"Nyhetsankorna saknar mer än det: talang, humor, musikalitet, självdistans, scennärvaro, repetitioner, passion, smak, stil, klass och framför allt en broms. Varför tog de inte död på det här för länge sedan, exempelvis vid första repetitionen – när de borde ha förstått att de inte har något att komma med. Men just det ja, ”Nyhetsankorna” har med all tydlighet inte repeterat."
- Jane Magnusson, DN
Jag kommer ihåg att jag läste med ett skräckblandat snett leende. Vad väckte sån vrede? Men såna här sågningar är tack och lov ovanliga. Jag skriver "tack och lov" för att det alltid finns en eller flera människor bakom ett verk. Den som tar sig rätten att monumental-såga går från tyckande till att ta sig rätten till utdömande av offentlig skampåle, där majoriteten av läsarna bara kommer att ha tagit del av ena sidans syn på saken - kritikerns.
Vart går gränsen mellan skarp kritik och lustmord?
Artikeln ger inget svar, utan blir mest en uppradning av exempel på konflikter som orsakats av kritikers åsikter/konstnärers känslighet. Fredrik Fischer klassar flera av dem som "veritabla neanderthalfasoner" i sin blogg.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar