Stefan Stenudd svarar

Läs gärna först Stefan Stenudds intressanta kommentar till "Tystnad på grund av funktionsnedsättning?" i sin helhet. Den ger anledning till fler resonemang.

Först dock - Stefan Stenudd påpekar mycket riktigt att det fanns ett argument till som jag inte tog upp. Att hans blogg inte recenserar nån teater alls. Och självklart har jag inget att anföra mot det argumentet. Därav valet att inte ta upp det.

Stefan Stenudd skriver om en episod där han som enda kritiker skriver ner ett ANC-gästspel i Stockholm medans det fortfarande var apartheid. Om den svenska omgivningens reaktioner, men hur en representant för gruppen tackade honom för hans uppriktighet. Och med det har han satt huvudet på spiken för hur vi väljer att se teaterrecensioner. Vi kan tillåta oss att bli ledsna för att vi inte nått ända fram, tycka recensenten har fel, försvara vårt verk - och ändå tycka att det är bra, viktigt och livsnödvändigt för teaterns utveckling att kritiken framförs.

Med detta sagt så blir jag egentligen bara ännu mer angelägen om att försöka locka in honom i vår salong. Om han skriver i sin blogg är ointressant. Jag vill höra vad han tycker. Den ocensurerade versionen. Men - när det gäller Mooms är Stefan Stenudd fortfarande avvaktande. Han skriver:



"När det gäller Moomsteatern är jag ändå osäker på om den ska recenseras, och graden av skådespelarnas professionalitet. Kan de bedömas med samma krav som på t.ex. skådisar på Malmö Stadsteater eller Dramaten? Ska de ses som semiproffs, eller proffs på sätt och vis?"


Stefan - ska sydafrikanska skådespelare bedömas utifrån en vit västeuropeisk kulturell norm? Kvinnor efter mäns? Eller ska normen för vad teater är breddas att gälla fler än bara de som hittills har haft tolkningsföreträde? Ett "lika för alla" uteslutande på ena sidans villkor blir givetvis missvisande. "Lika för alla" kan bara fungera om alla är med och bygger basen för normen.

Jag har sett skådespel med roll-listor som dignar under tyngden av normativa namn, och som varit amatörmässiga och värre än så. Betraktelsen om professionalism i förhållande till kvalitet kan bara vara subjektiv hos var och en. Min önskan är däremot att funktionsnedsättning inte ska vara en parameter som med automatik ger amatörstatus (inte proffs-status heller). "Lika för alla" betyder rimligen att också professionella skådespelare med funktionsnedsättning ska ha rätt att floppa, kritiseras för det och sedan ha rätt att ta revansch på sig själva med bibehållen status.

Mäter man anställning, erfarenhet, utbildning så går lättare att ha en gemensam mall, oavsett funktionsnedsättning. Den som flest använder (scenskola/3 år i yrket) uppfylls. Och då blir svaret lätt under parollen "lika för alla" - proffs, utan tillägget "på sätt och vis".


Jag försökte bjuda Stefan på en annan integrerad teater ikväll - Vibragera av Tyst Teater, i syfte att fördjupa diskussionen. Men han tränar Aikido.

Så Stefan - som jag försökte uttrycka ovan: jag är nyfiken på dina tankar - och jag gillar motstånd - men jag vet ju inte om du faktiskt sett något vi gjort? Du skriver inget om det. Så låt mig då formulera en alldeles särskild blogginbjudan till dig. Om du skulle få lust att besöka teatern av egen betalande fri vilja och lust, kan du då tänka dig höra av dig till mig och ge mig dina ocensurerade åsikter över en kopp kaffe? Never mind the blogs...