Anekdoten om Moomsteatern och Sparbanksstiftelsen

Det går inte att söka pengar från Sparbanksstiftelsen Skåne. Anledningen stavas finanskrisen. De har inga pengar att dela ut helt enkelt.

Vilket påminner mig om följande anekdot om huru Moomsteatern finansierade en Australienturné och lämnade tillbaka pengar till Sparbanksstiftelsen när vi fått in mer medel än vi behövde.

Teaterns gode vän och fixare, fritidsledaren och f.d. SM-boxaren Bernt Eriksson, lyckades i mitten på 90-talet med lätthet ordna en turné för Moomsteatern till Polen. Det gick skamligt enkelt, tyckte vi som var vana vid att få slita för varenda finansieringskrona. Så i syfte att utmana honom så sa vi på Mooms efter den framgångsrika Polen-turnén att ”nu ville vi att han skulle fixa en turnélängre bort - till Kina eller Australien”. Björn Johansson, teaterns då ledande skådespelare, sa ifrån på skarpen. Han menade att Kina inte hade sås och potatis, och därmed var uteslutet som resmål. Sagt och gjort, det beslutande rådet på teatern (13 skådespelare i majoritet, två kommunanställd personal och jag) tog beslutet att teatern 10-årsjubileum skulle firas med en turné till Australien. Bernt tyckte det var utmärkt, för han hade redan kontakter i Adelaide och de var redan intresserade.

Bernt och jag reste till Adelaide i syfte att säkra en inbjudan. Bernt bor till hälften i Hong Kong, så jag mellanlandade där. Efter att ha klått hans kinesiska svärmor på 50 öre i Mah jong (bravad, tyckte jag – helgerån, förklarade Bernt) så bad jag Bernt redogöra för sina australiska kontakter. Det gällde att vara förberedd till tänderna!

Min haka slog i marken med en duns när Bernt berättade att hans samlade australiska kontakter bestod utav fyra socialarbetare från Adelaide. De hade träffats på en tågstation i Kina. Bernt och hans kinesiska fru hade guidat en grupp svenskar, och när tågtrafiken låg nere så hade de hjälpt även den australiska gruppen att med buss komma till nästa station. På den bussresan hade Bernt och socialarbetarna delat en banan, medan han berättade om Moomsteatern i Sverige. De fyra australierna hade artigt svarat: ”Oh så intressant. Vi borde ha nåt liknande hos oss!”. Detta var våra samlade kontakter.

Men det som sedan hände är inget mindre än ett underverk. Pat och Peter Smytherman, banan-ätande socialarbetare, var två underbara människor som aldrig någonsin hade föreställt sig att de skulle bli turnéarrangörer. De slog sina kloka huvuden ihop med Bernts och mitt, och fyra dagar senare så hade vi en inbjudan från Sydaustraliens premiärminister, långt gående kontakter med en av världens då största handikappkultur-festivaler – High Beam, sponsring från vinindustrin och uranleverantörer till svensk kärnkraft, parlamentariskt stöd på regional och lokal nivå, inbjudningar att stå för scen från det aboriginska delstatsmuseet Tandanya, kontakt med teater och dansgrupper om det konstnärliga utbytet som skulle komma. Vart vi än kom så jublade man och visade stort intresse. Antagligen för att idén var så ”far out” att den egentligen aldrig borde kunna genomföras.

Väl hemma så kontaktade vi Svenska Institutet. Det var de som hade finansierat Polen-turnén. Nästgårds Polen med en inbjudan från en katolsk by-präst hade gett 60.000. Andra sidan jordklotet och en delstatsminister borde ge minst 150.000, tänkte vi och åkte till samma institut. Vi tänkte fel. ”Det är inte EU, det är inte Östersjön, det är inte nya medlemsstater från Baltikum, det är inget u-land, det är inte kunskapsöverföring. Ni tävlar med Dramaten och Cullbergbaletten. Åk hem”, svarade tjänstemannen.

Där stod vi. Utan en enda av strax över 300.000 behövda kronor från Sverige. Stat och kommun höll fortfarande på att sanera de offentliga finanserna. De visade inget som helst intresse att finansiera resan. Malmö, som är vänort med Port Adelaide, erbjöd sig ”generöst”att skicka med muggar med fjolårets festivaltryck på som presenter att ge bort. Kockums byggde ubåtar i Port Adelaide, men skulle låta 800 arbetare gå på hemmaplan.

Vi gick på två spår. Vi sökte 250.000 från Sparbanksstiftelsen Skåne, och höll tummarna allt vad vi kunde. Och vi gick till Hans Cavalli Björkman och frågade om råd. Han sa att han gick i god för att Malmös näringsliv skulle bidra med minst 100.000 kronor, men att vi skulle vara tvungna att själva fråga dom. Vi tänkte på Kockums-arbetarna och tyckte vi var modiga när vi bad Kockumsledningen om 50.000 kronor. Och förstod att vi tänkte fel när deras informationschef ringde och sa: ”Hör du, blir du ledsen om vi dubblar?”.

Kockums betalade, några mindre stiftelser gick in. Och Sparbanksstiftelsen gav oss hela det sökta beloppet! Helt plötsligt var vi överfinansierade! Hur skulle Karl-Bertil Jonsson ha gjort i det läget? Ta pengarna? De kom ju från de rike och gick till de fattige. Men till priset av en bristande ärlighet. Eller lämna tillbaka överskjutande belopp så att andra behövande kulturarbetare kunde få del av det, med bibehållen ärlighet och raka ryggar? Vi valde det sistnämnda, och lämnade tillbaka hälften av beviljade medel till Sparbanksstiftelsen. Klokt eller dumt? Om jag ska svara så blir nog svaret fortfarande ”klokt”, för jag tror att etiska värdegrunder i längden ger bättre förutsättningar än oetiska. Frågar man resenärerna som likt sardiner låg packade sex och sex på tvärs i sängarna på de timhyrda hotellrummen vid mellanlandningen i Singapore så blir kanske svaret ”åja, lite till hade vi väl kunnat behålla…”

Bilden i detta inlägg är från "Grisfarmen", på turné till Australien 1997. Pierre Björkman, fotad av Henrik Hedenius