skolföreträdare som belyser den kommunala skolans svårigheter att balansera hur många elever som väljer friskolor istället för kommunala. Dels säger kommunens agerande att den egna volymen är viktigare individens valfrihet.
Finns det då ingen bortre gräns för vad en människa med funktionsnedsättning kan kräva, skulle man kunna fråga sig. Bo i Malmö och ha daglig verksamhet i Halmstad? Färdtjänstkostnader på xxx tusen per dag?
Jo, säkert. Men Kävlinges policy är att ingen ska ha rätt att välja utanför kommungränsen. Och det är inte tillräckligt bra. Det gör delaktigheten i samhällslivet väldigt geografiskt begränsat. Och valfriheten obefintlig.
Många dagliga verksamheter som jag haft kontakt med på det konstnärliga området vittnar om samma resonemang. Grannkommunerna tänker helt olika, och allt för många vill inte betala för att den enskilde personen med utvecklingsstörning ska kunna delta i t.ex. konstskolan på fel sida kommungränsen. Argumenten som anges liknar ofta Kävlinges - att alla individuella behov ska mötas på hemmaplan. Oavsett vilket det är. Är det rimligt?
I så fall är personalen på svenska kommuners dagcenter felaktigt lönesatta å det grövsta. De måste, för att kunna infria sina arbetsgivares policy, vara tusenkonstnärer med tjogvis av spetskompetens. Per person.
Här finns utrymme för utveckling. Rimligt borde vara att åtminstone delar av regionen görs öppen för individen att kunna välja mellan. Och att kommunerna i sina policys belyser hur de ska uppfylla lagens mål om delaktighet och valfrihet. För det sistnämnda måste det väl då åtminstone finnas fler än ett val?
---
13 oktober meddelar Sydsvenskan att Matilda förlorat sitt mål. Länsrätten anser alltså att ett enda ställa som enda valmöjlighet är att betrakta som valfrihet. Det skrämmer nästan mer än Kävlinges mänskliga tillkortakommande i handläggningen.
fredag 17 april 2009
Är Skåne tillgängligt 2010?
Nej.
Men det är i sig ingen överraskning. Enligt den nationella handlingsplanen "Från patient till medborgare" (2000) ska "enkelt avhjälpta hinder" (EAH) vara åtgärdade till 2010. Handikapporganisationernas samarbetsorgan (HSO) i Skåne har kartlagt hur långt framme i arbetet de skånska kommunerna är. En av 33 har en chans att klara målet. En har knappt börjat. I några kommuner är arbetet inte budgetplacerat. Jag tror inte det är någon djärv gissning att anta att resten av Sveriges kommuner har liknande resultat.
Och det här gäller bara de enkelt avhjälpta fysiska hindren i boendemiljön. Men för att nå en full delaktighet krävs mer. Kollektivtrafik som fungerar för alla, tillgänglig information för alla, möjlighet att delta på lika villkor på alla nivåer i alla sammanhang.
Sveriges kulturliv har också ett ansvar att bli tillgängligt. Några teatrar har också fått välförtjänt beröm för ett strukturerat arbete för att nå målen, t.ex. Göteborgs stadsteater.
Men än så länge så gäller tillgänglighetsarbetet i de flesta fall bara salongen. Människan med funktionsnedsättning ska kunna konsumera kultur. Det borde inbegripa scenen. Människan med funktionsnedsättning ska kunna aktivt delta på alla nivåer i kulturlivet.
Tar då kulturlivet frågan om tillgänglighet på allvar? Både och, blir min observation. Göteborgs stadsteater får exemplifiera bra arbete mot publiken. Men här kommer några reflektioner om områden där vi inte är framme vid en fungerande attityd:
- När plusjobben infördes i mitten på 2000-talet, så fick arbetsuppgifterna bara vara sådana som inte annars skulle göras. Vår branschorganisation och facket kom överens om att satsning på tillgänglighet ingick. Nej, jag tror inte att de tänker "ingår inte i normalt arbete" utan att man såg en chans att flytta fram positionerna med extra åtgärder under tiden. Men frågan väcks. Hur prioriterat är tillgängligheten?
- Sektorsansvaret för handikapp-politiken (tillgängligheten på alla områden) måste bli tydligare i uppdragsbeskrivningarna för våra myndigheter på kulturområdet. Är de inte tydliga att gälla alla delar av myndigheternas uppdrag så riskerar man att det inte betraktas som ett fördelat ansvar.
- Ska synskadade få uppleva teater när de vill? Som det är nu finns det mig veterligen inget regelverk för syntolkningsansvar. Den synskadade besökaren blir hänvisad till att gå i grupp på enstaka speciella föreställningar.
- Hela kulturlivet måste bli tillgängligt. Inte bara konsumtionen av kultur, utan även skapandet av kultur. Arenor, utbildningar, strukturer - här finns mycket att göra.
HSOs rapport.
Lokaltidningen (Bjuv).
Men det är i sig ingen överraskning. Enligt den nationella handlingsplanen "Från patient till medborgare" (2000) ska "enkelt avhjälpta hinder" (EAH) vara åtgärdade till 2010. Handikapporganisationernas samarbetsorgan (HSO) i Skåne har kartlagt hur långt framme i arbetet de skånska kommunerna är. En av 33 har en chans att klara målet. En har knappt börjat. I några kommuner är arbetet inte budgetplacerat. Jag tror inte det är någon djärv gissning att anta att resten av Sveriges kommuner har liknande resultat.
Och det här gäller bara de enkelt avhjälpta fysiska hindren i boendemiljön. Men för att nå en full delaktighet krävs mer. Kollektivtrafik som fungerar för alla, tillgänglig information för alla, möjlighet att delta på lika villkor på alla nivåer i alla sammanhang.
Sveriges kulturliv har också ett ansvar att bli tillgängligt. Några teatrar har också fått välförtjänt beröm för ett strukturerat arbete för att nå målen, t.ex. Göteborgs stadsteater.
Men än så länge så gäller tillgänglighetsarbetet i de flesta fall bara salongen. Människan med funktionsnedsättning ska kunna konsumera kultur. Det borde inbegripa scenen. Människan med funktionsnedsättning ska kunna aktivt delta på alla nivåer i kulturlivet.
Tar då kulturlivet frågan om tillgänglighet på allvar? Både och, blir min observation. Göteborgs stadsteater får exemplifiera bra arbete mot publiken. Men här kommer några reflektioner om områden där vi inte är framme vid en fungerande attityd:
- När plusjobben infördes i mitten på 2000-talet, så fick arbetsuppgifterna bara vara sådana som inte annars skulle göras. Vår branschorganisation och facket kom överens om att satsning på tillgänglighet ingick. Nej, jag tror inte att de tänker "ingår inte i normalt arbete" utan att man såg en chans att flytta fram positionerna med extra åtgärder under tiden. Men frågan väcks. Hur prioriterat är tillgängligheten?
- Sektorsansvaret för handikapp-politiken (tillgängligheten på alla områden) måste bli tydligare i uppdragsbeskrivningarna för våra myndigheter på kulturområdet. Är de inte tydliga att gälla alla delar av myndigheternas uppdrag så riskerar man att det inte betraktas som ett fördelat ansvar.
- Ska synskadade få uppleva teater när de vill? Som det är nu finns det mig veterligen inget regelverk för syntolkningsansvar. Den synskadade besökaren blir hänvisad till att gå i grupp på enstaka speciella föreställningar.
- Hela kulturlivet måste bli tillgängligt. Inte bara konsumtionen av kultur, utan även skapandet av kultur. Arenor, utbildningar, strukturer - här finns mycket att göra.
HSOs rapport.
Lokaltidningen (Bjuv).
torsdag 16 april 2009
Mina idoler
Candoco är ett föredöme för den integrerade scenkonsten. Den brittiska dansgruppen med både rörelsehindrade och statistiskt normala dansare är en stark inspirationskälla.
Här är fjolårets promovideo. Den nya och flera andra hittar ni på den egna siten eller på youtube. Titta och njut.
Här är fjolårets promovideo. Den nya och flera andra hittar ni på den egna siten eller på youtube. Titta och njut.
onsdag 15 april 2009
Vem äger rätten till salongen?
I Svenska dagbladet (här och här) skrivs det om intitutionsteatrarnas strategier för att locka unga människor till sina salonger. Det är jätteviktigt. Medelåldern i salongen är generellt hög, och för den framtida konkurrensen med ett allt mer omfattande nöjes och kulturutbud är de unga en central målgrupp. Vem ska i framtiden sitta i salongen?
När jag skrev boken om Moomsteatern, en idébok om den integrerade teaterns roll i svenskt scenkonstliv, så fick den delnamnet "vem äger rätten till scenrummet?". Anledningen var att frågan är central ur jämlikhets och delaktighetssynpunkt. Många teatrar jobbar också mycket aktivt med frågan
inom delområden. Det handlar om likabehandlings-planer, representativitet - tydligast i fråga om etnicitet - på scenen och tillgänglighet för människor med funktionshinder i salongen. Men tvärtom då?
Vem äger rätten till salongen?
Artisten med funktionsnedsättning på scenen? Etnicitet i salongen?
Våra scenkonstinstitutioner är gemensamt finansierade via skattsedeln. Priserna hos de aktuella institutionerna ligger för ickerabatterade biljetter från 180 - 750 kronor. SOM-undersökningen visar att högutbildade (54%) går långt oftare än lågutbildade (27%). Beror det på att scenkonsten är akademiskt intellektuell eller att prissättningen stänger ute de som inte tjänar tillräckligt bra?
Ensamstående med barn? Gemensamt besök för den stora familjen? Vem har råd att nyttja sin skattesubvention av scenkonsten? Sponsrar mindre bemedlade "de rikas" kulturkonsumtion?
Nej, jag har ingen enkel lösning. Generellt lägre priser rimmar inte med krav på biljettintäkter till scenkonstens egen försörjning, även om den är den mindre delen av institutionernas totala försörjning.
Familjebiljett? 300:- för hela familjen oavsett hur många ni är. Och eftersom regnbågsfamiljerna har lika rätt så kan den se ut på alla möjliga olika sätt.
Ryan air biljetter? Ett mindre antal biljetter går långt innan premiär till löjligt låga priser.
Jag vet inte. Men jag tycker det är viktigt att människor med liten disponibel inkomst inte ska stängas ute från kulturen.
Återstår frågan hur?
"Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" av Kjell Stjernholm/Henrik Hedenius finns på din kommuns huvudbibliotek, de flesta universitetsbiliotek etc. Vill du ha ditt eget ex så köper du den direkt av Mooomsteatern (www.moomsteatern.com)
När jag skrev boken om Moomsteatern, en idébok om den integrerade teaterns roll i svenskt scenkonstliv, så fick den delnamnet "vem äger rätten till scenrummet?". Anledningen var att frågan är central ur jämlikhets och delaktighetssynpunkt. Många teatrar jobbar också mycket aktivt med frågan
inom delområden. Det handlar om likabehandlings-planer, representativitet - tydligast i fråga om etnicitet - på scenen och tillgänglighet för människor med funktionshinder i salongen. Men tvärtom då?
Vem äger rätten till salongen?
Artisten med funktionsnedsättning på scenen? Etnicitet i salongen?
Våra scenkonstinstitutioner är gemensamt finansierade via skattsedeln. Priserna hos de aktuella institutionerna ligger för ickerabatterade biljetter från 180 - 750 kronor. SOM-undersökningen visar att högutbildade (54%) går långt oftare än lågutbildade (27%). Beror det på att scenkonsten är akademiskt intellektuell eller att prissättningen stänger ute de som inte tjänar tillräckligt bra?
Ensamstående med barn? Gemensamt besök för den stora familjen? Vem har råd att nyttja sin skattesubvention av scenkonsten? Sponsrar mindre bemedlade "de rikas" kulturkonsumtion?
Nej, jag har ingen enkel lösning. Generellt lägre priser rimmar inte med krav på biljettintäkter till scenkonstens egen försörjning, även om den är den mindre delen av institutionernas totala försörjning.
Familjebiljett? 300:- för hela familjen oavsett hur många ni är. Och eftersom regnbågsfamiljerna har lika rätt så kan den se ut på alla möjliga olika sätt.
Ryan air biljetter? Ett mindre antal biljetter går långt innan premiär till löjligt låga priser.
Jag vet inte. Men jag tycker det är viktigt att människor med liten disponibel inkomst inte ska stängas ute från kulturen.
Återstår frågan hur?
"Moomsteatern - vem äger rätten till scenrummet?" av Kjell Stjernholm/Henrik Hedenius finns på din kommuns huvudbibliotek, de flesta universitetsbiliotek etc. Vill du ha ditt eget ex så köper du den direkt av Mooomsteatern (www.moomsteatern.com)
tisdag 14 april 2009
Påklistrade svenska kärnvärden?
I DN uppmärksammade man under påsken "Sverigebilden 2.0". Det är ett dokument (pdf) som skapats av Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet (2007). Den ska användas när Sverige exponeras utomlands, bland annat av Svenska Institutet. Det är till detta institut svenskt kulturliv vänder sig när det vill ha hjälp att komma ut i världen.
Vad är då Sverigebilden? Jo, man har tagit fram fyra kärnvärden som man vill att Sverige ska förknippas med. Är de särskilt svenska, de här kärnvärdena? Nej, inte om man får tro etnologen Åke Daun. Det är en reklamprodukt som ska möjliggöra svenska framgångar internationellt. Som ska förändra och fördjupa Sverigebilden från "dalahästar och villiga blondiner", som det står i DN.
Här kommer våra nya kärnvärden:
NYTÄNKANDE
ÖPPENHET
OMTÄNKSAMHET
ÄKTHET
Det sistnämnda tas passande som ett exempel i artikeln. "Äkthet är att vara naturlig och okonstlad. Att vara pålitlig, ärlig och informell". Den etiketten brukar annars klistras på människor med utvecklingsstörning. De är så äkta och naturliga och okonstlade, för "dom bara är som dom är." Den som säger det ska då också helst hymla med ögonen och le vänligt från ett läge snett uppifrån. Att sedan människor med intellektuella funktionsnedsättningar är en mycket mer heterogen grupp än de som faller inom normen för statistisk normalitet förbises gärna. Bilden är inte nödvändigtvis rättvisande eller sann. Det är en bild den som säger orden vill ha.
Och här finns väl ett av problemen med "Sverigebilden 2.0". Det är en bild som man vill ska vara svensk. Men Åke Daun, som har undersökt vad som särskiljer det svenska, har en annan bild. "Vi tycker om att vara med sådana som vi själva. Vi vill arbeta med folk som vi förstår oss på, och är vi på middag vill vi sitta med folk med samma intressen som vi", säger han.
Speglar det kärnvärdena? "Öppenhet"? "Nytänkande"?
Det svenska kulturlivet skulle kunna vara en fantastisk generator av Sverigebilder utomlands. Men inte utifrån att man ska passa in på en önskelista från en nämnd. Det sker bäst genom att det svenska kulturlivet ges ett massivt kulturpolitiskt stöd att i alla möjliga former föra ut sina bilder av Sverige, oavsett vilka de är. Se där, helt plötsligt så skulle det vara äkta. Det hade varit ett tecken på politiskt nytänkande och öppenhet. Och med tanke på kulturarbetarnas situation på arbetsmarknaden även visa någon form av omtänksamhet. Chansen finns att även enkätsvaren på vem vi vill vara med, jobba med och äta middag med med tiden skulle förändras.
Just detta, speglingen av den svenska identiteten i all sin mångfald, är en kulturell, mänsklig och politisk fråga om infrastruktur. Både här hemma och på turné.
Hur många teaterfestivalsdeltaganden, orkesterturneer och utställningshängningar kostar fem mil motorväg?
Vad är då Sverigebilden? Jo, man har tagit fram fyra kärnvärden som man vill att Sverige ska förknippas med. Är de särskilt svenska, de här kärnvärdena? Nej, inte om man får tro etnologen Åke Daun. Det är en reklamprodukt som ska möjliggöra svenska framgångar internationellt. Som ska förändra och fördjupa Sverigebilden från "dalahästar och villiga blondiner", som det står i DN.
Här kommer våra nya kärnvärden:
NYTÄNKANDE
ÖPPENHET
OMTÄNKSAMHET
ÄKTHET
Det sistnämnda tas passande som ett exempel i artikeln. "Äkthet är att vara naturlig och okonstlad. Att vara pålitlig, ärlig och informell". Den etiketten brukar annars klistras på människor med utvecklingsstörning. De är så äkta och naturliga och okonstlade, för "dom bara är som dom är." Den som säger det ska då också helst hymla med ögonen och le vänligt från ett läge snett uppifrån. Att sedan människor med intellektuella funktionsnedsättningar är en mycket mer heterogen grupp än de som faller inom normen för statistisk normalitet förbises gärna. Bilden är inte nödvändigtvis rättvisande eller sann. Det är en bild den som säger orden vill ha.
Och här finns väl ett av problemen med "Sverigebilden 2.0". Det är en bild som man vill ska vara svensk. Men Åke Daun, som har undersökt vad som särskiljer det svenska, har en annan bild. "Vi tycker om att vara med sådana som vi själva. Vi vill arbeta med folk som vi förstår oss på, och är vi på middag vill vi sitta med folk med samma intressen som vi", säger han.
Speglar det kärnvärdena? "Öppenhet"? "Nytänkande"?
Det svenska kulturlivet skulle kunna vara en fantastisk generator av Sverigebilder utomlands. Men inte utifrån att man ska passa in på en önskelista från en nämnd. Det sker bäst genom att det svenska kulturlivet ges ett massivt kulturpolitiskt stöd att i alla möjliga former föra ut sina bilder av Sverige, oavsett vilka de är. Se där, helt plötsligt så skulle det vara äkta. Det hade varit ett tecken på politiskt nytänkande och öppenhet. Och med tanke på kulturarbetarnas situation på arbetsmarknaden även visa någon form av omtänksamhet. Chansen finns att även enkätsvaren på vem vi vill vara med, jobba med och äta middag med med tiden skulle förändras.
Just detta, speglingen av den svenska identiteten i all sin mångfald, är en kulturell, mänsklig och politisk fråga om infrastruktur. Både här hemma och på turné.
Hur många teaterfestivalsdeltaganden, orkesterturneer och utställningshängningar kostar fem mil motorväg?
Intressant integrerad dans down under
Under ett av mina besök till Adelaide, Australien på 90-talet fick jag en av mina största upplevelser av integrerad dans. Det var gruppen Restless dance som stod för svallvågen. De var säkert tjugo dansare, varav hälften hade synliga funktionsnedsättningar. Om någon mer hade ett funktionshinder är ointressant. Den integrerade dansen som gavs låg på en nivå långt bortom att försöka lista ut vem som ev hade vilken diagnos.
Nu har jag fått tips om ett nytt gäng.
Jag låter deras egen beskrivning tala:
"A new dance work by Deaf Can Dance. Presented by the Deaf Arts Network with Arts Access Victoria and Phunktional, THE SOUND OF SILENCE combines hip hop dancing with contemporary dance and storytelling."
De dansar bra down under!
Nu har jag fått tips om ett nytt gäng.
Jag låter deras egen beskrivning tala:
"A new dance work by Deaf Can Dance. Presented by the Deaf Arts Network with Arts Access Victoria and Phunktional, THE SOUND OF SILENCE combines hip hop dancing with contemporary dance and storytelling."
De dansar bra down under!
måndag 13 april 2009
Artistens bakgrund betyder massor för vårt mottagande
Är vi fördomsfulla, de flesta av oss? Nog bestämmer vi oss på mindre än ett ögonblick vad vi borde kunna förvänta oss utav en människa? När vi sen får uppleva något helt annat än det våra förutfattade meningar hade sagt oss vara möjligt - ja då blir upplevelsen desto större.
Moomsteatern gjorde så 1988. Ingen hade sett teater spelad av utvecklingsstörda förut i Malmö. Varje föreställning av "Drömmar" slutade med stående ovationer. Var det konstnärligt enastående? Nej. Men det var fullkomligt otippat i dåtida publiks ögon. När Klas Malmberg (skådespelare med utvecklingsstörning på Moomsteatern) 2009 drar stående ovationer på "Pajazzo" är det en helt annan prestation som ligger bakom. Ty förväntningarna på honom är redan skyhöga.
Igår erbjöd tv-tablån inget för påskmiddagströtta. Hemma fick youtube stå för underhållningen, och vi hamnade på Britain's got talent. Jag bjuder på två klipp. Inget av dom är unika prestationer på världskartan, men bägge får publiken att stå upp och jubla. De blir överraskade i förhållande till sina förväntningar, och det utan starka markörer som funktionshinder. Här är det "bara" baserat på personernas bakgrund och hur de ser ut.
Stavros Flatley & son dansar.
Susan Boyle sjunger. (Titta särskilt på publikens grimascher i det förberedande samtalet, när de får höra henne säga att hon ska sjunga och vill vara som Elaine Page.)
Tyvärr är det upplagt på youtube utan möjlighet till inbäddning på annan sida. Men klicka på länkarna - det är värt det!
Artiklar om Boyle: SvD, Aftonbladet, Expressen, Nyheter24.
Moomsteatern gjorde så 1988. Ingen hade sett teater spelad av utvecklingsstörda förut i Malmö. Varje föreställning av "Drömmar" slutade med stående ovationer. Var det konstnärligt enastående? Nej. Men det var fullkomligt otippat i dåtida publiks ögon. När Klas Malmberg (skådespelare med utvecklingsstörning på Moomsteatern) 2009 drar stående ovationer på "Pajazzo" är det en helt annan prestation som ligger bakom. Ty förväntningarna på honom är redan skyhöga.
Igår erbjöd tv-tablån inget för påskmiddagströtta. Hemma fick youtube stå för underhållningen, och vi hamnade på Britain's got talent. Jag bjuder på två klipp. Inget av dom är unika prestationer på världskartan, men bägge får publiken att stå upp och jubla. De blir överraskade i förhållande till sina förväntningar, och det utan starka markörer som funktionshinder. Här är det "bara" baserat på personernas bakgrund och hur de ser ut.
Stavros Flatley & son dansar.
Susan Boyle sjunger. (Titta särskilt på publikens grimascher i det förberedande samtalet, när de får höra henne säga att hon ska sjunga och vill vara som Elaine Page.)
Tyvärr är det upplagt på youtube utan möjlighet till inbäddning på annan sida. Men klicka på länkarna - det är värt det!
Artiklar om Boyle: SvD, Aftonbladet, Expressen, Nyheter24.
söndag 12 april 2009
Svarslöst Dramaten
Igår var det en månad sen jag skickade frågor till Dramaten-chefen Marie-Louise Ekman via teaterns blogg. De efterlyste läsarfrågor, så jag skickade den här:
Hon har inte svarat än. Synd, men kanske frågorna blev för många? Därför skriver jag nu ett förslag på vad jag tycker hade varit ett bra svar:
När Moomsteatern debuterade 1988, så avslutades pjäsen "Drömmar" med sångraderna:
"hej då, hej då o tack ska ni ha
vi ses på Dramaten o ha det så bra"
Nästan 20 år senare uppträdde Pierre Björkman med ett litet avsnitt ur "Featuring Pierre Björkman - solo on stage" på Dramatens stora scen. Han var ett av en massa inslag från Teatersverige som firade att Dramatenhuset fyllde 100 år. Efter showen försökte han stjäla applådtacket från alla andra, fick beröm av Börje Ahlstedt i kulissen och nöp kungen kärleksfullt i näsan.
Bilden är hämtad från det avsnittet som spelades på Dramaten. På bilden Pierre Björkman. Foto Henrik Hedenius.
"Hur ser du på den integrerade scenkonsten mellan skådespelare/artister med och utan funktionshinder? Och har Dramaten en roll att spela i det sammanhanget?"
Hon har inte svarat än. Synd, men kanske frågorna blev för många? Därför skriver jag nu ett förslag på vad jag tycker hade varit ett bra svar:
"Dramaten har en roll att ligga i framkant av svensk scenkonsts utveckling. Det gör den integrerade teatern intressant, men det ger inget frikort till stora scenen pga funktionshinder. Jag tror det är en process av medvetandegörande som behöver inledas/fördjupas/få sitt utlopp i en konkret produktionsidé (beroende på hur långt man redan hunnit på teatern)"
När Moomsteatern debuterade 1988, så avslutades pjäsen "Drömmar" med sångraderna:
"hej då, hej då o tack ska ni ha
vi ses på Dramaten o ha det så bra"
Nästan 20 år senare uppträdde Pierre Björkman med ett litet avsnitt ur "Featuring Pierre Björkman - solo on stage" på Dramatens stora scen. Han var ett av en massa inslag från Teatersverige som firade att Dramatenhuset fyllde 100 år. Efter showen försökte han stjäla applådtacket från alla andra, fick beröm av Börje Ahlstedt i kulissen och nöp kungen kärleksfullt i näsan.
Bilden är hämtad från det avsnittet som spelades på Dramaten. På bilden Pierre Björkman. Foto Henrik Hedenius.
fredag 10 april 2009
Konsumtionsdyrkan
Idag - långfredagen 2009 - låter jag ett utdrag ur manuset till Moomsteaterns revy Mitt i (p)lytet vara dagens inlägg.
16 Konsumtionsdyrkan
JAN-ERIK:
Då var det dags att sjunga igen. Ta upp häftet och gå till sidan tre. Oh Happy Meal.
ALLSÅNG m JAN-ERIK
Oh, happy meal!
O, happy meal!
med helsvenskt nötkött!
med helsvenskt nötkött!
med helsvenskt nötkött!
och fullkornsbröd!
Oh, happy meal!
Sången rullar. Klas gör entre. Han är en blandning av präst och försäljare.
KLAS
Välkomna till Gallerians församling. För er som är nya medlemmar går det bra att skaffa sig ett club-kort. Det ger poäng på alla köp.
Idag är det långlördag. Och då minns vi själva fundamentet i vår livsstil – konsumtionen.
Men först så lyser vi för Camilla och Malmströms, som flyttar in i gemensam butik i Norra delen av Gallerian. Veckans nyfödda är ytterligare ett Espresso House, nu i Södra delen. Bland dom bortgångna under veckan är Lundströms Fisk och Köttaffär på Storgatan 12. Dödsorsaken var bristande efterfrågan och fel läge.
Då sjunger vi psalm nummer 53.
Publiken instrueras att bläddra fram rätt låt i sitt allsångshäfte.
JAN-ERIK/PUBLIKEN
Go tell it on the mountain,
Over the hills and everywhere,
Go tell it on the mountain,
det är extra pris på mjölk.
Pierre och Niclas börjar gå med var sin kollekthåv i gångarna.
KLAS
Dagens kollekt går till barnarbetare i tredje världen, så att dom inte ska behöva arbeta med att göra dom saker som vi absolut inte vill köpa av misstag bara för att dom har gjort dom.
Du som vill göra gott medans du handlar kan köpa en Rolex hos Ur och Penn och få ett klimatkompenserat fadderbarn på köpet.
Dagens katalogord hämtar vi från IKEA:
”Det är något tidlöst och tilltalande med enkla, klassiska bokhyllor som ramar in ett rum med dina favoritböcker. Men för att du ska vara säker på att få dina bokhyllor exakt som du vill ha dem har vi gjort vår populära BILLY serie ännu mer flexibel.”
Och så sjunger vi: ”Dom har öppnat reaporten”, psalm nummer 12.
JAN-ERIK/ALLSÅNG
Dom har öppnat reaporten
så att vi kan komma in
genom priset har dom frälst oss
och bevarat mej som sin
Niclas in och kopplar om en sladd. Inspelad kortslutning, spott o fräs i ledningarna. Allt blir svart.Ljudet dör.
TEKNIKER
Du ska ju sätta den i blå!
NICLAS (utan mygga)
Jaja.
Niclas kopplar om. En sandsäck faller ner från taket.
TEKNIKER
Men du måste ju koppla ur starkströmmern först!
NICLAS (utan mygga)
Jaja.
Niclas kopplar ur handsken med starkström. Det exploderar.
NICLAS (utan mygga)
Faan.
KLAS (utan mygga)
Vad hände?
NICLAS (utan mygga)
Jag vet inte
KLAS (utan mygga)
Då tar vi paus nu. Och glöm inte att handla i pausen. Hej då!
Niclas och Klas improviserar på vägen ut om huruvida Gud haft ett finger med i spelet eller inte. JAN-ERIK gör musikalisk slutkläm.
(foto ur "Mitt i (p)lytet!, 2009. På bilden syns Klas Malmberg. Fotograf Henrik Hedenius)
16 Konsumtionsdyrkan
JAN-ERIK:
Då var det dags att sjunga igen. Ta upp häftet och gå till sidan tre. Oh Happy Meal.
ALLSÅNG m JAN-ERIK
Oh, happy meal!
O, happy meal!
med helsvenskt nötkött!
med helsvenskt nötkött!
med helsvenskt nötkött!
och fullkornsbröd!
Oh, happy meal!
Sången rullar. Klas gör entre. Han är en blandning av präst och försäljare.
KLAS
Välkomna till Gallerians församling. För er som är nya medlemmar går det bra att skaffa sig ett club-kort. Det ger poäng på alla köp.
Idag är det långlördag. Och då minns vi själva fundamentet i vår livsstil – konsumtionen.
Men först så lyser vi för Camilla och Malmströms, som flyttar in i gemensam butik i Norra delen av Gallerian. Veckans nyfödda är ytterligare ett Espresso House, nu i Södra delen. Bland dom bortgångna under veckan är Lundströms Fisk och Köttaffär på Storgatan 12. Dödsorsaken var bristande efterfrågan och fel läge.
Då sjunger vi psalm nummer 53.
Publiken instrueras att bläddra fram rätt låt i sitt allsångshäfte.
JAN-ERIK/PUBLIKEN
Go tell it on the mountain,
Over the hills and everywhere,
Go tell it on the mountain,
det är extra pris på mjölk.
Pierre och Niclas börjar gå med var sin kollekthåv i gångarna.
KLAS
Dagens kollekt går till barnarbetare i tredje världen, så att dom inte ska behöva arbeta med att göra dom saker som vi absolut inte vill köpa av misstag bara för att dom har gjort dom.
Du som vill göra gott medans du handlar kan köpa en Rolex hos Ur och Penn och få ett klimatkompenserat fadderbarn på köpet.
Dagens katalogord hämtar vi från IKEA:
”Det är något tidlöst och tilltalande med enkla, klassiska bokhyllor som ramar in ett rum med dina favoritböcker. Men för att du ska vara säker på att få dina bokhyllor exakt som du vill ha dem har vi gjort vår populära BILLY serie ännu mer flexibel.”
Och så sjunger vi: ”Dom har öppnat reaporten”, psalm nummer 12.
JAN-ERIK/ALLSÅNG
Dom har öppnat reaporten
så att vi kan komma in
genom priset har dom frälst oss
och bevarat mej som sin
Niclas in och kopplar om en sladd. Inspelad kortslutning, spott o fräs i ledningarna. Allt blir svart.Ljudet dör.
TEKNIKER
Du ska ju sätta den i blå!
NICLAS (utan mygga)
Jaja.
Niclas kopplar om. En sandsäck faller ner från taket.
TEKNIKER
Men du måste ju koppla ur starkströmmern först!
NICLAS (utan mygga)
Jaja.
Niclas kopplar ur handsken med starkström. Det exploderar.
NICLAS (utan mygga)
Faan.
KLAS (utan mygga)
Vad hände?
NICLAS (utan mygga)
Jag vet inte
KLAS (utan mygga)
Då tar vi paus nu. Och glöm inte att handla i pausen. Hej då!
Niclas och Klas improviserar på vägen ut om huruvida Gud haft ett finger med i spelet eller inte. JAN-ERIK gör musikalisk slutkläm.
(foto ur "Mitt i (p)lytet!, 2009. På bilden syns Klas Malmberg. Fotograf Henrik Hedenius)
torsdag 9 april 2009
Censur pga handikapp
Erik Höjdestrands avhandling ”Det vedervärdiga videovåldet” är föremål för reflektioner från Svenska Dagbladets ledarblogg och magasinet Neo.
Avhandlingen tar bland annat upp moralpaniken på 80-talet. Neo och Svd väljer ut de delar som blir absurdast 30 år senare. Här är några smakprov:
* Gabriel Romanus varnar för att ”landet kommer att översvämmas av program av typen Motorsågsmassakern” och sen tillägga att den är mild mot vad komma skall: "The Texas chain saw massacre", dvs Motorsågsmassakerns originaltitel på engelska. "Så korkat", förväntas vi tänka, men detta var på den tiden som filmbolagen faktiskt översatte filmtitlar till svenska.
* Socialdemokraterna varnade för innehåll som skulle medföra grovt underhållningsvåld, förlegade könsrollsuppfattningar och ohämmad alkoholkonsumtion.
* Författarförbundet ville "överväga införandet av ett system [med] en kulturpolitiskt grundad licens för import, produktion och distribution av videogram", dvs någon annan väljer vad du kan få se.
Debattens vågor gick heta. Samhällets, producenternas och föräldrarnas ansvar vägdes mot varandra. Krav på censur och självsanering. Är det någon som känner igen dagens debatt om dataspel?
Så här lät det då:
(Söktips: "Studio S videovåld" på youtube.)
Men ivern för filmcensur lever fortfarande. Men inte för att det visas våld. Nej, det är människor med funktionshinder som ska besparas barn och människor med svagt hjärta. Brittiska BBFC (British Board of Film Classification) satte först 12 års åldersgräns som rekommendation för att få se filmes "Special people". Anledningen var att den innehöll "disability themes". Med det menas att skådespelarna som gjorde rollerna med funktionshinder själva faktiskt hade egna funktionsnedsättningar. Någon sådan varning har nämligen aldrig delats ut när Tom Hanks gjorde "Forrest Gump" eller Dustin Hoffman gjorde "Rain man". (Varningen togs så småningom bort.)
Här är ett klipp från Special people på youtube:
Den senaste debatten startade BAFTA, The brittish academy of film and television arts, när den backade från ett löfte att hålla urpremiären för "The last american freakshow". Richard Butchins, regissör med egen funktionsnedsättning, följde ett antal artister med funktionshinder genom USA på turné. Utmanande? Ja, i sina delar, enligt regissören själv. Men att allmänheten skulle behöva skyddas är givetvis bara dumheter. Censur pga funktionshinder.
Youtube igen:
Men här i Sverige varnar vi väl inte för funktionshinder i alla fall? Nej inte vad jag vet. Det talas ju om att den svenska filmcensuren ska läggas ner eftersom den inte gör något längre. Men filmen "Freaks" från 1932 var totalförbjuden långt in i modern tid.
Freaks på youtube:
(Söktips: "freaks" och "1932" på youtube.)
Att man ska bespara gemena man lidandet att se en människa med funktionsnedsättning är en relik i tänkandets evolution som fortfarande dyker upp då och då. Likaså att associationen "freak show" fortfarande kommer farandes som jämförelse när en artist med funktionsnedsättning uppträder. Stämpeln "victim arts" - att artisten med funktionsnedsättnings konst alltid är att ställa ut sig själv som offer (mer ingående här) - ingår i samma gegga.
Herregud, vad jag längtar efter att jämställdheten för personer med funktionsnedsättning hade nått längre än så.
Avhandlingen tar bland annat upp moralpaniken på 80-talet. Neo och Svd väljer ut de delar som blir absurdast 30 år senare. Här är några smakprov:
* Gabriel Romanus varnar för att ”landet kommer att översvämmas av program av typen Motorsågsmassakern” och sen tillägga att den är mild mot vad komma skall: "The Texas chain saw massacre", dvs Motorsågsmassakerns originaltitel på engelska. "Så korkat", förväntas vi tänka, men detta var på den tiden som filmbolagen faktiskt översatte filmtitlar till svenska.
* Socialdemokraterna varnade för innehåll som skulle medföra grovt underhållningsvåld, förlegade könsrollsuppfattningar och ohämmad alkoholkonsumtion.
* Författarförbundet ville "överväga införandet av ett system [med] en kulturpolitiskt grundad licens för import, produktion och distribution av videogram", dvs någon annan väljer vad du kan få se.
Debattens vågor gick heta. Samhällets, producenternas och föräldrarnas ansvar vägdes mot varandra. Krav på censur och självsanering. Är det någon som känner igen dagens debatt om dataspel?
Så här lät det då:
(Söktips: "Studio S videovåld" på youtube.)
Men ivern för filmcensur lever fortfarande. Men inte för att det visas våld. Nej, det är människor med funktionshinder som ska besparas barn och människor med svagt hjärta. Brittiska BBFC (British Board of Film Classification) satte först 12 års åldersgräns som rekommendation för att få se filmes "Special people". Anledningen var att den innehöll "disability themes". Med det menas att skådespelarna som gjorde rollerna med funktionshinder själva faktiskt hade egna funktionsnedsättningar. Någon sådan varning har nämligen aldrig delats ut när Tom Hanks gjorde "Forrest Gump" eller Dustin Hoffman gjorde "Rain man". (Varningen togs så småningom bort.)
Här är ett klipp från Special people på youtube:
Den senaste debatten startade BAFTA, The brittish academy of film and television arts, när den backade från ett löfte att hålla urpremiären för "The last american freakshow". Richard Butchins, regissör med egen funktionsnedsättning, följde ett antal artister med funktionshinder genom USA på turné. Utmanande? Ja, i sina delar, enligt regissören själv. Men att allmänheten skulle behöva skyddas är givetvis bara dumheter. Censur pga funktionshinder.
Youtube igen:
Men här i Sverige varnar vi väl inte för funktionshinder i alla fall? Nej inte vad jag vet. Det talas ju om att den svenska filmcensuren ska läggas ner eftersom den inte gör något längre. Men filmen "Freaks" från 1932 var totalförbjuden långt in i modern tid.
Freaks på youtube:
(Söktips: "freaks" och "1932" på youtube.)
Att man ska bespara gemena man lidandet att se en människa med funktionsnedsättning är en relik i tänkandets evolution som fortfarande dyker upp då och då. Likaså att associationen "freak show" fortfarande kommer farandes som jämförelse när en artist med funktionsnedsättning uppträder. Stämpeln "victim arts" - att artisten med funktionsnedsättnings konst alltid är att ställa ut sig själv som offer (mer ingående här) - ingår i samma gegga.
Herregud, vad jag längtar efter att jämställdheten för personer med funktionsnedsättning hade nått längre än så.
onsdag 8 april 2009
Hatbrott?
Jag har ägnat morgonen åt att försöka ta reda på om människor med funktionsnedsättning omfattas av den svenska hatbrottslagstiftningen, och inte lyckats få klarhet. Wikipedia säger: "Grupper (i hatbrottslagstiftning, min anm) brukar i det här sammanhanget definieras utifrån sin etnicitet, nationalitet, ras, religion eller sexuella läggning. Ibland omfattas även grupper definierade utifrån handikapp, kön eller könsidentitet." Det är vad detta "ibland" betyder som jag undrar över.
Anledningen till min undran är den rapportering jag får från amerikanska vänner. I USA pratas det just nu högt om detta fallet (artikel i Dallas news). På en institution i Texas ska personalen ha haft en egen Fight Club, där man organiserade slagsmål mellan människor med olika former av funktionsnedsättning för underhållning och vadslagning.
Ett annat fall som det inte finns så mycket skrivet i dagspress om är Dorothy Dixon i Mississippi. Dorothy hade en utvecklingsstörning, ett 1-årigt barn och var höggravid. Hon levde på en madrass i källaren, bestals på alla sina pengar, användes som måltavla för soft airgun-skytte, brändes med limpistol och skållades med heta vätskor. Obduktionen visar inte dödsorsaken. Hennes försvar orkade helt enkelt inte längre. Totalt fem personer mellan 12 - 35 år går nu upp i rättegång. (Jackson free press)
Hur (o)vanligt är detta i Sverige? Europa? Är det någon som vet? Och när omfattas en person med funktionsnedsättning av vår lagstiftning om hatbrott?
Anledningen till min undran är den rapportering jag får från amerikanska vänner. I USA pratas det just nu högt om detta fallet (artikel i Dallas news). På en institution i Texas ska personalen ha haft en egen Fight Club, där man organiserade slagsmål mellan människor med olika former av funktionsnedsättning för underhållning och vadslagning.
Ett annat fall som det inte finns så mycket skrivet i dagspress om är Dorothy Dixon i Mississippi. Dorothy hade en utvecklingsstörning, ett 1-årigt barn och var höggravid. Hon levde på en madrass i källaren, bestals på alla sina pengar, användes som måltavla för soft airgun-skytte, brändes med limpistol och skållades med heta vätskor. Obduktionen visar inte dödsorsaken. Hennes försvar orkade helt enkelt inte längre. Totalt fem personer mellan 12 - 35 år går nu upp i rättegång. (Jackson free press)
Hur (o)vanligt är detta i Sverige? Europa? Är det någon som vet? Och när omfattas en person med funktionsnedsättning av vår lagstiftning om hatbrott?
tisdag 7 april 2009
NIMBY i Karlskrona
Visste att det bara skulle vara en tidsfråga innan det här blogginlägget skulle bli aktuellt. Det är boende i Hässlegården, Karlskrona, som ska få människor med funktionsnedsättning som grannar. Och som nu protesterar mot byggplanerna. Bedrövligt. NIMBY Not-In-My-Back-Yard har fått ytterligare ett ansikte. Jag låter en sångtext från revyn "Mitt i (p)lytet!" tala.
"Jag tycker vi måste ta ansvar
för den som är liten och klen
som drabbats av livets allvar
och som lidit svåra men
Våra psykfall behöver vård
Men frågan är – på vems gård?
För I vart kvarter finns det en bodyguard
Som säger ”Sorry, not in my backyard”
Mongolida borde integreras
”De är ju likadana som vi”
Men vid vart försök signeras
listor som ropar ”usch och tvi”
Huspriser ska försvaras
Homogeniteten bör bevaras
Visst är han gullig din lilla bastard
men ”sorry, not in my backyard”
Hur går det ihop, - undrar jag
omtanken om den - som är svag
alla ska få - en rimlig chans
men du får fan i mej va nån annanstans
Alla vill varandras bästa
bara de själva slipper va med
inte svårt för de flesta
som sluppit att hamna breve
På så sätt kan man vara god
och samtidigt med sina fina ord
ropa från sin fuskleopard
Under ett parti biljard
Gud vad jag är avantgarde
”Var som helst, but - not - in - my – back - yard”"
På bilden (ur Mitt i (p)lytet! 2008) syns Niclas Lendemar och Klas Malmberg, som sjunger ovanstående text. Fotograf är Henrik Hedenius.
"Om Jesus" och "Speciells evangelium"
I sin nya bok "Om Jesus" ger Jonas Gardell sin bild av vem Jesus hade kunnat vara. Kort och mörk? Tandlös? Analfabet? Bakom varje frågetecken döljer sig ett, flera, eller radvis med utropstecken - för det är och kommer alltid att förbli provokativt att utmana bilden av Jesus för en del människor. Moomsteatern och jag vet. Vi gav Jesus Downs syndrom i "Speciells Evangelium".
Pjäsen var det stora drömprojektet, som tog fyra år att genomföra. I februari 2003 hade 45 artister från 17 nationer premiär i ett nedlagt boktryckeri i Malmö. Dansare, skådespelare, sångare och musiker från åtta olika genrer, en poet och några odefinierbara. Mooms egna skådespelare med sina intellektuella funktionshinder och en massa gästartister från hela världen.
Jesus kom med tåget. Ett blandreligiöst par från Bosnien kommer till Malmö för att skattskriva sig. De föder sitt barn i ett blankettförråd på invandrarverket. Han har sneda ögon. Han är Speciell. Resten av föreställningen är en parallell till olika berättelser i nya testamentet. Speciell tvingas i gömmer sig som flykting i svenska fjällen undan makten. Han botar sjuka, gör vatten till vin och utmanar makten med sin annorlunda visdom. Och han dör på korset. (Ja faktiskt - har ni sett hur fångarna spänns fast när de avlivas med giftinjektioner? Vi behövde bara hissa upp det i taket)
Får man göra så? Får man göra antagandet om frälsaren som en man med Downs syndrom? Ja, säger jag. Och eftersom syftet aldrig var att kränka den kristna tron så hade vi prästen Ingmar Simonsson som "Jesuscoach" (vårt interna namn på hans funktion. Han bestämde aldrig över manus eller något av de konstnärliga val vi gjorde, men han fungerade som vårt bollplank när vi undrade över saker).
Men alla ser saker olika och provoceras i olika grad. Kända och okända, allt från katoliker till sjunde dags-adventister, vittnade om att de upplevt ett sant evangelium. Uppfyllda av föreställningens människosyn och lyckligt omtumlade av vad de sett.
Men det fanns givetvis de som reagerade annorlunda.
När Moomsteatern förberedde sin ansökan till Equal - (EU-projektet som möjliggjorde löneanställningar för våra skådespelare med utvecklingsstörning) - så deltog vi i en workshop i Frankfurt. Målet var att tio olika projekt skulle hitta sina transnationella partnerskap, något som erfordrades för att få fortsätta ansökan.
Efter en första presentation av alla projekten kom en man från Udinese fram till mig. Han var anställd i deras regionala myndighet, och uppenbarligen "den som bestämde" i det italienska projektet. - Lysande presentation, sa han. Lysande presentation! Det enda tråkiga är att nu vet jag att vi inte har något gemensamt, men presentationen var fantastisk.
Senare den dagen följde en debatt. En debatt om delaktighet, diskriminering på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning och empowerment. Efter diskussionen hade Udinese bytt sida. Nu förstod han tvärtom att vi var varandras perfekta partners. Och skulle inte vi vilja äta middag med dem och några andra projektföreträdare samma kväll? Ja, han till och med lovade att fixa biljetter till när Zlatan spelade sin årliga bortamatch mot Udinese.
Innan middagen var det dvd-visning. Olika projekt visade dokumentära bilder ur sin verksamhet. Vi visade slutet på akt 1 ur "Speciells evangelium".
Speciells pappa(?) Youssuf har dött. Mamma Maria är ensam kvar med honom och orolig vad som ska hända om hon också dör. Hon vill att Speciell ska få en "god man" och en plats på dagcenter. Speciell menar att inget av dessa behövs. Han har ju sin far. När de är där för att besöka dagcentret, så firar de bröllopet mellan två personer med utvecklingsstörning. De vigs på dagcentret. Prästen är en svart kvinna.
När festen efteråt ska börja, serveras bara vatten. "Ingen alkoholförtäring i kommunala lokaler" heter det till församlingens stora besvikelse. "Det är lugnt. Det fixar jag", säger Speciell. Vatten blir till vin och festen är ett musikalnummer som hyllar vinet, glädjen och livet. Festen, yran och berusningen ökar i styrka. I slutet när alla tågat ut syns under några sekunder en av skådespelarna med Downs syndrom (inte Speciell) längst bak på scenen tillsammans med prästen. Han tar henne bakifrån, medan hon sjunger "Thank you lord, I've seen the light". Ljuset släcks.Efter detta ville Udinese inte prata med oss. Men Slovenien och Tyskland fick upp ögonen för oss istället.
Den ömmande punkten är människosynen. Skulle Gud kunna skicka sin frälsare i vilken gestaltning som helst, eller bara i en normativ högstatus som majoriteten kan se upp till?
Vem var det nu som skulle komma igenom nålsögat?
(samtliga bilder ur "Speciells evangelium" 2003 av Kjell Stjernholm, Jan-Erik Sääf, Carin Bräck. Fotograf: Henrik Hedenius)
Gardells bok: Metro, DN, SvD, Hallandsposten, GP, Skånskan, Expressen, Sydsvenskan.
måndag 6 april 2009
Europaparlamentet för tillgänglighet
Europaparlamentet röstade idag för direktivet om bättre likabehandling. 363 röstade för och 226 emot. Den senare siffran skrämmer. Även om det kan finnas andra anledningar än rent diskriminerande sådana att rösta emot ett direktiv, så är det beklagligt att det inte finns större samsyn runt något så grundläggande som lika behandling oavsett religion, ålder, funktionshinder eller sexuell läggning.
Parlamentet betonar bland annat vikten av tillgänglighet för funktionshindrade i kultur och fritidssysselsättningar. Det behövs. Här är en lista på förslag som skulle stärka tillgängligheten bortom ramper och hissar:
- Samtliga kommunala kulturskolor i Sverige ska årligen redovisa vad de gör för att metodutveckla i syfte att integrera barn med funktionsnedsättning i verksamheten, samt resultatet av satsningarna.
- Kommunerna ska se över sitt bidragssystem för föreningsliv och folkbildning. Vanligast just nu är "dubbelt bidrag" om du har med en person med funktionsnedsättning i verksamheten. Men en multihandikappad person kan behöva både mindre grupp, assistans och tekniska hjälpmedel för att delta, och då har föreningslivet inte råd längre. Kanske individuell behovsprövning i en del fall för att möjliggöra deltagande i föreningsliv och folkbildning?
- Skyddsronderna ges ett tillgänglighetsprotokoll för alla arbetsplatser. De som tänker att man bara behöver handikapptoaletter där den handikappade tros befinna sig accepterar begränsad rörlighet/karriärsmöjligheter/mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och att samhället ska fortsätta bygga in segregation. Offentligt finansierade kulturinstitutioner är några av dem som bör föregå med gott exempel.
- Kulturpolitiken måste ändra sin syn på människor med funktionsnedsättning från konsumerande objekt allena (ramper, toaletter, hörslingor och tolkar) till även professionella aktörer med funktionsnedsättning på lika villkor. Det gäller rätten till scenrummet, det offentliga rummet och det offentliga samtalet.
- Sektorsansvaret för handikapp-politiken, tillgänglighet och likabehandling måste skrivas in i regleringarna för varje enskild myndighet på varje enskild nivå. Som det är idag så vill alla på politisk nivå att människor med funktionshinder ska ha full delaktighet i samhället, men myndigheterna har det inte som sitt uppdrag om det inte uttryckligen står så.
- Ändrat synsätt på vad människor är i samtliga sammanhang. Exempel: "Alla barn" ska även innefatta barn med funktionsnedsättning. Som det är nu så kan alla barn erbjudas prova på-verksamhet i musikskolan, men om de handikappade ska vara med så behövs det ytterligare pengar från Arvsfonden eller Victoria. Alla måste någon gång börja betyda ALLA. (Fritt gymnasieval för alla ungdomar, men inte för sökande till gymnasiesär för färdtjänsten kostar för mycket osv)
Använd gärna kommentarsfältet att fylla på!
Newsdesk
Parlamentet betonar bland annat vikten av tillgänglighet för funktionshindrade i kultur och fritidssysselsättningar. Det behövs. Här är en lista på förslag som skulle stärka tillgängligheten bortom ramper och hissar:
- Samtliga kommunala kulturskolor i Sverige ska årligen redovisa vad de gör för att metodutveckla i syfte att integrera barn med funktionsnedsättning i verksamheten, samt resultatet av satsningarna.
- Kommunerna ska se över sitt bidragssystem för föreningsliv och folkbildning. Vanligast just nu är "dubbelt bidrag" om du har med en person med funktionsnedsättning i verksamheten. Men en multihandikappad person kan behöva både mindre grupp, assistans och tekniska hjälpmedel för att delta, och då har föreningslivet inte råd längre. Kanske individuell behovsprövning i en del fall för att möjliggöra deltagande i föreningsliv och folkbildning?
- Skyddsronderna ges ett tillgänglighetsprotokoll för alla arbetsplatser. De som tänker att man bara behöver handikapptoaletter där den handikappade tros befinna sig accepterar begränsad rörlighet/karriärsmöjligheter/mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och att samhället ska fortsätta bygga in segregation. Offentligt finansierade kulturinstitutioner är några av dem som bör föregå med gott exempel.
- Kulturpolitiken måste ändra sin syn på människor med funktionsnedsättning från konsumerande objekt allena (ramper, toaletter, hörslingor och tolkar) till även professionella aktörer med funktionsnedsättning på lika villkor. Det gäller rätten till scenrummet, det offentliga rummet och det offentliga samtalet.
- Sektorsansvaret för handikapp-politiken, tillgänglighet och likabehandling måste skrivas in i regleringarna för varje enskild myndighet på varje enskild nivå. Som det är idag så vill alla på politisk nivå att människor med funktionshinder ska ha full delaktighet i samhället, men myndigheterna har det inte som sitt uppdrag om det inte uttryckligen står så.
- Ändrat synsätt på vad människor är i samtliga sammanhang. Exempel: "Alla barn" ska även innefatta barn med funktionsnedsättning. Som det är nu så kan alla barn erbjudas prova på-verksamhet i musikskolan, men om de handikappade ska vara med så behövs det ytterligare pengar från Arvsfonden eller Victoria. Alla måste någon gång börja betyda ALLA. (Fritt gymnasieval för alla ungdomar, men inte för sökande till gymnasiesär för färdtjänsten kostar för mycket osv)
Använd gärna kommentarsfältet att fylla på!
Newsdesk
Kulturen som valfråga
Socialdemokraterna vill göra kulturen till en valfråga 2010. Jag hoppas att de lyckas med det. Och att de inte är ensamma om att vilja. Jag blir glad om även alliansens företrädare vill att kulturen ska finnas med på val-agendan. För jag tror inte att de av socialdemokraterna föreslagna 120 miljoner mer till kultur räcker för att tydliggöra några skillnader mellan blocken. Och det kommer inte att räcka med att bråka om det ska vara fri entré på museerna eller inte för att bibehålla intresset.
För att debatten ska bli viktig måste den flyttas från att vara en fråga om bidragsfördelning till en fråga om satsningar på vilket samhälle vi vill ha. Kulturen som infrastruktur. Som fundamentet för demokrati och yttrandefrihet. Som formare av identiteter.
När vulgär-argumentationen är som värst brukar det heta "Varför ska JAG betala för kultur JAG inte vill konsumera?" Individens rätt att styra utbudet via sin plånbok. Prova det med vägar, eller forskning, eller bistånd. Hur låter "Varför ska JAG betala för vägar JAG inte kör på?". Nån som tycker att "De handikappade får väl själva betala för forskningen om sina missbildningar" låter okej? Eller "Varför ska JAG skänka pengar till såna JAG inte vill hjälpa?". Grunden för vulgär-argumentationen om individens rätt att via konsumtion bestämma vilken kultur som ska finnas bygger på att man inte ser kulturen som ett fundament. Utan som något extra. Det som var och en kan bestämma själv.
Kulturens samhällsroll bortom entreavgiften på museer är jätteviktig. Frågan om vilkas åsikter som ska få höras, kommersiella/icke kommersiella, etniskt svenska/nysvenska, statistiskt normala/personer med funktionsnedsättning (och gärna röster som inte ens tillåter sig att indelas i föregående åskådliggörande exempel) är en skiljelinje. En vattendelare när det gäller demokratisk värdegrund. En arena där alla riksdagspartier idag skulle kunna markera avstånd från främlingsfientligheter, homofobi och individernas kommersiella munkavle på sånt de inte visste att de "inte ville/kanske visst det behövde" höra.
Se även Nummer.se
För att debatten ska bli viktig måste den flyttas från att vara en fråga om bidragsfördelning till en fråga om satsningar på vilket samhälle vi vill ha. Kulturen som infrastruktur. Som fundamentet för demokrati och yttrandefrihet. Som formare av identiteter.
När vulgär-argumentationen är som värst brukar det heta "Varför ska JAG betala för kultur JAG inte vill konsumera?" Individens rätt att styra utbudet via sin plånbok. Prova det med vägar, eller forskning, eller bistånd. Hur låter "Varför ska JAG betala för vägar JAG inte kör på?". Nån som tycker att "De handikappade får väl själva betala för forskningen om sina missbildningar" låter okej? Eller "Varför ska JAG skänka pengar till såna JAG inte vill hjälpa?". Grunden för vulgär-argumentationen om individens rätt att via konsumtion bestämma vilken kultur som ska finnas bygger på att man inte ser kulturen som ett fundament. Utan som något extra. Det som var och en kan bestämma själv.
Kulturens samhällsroll bortom entreavgiften på museer är jätteviktig. Frågan om vilkas åsikter som ska få höras, kommersiella/icke kommersiella, etniskt svenska/nysvenska, statistiskt normala/personer med funktionsnedsättning (och gärna röster som inte ens tillåter sig att indelas i föregående åskådliggörande exempel) är en skiljelinje. En vattendelare när det gäller demokratisk värdegrund. En arena där alla riksdagspartier idag skulle kunna markera avstånd från främlingsfientligheter, homofobi och individernas kommersiella munkavle på sånt de inte visste att de "inte ville/kanske visst det behövde" höra.
Se även Nummer.se
söndag 5 april 2009
Let's dance för rullstolsburna?
Brittiska BBC planerar ett program om sport-dans, med integrerade danspar rullstolsburna/stående dansare. Produktionsbolaget Fevermedia är ansvariga.
Jag har inte lyckats lista ut programmets utformning. Hur som helst så söker man alltså rullstolsburna sportsdansare, eller dem som tror sig kunna bli bra sådana. I maj är det uttagningar, i juni träning och sedan filmas det i fem veckor i juli.
Sugen på att söka? Använd wheelchair.dancers@fevermedia.co.uk.
Tävlings-dans med integrerade par - hur kan det se ut i rutan? Klippet nedan ger ingen "Let´s dance"-kvalitet, men kanske kan ge en hint om vad som kan vänta...
Jag har inte lyckats lista ut programmets utformning. Hur som helst så söker man alltså rullstolsburna sportsdansare, eller dem som tror sig kunna bli bra sådana. I maj är det uttagningar, i juni träning och sedan filmas det i fem veckor i juli.
Sugen på att söka? Använd wheelchair.dancers@fevermedia.co.uk.
Tävlings-dans med integrerade par - hur kan det se ut i rutan? Klippet nedan ger ingen "Let´s dance"-kvalitet, men kanske kan ge en hint om vad som kan vänta...
fredag 3 april 2009
Sveriges reklamförbund belönar "pris-tourettes" med guldägg
Guldäggen har delats ut. Det är Sveriges reklamförbund som belönar det bästa ur årets reklam-produktion.
Åhléns har anlitat King reklambyrå. King har kommit upp med följande radioreklam (klicka för att lyssna).
Ur varför den ska vara så bra hämtar jag följande från Guldäggets hemsida: "I spotten visar vi på Åhléns imponerande produktbredd. Leif GW Persson läser ett stycke ur sin bok ”Den som dödar draken” och speakern bryter in och berättar priset på diverse produkter som läses upp. Speakern lider av pris-tourettes, stackarn." (fetstilen är ditlagd av mig)
Elakt om handikappade? Nej, inte om Guldägget/King hållit sig för goda för att kalla bidraget för "pris-tourettes". I så fall hade inslaget bara visat en röst som inte kunde hålla käften. Med ditklistrad etikett blir det en stereotyp som bara visar att funktionsnedsättning inte omfattas av stolt reklambransch-etik.
Bättre då att årets favorit och glädjekälla bland reklaminslag vann. Nämligen denna. Snälla DraftFCB/Radiotjänst, kan ni inte skicka Tack-kören att sjunga på en av våra repetitioner?
Andra som skriver om Guldägget är: SvD, Dagens PS, market.se, DN, Resumé, Resumé igen, GP,
Åhléns har anlitat King reklambyrå. King har kommit upp med följande radioreklam (klicka för att lyssna).
Ur varför den ska vara så bra hämtar jag följande från Guldäggets hemsida: "I spotten visar vi på Åhléns imponerande produktbredd. Leif GW Persson läser ett stycke ur sin bok ”Den som dödar draken” och speakern bryter in och berättar priset på diverse produkter som läses upp. Speakern lider av pris-tourettes, stackarn." (fetstilen är ditlagd av mig)
Elakt om handikappade? Nej, inte om Guldägget/King hållit sig för goda för att kalla bidraget för "pris-tourettes". I så fall hade inslaget bara visat en röst som inte kunde hålla käften. Med ditklistrad etikett blir det en stereotyp som bara visar att funktionsnedsättning inte omfattas av stolt reklambransch-etik.
Bättre då att årets favorit och glädjekälla bland reklaminslag vann. Nämligen denna. Snälla DraftFCB/Radiotjänst, kan ni inte skicka Tack-kören att sjunga på en av våra repetitioner?
Andra som skriver om Guldägget är: SvD, Dagens PS, market.se, DN, Resumé, Resumé igen, GP,
torsdag 2 april 2009
Publikens vanor och åsikter kartlagda - men inga överraskningar presenteras
SOM-institutet har undersökt "scenkonstens publik och dess vanor". I ett pressmeddelande från branschorganisationen Svensk Scenkonst, redogörs för huvudpunkterna.
Populärast är komedi och musikaler (61% uppskattar detta) följt av fars (47%). Surprise? Nej.
Opera (23%) och klassisk balett (15%) har det värre. Överraskad? Tyvärr inte.
Kvinnor är mer intresserade än män. Äldre är mer intresserade än yngre. Det s.k. "bomullsfältet" (hört på en teater om salongens hårfärg) regerar fortfarande. Högutbildade är mer intresserade av opera och balett, lågutbildade av fars. Känns det igen? Ja, tyvärr.
Men på ett plan är det rörelse i statistiken. Skillnaderna mellan intresset hos hög- och låg-utbildade minskar. Det sägs bero på att allt fler går på universitetet, dvs att personer som tidigare tillhörde gruppen med lägre besöksfrekvens nu räknas in bland de som förr hade högre intressekvot.
Det enda som är riktigt glädjande är att så många gör det medvetna valet att att del av vad svenska scener har att erbjuda. 42% av befolkningen besöker scenkonsten någon gång årligen. Det är mer än ishockey och fotboll gemensamt kan ståta med.
DN uppmärksammar undersökningen här. Svenskan skriver här. Och Birger Schlaug finner stöd i undersökningen för att miljöpartister ligger främst i evolutionen.
Populärast är komedi och musikaler (61% uppskattar detta) följt av fars (47%). Surprise? Nej.
Opera (23%) och klassisk balett (15%) har det värre. Överraskad? Tyvärr inte.
Kvinnor är mer intresserade än män. Äldre är mer intresserade än yngre. Det s.k. "bomullsfältet" (hört på en teater om salongens hårfärg) regerar fortfarande. Högutbildade är mer intresserade av opera och balett, lågutbildade av fars. Känns det igen? Ja, tyvärr.
Men på ett plan är det rörelse i statistiken. Skillnaderna mellan intresset hos hög- och låg-utbildade minskar. Det sägs bero på att allt fler går på universitetet, dvs att personer som tidigare tillhörde gruppen med lägre besöksfrekvens nu räknas in bland de som förr hade högre intressekvot.
Det enda som är riktigt glädjande är att så många gör det medvetna valet att att del av vad svenska scener har att erbjuda. 42% av befolkningen besöker scenkonsten någon gång årligen. Det är mer än ishockey och fotboll gemensamt kan ståta med.
DN uppmärksammar undersökningen här. Svenskan skriver här. Och Birger Schlaug finner stöd i undersökningen för att miljöpartister ligger främst i evolutionen.
Världsautismdagen
Idag är det world autism day, skapad av FN i syfte att rikta blickarna mot den mycket stora grupp människor som av någon anledning berörs av diagnoser inom autismspektrat. Rent medicinskt säger man att ca 1 av 150 (0,7%) drabbas. Fyra av fem är män. Spektrat är brett. I ena ändan finns bilden av den icke kommunicerbara, inneslutna människan. I den andra det högfungerande geniet med speciella gåvor.
"Rainman", tänker några, storfilmen där Dustin Hoffmans rollfigur blixtsnabbt räknar antalet utspillda tandpetare och får hjälpa sin bror räkna kort på casinon i Las Vegas. Men verkligheten för personer med diagnosen och dess anhöriga är i många fall ett långvarigt utanförskap utan någon som helst glamour. För det är inte bara personen med autism som berörs. Familjerna får ofta anpassa sina liv kraftigt efter de nya förutsättningar ett barn med autism medför. Därav Världsautismdagen.
I Sverige talar Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson på Riksföreningen Autisms konferens i Västerås. I Jönköping har Freja premiär på "Den smala lyckan". Freja är ett projekt inom Smålands Musik och Teater, ett av få exempel på en institution för scenkonst som engagerar sig i funktionshindrades tillgänglighet till scenen.
Men dagen är som sagt internationell. En snabb googling visar att spridningen är större än bara västländer. Nigeria och Indien är exempel.
Roligast är nog ändå en satsning som egentligen inte lanserades på världsautismdagen, men som förtjänar uppmärksamhet. Det är före detta skådespelaren Polly Tommey, var son har autism, som samlat in 500.000 pund (nästan 6 miljoner kronor) för att sätta upp detta personliga meddelande på en ofantlig mängd reklamtavlor i England.
Den som ringer får lyssna på ett inspelat meddelande som tackar premiärministern för samtalet och hänvisar till en internetsajt för en insamlingsorganisation.
Min googling för att se hur dagen uppmärksammas slutar trots allt i en form av upprördhet. Det är inte presidenterna och statsministrarna som uttalar sig om dagen runt om i världen. Det ligger på deras fruar. (Inte här. Bravo - Maria Larsson). Som dessutom verkar tala från samma manus, om man får tro de här två youtubeklippen.
Varför gick inte marknadsförarna för World Autism day på de verkliga makthavarna? Eller är det så illa att ingen med mycket makt tycker sig ha tid eller engagemang?
Mer dagsaktuellt om autism på DN.
"Rainman", tänker några, storfilmen där Dustin Hoffmans rollfigur blixtsnabbt räknar antalet utspillda tandpetare och får hjälpa sin bror räkna kort på casinon i Las Vegas. Men verkligheten för personer med diagnosen och dess anhöriga är i många fall ett långvarigt utanförskap utan någon som helst glamour. För det är inte bara personen med autism som berörs. Familjerna får ofta anpassa sina liv kraftigt efter de nya förutsättningar ett barn med autism medför. Därav Världsautismdagen.
I Sverige talar Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson på Riksföreningen Autisms konferens i Västerås. I Jönköping har Freja premiär på "Den smala lyckan". Freja är ett projekt inom Smålands Musik och Teater, ett av få exempel på en institution för scenkonst som engagerar sig i funktionshindrades tillgänglighet till scenen.
Men dagen är som sagt internationell. En snabb googling visar att spridningen är större än bara västländer. Nigeria och Indien är exempel.
Roligast är nog ändå en satsning som egentligen inte lanserades på världsautismdagen, men som förtjänar uppmärksamhet. Det är före detta skådespelaren Polly Tommey, var son har autism, som samlat in 500.000 pund (nästan 6 miljoner kronor) för att sätta upp detta personliga meddelande på en ofantlig mängd reklamtavlor i England.
Den som ringer får lyssna på ett inspelat meddelande som tackar premiärministern för samtalet och hänvisar till en internetsajt för en insamlingsorganisation.
Min googling för att se hur dagen uppmärksammas slutar trots allt i en form av upprördhet. Det är inte presidenterna och statsministrarna som uttalar sig om dagen runt om i världen. Det ligger på deras fruar. (Inte här. Bravo - Maria Larsson). Som dessutom verkar tala från samma manus, om man får tro de här två youtubeklippen.
Varför gick inte marknadsförarna för World Autism day på de verkliga makthavarna? Eller är det så illa att ingen med mycket makt tycker sig ha tid eller engagemang?
Mer dagsaktuellt om autism på DN.
onsdag 1 april 2009
Hästgräl bland människor med funktionshinder
Man skulle kunna tro att det är ett aprilskämt, men nej - inslaget är från 24 mars i år. Synskadade Tabitha Darling använder hästen Trixie som led-häst. Hästen hjälper henne med matinköpen i den lokala supermarketen. Enligt amerikansk lagstiftning så har affärsägare inte rätt att stoppa djur som assisterar människor med funktionshinder.
Kolla Tabithas inköpsrunda här.
Det här upprör känslorna i Texas, både bland människor med och utan funktionshinder. Kritikerna menar att Tabitha Darling förstör för alla de andra människor som behöver led-djur i större utsträckning än hon själv. Ms Darling menar att hon bara gör det som passar henne bäst.
Själv tror jag att hon hört (för många?) sagor om Pippi Longstocking och Lilla gubben när hon var barn.
Kolla Tabithas inköpsrunda här.
Det här upprör känslorna i Texas, både bland människor med och utan funktionshinder. Kritikerna menar att Tabitha Darling förstör för alla de andra människor som behöver led-djur i större utsträckning än hon själv. Ms Darling menar att hon bara gör det som passar henne bäst.
Själv tror jag att hon hört (för många?) sagor om Pippi Longstocking och Lilla gubben när hon var barn.
Hurra för Teater 23!
Idag hurras det i Malmö, för vi har en femtioårs-jubilar som berör många. Det är Teater 23. En fri grupp som överlevt i 50 år!
I dagens Sydsvenskan berättar fem profiler om vad 23an betytt för dem. Och smilbanden töjs mest när Kevin Benn berättar om hur han skulle utmana de andra teatrarna på Teatersport. Grejen var att gå in till de andra teatrarnas chefer och slå en handske i ansiktet på var och en av dem och därefter kasta den på golvet.
Jag tror inte att det var något man kunde förvänta sig som stadsteaterchef på den tiden, men enligt Kevin så skulle dåvarande chefen Claes Sylwander ha tagit det med "viss fattning".
Grattis 23an!
I dagens Sydsvenskan berättar fem profiler om vad 23an betytt för dem. Och smilbanden töjs mest när Kevin Benn berättar om hur han skulle utmana de andra teatrarna på Teatersport. Grejen var att gå in till de andra teatrarnas chefer och slå en handske i ansiktet på var och en av dem och därefter kasta den på golvet.
Jag tror inte att det var något man kunde förvänta sig som stadsteaterchef på den tiden, men enligt Kevin så skulle dåvarande chefen Claes Sylwander ha tagit det med "viss fattning".
Grattis 23an!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
