Inspelningen av "Britt-Marie och evigheten" startar i april, skriver DN igår. Mikael Bengtsson skriver manus, Lena Koppel regisserar och huvudrollen görs av Maria Lundqvist. Handlingen är enligt DN: "om Hudiksvalls skarpaste managementtorped; smart, hänsynslös och skrupelfri. Hon tvingas ta ett jobb inom kommunens omsorgsförvaltning. Där träffar hon bland andra Lars-Erik, Pernilla och Bengt. Ett gäng funktionshindrade som håller på med teater."
Klassiskt tema av människa i karriärsrusning som utvecklas genom mötet med människor som lever efter andra värderingar/förutsättningar. Samma tema gav "Den åttonde dagen" (Jaco van Dormael) stor framgång i slutet på 90-talet. Då var det Danielle Auteille som var mitt i livet och Pascal Duquenne förlösaren. Och det gick bra. Tillsammans vann de huvudrollspriset i Cannes.
Kan man boka biljett redan nu?
Tills dess, hyr "Den åttonde dagen"! (trailer nedan)
torsdag 31 december 2009
tisdag 29 december 2009
måndag 28 december 2009
Å vad tycker egentligen Mats (ICA-Jerry) Melin?
FUB har intervjuat honom. Bra frågor får sköna svar. Skönast av dem alla? När han säger att han skulle vilja göra reklam för Hemköp, för det är där han handlar.
Läs intervjun här.
Läs intervjun här.
onsdag 23 december 2009
Verklighetens rain man - Kim Peek - död.
Kim Peek blev 57 år. Kort efter hans födsel sa hans läkare att han var gravt utvecklingsstörd, att han aldrig skulle lära sig gå eller prata. Därefter fick föräldrarna rådet att lämna bort honom på en institution och glömma bort honom. Det gjorde de inte. Pappa Fran Peek var hans dygnet runt-hjälp fram till den dag Kim dog. Kim Peek var då världens mest berömda person med savant syndrom, en form av autism som blandar geniets extraordinaära gåvor inom vissa områden med kognitiva funktionsnedsättningar. När han dog hade han en Oscars-statyett hemma hos sig. Nej, Kim Peek vann ingen Oscar, men han fick manusförfattaren Barry Morrows. Han var nämligen förebilden till filmen "Rain man". Och filmen förändrade också hans liv. Dustin Hoffman träffade Kim Peek för att förbereda sig inom rollarbetet.
Pappa Fran berättar: "Dustin Hoffman said to me, you have to promise me one thing about this guy, share him with the world. And pretty soon it got so that nobody was a stranger to him, they were people, and so was he".
Efter det mötet förändrades Kims liv. Vid 37 års ålder mötte han för första gången blickan på en annan person. Snart var han en kändis, som vid sin död framträtt för mer än 2 miljoner människor.
NASA har försökt förstå honom. Världens ledande läkare har jobbat med honom. Men fortfarande är det ingen som vet varför eller för all del hur han lagrar all information.
Hans favoritplats - biblioteket. Med en läshastighet på 10 sek/sida (vänsterögat läser vänster sida, högerögat läser högra samtidigt) blev det ofta 8 böcker om dan. Varav allt fastnade.
Övriga 4 delar av dokumentären hittar ni på här.
Times onlinenyhetsartikel och minnesruna.
Ytterligare ett 50-tal tidningars artiklar från hela världen hittar ni här.
Svensk media: DN, AB, SDS 1, 2, GP, HD.
tisdag 22 december 2009
To be or not to be
Jag har varit i London i tre dagar - utan att se teater! Just det, semester kan se olika ut beroende på vilket jobb man har till vardags.Men, gjorde en härlig promenad på södra siden Themsen och gick förbi the globe. Och orden formades så klart. To be or not to be - that is the question.
Pierre Björkman formade sin egen tolkning i "Hamlätt" 2007. Men spelar det någon roll vem som säger orden?Brian Cox, känd från brittisk scen och film (Braveheart, Manhunter m.fl.) lär ut världens mest berömda replik enligt Suzukimetoden till ett litet barn.
fredag 18 december 2009
En väldigt annorlunda förebild: Hund med funktionshinder hjälper amerikanska militärer med rehab
Hon heter Faith och föddes med bara två ben. Med kärlek, träning och jordnötssmör så har Faith tränat upp sin förmåga att gå och fungera på två ben. Nu jobbar hon som förebild för människor som behöver lära sig att t.ex. gå igen.Videon nedan är en av flera på hennes hemsida.
torsdag 17 december 2009
Förbjudna bilder av personer med funktionshinder (Projekten vi aldrig fick se del 2 och 3)
I november gjorde jag ett inlägg med anledning av att Lund inte blev kulturhuvudstad. Här kommer andra delen av förslag som aldrig blev av:
Forbidden portrayal of disability – film
Vi föreslog ett projekt med stöd för åtta olika filmare att producera var sin kortfilm under temat ”förbjudna bilder av rollfigurer med funktionshinder”. Filmerna skulle sättas samman till en episodfilm, med visning under kulturhuvudstadsåret, men också för spridning runt om i europa.
Målet är gränstänjning, och att hitta ytor som fortfarande inte är tillgängliga för den funktionshindrade artisten/rollfiguren . Vad får man INTE göra?
- En jury bedömer synopsis och avgör vart uppdragen går.
- både filmare med och utan egen funktionsnedsättning ska vara avsändare
- uppdragen ska ha geografisk spridning i europa.
Projektet föreslogs samköras med ett annat delprojekt: Research and publication of allowed and censored portrayals of disabled characters and artists.
I samarbete med filmvetenskaplig och ev teatervetenskaplig institution undersöks stereotyper i gestaltningen av rollfigurer med funktionshinder. Vad som tillåtits och vad som censurerats, och vilka faktorer som styr vår uppfattning om funktionshindrades medverkan på scen och duk.
Grand finale!
Episodfilmen, och samtliga dess delverk, skulle ha gemensam premiär i Lund och följas av en paneldebatt om villkoren för funktionshindrade artister i mainstream kultur och media. (=8 olika länkar till tidigare inlägg i ämnet)
Forbidden portrayal of disability – film
Vi föreslog ett projekt med stöd för åtta olika filmare att producera var sin kortfilm under temat ”förbjudna bilder av rollfigurer med funktionshinder”. Filmerna skulle sättas samman till en episodfilm, med visning under kulturhuvudstadsåret, men också för spridning runt om i europa.
Målet är gränstänjning, och att hitta ytor som fortfarande inte är tillgängliga för den funktionshindrade artisten/rollfiguren . Vad får man INTE göra?
- En jury bedömer synopsis och avgör vart uppdragen går.
- både filmare med och utan egen funktionsnedsättning ska vara avsändare
- uppdragen ska ha geografisk spridning i europa.
Projektet föreslogs samköras med ett annat delprojekt: Research and publication of allowed and censored portrayals of disabled characters and artists.
I samarbete med filmvetenskaplig och ev teatervetenskaplig institution undersöks stereotyper i gestaltningen av rollfigurer med funktionshinder. Vad som tillåtits och vad som censurerats, och vilka faktorer som styr vår uppfattning om funktionshindrades medverkan på scen och duk.
Grand finale!
Episodfilmen, och samtliga dess delverk, skulle ha gemensam premiär i Lund och följas av en paneldebatt om villkoren för funktionshindrade artister i mainstream kultur och media. (=8 olika länkar till tidigare inlägg i ämnet)
tisdag 15 december 2009
Sågningar och rop
DN har en artikel om kritikers makt att lustmörda det de satts att bevaka. Man tar sitt avstamp i Jane Magnussons monumentala sågning av "Nyhetsankorna".
Jag kommer ihåg att jag läste med ett skräckblandat snett leende. Vad väckte sån vrede? Men såna här sågningar är tack och lov ovanliga. Jag skriver "tack och lov" för att det alltid finns en eller flera människor bakom ett verk. Den som tar sig rätten att monumental-såga går från tyckande till att ta sig rätten till utdömande av offentlig skampåle, där majoriteten av läsarna bara kommer att ha tagit del av ena sidans syn på saken - kritikerns.
Vart går gränsen mellan skarp kritik och lustmord?
Artikeln ger inget svar, utan blir mest en uppradning av exempel på konflikter som orsakats av kritikers åsikter/konstnärers känslighet. Fredrik Fischer klassar flera av dem som "veritabla neanderthalfasoner" i sin blogg.
"Nyhetsankorna saknar mer än det: talang, humor, musikalitet, självdistans, scennärvaro, repetitioner, passion, smak, stil, klass och framför allt en broms. Varför tog de inte död på det här för länge sedan, exempelvis vid första repetitionen – när de borde ha förstått att de inte har något att komma med. Men just det ja, ”Nyhetsankorna” har med all tydlighet inte repeterat."
- Jane Magnusson, DN
Jag kommer ihåg att jag läste med ett skräckblandat snett leende. Vad väckte sån vrede? Men såna här sågningar är tack och lov ovanliga. Jag skriver "tack och lov" för att det alltid finns en eller flera människor bakom ett verk. Den som tar sig rätten att monumental-såga går från tyckande till att ta sig rätten till utdömande av offentlig skampåle, där majoriteten av läsarna bara kommer att ha tagit del av ena sidans syn på saken - kritikerns.
Vart går gränsen mellan skarp kritik och lustmord?
Artikeln ger inget svar, utan blir mest en uppradning av exempel på konflikter som orsakats av kritikers åsikter/konstnärers känslighet. Fredrik Fischer klassar flera av dem som "veritabla neanderthalfasoner" i sin blogg.
måndag 14 december 2009
Mer om vem som får spela rollen som funktionshindrad...
Som en uppföljning till inlägget av professor Lennard om "blackening up" och vem som skulle få rollen som funktionshindrad, så kan det vara värt att titta på USA kontra Storbrittanien.
I USA är TV-serien Glee en jättehit. Debatten följer professor Lennards spår - var det rätt att ge rollen till en skådespelare utan eget funktionshinder? Protester. "Vi provade även skådespelare med funktionshinder", sa castingansvariga. Och i avsnitt 9 dyker faktiskt birollsinnehavare med Down syndrom upp.
Döva skådespelare var väldigt upprörda när Broadway-rollen som John Singer, en dövstum karaktär i Carson McCullers's The Heart Is a Lonely Hunter, gick till en hörande skådis. Protesterna var många. Regissören sa att han gärna skulle jobba med de döva skådespelarna i nåt annat projekt. Nu görs en föreställning om Helen Kellers barndom (dövstum). Rollen som Helen gick till Abigail Breslin, känd från filmen "Little miss sunshine". Protester igen. För mindre än en vecka sen kom nyheten att jobbet som ersättare gått till Kyra Siegel, själv hörselskadad.
I Storbrittanien leder BBC arbetet för att profilera artister med funktionshinder. Den jättepopulära serien "EastEnders" har fått en karaktär i rullstol. Rollen spelas av den rörelsehindrade skådespelaren David Proud.
Parallellt med att "Glee" lanserades på Fox, körde Channel 4 upp "Cast offs" i England (trailer nedan). Sex personer med funktionshinder avkastade på en öde ö. Samtliga roller besatta av skådisar med egna funktionshinder. Och serien har rest frågan om England är på väg att på riktigt förändra porträtteringen av och villkoren för personer med funktionshinder i media.
Nu meddelas att brittisk filmindustri gör likadant. I filmen "Sex And Drugs And Rock And Roll" spelas Ian Drury som barn (polio) av Wesley Nelson, barnskådis med CP.
Prime time och på film. På riktigt, från början, för att BBC, Channel 4 och filmindustrin vill det. För att talang och kompetens finns.
Läget i Sverige? Rätt så obefintligt än så länge. Det var Jonas Karlsson som fick rollen i "Livet är en schlager" t.ex. Men "En annan del av Köping" och programmen om Glada Hudiks "Elvis" då? Det är dokumentära program. Inte dramaproduktion. (Vad jag förstår är det en långfilm på gång baserad på Glada Hudik, men känner inte till formatet. Spelfilm eller dramatiserad dokumentär?). Moomsteatern fick pjäsen "När man får främmad" transmitterad av SVT Drama 2002, med två skådespelare med intellektuellt funktionshinder i rollistan. Dramaproduktion sen dess med skådespelare med egna funktionshinder? Finns den? Påminn mig om vad och när, är ni snälla...
(Jo jo... Moomsteaterns Pierre Björkman gör en biroll i "Alla de stillsamma döda" på TV4 nästa år.)
I USA är TV-serien Glee en jättehit. Debatten följer professor Lennards spår - var det rätt att ge rollen till en skådespelare utan eget funktionshinder? Protester. "Vi provade även skådespelare med funktionshinder", sa castingansvariga. Och i avsnitt 9 dyker faktiskt birollsinnehavare med Down syndrom upp. Döva skådespelare var väldigt upprörda när Broadway-rollen som John Singer, en dövstum karaktär i Carson McCullers's The Heart Is a Lonely Hunter, gick till en hörande skådis. Protesterna var många. Regissören sa att han gärna skulle jobba med de döva skådespelarna i nåt annat projekt. Nu görs en föreställning om Helen Kellers barndom (dövstum). Rollen som Helen gick till Abigail Breslin, känd från filmen "Little miss sunshine". Protester igen. För mindre än en vecka sen kom nyheten att jobbet som ersättare gått till Kyra Siegel, själv hörselskadad.
I Storbrittanien leder BBC arbetet för att profilera artister med funktionshinder. Den jättepopulära serien "EastEnders" har fått en karaktär i rullstol. Rollen spelas av den rörelsehindrade skådespelaren David Proud. Parallellt med att "Glee" lanserades på Fox, körde Channel 4 upp "Cast offs" i England (trailer nedan). Sex personer med funktionshinder avkastade på en öde ö. Samtliga roller besatta av skådisar med egna funktionshinder. Och serien har rest frågan om England är på väg att på riktigt förändra porträtteringen av och villkoren för personer med funktionshinder i media.
Nu meddelas att brittisk filmindustri gör likadant. I filmen "Sex And Drugs And Rock And Roll" spelas Ian Drury som barn (polio) av Wesley Nelson, barnskådis med CP.
Prime time och på film. På riktigt, från början, för att BBC, Channel 4 och filmindustrin vill det. För att talang och kompetens finns.
Läget i Sverige? Rätt så obefintligt än så länge. Det var Jonas Karlsson som fick rollen i "Livet är en schlager" t.ex. Men "En annan del av Köping" och programmen om Glada Hudiks "Elvis" då? Det är dokumentära program. Inte dramaproduktion. (Vad jag förstår är det en långfilm på gång baserad på Glada Hudik, men känner inte till formatet. Spelfilm eller dramatiserad dokumentär?). Moomsteatern fick pjäsen "När man får främmad" transmitterad av SVT Drama 2002, med två skådespelare med intellektuellt funktionshinder i rollistan. Dramaproduktion sen dess med skådespelare med egna funktionshinder? Finns den? Påminn mig om vad och när, är ni snälla...
(Jo jo... Moomsteaterns Pierre Björkman gör en biroll i "Alla de stillsamma döda" på TV4 nästa år.)
söndag 13 december 2009
Oz - årets julklapp!
Ja, det tycker uppenbarligen Harrods i London. De kör Trollkarlen från Oz-tema i årets julhandel. Varuhuset har krossat häxan Östans ben, och Judy Garland-kopior säljer Ruby slippers.
Men jag föreslår en bättre julklapp. Kontakta Moomsteatern och köp ett presentkort på biljetter till "Oz". Det blir en resa till sagans land som ni aldrig sett den förut! Premiär 13 mars!
lördag 12 december 2009
Jag
TV-inslag från TV4 när jag fick Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningspris. Då fanns det inte utlagt på nätet. I morse fastade det i sökfiltret. Så - för er som jag inte känner (ännu):
Moomsteatern
Moomsteatern
fredag 11 december 2009
Diskriminering - vem ska spela rollen som funktionshindrad?
Lennard Davis är professor i "disability studies" vid University of Illinois i Chicago. I måndagens Huffington Post skriver han en debattartikel om diskriminering av skådespelare med funktionshinder. Jag lägger ut den i sin helhet, för han beskriver diskrimineringen på ett utmärkt sätt.
Jag är dock inte överens med professor Davis om lösningen. Jag återkommer om detta efter hans text.
Lång läsning, men bra. Håll till godo:
"Have you noticed that almost no actors who play Othello blacken their faces anymore? Of course not, blackface is considered distasteful at best and racist at worst. Nowadays Othello is routinely played by an actor of color or the color issue might be highlighted in a different way, as in a recent production directed by Peter Sellars, in which Othello and Desdemona were played by white actors while all the other cast members were of color.
We get it with race, but not with disability. Whenever a protagonist is disabled, it is more likely than not that a non-disabled actor will play the part. Recently there was uproar in the Deaf community over a New York adaptation of Carson McCuller's "The Heart is a Lonely Hunter" in which the central character Singer who is deaf and mute is played by a hearing actor. And disabled actors protested the use of sighted Abigail Breslin in a production of the life of Helen Keller when a blind actress might have done the job as well if not better. The television program "Glee" is receiving critiques because, although it includes a singing and dancing wheelchair user, the actor who plays the part isn't disabled (pictured). And Larry David has come under fire for his use of not one but two actresses who can walk playing wheelchair users in a single episode of "Curb Your Enthusiasm."
The issue isn't purely ideological. There are an increasing number of actors with disabilities who have trouble getting parts and for whom these major roles would be a great opportunity. According to a recent article in The Hollywood Reporter, out of a total of 600 characters on television shows in a given season, only 12 will have a disability. And of those, most will be played by non-disabled actors. A third of disabled actors have faced active discrimination by being denied auditions or not being cast in a role because of their disability.
Yet every actor knows that there is Academy Award material in playing a disabled part. Think of Dustin Hoffman in Rainman, Tom Cruise in Born on the Fourth of July Jon Voigt in Coming Home, Sean Penn in I Am Sam or Daniel Day Lewis in My Left Foot. There is a very high frequency of Oscar winning films that depict disability, but very few of those clutching the golden statues are people with disabilities.
There is a standard response on the part of Hollywood and Broadway when this issue is raised. The producers will say that they "tried" (if they tried at all) to use disabled performers but that they couldn't find anyone good enough to play the part. Aside from being a poor excuse, this response should lead us to see a vicious circle. If young people don't see role models in performers with disabilities, they might internalize the obvious message--"Don't go into show business if you have a disability. You'll never get a job!"
The reality is that the pool of excellent actors with disabilities is out there, but that producers don't know how to tap into it. The situation is very similar to the one put forth 30 years ago about why there lots of good sprinters of color but no good long distance runners. People argued that blacks were just not suited to long distance running (and racist explanations went further into character type). But now a person of color will routinely win marathons. The reality is that 30 years ago the pool of runners of color was too shallow to produce winners. Now, thanks to excellent role models, this subject never comes up.
There are legitimate arguments about why would want to avoid limiting acting roles to certain groups. You don't want to deny a good actor the chance at playing a disabled character simply because of their ability status. Just as women play male roles and we try to mix up racial stereotypes, we should, so the argument goes, not limit actors on their ability to play any role whatsoever. That appeal to freedom of choice is a good one, but it crashes up against the fact that there is active discrimination against people with disabilities. And where there isn't active discrimination, there is subtle bias.
Most people defend the right of actors to play whatever parts they want, and I would agree. But the current reality is that non-disabled actors get to play whatever roles they want whereas disabled actors don't. So there is not a level playing field. One group has all the advantages while the other is discriminated against. The three major entertainment unions agree. It's now been a year since they launched a campaign to create equal employment opportunities for people with disabilities.
Why should we care? Disability isn't a minor issue. People with disabilities are amongst the largest minority groups any country, amounting to about a fifth or sixth of the population. And disability isn't a "them:" its an "us." There is a pretty good chance that people reading this article will become disabled in some way as they move through their lives. The media helps to shape and define how society at large thinks about disability. The more that television, films, theater, and other forms of performance reflect a world filled with diverse peoples and bodies live, the more egalitarian and fair our society will be.
The only way to achieve this goal is have not just characters with disabilities appear regularly in the media but to know that people with disabilities play them. One day we might see an Oscar winner ramp onto the stage in a wheel chair, or see not Daniel Day Lewis striding upright to the podium to collect his trophy for portraying the bent and twisted writer Christy Brown who has cerebral palsy, but an actual actor with cerebral palsy amble haltingly up to the stage to accept the award in a slurring but proud voice. At that moment, we all might share that pride that one more category of discrimination had been erased from the list of abominations we no longer tolerate." - professor Lennard Davis.
Han kartlägger problemet utmärkt. Och jämförelserna med "blackening up" är klockrena ur ett diskrimineringsperspektiv. Likväl - att säga att var och en tvunget ska spela sin sort blir konstnärligt begränsande. Skådespelare med funktionshinder ska kunna spela Ofelia, även om Shakespeare inte gav henne ett funktionshinder, eller om rollfiguren förväntas ha det funktionshinder skådespelaren har. (Minns ni föreställningen av Hamlet som fick läggas ned på Konglige i Köpenhamn efter bråk om användandet av en skådespelerska med Down syndrom som Ofelia?)
Problemet är att arbetsgivarna inte anställer skådespelare med funktionshinder över huvud taget, oavsett roll eller sammanhang. Dvs de använder bara den ena sidan av den konstnärliga friheten. Den andra glöms, förnekas, förminskas och bagatelliseras eller pratas inte om över huvud taget.
I Sverige finns nu professionell scenkonst baserad på skådespelare med funktionsnedsättning genom Tyst Teater (döv/integrerad), Moomsteatern (intellektuella funktionshinderintegrerad), Teater De Vill (rörelsehinder/integrerad). Samtliga har redan eller är på väg att få kontinuerliga villkor för utvecklandet av sin nisch. Teaterhögskolorna har börjat anordna specialkurser för skådespelare med olika funktionshinder. Sverige ligger långt framme i det avseendet. Men tittar vi på på landets länsteatrar, privatteatrar, film och TV-produktion så är bilden en annan. Här är man inte välkommen. Här är det rätt så genomgående "blackening up" som gäller. (Malmö opera har en kortväxt skådis anställd i Rucklarens väg just nu. Några andra undantag?)
En fungerande konstnärlig frihet kan bara fungera om den omfattar alla. Det är därför det är så vansinnigt viktigt att vi förflyttar diskussionen och åtgärderna på kulturens område från TILLGÄNGLIGHET, där personer med funktionshinder också får vara med vid framför allt konsumerandet - till FULL DELAKTIGHET PÅ SAMTLIGA NIVÅER. Där alla får spela alla oavsett funktionsförmåga, och där respresentationen finns bland anställda på samtliga nivåer.
Representation, pengar, makt, inflytande. Det är det diskriminering handlar om. Och den blir inte ett dugg vackrare om den täcks med en konstnärlig frihet. Men professor Davis lösning - att alla vid varje givet tillfälle ska representera sin sort - är inte störtskön den heller.
Jag är dock inte överens med professor Davis om lösningen. Jag återkommer om detta efter hans text.
Lång läsning, men bra. Håll till godo:
"Have you noticed that almost no actors who play Othello blacken their faces anymore? Of course not, blackface is considered distasteful at best and racist at worst. Nowadays Othello is routinely played by an actor of color or the color issue might be highlighted in a different way, as in a recent production directed by Peter Sellars, in which Othello and Desdemona were played by white actors while all the other cast members were of color.
We get it with race, but not with disability. Whenever a protagonist is disabled, it is more likely than not that a non-disabled actor will play the part. Recently there was uproar in the Deaf community over a New York adaptation of Carson McCuller's "The Heart is a Lonely Hunter" in which the central character Singer who is deaf and mute is played by a hearing actor. And disabled actors protested the use of sighted Abigail Breslin in a production of the life of Helen Keller when a blind actress might have done the job as well if not better. The television program "Glee" is receiving critiques because, although it includes a singing and dancing wheelchair user, the actor who plays the part isn't disabled (pictured). And Larry David has come under fire for his use of not one but two actresses who can walk playing wheelchair users in a single episode of "Curb Your Enthusiasm."
The issue isn't purely ideological. There are an increasing number of actors with disabilities who have trouble getting parts and for whom these major roles would be a great opportunity. According to a recent article in The Hollywood Reporter, out of a total of 600 characters on television shows in a given season, only 12 will have a disability. And of those, most will be played by non-disabled actors. A third of disabled actors have faced active discrimination by being denied auditions or not being cast in a role because of their disability.
Yet every actor knows that there is Academy Award material in playing a disabled part. Think of Dustin Hoffman in Rainman, Tom Cruise in Born on the Fourth of July Jon Voigt in Coming Home, Sean Penn in I Am Sam or Daniel Day Lewis in My Left Foot. There is a very high frequency of Oscar winning films that depict disability, but very few of those clutching the golden statues are people with disabilities.
There is a standard response on the part of Hollywood and Broadway when this issue is raised. The producers will say that they "tried" (if they tried at all) to use disabled performers but that they couldn't find anyone good enough to play the part. Aside from being a poor excuse, this response should lead us to see a vicious circle. If young people don't see role models in performers with disabilities, they might internalize the obvious message--"Don't go into show business if you have a disability. You'll never get a job!"
The reality is that the pool of excellent actors with disabilities is out there, but that producers don't know how to tap into it. The situation is very similar to the one put forth 30 years ago about why there lots of good sprinters of color but no good long distance runners. People argued that blacks were just not suited to long distance running (and racist explanations went further into character type). But now a person of color will routinely win marathons. The reality is that 30 years ago the pool of runners of color was too shallow to produce winners. Now, thanks to excellent role models, this subject never comes up.
There are legitimate arguments about why would want to avoid limiting acting roles to certain groups. You don't want to deny a good actor the chance at playing a disabled character simply because of their ability status. Just as women play male roles and we try to mix up racial stereotypes, we should, so the argument goes, not limit actors on their ability to play any role whatsoever. That appeal to freedom of choice is a good one, but it crashes up against the fact that there is active discrimination against people with disabilities. And where there isn't active discrimination, there is subtle bias.
Most people defend the right of actors to play whatever parts they want, and I would agree. But the current reality is that non-disabled actors get to play whatever roles they want whereas disabled actors don't. So there is not a level playing field. One group has all the advantages while the other is discriminated against. The three major entertainment unions agree. It's now been a year since they launched a campaign to create equal employment opportunities for people with disabilities.
Why should we care? Disability isn't a minor issue. People with disabilities are amongst the largest minority groups any country, amounting to about a fifth or sixth of the population. And disability isn't a "them:" its an "us." There is a pretty good chance that people reading this article will become disabled in some way as they move through their lives. The media helps to shape and define how society at large thinks about disability. The more that television, films, theater, and other forms of performance reflect a world filled with diverse peoples and bodies live, the more egalitarian and fair our society will be.
The only way to achieve this goal is have not just characters with disabilities appear regularly in the media but to know that people with disabilities play them. One day we might see an Oscar winner ramp onto the stage in a wheel chair, or see not Daniel Day Lewis striding upright to the podium to collect his trophy for portraying the bent and twisted writer Christy Brown who has cerebral palsy, but an actual actor with cerebral palsy amble haltingly up to the stage to accept the award in a slurring but proud voice. At that moment, we all might share that pride that one more category of discrimination had been erased from the list of abominations we no longer tolerate." - professor Lennard Davis.
Han kartlägger problemet utmärkt. Och jämförelserna med "blackening up" är klockrena ur ett diskrimineringsperspektiv. Likväl - att säga att var och en tvunget ska spela sin sort blir konstnärligt begränsande. Skådespelare med funktionshinder ska kunna spela Ofelia, även om Shakespeare inte gav henne ett funktionshinder, eller om rollfiguren förväntas ha det funktionshinder skådespelaren har. (Minns ni föreställningen av Hamlet som fick läggas ned på Konglige i Köpenhamn efter bråk om användandet av en skådespelerska med Down syndrom som Ofelia?)
Problemet är att arbetsgivarna inte anställer skådespelare med funktionshinder över huvud taget, oavsett roll eller sammanhang. Dvs de använder bara den ena sidan av den konstnärliga friheten. Den andra glöms, förnekas, förminskas och bagatelliseras eller pratas inte om över huvud taget.
I Sverige finns nu professionell scenkonst baserad på skådespelare med funktionsnedsättning genom Tyst Teater (döv/integrerad), Moomsteatern (intellektuella funktionshinderintegrerad), Teater De Vill (rörelsehinder/integrerad). Samtliga har redan eller är på väg att få kontinuerliga villkor för utvecklandet av sin nisch. Teaterhögskolorna har börjat anordna specialkurser för skådespelare med olika funktionshinder. Sverige ligger långt framme i det avseendet. Men tittar vi på på landets länsteatrar, privatteatrar, film och TV-produktion så är bilden en annan. Här är man inte välkommen. Här är det rätt så genomgående "blackening up" som gäller. (Malmö opera har en kortväxt skådis anställd i Rucklarens väg just nu. Några andra undantag?)
En fungerande konstnärlig frihet kan bara fungera om den omfattar alla. Det är därför det är så vansinnigt viktigt att vi förflyttar diskussionen och åtgärderna på kulturens område från TILLGÄNGLIGHET, där personer med funktionshinder också får vara med vid framför allt konsumerandet - till FULL DELAKTIGHET PÅ SAMTLIGA NIVÅER. Där alla får spela alla oavsett funktionsförmåga, och där respresentationen finns bland anställda på samtliga nivåer.
Representation, pengar, makt, inflytande. Det är det diskriminering handlar om. Och den blir inte ett dugg vackrare om den täcks med en konstnärlig frihet. Men professor Davis lösning - att alla vid varje givet tillfälle ska representera sin sort - är inte störtskön den heller.
tisdag 8 december 2009
Gregg Mozgala
Då: Som skådespelare har Gregg Mozgala (cerebral pares) bland annat gjort Romeo i "Romeo och Julia" på Theatre Breaking Through Barriers i New York. Vid en av föreställningarna satt koreografen Tamara Rogoff där. Hon förälskade sig i Greggs kroppsliga uttryck och ville jobba med honom. Gregg hade ingen självbild som dansare. Men ett jobb är ett jobb...
Nu: För någon dag sedan sändes ett reportage på CBS Sunday Morning. Tillsammans har Tamara och Gregg omprogrammerat Greggs hjärna. Hans hälar når marken och han har fått en ny tillgång till sin egen kropp. Se reportaget här:
Dansföreställningen är på väg. Jag hoppas få möjlighet att återkomma med recensioner och ev fler bilder.
NY Times
Nu: För någon dag sedan sändes ett reportage på CBS Sunday Morning. Tillsammans har Tamara och Gregg omprogrammerat Greggs hjärna. Hans hälar når marken och han har fått en ny tillgång till sin egen kropp. Se reportaget här:
Dansföreställningen är på väg. Jag hoppas få möjlighet att återkomma med recensioner och ev fler bilder.
NY Times
söndag 6 december 2009
Teater Devill får bättre villkor
Tetater Devill får från nästa år verksamhetsstöd från Stockholm stad, läser jag i kulturkommunalrådet Madeleine Sjöstedts blogg.
Bra beslut! Teater Devill är den teater som bäst jobbar för integration och yrkesmässig och konstnärlig jämställdhet vad beträffar skådespelare med fysiska funktionshinder. Man blir därmed också en teater som utforskar vilken konstnärlig kvalitet som kommer ur nämnda integration. Med det ligger man mitt i linje med den internationella strävan efter konstnärlig delaktighet på alla nivåer som just nu präglar vår nisch. Förhoppningsvis leder detta till att Stockholm får en kontinuerlig scen för den integrerade scenkonsten.
Grattis Devill! Nu har jag inte kunnat hitta ett aktuellt protokoll med beslutade anslagsnivåer, men jag utgår från att vändningen från Stockholms stad (man har tidigare argumenterat att Devill "inte på väsentligt vis breddar stadens utbud") är menad att äntligen sätta den integrerade teatern på sin egen karta på ett ekonomiskt och kulturpolitiskt seriöst sätt.
Pressreleasen
Bra beslut! Teater Devill är den teater som bäst jobbar för integration och yrkesmässig och konstnärlig jämställdhet vad beträffar skådespelare med fysiska funktionshinder. Man blir därmed också en teater som utforskar vilken konstnärlig kvalitet som kommer ur nämnda integration. Med det ligger man mitt i linje med den internationella strävan efter konstnärlig delaktighet på alla nivåer som just nu präglar vår nisch. Förhoppningsvis leder detta till att Stockholm får en kontinuerlig scen för den integrerade scenkonsten.
Grattis Devill! Nu har jag inte kunnat hitta ett aktuellt protokoll med beslutade anslagsnivåer, men jag utgår från att vändningen från Stockholms stad (man har tidigare argumenterat att Devill "inte på väsentligt vis breddar stadens utbud") är menad att äntligen sätta den integrerade teatern på sin egen karta på ett ekonomiskt och kulturpolitiskt seriöst sätt.
Pressreleasen
onsdag 2 december 2009
Fler födda med Downs i USA
Jämfört med 1979 så föds det nu fler barn med Down syndrom i USA, enligt bl.a. Reuter/Abc. Anledningen är att mammorna som föder blir allt äldre. Så är det här i europa också, men här har vi kunnat läsa om sjunkande antal födslar för barn med Downs. I t.ex. Danmark är födslarna av barn med DS rekordlåga. Prenatala tester har naturligtvis gjort sitt. Men de testerna finns i USA också. (se nedan inlägg om "wrongfull birth"-stämningar)
Varför blir utfallet i USA annorlunda? Utah toppade med 13,7 barn med DS på 10.000 födslar. Kan man gissa att det har att göra med den mer aktiva anti-abortrörelsen?
På djupet? Läs mer på Pediatrics.
(grafik från Salt Lake Tribune)
Tidigare i bloggen om Downs/medicinska frågor
Forskarfix mot Downs?
Om "wrongfull birth"-stämningar
Downs mot cancer
måndag 30 november 2009
Band på turné
Flame består av 12 medlemmar med olika funktionshinder, från utvecklingsstörning till autism. De hör hemma strax utanför New York, och har spelat överallt i staterna och t.o.m. på Parthenon i Aten. Och man blev särskilt inbjuden att framföra musik vid Eunice Shriver Kennedy's (bl.a. grundare till Special Olympics) begravning.
Det finns ett dagsaktuellt inslag på abcnews, men det låter sig inte visas i bloggen. Gå dit och se inslaget istället. Här kommer en låt från en turné 2008. Mer finns att hämta på youtube.
Flames egen hemsida.
söndag 29 november 2009
Politiska inlägg om kultur och/eller funktionshinder
Fler av de generellt politiska inläggen läggs nu i min andra blogg - Hållbar humanism.
Här kommer länkar till det som har koppling till kultur och/eller funktionshinder de senaste veckorna:
FN har kritiserat Sverige för brott mot mänskliga rättigheterna, däribland återfinns diskrimineringen på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder och otillgänglighet.
Ett inlägg om autism som skällsord blev aktuellt efter en groda från en fransk minister.
Stipendier eller inte till konstnärer blev en fråga i Skåne sen regionen stoppat inköpen av konst ett par år och istället delar ut stipendier för pengarna.
Handikappförbundens projekt för tillgängliga bostadsområden har gjort en film - Attans! Se den här.
Socialförsäkringsrapport 2009:12 utfärdar ett fattigdomsbevis till det svenska samhället. Det är nämligen rätt bra chans att du som person med medfött funktionshinder garanteras livslång fattigdom.
Men det finns hopp för funktionshinder i politiken! Det här inlägget fiskar upp flera intressanta pågående debatter. Det handlar om förverkligandet av handlingsplanen för handikappolitiken, användandet FNs deklaration om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder som strategiskt verktyg och att tre diskrimineringsgrunder äntligen gör gemensam sak i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
I samband med uppmärksammandet av mäns våld mot kvinnor, så passade jag på att ta upp kvinnor med funktionshinders dubbla utsatthet.
Svenska skolor upphandlar uteslutande exkluderande digitala skolplattformar. Inte en enda av de undersökta är tillgänglig för elever med funktionshinder.
Jag utvecklar en del om vad som driver mig att agera politiskt i funktionshinderfrågor här. Det exemplifieras med tillgänglig information som ett demokratiskt fundament, reformer till det sämre inom LSS och Kalles berättelse om hur han oförmögen att kommunicera kunde höra läkarens dom inifrån sitt skal.
Och så har marschen för tillgänglighet satt datumet för 2010.
Nåt av intresse? Välkommen att titta in!
Här kommer länkar till det som har koppling till kultur och/eller funktionshinder de senaste veckorna:
FN har kritiserat Sverige för brott mot mänskliga rättigheterna, däribland återfinns diskrimineringen på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder och otillgänglighet.
Ett inlägg om autism som skällsord blev aktuellt efter en groda från en fransk minister.
Stipendier eller inte till konstnärer blev en fråga i Skåne sen regionen stoppat inköpen av konst ett par år och istället delar ut stipendier för pengarna.
Handikappförbundens projekt för tillgängliga bostadsområden har gjort en film - Attans! Se den här.
Socialförsäkringsrapport 2009:12 utfärdar ett fattigdomsbevis till det svenska samhället. Det är nämligen rätt bra chans att du som person med medfött funktionshinder garanteras livslång fattigdom.
Men det finns hopp för funktionshinder i politiken! Det här inlägget fiskar upp flera intressanta pågående debatter. Det handlar om förverkligandet av handlingsplanen för handikappolitiken, användandet FNs deklaration om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder som strategiskt verktyg och att tre diskrimineringsgrunder äntligen gör gemensam sak i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
I samband med uppmärksammandet av mäns våld mot kvinnor, så passade jag på att ta upp kvinnor med funktionshinders dubbla utsatthet.
Svenska skolor upphandlar uteslutande exkluderande digitala skolplattformar. Inte en enda av de undersökta är tillgänglig för elever med funktionshinder.
Jag utvecklar en del om vad som driver mig att agera politiskt i funktionshinderfrågor här. Det exemplifieras med tillgänglig information som ett demokratiskt fundament, reformer till det sämre inom LSS och Kalles berättelse om hur han oförmögen att kommunicera kunde höra läkarens dom inifrån sitt skal.
Och så har marschen för tillgänglighet satt datumet för 2010.
Nåt av intresse? Välkommen att titta in!
Top model med funktionshinder
England har redan kört serien där modeller med funktionshinder tävlar mot varandra. På tisdag startar den upp i USA på BBCamerica. När kommer den i Sverige?
Programidén är ju klar. Återstår för Funkisbyrån att pressa på SVT eller nån av de kommersiella bolagen att agera.
Programidén är ju klar. Återstår för Funkisbyrån att pressa på SVT eller nån av de kommersiella bolagen att agera.
lördag 28 november 2009
Traditionalisterna på Teater 23
En fri teatergrupp som upprätthåller traditioner?
Ja! Teater 23 räddar julen åt Malmöborna genom att hålla liv i sin live-adventskalender. Även i år öppnas varje kväll kl.17 en lucka i 23ans skyltfönster på Djäknegatan 7 i Malmö. Att kalendern bara har 23 luckor kommer ju liksom automatiskt...
Hela gästlistan:
1 december – Teater 23
2 december – Jenny Nilsson
3 december – Stina Sturesson och Diadem
4 december – Teater Sagohuset
5 december – 1 2 3 Schtunk
6 december – Institutet
7 december – LUKKAN
8 december – Moomsteatern
9 december – Skånes Dansteater
10 december – Malmö Stadsteater
11 december – Bengt Andersson
12 december – Teater Kapija
13 december – Teresa Holmberg
14 december – Malmö Opera
15 december – Dansstationen
16 december – Bastionen
17 december – Henrik Bergström
18 december – PotatoPotato
19 december – Expressteatern
20 december – Malin Nilsson
21 december – Clownronden
22 december – Involver
23 december – Niklas Hansson
Skånskan, Sydis.
onsdag 25 november 2009
Stumpen bloggar
Stumpen-ensemblen är världsberömda i Helsingborg med omnejd. Det unika med gänget är att människorna som syns på scen har egen kännedom om hur det är att tillhöra de utslagna i samhället. En angelägen scenupplevelse på många plan.
Nu bloggar dom under arbetet med nästa uppsättning - Henning Mankells "Tyckte jag hörde hundar". Följ deras arbete här.
(bilden är från Stumpens blogg)
Nu bloggar dom under arbetet med nästa uppsättning - Henning Mankells "Tyckte jag hörde hundar". Följ deras arbete här.
(bilden är från Stumpens blogg)
tisdag 24 november 2009
Översättningstjänst för teckenspråk
Har ni sett sajten spread the sign? Inte? Då tycker jag ni ska bege er dit. Det är en översättningstjänst mellan de olika nationella teckenspråken som finns. Man får orden tecknade åt sig i videosekvenser.
söndag 22 november 2009
Idrottare med utvecklingsstörning åter i Paralympics
Idrottare med kognitiva funktionsnedsättningar hälsas välkomna (tillbaka) till Paralympics från 2012. Det beslutades av IPC, Internationella Paralympiska Kommittén.
Det var en skandal i Sydney 2000 som satte stopp för deras medverkan. Det spanska laget i basketboll visade sig i 10 fall av 12 inte alls ha någon utvecklingsstörning. Fusk, helt enkelt.
Men nu ska man åter igen få delta i Paralympics. För att eliminera eventuella fuskare ska deltagarna testas och klassificeras enligt följande modell:
Först granskas utövarens medicinska historia.
Om den är rätt ska utövaren testas av en sportspecifik panel.
Ett sportföståelsetest genomförs och de sammanlagda resultaten ligger till grund för klassificeringen av utövaren.
Själv drömmer jag mig tillbaka till Concours d´Art - konstarternas tävlan som fanns i den tidiga olympiska historien. I så fall skulle vi ha kunnat hjälpa Sveriges paralympiska (tja, olympiska också för den delen) trupp få fram en medaljkandidat i scennärvaro.
DN, SvD, GP, NSD, VK, HD, Aftonbladet.
Varför fuska mot utvecklingsstörda? undrar Ensam mamma söker inte.
Det var en skandal i Sydney 2000 som satte stopp för deras medverkan. Det spanska laget i basketboll visade sig i 10 fall av 12 inte alls ha någon utvecklingsstörning. Fusk, helt enkelt.
Men nu ska man åter igen få delta i Paralympics. För att eliminera eventuella fuskare ska deltagarna testas och klassificeras enligt följande modell:
Först granskas utövarens medicinska historia.
Om den är rätt ska utövaren testas av en sportspecifik panel.
Ett sportföståelsetest genomförs och de sammanlagda resultaten ligger till grund för klassificeringen av utövaren.
Själv drömmer jag mig tillbaka till Concours d´Art - konstarternas tävlan som fanns i den tidiga olympiska historien. I så fall skulle vi ha kunnat hjälpa Sveriges paralympiska (tja, olympiska också för den delen) trupp få fram en medaljkandidat i scennärvaro.
DN, SvD, GP, NSD, VK, HD, Aftonbladet.
Varför fuska mot utvecklingsstörda? undrar Ensam mamma söker inte.
UFO in i en radio nära dig
Har du alltid undrat hur det lät den där dagen då Orson Welles spred panik i USA med sin radioteater av Världarnas krig? Nu kan du det.
Den 30e oktober 1938 inledde han sin radiodramatisering som en nyhetssändning. Nyheten var att rymdvarelser skulle ha invaderat Grovers Mills, New Jersey. Panik utbröt och folk lämnade sina hem. En klassiker var född.
Här är den mp3 du letar efter.
Tack, Ann-Marie Maukonen i Gävle.
Den 30e oktober 1938 inledde han sin radiodramatisering som en nyhetssändning. Nyheten var att rymdvarelser skulle ha invaderat Grovers Mills, New Jersey. Panik utbröt och folk lämnade sina hem. En klassiker var född.
Här är den mp3 du letar efter.
Tack, Ann-Marie Maukonen i Gävle.
lördag 21 november 2009
Epileptiskt anfall som konst
Skribenten Allan Sutherland är själv epileptiker, och kanske är det just därför han ser igenom den upprördhet som omger performanceartisten Rita Marcalos senaste verk. Han klär så elegant av omvärlden dess förtryckande välvilja. Den här gången gör det sig bäst att ni får hela texten i sin ursprungsform. Foto och text från the Guardians teaterblogg:
"Thirty years ago I tried to fundraise for Fall Down and Be Counted, a documentary about living with epilepsy, in which I went without sleep and medication in order to induce a fit for the cameras. This puts me in no position to disapprove of performance artist Rita Marcalo, who plans to induce an epileptic seizure as part of Involuntary Dances, a 24-hour event that presents "epilepsy as performance".
Not that I do disapprove. I think what she's doing is terrific – well-conceived, witty and thought-provoking. I love, for example, the idea that if she has a fit during the night the audience will be woken by a siren, so that they can film it on their mobile phones. Marcalo is drawing attention to the fact that on YouTube (and elsewhere) it's easy to find mobile-phone footage of people having fits – mostly taken without their consent. Curious, isn't it, that controversy should arise when a person with epilepsy consents to being filmed?
Rita Marcalo is an artist doing what artists are supposed to do: creating work that is surprising, challenging, transgressive and exciting. The point she is making, and her manner of making it, is unfamiliar; she is breaking all the rules: drinking alcohol and coffee, eating dark chocolate, smoking cigarettes, coming off her medication and going without sleep. Things that we epileptics are not supposed to do.
Unsurprisingly, this has epilepsy charities harrumphing into their collecting cans. The suggestion from Philip Lee, chief executive of Epilepsy Action, that the performance "should carry a health warning advising people that they should not attempt this themselves" had me clutching my sides.
Part of the controversy has been about whether the performance is a good way to raise awareness about epilepsy. For disability charities, raising awareness is pretty much synonymous with raising funds. What Marcalo's piece highlights is that adults with epilepsy own their own bodies and have a right to choose what to do with them. It illustrates that we are able to speak for ourselves, and don't need charitable organisations to step in on our behalf. (It's extraordinary that this is still an issue.)
She is also saying that there are worse things than having an epileptic fit. Several hundreds of thousands of us in this country live with epilepsy in one form or another, and our lives are not blighted. But it is nevertheless a feared condition. The ancient idea of possession by demons still lurks beneath the surface of people's awareness. But those who are most afraid of epilepsy are those who don't have it. I've lived with the condition for half a century, and I've lost count of the number of times I've had to calm some gibbering bystander who was distraught at what they saw. Marcalo's performance will implicitly say: "It's just a fit. Get over it." She speaks for us all."
fredag 20 november 2009
Forskarfix mot Downs?
It's the norepinephrine!
Jag är ledsen, men jag tvingas använda de engelska facktermerna. Ingen svensk media på nätet har mig veterligen skrivit om detta. Men internationell media och vetenskapspress ropar om en eventuell "kur mot Down syndrom".
'norepinephrine' är en 'neurotransmitter' som kan hjälpa till att vända utvecklingen för personer med Down syndrom, enligt nya forskarrön. Studierna har gjorts på möss med dubbla kromosomuppsättningar i sin 16e kromosom (Människor med Downs har en dubblering i vår 21a kromosom). Genom att variera tillförsel av 'norepinephrine' påverkade man musens förmåga att klara uppgifter. Forskarna menar att bristen på 'norepinephrine' är den vanligaste orsaken till utvecklingsstörning. En tidig behandlingsform skulle kunna skulle kunna hjälpa DS-barn att samla in och behandla information på ett bättre sätt.
Ni som nu är specialintresserade ska få den lååånga länklistan till internationell press nedan, så ni kan läsa allt som finns tillgängligt.
Jag får flera reflektioner. Moomsteatern spelar just nu "Möss och människor". Vår automatservicetjänst för mediabevakning på nätet skickar tillbaka en massa träffar om djurförsök. (Den här nyheten kom dock från flera funktionshinderbloggar internationellt). Jag skrev nyss om hur Will Smith beställde en Oscar genom att ge sig själv huvudrollen i hans nya version av romanen "Flowers for Algernon", där forskare efter experiment på möss gör huvudpersonen intelligent. I "Speciells evangelium" 2003 diskuterade vi DNA-blockering som en fantasiprodukt. Bara några år senare fanns en liknande process. Framtiden kommer närmare - på gott och ont.
Och vad känner ni som har ett barn med Downs? På gott eller ont?
Den osorterade (sorry, jag har inte läst allt) länklistan från AFPs nyhetsbevakning:
AFP, US News, Reuters, Daily Mail, BBC, DNA India, Telegraph, Times Online, Science Daily, Money Times, Top News, Technology Review, Science, Medpage today, The Scientist, Scientific Frontline.
Sånt som bearbetar 'norepinephrine' finns i mediciner som idag används vid behandling av så spridda diagnoser som depression och adhd, och det forskas på användandet av detsamma mot fibromyalgi.
Jag är ledsen, men jag tvingas använda de engelska facktermerna. Ingen svensk media på nätet har mig veterligen skrivit om detta. Men internationell media och vetenskapspress ropar om en eventuell "kur mot Down syndrom".
'norepinephrine' är en 'neurotransmitter' som kan hjälpa till att vända utvecklingen för personer med Down syndrom, enligt nya forskarrön. Studierna har gjorts på möss med dubbla kromosomuppsättningar i sin 16e kromosom (Människor med Downs har en dubblering i vår 21a kromosom). Genom att variera tillförsel av 'norepinephrine' påverkade man musens förmåga att klara uppgifter. Forskarna menar att bristen på 'norepinephrine' är den vanligaste orsaken till utvecklingsstörning. En tidig behandlingsform skulle kunna skulle kunna hjälpa DS-barn att samla in och behandla information på ett bättre sätt.
Ni som nu är specialintresserade ska få den lååånga länklistan till internationell press nedan, så ni kan läsa allt som finns tillgängligt.
Jag får flera reflektioner. Moomsteatern spelar just nu "Möss och människor". Vår automatservicetjänst för mediabevakning på nätet skickar tillbaka en massa träffar om djurförsök. (Den här nyheten kom dock från flera funktionshinderbloggar internationellt). Jag skrev nyss om hur Will Smith beställde en Oscar genom att ge sig själv huvudrollen i hans nya version av romanen "Flowers for Algernon", där forskare efter experiment på möss gör huvudpersonen intelligent. I "Speciells evangelium" 2003 diskuterade vi DNA-blockering som en fantasiprodukt. Bara några år senare fanns en liknande process. Framtiden kommer närmare - på gott och ont.
Och vad känner ni som har ett barn med Downs? På gott eller ont?
Den osorterade (sorry, jag har inte läst allt) länklistan från AFPs nyhetsbevakning:
AFP, US News, Reuters, Daily Mail, BBC, DNA India, Telegraph, Times Online, Science Daily, Money Times, Top News, Technology Review, Science, Medpage today, The Scientist, Scientific Frontline.
Sånt som bearbetar 'norepinephrine' finns i mediciner som idag används vid behandling av så spridda diagnoser som depression och adhd, och det forskas på användandet av detsamma mot fibromyalgi.
onsdag 18 november 2009
tisdag 17 november 2009
En Wagner med skånsk senap
Operan ska börja sälja biljetter i gatukök, meddelar Sydsvenskan. Syftet är att försöka nå nya besökare, enligt marknadschef Thomas Wikell.
Klart folk reagerar.
Fredrik Fischer frågar sig: "Är det bara jag eller verkar inte Malmöoperans senaste marknadsföringsförsök – att sälja föreställningsbiljetter i sex utvalda gatukök/ ... /under förevändningen att man ska nå ut till en ny publik man inte nått tidigare – snarare som en demonstration av hur förvirrat deras begrepp om vem de bör nå och vilken publik de har egentligen är?"
Bloggen Kaffekopp och cigarettrök menar: "Jag tycker att såna här kampanjer bara ökar polariseringen mellan de fiktiva ”verklighetens folk” och den där andra finrumslirarna som det är så fult att vara"
Hitta ny publik är det svåraste som finns. Behålla den man redan har, och bygga vidare där man redan har ett starkt fäste är därför den klassiska vägen till bra täckning i salongen. Att nå helt nya grupper kräver nåt annat.
Själv frågar jag mig om syftet med gatuköksförsäljning verkligen är att nå någon schablonbild av vem det nu är som köper korv och kebab. Eller om man vill nåt helt annat - minns fejkbloggen Black Ascot. Kanske handlar det om att starta samtal om operan som sådan i alla möjliga sammanhang. Där folks samtal och intresse för ovanliga grepp också ska skicka en signal som motverkar en annan schablon - den om operan som endast stel, upper class finkultur.
Både Sydsvenskan och DN körde ju just idag var sin marknadsföringsartikel på redaktionell plats. Eller?
Klart folk reagerar.
Fredrik Fischer frågar sig: "Är det bara jag eller verkar inte Malmöoperans senaste marknadsföringsförsök – att sälja föreställningsbiljetter i sex utvalda gatukök/ ... /under förevändningen att man ska nå ut till en ny publik man inte nått tidigare – snarare som en demonstration av hur förvirrat deras begrepp om vem de bör nå och vilken publik de har egentligen är?"
Bloggen Kaffekopp och cigarettrök menar: "Jag tycker att såna här kampanjer bara ökar polariseringen mellan de fiktiva ”verklighetens folk” och den där andra finrumslirarna som det är så fult att vara"
Hitta ny publik är det svåraste som finns. Behålla den man redan har, och bygga vidare där man redan har ett starkt fäste är därför den klassiska vägen till bra täckning i salongen. Att nå helt nya grupper kräver nåt annat.
Själv frågar jag mig om syftet med gatuköksförsäljning verkligen är att nå någon schablonbild av vem det nu är som köper korv och kebab. Eller om man vill nåt helt annat - minns fejkbloggen Black Ascot. Kanske handlar det om att starta samtal om operan som sådan i alla möjliga sammanhang. Där folks samtal och intresse för ovanliga grepp också ska skicka en signal som motverkar en annan schablon - den om operan som endast stel, upper class finkultur.
Både Sydsvenskan och DN körde ju just idag var sin marknadsföringsartikel på redaktionell plats. Eller?
Teater Blanca
Igår reste jag till Uppsala. Det som fått mig i resfåtöljen var Teater Blanca i Uppsala. Det är en teater med skådespelare med olika intellektuella funktionsnedsättningar. De har haft framgång med en egen version av Selma Lagerlöfs "Herr Arnes penningar". Och jag var nyfiken.
Magnus Dahlreus och ensemblens variant heter "Herr As pengar". Och det är verkligen deras variant. Som om man kört berättelsen genom en pappersstrimlare, tagit tillvara på det som fungerade, gjort sin egen grej där man ville, anpassat till varje skådis eget uttryckssätt och ändå packa det i en ram som anger en form av helhet. Det är snyggt jobbat.
Och här finns talang. Jag fastnade särskilt för Eva Bergengren. Det märks att hon och scenen har nån sorts connection. Men Pelle Anderssons humor, P-O Adolfssons bas-läs-sång-frasering, Mikaels Anderssons presentation och Filips Backströms improviserade norska bidrog till att färden hem från Uppsala hade leende kinder.
En teater att följa. Bra gjort!
söndag 15 november 2009
Will Smith beställer chans på Oscarstatyett
Man säger ju så. Att de stora skådespelarna väntar på att få spela en karaktär med funktionshinder, för då ökar chanserna att man får en Oscar.
Martin Ackerfors hjälper mig upptäcka att Will Smith själv producerar sin egen vinstchans genom att ge sig på Daniel Keyes roman "Flowers for Algernon".
Romanen handlar om en lätt utvecklingsstörd man som genomgår ett experiment som ger honom ökad intelligens. Sensmoraler om vad som gör en människa till en människa, vad som är lycka och vilka som kan mötas i kärlek avhandlas. Jag har själv undersökt möjligheterna till en dramatiserad uppsättning, men då givetvis med en skådespelare med utvecklingsstörning som huvudrollsinnehavare.
Hela versionen av boken från 1966 finns på Youtube. Här är "Charly", del 1:
Martin Ackerfors hjälper mig upptäcka att Will Smith själv producerar sin egen vinstchans genom att ge sig på Daniel Keyes roman "Flowers for Algernon".
Romanen handlar om en lätt utvecklingsstörd man som genomgår ett experiment som ger honom ökad intelligens. Sensmoraler om vad som gör en människa till en människa, vad som är lycka och vilka som kan mötas i kärlek avhandlas. Jag har själv undersökt möjligheterna till en dramatiserad uppsättning, men då givetvis med en skådespelare med utvecklingsstörning som huvudrollsinnehavare.
Hela versionen av boken från 1966 finns på Youtube. Här är "Charly", del 1:
lördag 14 november 2009
Staff Benda - nu i europa
fredag 13 november 2009
Sjuk teaterupplevelse
Fredrik Fischer pekar på något som väl måste vara årets bisarraste teaterhändelse.
Jag har ju tidigare berättat om hur teatrarna i London fått allt mer problem med störande publik, och om diverse ovanliga avvisningar. Men detta måste ändå ta priset.
Vid en föreställning av "Breakfast at Tiffany´s" på London Haymarket theatre så blir en i publiken sjuk. Denne spyr - från balkongen på de som sitter på parketten. Sex personer fick den sjuka balkongfararens frukost i flint och frisyr, skulle man kunna säga.
Och det blev i sin tur en artikel i Daily Mail.
Jag har ju tidigare berättat om hur teatrarna i London fått allt mer problem med störande publik, och om diverse ovanliga avvisningar. Men detta måste ändå ta priset.
Vid en föreställning av "Breakfast at Tiffany´s" på London Haymarket theatre så blir en i publiken sjuk. Denne spyr - från balkongen på de som sitter på parketten. Sex personer fick den sjuka balkongfararens frukost i flint och frisyr, skulle man kunna säga.
Och det blev i sin tur en artikel i Daily Mail.
torsdag 12 november 2009
Kulturutskottets utfrågning i riksdagen
Kulturutskottet har hållit en utfrågning på temat Funktionshindrade och scenrummet.
Det är stort.
De kallade för de ville veta. Och där satt dom, från m till v. Inte alla, men majoriteten av ledamöterna och några ersättare kunde räknas in.
De lyssnade på när Benny Marcel, Kulturrådet, engagerat lyfte fram Hallundadeklarationen. De såg en marknadschef som brann för tillgängligheten. Ulrika Sonn heter hon, och är alltid med som det goda exemplet. Välförtjänt, tycker jag, för det märks att de på Göteborgs stadsteater tänker tillgänglighet i positiva termer.
Tomas Melander från Teater Västernorrland hoppas jag ska bli en ny samarbetspart eller bollplank eller nåt. Här pratade han turnerande scenkonst för alla, men deras arbete har inte stannat vid teknik. Bemötande och utbildning är intänkt, och det är jättebra uttänkt.
Christel Nilsson på Kulturcentrum Skåne presenterade eftergymnasial konstnärlig utbildning för personer med kognitiva funktionsförutsättningar. Här låg också stort tryck på vad som behöver utvecklas i efterföljande diskussioner.
Agneta Rapp och Hans Sjöberg pratade Very Special Arts och Riksteatern presenterade dagens höjdpunkt. Förutom att Birgitta Englin (som myntade ordet "funktionsförutsättningar" - suveränt ord) och Anna Ljungqvist är kloka människor som vet att förflytta både ord och handling, så hade de Mia Modig med sig.
Mia - själv döv och teckentalande - berättade om sina upplevelser när Tyst Teater spelade för barn med hörselskador. Och hur det kändes att få frågan "När kommer teatern tillbaka?". Smaka på det. Teatern, att få ta del av någon annans berättelse, är ingen självklarhet. Det finns oro i orden. "När kommer teatern tillbaka?". Det är en vannsinnigt stark fråga av ett litet barn som fått en teaterupplevelse den kan tillgodogöra sig.
Därefter blev det frågor. Anneli Särnblad (s) fokuserade på barnen, och det gör hon rätt i. Kulturskolorna måste bli en självklar mottagare av barn med funktionsförutsättningars kulturintresse,. Hur annars ska vi få fram vassa vuxna som en naturlig del på våra scener?
Christer Nylander (fp) frågade om vinster, och Riksteatern kunde berätta om fördubblade publiksiffror i målgruppen och ett utvecklat arrangörsled. Per Lodenius (c) visade engagemang i frågan om utbildning och Lars Axel Nordell (kd) tryckte på bemötandet.
Siv Holma riktade särskilt en fråga till mig och Pär Johansson på Glada Hudik om vilka de viktigaste framtidsfrågorna var. För mig är det frågan om att förflytta strukturerna inom en rad politikområden. Eftergymnasial utbildning, arbetsmarknadspolitik, kulturskolornas mottagande, det internationella samarbetet och utbytet och att arbeta med målet om full delaktighet på alla nivåer. Bort med "att också få va med". In med jobb, makt - representation. Och här borde inte minst public service och medierna ha en stark och viktig roll. När ska personer med funktionsförutsättningar gå från att vara studieobjekten i dokumentärer till att bli budskapsförmedlare - subjekten - i nöjes och kulturproduktionen?
Leif Pagrotsky (s) efterlyste mer kött på benen runt tillgänglighet och delaktighet, och Cecilia Magnusson (m) föreslog att man skulle jobba för ytterligare en dag, nu utskottsövergripande om jag förstod det rätt.
Jag har jobbat med de här frågorna hela mitt yrkesverksamma liv. Människor med makt har ibland lyssnat intresserat när jag velat berätta eller försöka påverka, ibland gömt sig för att slippa säga nej. Men aldrig tidigare att jag upplevt att de på ett strukturerat plan frågar, vill veta mer och bjuder in.
Så även om dagen idag bara var ett aldrig så litet steg på en väldigt lång väg, så var det faktiskt stort!
Det är stort.
De kallade för de ville veta. Och där satt dom, från m till v. Inte alla, men majoriteten av ledamöterna och några ersättare kunde räknas in.
De lyssnade på när Benny Marcel, Kulturrådet, engagerat lyfte fram Hallundadeklarationen. De såg en marknadschef som brann för tillgängligheten. Ulrika Sonn heter hon, och är alltid med som det goda exemplet. Välförtjänt, tycker jag, för det märks att de på Göteborgs stadsteater tänker tillgänglighet i positiva termer.
Tomas Melander från Teater Västernorrland hoppas jag ska bli en ny samarbetspart eller bollplank eller nåt. Här pratade han turnerande scenkonst för alla, men deras arbete har inte stannat vid teknik. Bemötande och utbildning är intänkt, och det är jättebra uttänkt.
Christel Nilsson på Kulturcentrum Skåne presenterade eftergymnasial konstnärlig utbildning för personer med kognitiva funktionsförutsättningar. Här låg också stort tryck på vad som behöver utvecklas i efterföljande diskussioner.
Agneta Rapp och Hans Sjöberg pratade Very Special Arts och Riksteatern presenterade dagens höjdpunkt. Förutom att Birgitta Englin (som myntade ordet "funktionsförutsättningar" - suveränt ord) och Anna Ljungqvist är kloka människor som vet att förflytta både ord och handling, så hade de Mia Modig med sig.
Mia - själv döv och teckentalande - berättade om sina upplevelser när Tyst Teater spelade för barn med hörselskador. Och hur det kändes att få frågan "När kommer teatern tillbaka?". Smaka på det. Teatern, att få ta del av någon annans berättelse, är ingen självklarhet. Det finns oro i orden. "När kommer teatern tillbaka?". Det är en vannsinnigt stark fråga av ett litet barn som fått en teaterupplevelse den kan tillgodogöra sig.
Därefter blev det frågor. Anneli Särnblad (s) fokuserade på barnen, och det gör hon rätt i. Kulturskolorna måste bli en självklar mottagare av barn med funktionsförutsättningars kulturintresse,. Hur annars ska vi få fram vassa vuxna som en naturlig del på våra scener?
Christer Nylander (fp) frågade om vinster, och Riksteatern kunde berätta om fördubblade publiksiffror i målgruppen och ett utvecklat arrangörsled. Per Lodenius (c) visade engagemang i frågan om utbildning och Lars Axel Nordell (kd) tryckte på bemötandet.
Siv Holma riktade särskilt en fråga till mig och Pär Johansson på Glada Hudik om vilka de viktigaste framtidsfrågorna var. För mig är det frågan om att förflytta strukturerna inom en rad politikområden. Eftergymnasial utbildning, arbetsmarknadspolitik, kulturskolornas mottagande, det internationella samarbetet och utbytet och att arbeta med målet om full delaktighet på alla nivåer. Bort med "att också få va med". In med jobb, makt - representation. Och här borde inte minst public service och medierna ha en stark och viktig roll. När ska personer med funktionsförutsättningar gå från att vara studieobjekten i dokumentärer till att bli budskapsförmedlare - subjekten - i nöjes och kulturproduktionen?
Leif Pagrotsky (s) efterlyste mer kött på benen runt tillgänglighet och delaktighet, och Cecilia Magnusson (m) föreslog att man skulle jobba för ytterligare en dag, nu utskottsövergripande om jag förstod det rätt.
Jag har jobbat med de här frågorna hela mitt yrkesverksamma liv. Människor med makt har ibland lyssnat intresserat när jag velat berätta eller försöka påverka, ibland gömt sig för att slippa säga nej. Men aldrig tidigare att jag upplevt att de på ett strukturerat plan frågar, vill veta mer och bjuder in.
Så även om dagen idag bara var ett aldrig så litet steg på en väldigt lång väg, så var det faktiskt stort!
Bara några veckor kvar
Fortfarande inte bestämt er? Gör det. Åk till Malmö, det är "Möss och människor" värd.
Smakprov? Voila!
Spelas t.o.m. 5 dec. Biljetter på Kulturcentralen.
Smakprov? Voila!
Spelas t.o.m. 5 dec. Biljetter på Kulturcentralen.
onsdag 11 november 2009
Autism som skällsord
Har autism blivit ett skällsord? Det diskuteras nu i europeisk press, efter att Frankrikes europaminister Pierre Lellouche använt ordet i nedsättande bemärkelse om det brittiska Tory-partiets europapolitik.
Benet Middleton från the National Autistic Society säger: "I thought we'd got over that from the 1970s when people used to use the term 'spastic' in the playground"... "To have senior politicians doing that is thereby signalling that it's ok and that is deeply worrying."
Lätt att hålla med, eller hur? Visst hade det varit illa, illa om Mona och Fredrik använt diverse funktionshinder för att beskriva varandras tillkortakommanden?
Men efter att ha läst en av kommentarerna på BBCs rapportering av saken, så frågar jag mig hur det verkligen står till?
Signaturen David påpekar nämligen att vi använder analogier jämt:
"Blind leading the blind
Financially crippled
Falling on deaf ears
Financial depression"
Och tänk, den tanken är faktiskt ny för mig. Tanken att vi tillåter en psykisk ohälsa - depression - att titulera en hel världs ekonomiska lidande. Hemmablind? (ordleken är avsiktlig)
(läggs även på hållbar humanism)
Benet Middleton från the National Autistic Society säger: "I thought we'd got over that from the 1970s when people used to use the term 'spastic' in the playground"... "To have senior politicians doing that is thereby signalling that it's ok and that is deeply worrying."
Lätt att hålla med, eller hur? Visst hade det varit illa, illa om Mona och Fredrik använt diverse funktionshinder för att beskriva varandras tillkortakommanden?
Men efter att ha läst en av kommentarerna på BBCs rapportering av saken, så frågar jag mig hur det verkligen står till?
Signaturen David påpekar nämligen att vi använder analogier jämt:
"Blind leading the blind
Financially crippled
Falling on deaf ears
Financial depression"
Och tänk, den tanken är faktiskt ny för mig. Tanken att vi tillåter en psykisk ohälsa - depression - att titulera en hel världs ekonomiska lidande. Hemmablind? (ordleken är avsiktlig)
(läggs även på hållbar humanism)
En förebild igen igen
Apropå personer med funktionshinders medverkan i reklam och media...
Vilka annars än ett skomärke? Det blir ju briljant. Så enkelt.
Aimee Mullins, Idag 33 år, amputerad sen 1-årsåldern och flerfaldig Paralympicsmedaljör livnär sig nu som idrottskvinna, modell, motivator och artist.
måndag 9 november 2009
Världens värsta skämt om funktionshinder
Var går gränserna för humor? Finns det större acceptans för att göra sig rolig på funktionshindrades bekostnad än t.ex. ras och religion?
Hittade en serie på youtube, där komiker och andra ger sin syn på vad som är tillåtet och inte - och varför det är så. Del 3 av 9 har undertiteln funktionshinder.
Alla nio delarna utgör en dokumentär. Filmdatabasen imdb.com har endast en kort beskrivning av filmen: "A look at the tasteless jokes comedians tell and the controversy they cause".
Endast en tittarkommentar finns: "Pointless parade of non-PC jokes without any insight or debate". Men då ska man veta att i serien som helhet medverkar flera kända komiker, och däribland komiker som själva kommer från utanförskap/diskriminerade miljöer, t.ex. Francesca Martinez, komiker med CP-skada och Shazia Mirza, den kvinnliga pakistanska komikern som efter 11 september blev världskänd för sin standup-inledning "Hej, jag heter Shazia Mirza, eller så står det åtminstone på min flyglicens".
Hittade en serie på youtube, där komiker och andra ger sin syn på vad som är tillåtet och inte - och varför det är så. Del 3 av 9 har undertiteln funktionshinder.
Alla nio delarna utgör en dokumentär. Filmdatabasen imdb.com har endast en kort beskrivning av filmen: "A look at the tasteless jokes comedians tell and the controversy they cause".
Endast en tittarkommentar finns: "Pointless parade of non-PC jokes without any insight or debate". Men då ska man veta att i serien som helhet medverkar flera kända komiker, och däribland komiker som själva kommer från utanförskap/diskriminerade miljöer, t.ex. Francesca Martinez, komiker med CP-skada och Shazia Mirza, den kvinnliga pakistanska komikern som efter 11 september blev världskänd för sin standup-inledning "Hej, jag heter Shazia Mirza, eller så står det åtminstone på min flyglicens".
En wobbly förebild
Igår gick det att läsa om Francesca Martinez i engelska the Independent. Komikern som leder lanseringen av BBCs satsning på artister med funktionshinder, skapade skandal genom att dra sig ur fackelbärandet inför Kina-OS till stöd för Tibet, och haft flera större tv-roller. Hon är wobbly också. Hon vägrar nämligen att låta CP bli en etikett.
Hon närmar sig en man i publiken. "Vad är du dålig på?", frågar hon. "Fotboll", svarar han. "Har du varit sån sen födseln?" fortsätter hon innan hon går över på hans flickvän och säger: "Du är tapper!. Men har det gjort att han inte kan ha sex?"(fritt översatt från the Independent)
Hon är tjejen som Kate Winslet misstog som fyllo i ett avsnitt av succékomedin "Extras". Hon har mer än tio år som komiker i branschen. Men fortfarande så har hon inte fått chansen att vara rolig i TVs humorprogram. En producent sa att han inte ville ha henne med eftersom publiken skulle bli nervös av hennes funktionshinder. Det är lika begåvat som när jag en gång hörde en administrativ Dramatenanställd tala om att den låga, närmast obefintliga, andelen icke-svenska skådespelare berodde på att publiken kanske inte skulle ha tolerans för att någon bröt på scen.
Hennes ståupp hittar jag följaktligen inte på youtube. Men väl ett inslag ur en talkshow. Lite symptomatiskt, va? Inte som egen konstnärlig avsändare, men gärna i dokumentära sammanhang...
Slutligen vet hon svar på tal när norm-ivrarna tycker hon pratar för mycket om sitt funktionshinder:
"I get asked a lot why I talk so much about the issue of disability and I always say I'm just a woman who talks about her life," she explains with exasperation. "It's not about issues. No one says 'oh, that Jimmy Carr, he's always talking about being middle class and male' – or 'Johnny Vegas, he's always talking about liking cars and drinking'. But because I'm different from the norm, if I talk about being different, suddenly I'm talking about the issue of disability. I never talk about any other kind of disability. I just talk about my life and my views, some of which happen to contain my experience with CP. I'm not doing anything different from anyone else."(Independent)
söndag 8 november 2009
Har du sett min andra blogg?
I 'Hållbar humanism' har det kommit flera inlägg under veckan som gått.
Jag analyserar varför (inte) kulturen blir valfråga.
På funktionshindersidan tittar jag på kommunernas lagtrots, belyser att vi inte har nån koll på hatbrotten mot personer med funktionshinder i Sverige, och delar ut en dumstrut till Eskilstuna som inte vill stödja pappalediga i rullstol.
I integrationsdebatten skrattar jag åt en ny, men väldans behövd, medicin mot islamofobi, undrar över malmömoderaternas ideologiska botten, och förvånas över stolligheten hos SDs företrädare som vill kasta ut Ilmar Reepalu och Bengt Westerberg ur landet.
Jag gläds åt flera bra initiativ runt de idéburna organisationerna och den sociala ekonomin.
Jag tar hjälp av Dan Greider att titta på gasledningen med fisk-ögon, gläds åt sjukvårds-ja i USA och undrar slutligen om vi kan lära nåt av bussarna i Los Angeles?
Vill du ta en titt? Här.
Jag analyserar varför (inte) kulturen blir valfråga.
På funktionshindersidan tittar jag på kommunernas lagtrots, belyser att vi inte har nån koll på hatbrotten mot personer med funktionshinder i Sverige, och delar ut en dumstrut till Eskilstuna som inte vill stödja pappalediga i rullstol.
I integrationsdebatten skrattar jag åt en ny, men väldans behövd, medicin mot islamofobi, undrar över malmömoderaternas ideologiska botten, och förvånas över stolligheten hos SDs företrädare som vill kasta ut Ilmar Reepalu och Bengt Westerberg ur landet.
Jag gläds åt flera bra initiativ runt de idéburna organisationerna och den sociala ekonomin.
Jag tar hjälp av Dan Greider att titta på gasledningen med fisk-ögon, gläds åt sjukvårds-ja i USA och undrar slutligen om vi kan lära nåt av bussarna i Los Angeles?
Vill du ta en titt? Här.
Hur man använder funktionshinder för att berätta något om någon helt annan.
Ni som följer bloggen vet att återkommande ämnen är hur rollfiguren med funktionshinder framställs och används.
Nu har jag på bara några veckor fått två exempel på ett område jag inte berört. Nämligen hur man använder funktionshinder för att berätta något om någon helt annan. Ni kommer att känna igen det.
Exempel 1: Puntila/Matti på Stockholms stadsteater. Dan Ekborg briljerar som huvudrollsinnehavare i den omdöpta versionen av Brechts Herr Puntila och hand dräng Matti. Den är gjord av Alexander Mørk-Eidem, en av svensk teaters stora framtidsregissörer.
När Puntila är full blir han mänsklig. Och han friar till allt i kjolväg. För att illustrera detta så är den fjärde kvinnan i rad han friar till en telefonist i rullstol. Brechts påhitt? Mørk-Eidems? Det är lika talande oavsett vem som är upphovet till berättandet. Den dramaturgiska undertexten blir 'att friar man till en funktionshindrad kvinna så går man på allt som rör sig'.
Exempel 2: Cirkus Möller på TV4. Sketchen "Spökbollen". Studiomannen Kent är dålig i bollspel och mobbad på gympan. När de väljer lag så väljs rörelsehindrade Liselotte, i rullstol och stödkrage, före Kent. Den dramaturgiska undertexten blir 'han är så jävla dålig att en tjej med funktionshinder är bättre'.
Det här förekommer ofta. Och medan varje enskilt val kan försvaras med yttrandefrihet och 'man måste kunna skämta om allt', så blir helheten av förekomsten fördummande och simpel.
Uppdatering 3 mars 2013: Måns Möller är nu aktuell med en show på Cirkus i Stockholm, som tar sitt avstamp i hur han fick diagnosen autism syndrom på sin son 2008. Jag såg en intervju i TV4s Nyhetsmorgon, och den smärta (och stolthet) som finns hos Möller går inte att ta miste på.
Ovanstående exempel på hur man använder en person med funktionsnedsättning för att berätta nåt helt annat får ingen annan betydelse, som jag ser det. Men den som vill göra kopplingen att detta visar att Måns Möller är en icke empatisk människa får själv tänka om. Det fick jag göra.
Recensioner om Puntila/Matti:
SvD, DN, Exp,
Nu har jag på bara några veckor fått två exempel på ett område jag inte berört. Nämligen hur man använder funktionshinder för att berätta något om någon helt annan. Ni kommer att känna igen det.
Exempel 1: Puntila/Matti på Stockholms stadsteater. Dan Ekborg briljerar som huvudrollsinnehavare i den omdöpta versionen av Brechts Herr Puntila och hand dräng Matti. Den är gjord av Alexander Mørk-Eidem, en av svensk teaters stora framtidsregissörer.
När Puntila är full blir han mänsklig. Och han friar till allt i kjolväg. För att illustrera detta så är den fjärde kvinnan i rad han friar till en telefonist i rullstol. Brechts påhitt? Mørk-Eidems? Det är lika talande oavsett vem som är upphovet till berättandet. Den dramaturgiska undertexten blir 'att friar man till en funktionshindrad kvinna så går man på allt som rör sig'.
Exempel 2: Cirkus Möller på TV4. Sketchen "Spökbollen". Studiomannen Kent är dålig i bollspel och mobbad på gympan. När de väljer lag så väljs rörelsehindrade Liselotte, i rullstol och stödkrage, före Kent. Den dramaturgiska undertexten blir 'han är så jävla dålig att en tjej med funktionshinder är bättre'.
Det här förekommer ofta. Och medan varje enskilt val kan försvaras med yttrandefrihet och 'man måste kunna skämta om allt', så blir helheten av förekomsten fördummande och simpel.
Uppdatering 3 mars 2013: Måns Möller är nu aktuell med en show på Cirkus i Stockholm, som tar sitt avstamp i hur han fick diagnosen autism syndrom på sin son 2008. Jag såg en intervju i TV4s Nyhetsmorgon, och den smärta (och stolthet) som finns hos Möller går inte att ta miste på.
Ovanstående exempel på hur man använder en person med funktionsnedsättning för att berätta nåt helt annat får ingen annan betydelse, som jag ser det. Men den som vill göra kopplingen att detta visar att Måns Möller är en icke empatisk människa får själv tänka om. Det fick jag göra.
Recensioner om Puntila/Matti:
SvD, DN, Exp,
lördag 7 november 2009
Ett härligt uppstigande
Fredrik Pålsson sa: "Jag skrattar så jag kiknar" i Sydsvenskan.
Richard Loman sa: "Dålig smak är på alla sätt den fras som biter sig fast i medvetandet" i DN.
Jag har dessa bägge teaterkritiker att tacka för att jag köpte biljett och cyklade iväg till Institutet igår. Tycker man så vansinnigt olika om en föreställning så måste den ju erbjuda något att fundera på, ta ställning till, uppleva.
Jag håller med Pålsson den här gången. Det hänsynslösa drivandet med allt och alla (en hemlös, en invandrare, en funktionshindrad och en långtidsarbetslös femtiplussare - och den kulturintellektuella publiken) funkar, tycker jag. Till skillnad från när den accepterade stå upp-eliten tycker sig tänja gränser genom att i roast efter roast påstå att deras kolleger ser mongoloida ut.
Schweizisk provokation upprör och hyllas
Fri översättning:
"Funktionshindrade människor kostar oss pengar"
Och först efter några dagar kom:
Likaledes fri översättning:
"Funktionshindrade människor kostar oss pengar - om vi inte använder deras förmågor"
Upprört, så klart. Så får man inte säga. Men - jag är inte säker på att kritiken nödvändigtvis kommer från personer med funktionsnedsättning. Enable Scotland tar upp det i sin blogg, och menar att provokation är bra och behövs.
Jag håller med skottarna. Och ser man till svenska kommuners ekonomistyrning när det gäller stöd till personer med funktionshinder (senast: Eskilstuna vägrar hjälpa man i rullstol vara pappaledig), så kanske den första affischen inte bara är en provokation - utan ett återgivande av det som gäller. Och då finns det ännu större anledning att sätta det på pränt.
torsdag 5 november 2009
Kelly-Marie Stewart
Hur annorlunda är det att ha med en skådis med funktionshinder i en TV-produktion? Här är en backstage video med Kelly-Marie Stewart, som sedan länge har en roll i tv-serien Hollyoaks (brittiska channel 4).
Är det skillnad på att ha ett funktionshinder och ha ett funktionshinder? Ja. Kelly-Marie är snygg som få och fick sin funktionsnedsättning som redan vuxen i ett mycket ovanligt syndrom. Skådespelarna i "Special People" ser ut som oss andra och har haft sina funktionsnedsättningar sen födseln. Kelly-Marie behandlas som vem som helst. "Special people" försågs med åldersgräns pga "disability themes".
Men alldeles oavsett detta har Kelly-Marie rätten till sin karriär. Och även om hon med rätta kämpar för att slippa gå under beteckningen "the wheelchair actress" så blir hon, och alla andra artister med funktionshinder som uppträder offentligt, en representant för sin sort i omgivningens ögon. Nu är det är inte behandlingen av henne som ska ändras. Det är attityden mot väldigt många andra personer med funktionshinder i offentligheten som behöver justeras. Och se där, Kelly-Marie och hennes omgivning blir - med eller mot sin vilja - förebilder.
(om censuren av "Special People" och annat med funktionshinder i media, läs här)
Är det skillnad på att ha ett funktionshinder och ha ett funktionshinder? Ja. Kelly-Marie är snygg som få och fick sin funktionsnedsättning som redan vuxen i ett mycket ovanligt syndrom. Skådespelarna i "Special People" ser ut som oss andra och har haft sina funktionsnedsättningar sen födseln. Kelly-Marie behandlas som vem som helst. "Special people" försågs med åldersgräns pga "disability themes".
Men alldeles oavsett detta har Kelly-Marie rätten till sin karriär. Och även om hon med rätta kämpar för att slippa gå under beteckningen "the wheelchair actress" så blir hon, och alla andra artister med funktionshinder som uppträder offentligt, en representant för sin sort i omgivningens ögon. Nu är det är inte behandlingen av henne som ska ändras. Det är attityden mot väldigt många andra personer med funktionshinder i offentligheten som behöver justeras. Och se där, Kelly-Marie och hennes omgivning blir - med eller mot sin vilja - förebilder.
(om censuren av "Special People" och annat med funktionshinder i media, läs här)
onsdag 4 november 2009
Kultur i valet och lagtrots i kommuner
I den nya uppdelningen av bloggandet, så kommer det mesta av det politiska att hamna i Hållbar humanism.
Nya inlägg är Kultur ja - men varför? och LSS och lagtrots.
Nya inlägg är Kultur ja - men varför? och LSS och lagtrots.
tisdag 3 november 2009
European portal of disability and integrated stageart (Projekten vi aldrig fick se del 1)
Lund blev inte kulturhuvudstad. Umeå vann och kommer säkert att göra ett jättebra jobb. Men - vad var det vi aldrig fick se? Vad gick vi miste om?
Moomsteatern hade ett antal spännande projekt med i Lunds förslag. Här är ett av dom:
European portal of disability and integrated stageart
Med start 2012 sätts European portal of disability and integrated stageart upp på internet. Det blir den samlade sajten för all europeisk scenkonst baserad på artister med någon form av funktionsnedsättning.
- Presentation av grupper och artister
- Kontaktvägar för bokning
- Kalendarier för spel och turnéperioder
- Recensioner
- Slutna forum för kunskapsöverföring och samarbete mellan grupperna
- Öppet forum för diskussioner initierade av enskilda intressenter
- Bloggar
- Lathund för europeisk finansiering baserad på kultur/funktionsnedsättning
- Video och bildarkiv.
Efter 2014 ska sajten leva vidare. Antingen genom att ha erhållit annan kontinuerlig finansieringskälla. Eller genom att låta den bli en stafett mellan kommande kulturhuvudstäder i europa.
Projektet behövs fortfarande. Men var finns plattformen?
Moomsteatern hade ett antal spännande projekt med i Lunds förslag. Här är ett av dom:
European portal of disability and integrated stageart
Med start 2012 sätts European portal of disability and integrated stageart upp på internet. Det blir den samlade sajten för all europeisk scenkonst baserad på artister med någon form av funktionsnedsättning.
- Presentation av grupper och artister
- Kontaktvägar för bokning
- Kalendarier för spel och turnéperioder
- Recensioner
- Slutna forum för kunskapsöverföring och samarbete mellan grupperna
- Öppet forum för diskussioner initierade av enskilda intressenter
- Bloggar
- Lathund för europeisk finansiering baserad på kultur/funktionsnedsättning
- Video och bildarkiv.
Efter 2014 ska sajten leva vidare. Antingen genom att ha erhållit annan kontinuerlig finansieringskälla. Eller genom att låta den bli en stafett mellan kommande kulturhuvudstäder i europa.
Projektet behövs fortfarande. Men var finns plattformen?
söndag 1 november 2009
Bristande sektorsansvar
Idag skriver jag om bristande sektorsansvar för handikappolitiken i min andra blogg Hållbar humanism. LÄs här.
torsdag 29 oktober 2009
Gervais humor
Svenskans tvblogg uppmärksammar Ricky Gervais humor idag. Hans inlägg handlar egentligen om en ny grej Gervais gör för Hollywood Disabilities Forum, men den klarar jag inte att embedda. Men han hjälper oss också till denna godbit:
Cityscapes
Stephen Wiltshire gör konst av stadsbilder. Med ett fotografiskt minne för detaljer specialiserar han sig på byggnader och skylines. Och hans autism är en tillgång. Stephen Wiltshire har numera eget galleri i London, säljer sina grejer dyrt och ger sig nu på städernas stad - New York.
Watch CBS News Videos Online
Watch CBS News Videos Online
onsdag 28 oktober 2009
Ännu mer om ICA-reklamen. Nu i GP.
Jag blev uppringd igår av GP. Jag fick känslan av att de ville att jag skulle utveckla min kritik från inlägget "ICAs "Vi kan mer" borde kunna bättre" (länk nedan). Men det ville inte jag. Ty den är marginell i förhållande till det som är stort i det här:
1. Att ICA gör reklam med en skådis med funktionsnedättning i icke-stereotyp roll. Och att man vill anställa upp till 1000 personer med funktionshinder i sina butiker. Min gissning är att telefonerna borde redan gå varma hos ICA-handlare runt om i Sverige. Från folk som vill ha en anställningsintervju, från arbetsförmedlare och kommunala representanter med ansvar för vidareslussning av personer inom daglig verksamhet. Det är fortfarande detta som är den stora nyheten. Inte att jag tycker att retoriken kunde utvecklas.
2. Debatten om vad medverkan av en skådis med Down syndrom har för effekt. Vi hör aldrig någon som är kritisk till stereotypa offerskildringar i nyhetsinslag och dokumentärer. Men aktiva subjekt som bryter mot stereotyperna i film och på scen - då blir det reaktion! Och de är inte ensamma. Brittiska BBFC satte först 12-årsgräns på engelska filmen "Special people" pga "disability themes". Med det menades att rollerna med funktionshinder spelades av skådespelare med funktionshinder. Varningen är diskriminerande och togs bort efter protester. Men om vi ska döma av alla som faktiskt blir upprörda av personer med funktionshinder utanför stereotypen så kanske den rent av var adekvat? (obs, rent retorisk fråga, och uttrycker inte en önskan hos mig...)
Här hittar du mer om dessa ämnen i min blogg:
Vissen kritik mot ICA-reklamen om hur bra och rätt ICAs reklamfilmer är och kritikens potentiella skadeverkningar.
ICA-Jerry del 2 jämför debatten med den som kom runt Pascal Duquennes (Berömd skådis med Downs) medverkan i Simyos mobilreklam i Frankrike.
ICA-Jerry del 3 tar i kommentarerna upp frågan 'Förstår skådespelaren med utvecklingsstörning vad han eller hon spelar'?
Funkisbyrån och mediavärlden om användandet av personer med funktionshinder i reklam och mediaproduktion. (I samband med lanseringen av Funkisbyrån)
Censur pga handikapp om hur censuren verkat mot personer med funktionshinder i film, med anledning av det föreslagna borttagandet av svensk filmcensur.
Svensk film rollbesätter skådespelare med Down syndrom om ytterligare en positiv satsning inom området, den här gången TV-drama.
ICAs "Vi kan mer" borde kunna bättre om hur jag efterlyser en annan retorik i satsningen.
1. Att ICA gör reklam med en skådis med funktionsnedättning i icke-stereotyp roll. Och att man vill anställa upp till 1000 personer med funktionshinder i sina butiker. Min gissning är att telefonerna borde redan gå varma hos ICA-handlare runt om i Sverige. Från folk som vill ha en anställningsintervju, från arbetsförmedlare och kommunala representanter med ansvar för vidareslussning av personer inom daglig verksamhet. Det är fortfarande detta som är den stora nyheten. Inte att jag tycker att retoriken kunde utvecklas.
2. Debatten om vad medverkan av en skådis med Down syndrom har för effekt. Vi hör aldrig någon som är kritisk till stereotypa offerskildringar i nyhetsinslag och dokumentärer. Men aktiva subjekt som bryter mot stereotyperna i film och på scen - då blir det reaktion! Och de är inte ensamma. Brittiska BBFC satte först 12-årsgräns på engelska filmen "Special people" pga "disability themes". Med det menades att rollerna med funktionshinder spelades av skådespelare med funktionshinder. Varningen är diskriminerande och togs bort efter protester. Men om vi ska döma av alla som faktiskt blir upprörda av personer med funktionshinder utanför stereotypen så kanske den rent av var adekvat? (obs, rent retorisk fråga, och uttrycker inte en önskan hos mig...)
Här hittar du mer om dessa ämnen i min blogg:
Vissen kritik mot ICA-reklamen om hur bra och rätt ICAs reklamfilmer är och kritikens potentiella skadeverkningar.
ICA-Jerry del 2 jämför debatten med den som kom runt Pascal Duquennes (Berömd skådis med Downs) medverkan i Simyos mobilreklam i Frankrike.
ICA-Jerry del 3 tar i kommentarerna upp frågan 'Förstår skådespelaren med utvecklingsstörning vad han eller hon spelar'?
Funkisbyrån och mediavärlden om användandet av personer med funktionshinder i reklam och mediaproduktion. (I samband med lanseringen av Funkisbyrån)
Censur pga handikapp om hur censuren verkat mot personer med funktionshinder i film, med anledning av det föreslagna borttagandet av svensk filmcensur.
Svensk film rollbesätter skådespelare med Down syndrom om ytterligare en positiv satsning inom området, den här gången TV-drama.
ICAs "Vi kan mer" borde kunna bättre om hur jag efterlyser en annan retorik i satsningen.
Maysoon Zayid
Hon är officiellt världens mest förtryckta person, hävdar hon. Hon är palestinsk muslim med CP. Hennes skakningar gör flygplanspersonalen nervös, och det blir inte bättre när det är hennes pappa som släpper av henne. Han är en klockren kopia på Saddam Hussein.
Frågan är ju om inte alla dessa utanförskap är en konkurrensfördel. Vem annars kan komma undan med att driva med muslimer, palestinier och funktionshindrade utan att bli sedda som fördomsfulla och plumpa?
Läs mer i The Guardian. Och här är några intervjuer med henne från youtube.
Frågan är ju om inte alla dessa utanförskap är en konkurrensfördel. Vem annars kan komma undan med att driva med muslimer, palestinier och funktionshindrade utan att bli sedda som fördomsfulla och plumpa?
Läs mer i The Guardian. Och här är några intervjuer med henne från youtube.
tisdag 27 oktober 2009
Marianne Adolfsson
Idag har jag mest gråtit och tänkt på Marianne. En kollega under 13 år, som gick bort i fredags. Två strokes blev en för mycket. Ett tungt besked, men ett ljust minne.
Marianne fanns med i Moomsteaterns ensemble under åren 1993 - 2006.
Debuten 1993: Den lilla djävulen i "Meningen med livet"
Gifter sig och drar hem Thaliapriset till Mooms i "Den lilla människan"
Ger von Trier svar på tal i "Normalerna"
Får huvudrollen i dansdramat "Ensamheter"
Lovsjunger vinet i "Speciells Evangelium"
Turnerar bland Skånes barn som Igelkott i "Leksaksfångarna"
Sista rollen: En rätt så flugsvamps-pårökt puppa i "Alice" 2006
Marianne fanns med i Moomsteaterns ensemble under åren 1993 - 2006.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
