Kävlinge speglar Sverige - tyvärr

Sydsvenskan belyser Matilda Christenssons situation idag. Matilda har en utvecklingsstörning, och vill ha sin lagstadgade rätt till daglig verksamhet placerad i grannkommunen Lund. Kävlinge socialnämnd säger nej. De säger att de ska uppfylla hennes önskan om speciella kommunikationsmetoder i den egna kommunens verksamhet.

Matilda stödjer sig mot LSS-lagen, där det står att "Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet/.../Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra"

I möjligaste mån ska man få göra som andra. Som människor utan funktionsnedsättning. Kävlinge möter det med att utreda utan att ens träffa personen det gäller. De har en policy, och den ska följas.

Socialnämndens ordförande Leif Skytte (m) jämför i Sydsvenskan med valfriheten att välja skola (som inte heller fungerar över allt i Skåne, minns Victoria Rose i Trelleborg). Han menar att skolan har elevantal som har bättre möjligheter för kommunerna att följa med om eleverna väljer utbildning, men att egen daglig verksamhet behöver en viss storlek för att fungera. Men det är en klen ursäkt. Dels läser vi regelbundet om skolföreträdare som belyser den kommunala skolans svårigheter att balansera hur många elever som väljer friskolor istället för kommunala. Dels säger kommunens agerande att den egna volymen är viktigare individens valfrihet.

Finns det då ingen bortre gräns för vad en människa med funktionsnedsättning kan kräva, skulle man kunna fråga sig. Bo i Malmö och ha daglig verksamhet i Halmstad? Färdtjänstkostnader på xxx tusen per dag?

Jo, säkert. Men Kävlinges policy är att ingen ska ha rätt att välja utanför kommungränsen. Och det är inte tillräckligt bra. Det gör delaktigheten i samhällslivet väldigt geografiskt begränsat. Och valfriheten obefintlig.

Många dagliga verksamheter som jag haft kontakt med på det konstnärliga området vittnar om samma resonemang. Grannkommunerna tänker helt olika, och allt för många vill inte betala för att den enskilde personen med utvecklingsstörning ska kunna delta i t.ex. konstskolan på fel sida kommungränsen. Argumenten som anges liknar ofta Kävlinges - att alla individuella behov ska mötas på hemmaplan. Oavsett vilket det är. Är det rimligt?

I så fall är personalen på svenska kommuners dagcenter felaktigt lönesatta å det grövsta. De måste, för att kunna infria sina arbetsgivares policy, vara tusenkonstnärer med tjogvis av spetskompetens. Per person.

Här finns utrymme för utveckling. Rimligt borde vara att åtminstone delar av regionen görs öppen för individen att kunna välja mellan. Och att kommunerna i sina policys belyser hur de ska uppfylla lagens mål om delaktighet och valfrihet. För det sistnämnda måste det väl då åtminstone finnas fler än ett val?

---

13 oktober meddelar Sydsvenskan att Matilda förlorat sitt mål. Länsrätten anser alltså att ett enda ställa som enda valmöjlighet är att betrakta som valfrihet. Det skrämmer nästan mer än Kävlinges mänskliga tillkortakommande i handläggningen.