"Rainman", tänker några, storfilmen där Dustin Hoffmans rollfigur blixtsnabbt räknar antalet utspillda tandpetare och får hjälpa sin bror räkna kort på casinon i Las Vegas. Men verkligheten för personer med diagnosen och dess anhöriga är i många fall ett långvarigt utanförskap utan någon som helst glamour. För det är inte bara personen med autism som berörs. Familjerna får ofta anpassa sina liv kraftigt efter de nya förutsättningar ett barn med autism medför. Därav Världsautismdagen.
I Sverige talar Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson på Riksföreningen Autisms konferens i Västerås. I Jönköping har Freja premiär på "Den smala lyckan". Freja är ett projekt inom Smålands Musik och Teater, ett av få exempel på en institution för scenkonst som engagerar sig i funktionshindrades tillgänglighet till scenen.
Men dagen är som sagt internationell. En snabb googling visar att spridningen är större än bara västländer. Nigeria och Indien är exempel.
Roligast är nog ändå en satsning som egentligen inte lanserades på världsautismdagen, men som förtjänar uppmärksamhet. Det är före detta skådespelaren Polly Tommey, var son har autism, som samlat in 500.000 pund (nästan 6 miljoner kronor) för att sätta upp detta personliga meddelande på en ofantlig mängd reklamtavlor i England.
Den som ringer får lyssna på ett inspelat meddelande som tackar premiärministern för samtalet och hänvisar till en internetsajt för en insamlingsorganisation.
Min googling för att se hur dagen uppmärksammas slutar trots allt i en form av upprördhet. Det är inte presidenterna och statsministrarna som uttalar sig om dagen runt om i världen. Det ligger på deras fruar. (Inte här. Bravo - Maria Larsson). Som dessutom verkar tala från samma manus, om man får tro de här två youtubeklippen.
Varför gick inte marknadsförarna för World Autism day på de verkliga makthavarna? Eller är det så illa att ingen med mycket makt tycker sig ha tid eller engagemang?
Mer dagsaktuellt om autism på DN.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar