Artistens bakgrund betyder massor för vårt mottagande

Är vi fördomsfulla, de flesta av oss? Nog bestämmer vi oss på mindre än ett ögonblick vad vi borde kunna förvänta oss utav en människa? När vi sen får uppleva något helt annat än det våra förutfattade meningar hade sagt oss vara möjligt - ja då blir upplevelsen desto större.

Moomsteatern gjorde så 1988. Ingen hade sett teater spelad av utvecklingsstörda förut i Malmö. Varje föreställning av "Drömmar" slutade med stående ovationer. Var det konstnärligt enastående? Nej. Men det var fullkomligt otippat i dåtida publiks ögon. När Klas Malmberg (skådespelare med utvecklingsstörning på Moomsteatern) 2009 drar stående ovationer på "Pajazzo" är det en helt annan prestation som ligger bakom. Ty förväntningarna på honom är redan skyhöga.

Igår erbjöd tv-tablån inget för påskmiddagströtta. Hemma fick youtube stå för underhållningen, och vi hamnade på Britain's got talent. Jag bjuder på två klipp. Inget av dom är unika prestationer på världskartan, men bägge får publiken att stå upp och jubla. De blir överraskade i förhållande till sina förväntningar, och det utan starka markörer som funktionshinder. Här är det "bara" baserat på personernas bakgrund och hur de ser ut.


Stavros Flatley & son dansar.

Susan Boyle sjunger. (Titta särskilt på publikens grimascher i det förberedande samtalet, när de får höra henne säga att hon ska sjunga och vill vara som Elaine Page.)

Tyvärr är det upplagt på youtube utan möjlighet till inbäddning på annan sida. Men klicka på länkarna - det är värt det!

Artiklar om Boyle: SvD, Aftonbladet, Expressen, Nyheter24.