Kulturutskottet har hållit en utfrågning på temat Funktionshindrade och scenrummet.
Det är stort.
De kallade för de ville veta. Och där satt dom, från m till v. Inte alla, men majoriteten av ledamöterna och några ersättare kunde räknas in.
De lyssnade på när Benny Marcel, Kulturrådet, engagerat lyfte fram Hallundadeklarationen. De såg en marknadschef som brann för tillgängligheten. Ulrika Sonn heter hon, och är alltid med som det goda exemplet. Välförtjänt, tycker jag, för det märks att de på Göteborgs stadsteater tänker tillgänglighet i positiva termer.
Tomas Melander från Teater Västernorrland hoppas jag ska bli en ny samarbetspart eller bollplank eller nåt. Här pratade han turnerande scenkonst för alla, men deras arbete har inte stannat vid teknik. Bemötande och utbildning är intänkt, och det är jättebra uttänkt.
Christel Nilsson på Kulturcentrum Skåne presenterade eftergymnasial konstnärlig utbildning för personer med kognitiva funktionsförutsättningar. Här låg också stort tryck på vad som behöver utvecklas i efterföljande diskussioner.
Agneta Rapp och Hans Sjöberg pratade Very Special Arts och Riksteatern presenterade dagens höjdpunkt. Förutom att Birgitta Englin (som myntade ordet "funktionsförutsättningar" - suveränt ord) och Anna Ljungqvist är kloka människor som vet att förflytta både ord och handling, så hade de Mia Modig med sig.
Mia - själv döv och teckentalande - berättade om sina upplevelser när Tyst Teater spelade för barn med hörselskador. Och hur det kändes att få frågan "När kommer teatern tillbaka?". Smaka på det. Teatern, att få ta del av någon annans berättelse, är ingen självklarhet. Det finns oro i orden. "När kommer teatern tillbaka?". Det är en vannsinnigt stark fråga av ett litet barn som fått en teaterupplevelse den kan tillgodogöra sig.
Därefter blev det frågor. Anneli Särnblad (s) fokuserade på barnen, och det gör hon rätt i. Kulturskolorna måste bli en självklar mottagare av barn med funktionsförutsättningars kulturintresse,. Hur annars ska vi få fram vassa vuxna som en naturlig del på våra scener?
Christer Nylander (fp) frågade om vinster, och Riksteatern kunde berätta om fördubblade publiksiffror i målgruppen och ett utvecklat arrangörsled. Per Lodenius (c) visade engagemang i frågan om utbildning och Lars Axel Nordell (kd) tryckte på bemötandet.
Siv Holma riktade särskilt en fråga till mig och Pär Johansson på Glada Hudik om vilka de viktigaste framtidsfrågorna var. För mig är det frågan om att förflytta strukturerna inom en rad politikområden. Eftergymnasial utbildning, arbetsmarknadspolitik, kulturskolornas mottagande, det internationella samarbetet och utbytet och att arbeta med målet om full delaktighet på alla nivåer. Bort med "att också få va med". In med jobb, makt - representation. Och här borde inte minst public service och medierna ha en stark och viktig roll. När ska personer med funktionsförutsättningar gå från att vara studieobjekten i dokumentärer till att bli budskapsförmedlare - subjekten - i nöjes och kulturproduktionen?
Leif Pagrotsky (s) efterlyste mer kött på benen runt tillgänglighet och delaktighet, och Cecilia Magnusson (m) föreslog att man skulle jobba för ytterligare en dag, nu utskottsövergripande om jag förstod det rätt.
Jag har jobbat med de här frågorna hela mitt yrkesverksamma liv. Människor med makt har ibland lyssnat intresserat när jag velat berätta eller försöka påverka, ibland gömt sig för att slippa säga nej. Men aldrig tidigare att jag upplevt att de på ett strukturerat plan frågar, vill veta mer och bjuder in.
Så även om dagen idag bara var ett aldrig så litet steg på en väldigt lång väg, så var det faktiskt stort!
torsdag 12 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Så sant som det är sagt. Det kändes lite som att bli bjuden på dans...och ju fler och ju mer vi lär och lär känna varandra destu lättare blir det att dansa, säger jag en dag som denna då det känns hoppfullt ; )
SvaraRaderaFantastiskt bra sammanfattning av denna så intressantqa förmiddag, kände mig hedrad att få vara med i detta sammanhang som representant för Freja Musikteater. Det är bara att hoppas att politkerna äntligen inser vikten av att ta tag i dessa frågor och driva framtidsfrågorna politiskt.
SvaraRaderaEfter att ha sett Moomsteaterns Möss och maänniskor för en vecka sedan hade jag en diskussion med Danne, som är en fantastisk samtalspartner. Han inledde med att säga att den teatergrupp (inom daglig verksamhet) där han har varit med alltid hade spelat pjäser med lyckliga slut.
SvaraRaderaHan hade en teori om varför: "det finns en uppfattning om att vi(som har intellektuella funktionshinder) inte klarar av svåra känslor. Fastän vi ofta möter svåra saker i våra liv (allmängiltigt)så är det precis som att vi ska skyddas från vissa känslor.
Hur ska vi klara livet om vi inte får möta det svåra i den kultur vi tar del av eller medverkar i?"
För mig är detta en tillgänglihetsfråga.
Tror att du har hundra procent rätt när du tar upp jobb, maktrepresentation, att gå från att vara objekt till subjekt och kunskapsbärare.
Många fler behöver få möjlighet att arbeta på allvar(avlönat) med detta för att bygga nya förutsättningar för delaktighet och inflytande. Teater och tankesmedjor som analyserar vår verklighet utifrån nya viktiga perspektiv. Det är att äntligen ta människor på allvar och börja lyssna. Alla kan vara med - alla behövs.
Tack för sammanfattningen från hearingen!
SvaraRadera